Jag håller även föredrag, berättar och visar bilder om mina resor. För företag och idrottsföreningar kan jag berätta om hur jag förberedde mig för resor, tala om hur jag sätter mina mål och hur jag sedan motiverar mig för att uppnå dem. Som biolog kan jag även hålla föredrag om naturen jag ser under mina resor.
Mina referenser hittar du under Partners »

Är du intresserad? Kontakta mig »
Tycker du om mina bilder? Jag har bilder till försäljning. Ta en titt i fotogalleriet och kontakta mig om du är intresserad. Jag har även många andra bilder. Mest på natur och landskap.
Scutisorex är det vetenskapliga släktnamnet på en näbbmus på omkring 100 gram som lever i Östafrika, Scutisorex somereni. Den har en ryggrad som är uppbyggd på ett mycket speciellt sätt som gör den enormt stark. En man på omkring 80 kg kan stå på näbbmusen utan att den tar skada (men det betyder inte att den inte protesterar).
Jobb i Serengeti
Jag har nu lämnat cykeln hemma i Sverige och istället börjat jobba. Jag har fått ett jobb på Lejonprojektet i Serengeti i Tanzania. Jag fortsätter do...
2010-11-07 10:38:03

Mer info »
Hosta i Quito
Hej! Jag har inte uppdaterat dagboken på ett tag. Det beror på att jag egentligen inte gjort så mycket sedan sist beroende på en långvarig hosta so...
2010-04-10 19:34:27

Mer info »
Brasilien
Nu har jag kommit till Brasilien. Ett land som låter som tropik och värme. Men hösten och vintern jagar mig an så länge norrut på kontinenten och ännu...
2009-06-04 22:22:34

Mer info »
Alla nyheter »
11 jan 2009 Punta Arenas, Chile

1 jan: Förberedelser: Jag hade fortfarande inte lyckats bli av med hostan eller den rinnande näsan. Men jag började tröttna på att bara vänta i Ushuaia. Jag bestämde mig för att börja cykla nästa dag, oavsett influensa eller regn. Jag började packa.

2 jan: Dags att ge sig av: Det regnade på morgonen och jag dröjde mig kvar ett tag i tältet. Efter frukost började jag packa ihop. Mitt tält var nästan torrt. Precis när jag fått in tältet inomhus för att torka det helt började det ösregna. Två italienare på tandemcykel som också tänkt ge sig av sköt upp sin avresedag. Jag väntade ut regnet genom att äta lunch. Solen kom fram. Jag packade ihop det sista, skrev i gästboken och betalade. Precis när jag kom ut började det dugga. Jag begav mig iväg när det var uppehåll. De första metrarna med all packning var mycket vingliga. Men snart kändes cykeln mer stabil. När jag kommit ut ur Ushuaia färdades jag genom ett bergigt landskap där dalarnas ingenjörer var bävrar. Överallt syntes tecken på bäveraktivitet, stora dammar och träd som dött av vattensjuk mark. Då och då kom lite regn men inte tillräckligt för att jag skulle ta på mig regnkläder. Jag hade mestadels medvind vilket gjorde att uppförsbackarna inte var speciellt jobbiga, trots att det var första cykeldagen med all packning. Jag försökte ignorera skyltarna som påminde om att det var mer än 300 mil till landets huvudstad, Buenos Aires. Efter ca 5 mil kom jag till ett pass med utsikt över en sjö. Där slog jag upp tältet och övernattade. Det hade blivit fint väder. Jag hade ork att fortsätta längre men bestämde mig för att ta det lugnt första dagen. Jag kunde konstatera att jag inte kände av influensan speciellt mycket.

3 jan: Återigen dröjde jag mig kvar i tältet på morgonen p g a regn. När jag väl bestämde mig för att packa ihop kom även lite sol fram. Jag kunde nästan torka tältet helt. Första halvan av dagen gick mycket snabbt då jag hade nedförsbacke och medvind. Jag mötte ett par tyska cyklister som sade att jag snart skulle få vinden emot mig. Jag såg en hel del djur under dagen. Förutom tamdjur som kor, hästar och får såg jag även en bäver, en räv och guanacos. De senare är en slags lamadjur som är typiska för Sydamerika. Jag saknade lite

Guanacoerna var både lite rädda och nyfikna.

 av spänningen av att cykla i Afrika då det kunde dyka upp lejon, elefanter, bufflar mm längs vägarna. På eftermiddagen svängde vägen mer mot nordväst och jag fick mycket riktigt vinden emot mig. Medelhastigheten minskade snabbt. Landskapet plattade även ut sig och vissa ställen påminde ytligt om bushen i Afrika. På vägens sidor fanns stora betesmarker avspärrade med taggtråd. Detta försvårade för mig när jag på kvällen skulle hitta en campingplats. Till slut smet jag in i en träddunge där jag osett kunde kasta alla mina väskor över stängslet och slå upp tältet på andra sidan, med utsikt över grässlätterna. Totalt hade jag cyklat drygt tio mil denna dag.

4 jan: Utmanad av vinden: När jag vaknade var det strålande solsken. Men det blåste hårt och åt fel håll. Under hela dagen fick jag kämpa i motvind eller hård sidovind som gjorde allt för att knuffa mig av vägen. När vinden kom framifrån fick jag kämpa på andra eller tredje växeln för att hålla ungefär 7-8 km/h. När den kom från sidan blev jag konstant knuffad av vägen. Jag minns en schweizisk cyklist som sade att jag skulle undvika att cykla norrut i Patagonien i februari p g a de konstanta nordvästvindarna. Nu vet jag att man även ska undvika januari. Efter att ha pratat med lokala invånare skall man nog undvika hela sommarhalvåret. Av säkerhetsskäl började jag cykla på vänster sida. Jag kunde inte höra bilarna bakom mig p g a vinden som dånade i öronen. Detta i kombination med att vinden ofta knuffade mig av vägen och jag vinglade tillbaka för att inte cykla i diket blev för farligt. Jag föredrog då att cykla på vänster sida och ha koll på bilarna. När jag fick möte cyklade jag ut på gruset på sidan av vägen. Jag mötte en fransman på cykel som log när han sade att jag hade många dagar med hård motvind framför mig. ”Jag kunde ju alltid ta bussen sade han”. En annan man jag mötte längs vägen sade att det blåste mindre under nätterna och morgnarna.

Varning för krokiga palmer eller...?


Landskapet var platt och bestod mestadels av betesmarker för får. Då och då passerade jag stationer för utvinning av gas. Varje kilometer kändes mycket lång och jag stannade ofta för att vila. Jag trodde inte jag skulle orka fyra mil men eftersom jag inte hade tillräckligt med vatten för en övernattning fortsatte jag en bit till. Sista kilometrarna innan Rio Grande svängde vägen 90 grader och det gick mycket lätt i medvinden. Med fyllda vattenflaskor slog jag upp tältet vid stranden. Det var lågvatten och tusentals vadarfåglar utnyttjade stranden som normalt var täckt av vatten. Jag var helt utmattad.

5 jan: Argentina eller Chile? Vinden var inte riktigt lika stark och det kändes mycket skönt att kunna ta sig fram i 10-12, ibland t o m 14, km/h. Det hjälpte lite att vrida ryggen som ett segel mot vinden men det var nog inte en bra ställning att cykla i, så jag slutade snart med det. Jag åt även en stadigare lunch än dagen innan vilket gjorde att jag hade mer energi i striden mot vinden. Dagen innan hade det ibland känts hopplöst, nu kändes det möjligt igen. Jag mötte en australiska på cykel. Även hon påpekade att jag hade motvind, men det hade jag redan märkt. Hon gav mig dock både dåliga och bra nyheter. De hårda vindarna skulle nog fortsätta varje dag men bara de följande 60-70 milen. Det kunde jag nog stå ut med. I det platta gräslandskapet fanns en del små sjöar och våtmarker, i en del stod rosa flamingos. Jag nådde Argentinas tullkontroll och lämnade landet. Det var dock drygt en mil till den chilenska kontrollen. Dit orkade jag inte då vägen svängt av i riktning rakt emot vinden. Dessutom blev det grusväg. Jag slog upp tältet bland stirrande får. Jag visste inte om jag var i Argentina eller Chile. Under natten kröp temperaturen under noll grader.

6 jan: Stormen vinner: Jag väntade ut regnet i tältet på morgonen. När jag började cykla var vinden hårdare än tidigare. Jag gick då och då. Efter 8 km kom jag fram till Chilenska tullkontrollen. Efter att har försäkrat dem om att jag inte hade frukt, grönsaker, kött eller växter med mig fick jag komma in i landet. Men jag var redan utmattad och benen värkte. Vinden tjöt i ledningar och husknutar. Jag gick till ett motell för att se vad om det fanns något att fylla på matförrådet med. Jag kunde äta där men inte köpa med mig något. Nästa butik skulle komma om 15 mil. Jag bestämde mig för att vila där under dagen. Vimplarna utanför fladdrade så fort i vinden att de var suddiga. Spetsarna var uppätna av vinden. En man i motellet sade att det blåste 80 km/h, nästan stormstyrka.
I Afrika kom tanken ibland i öknarna att cykla på natten för att undvika hettan. Jag gjorde det aldrig. Men nu, i Patagonien, var det dags. Inte för att undvika hettan, men för att undvika vinden. Vad lätt det skulle vara att cykla i Patagoninen om man bara cyklade i motsatt riktning.

Vimplarna vibrerade i vinden.

Nattcykling: Jag begav mig iväg strax före elva på kvällen. Det hade redan börjat skymma. Vinden var fortfarande stark men svagare än tidigare. När det blivit helt mörkt hade vinde mojnat ytterligare. Det var en speciell känsla att cykla i mörkret, att känna att man rör sig men inte kunna se det. Jag kunde bara ana vägen framför mig och det var svårt att avgöra hur fort jag cyklade. Jag hade en pannlampa men föredrog att cykla i mörkret. Jag tyckte det var rätt skönt att vara i Sydamerika istället för Afrika där nattens djurliv avskräcker en från nattcykling. Till en början passerade enstaka bilar och de passerade mycket sakta när de såg mina reflexer. Troligtvis undrade de varför jag cyklade under natten. När jag inte kunde se landskapet omkring mig märkte jag hur jag började tänka mer. Det kändes nästan som att falla i mörker. Jag brukar inte falla i mörker men jag föreställde mig känslan som sådan. Känslan blev helt annorlunda när jag satte på min mp3-spelare. Det var faktiskt en riktigt härlig känsla att cykla i mörkret till musik. Olika låtar tog mig i minnet tillbaka till olika platser där jag lyssnat på dem tidigare. Janis Joplins ”Bobby McGee” tog mig t ex tillbaka till öknen i Namibia och Queens ”I want it all” tog mig 20 år tillbaka till Frankrike där jag först hörde Freddy Mercerys röst. Jag undrade vilka låtar som senare skulle ta mig tillbaka till detta mörker. Kanske Michael Jacksons ”Thriller” som valdes av mp3-spelaren precis när månen tog på sig sin röda pyjamas och försvann bakom horisonten. Det började ljusna något vid tretiden på morgonen och när vinden ökade i styrka igen var jag trött och letade upp en liten kulle att gömma mitt tält bakom. Jag somnade vid femtiden på morgonen.

Mörkret var att föredra framför storm i motvind.

7 jan: Ett spöke: Jag vaknade av att solen värmt upp tältet för mycket. Utanför var vinden hård och kylig. Jag väntade ut dagen med att läsa, sova och äta. Vinden mojnade tidigare än dagen innan och jag var redo att börja cykla igen vid åttatiden på kvällen. När jag cyklat ett par timmar var det helt vindstilla, något som kändes nästan helt otroligt. Skönast var att slippa ljudet av vinden i öronen. Allt var lugnt. I skymningen kom mörka moln och det började regna. Men jag tänkte inte sluta cykla p g a det. Inte så länge det var vindstilla. Men det var även mörkare än natten innan och jag kunde bara ana vägen ca 10 meter framför mig. Det förstärkte den härliga känslan av att falla i mörker. Jag kände mig som ett spöke i natten. Men det var även mer ansträngande då jag var tvungen att koncentrera mig mer för att hålla mig kvar på vägen. Man kunde ana att det var nedförsbacke när det gick lättare att cykla och cykeln vibrerade mer. Då bromsade jag lite för att inte cykla för fort. Senare upptäckte jag att jag visst varit uppe i 26 km/h, troligtvis för snabbt i mörkret. Före tre på morgonen öppnade sig ett hål bland molnen och stjärnbilden Orion visade sig. Jag var trött och slog upp tältet bakom några buskar.

8 jan: En natt i båt: Denna dag var inte vinden lika hård som dagarna innan och jag började cykla igen på eftermiddagen. Solen sken. Jag tog det ganska lugnt då jag visste att jag skulle komma fram till Porvenir innan kvällen. Därifrån skulle en färja ta mig till Sydamerikas fastland. Men färjan åkte bara en gång om dagen på oregelbundna tider. Jag räknade med att den redan skulle ha gått när jag kom fram. När jag hade fem minuter kvar till hamnen kunde jag dock se hur färjan precis åkte. Jag frågade några fiskare när färjan skulle gå nästa dag och var jag kunde tälta. Det resulterade i att jag blev inbjuden att bo på deras båt. De bjöd på mat och berättade att de höll på med laxodling.Cykeln stod säkert på båten Del Mar II

Cykeln stod säkert på båten Del Mar II

Här sov vi.

9 jan: Jag åt och pratade med fiskemännen i väntan på färjan som gick på kvällen. Från färjan kunde jag se hoppande pingviner och en delfin. När jag kom fram till Punta Arenas på fastlandet letade jag upp en camping, La Kazota, där jag kunde bo billigt. Jag hade fått en dags välbehövlig vila från cyklingen.

10 jan: Spenderade dagen med att försöka lösa problemen kring ett uppdrag jag fått av Göran Sjöberg i Gävle. Han har en av världens största fjärilssamlingar. En av arterna har bara han och Brittish Museum i London. Denna art, en höfjäril, är insamlad under en expedition med fregaten Eugene 1853. Problemet är att ingen vet var den är insamlad eller om den ens existerar längre. Men Göran misstänker att fjärilen är insamlad vid en flodmynning i närheten av Punta Arenas. Det är inte så lätt att ta sig dit så jag gick till turistinformationen för att få hjälp. De tipsade om ett företag som organiserar valsafari i närheten av den plats jag ville till. Jag gick dit och berättade om mitt uppdrag att leta efter fjärilen och de blev intresserade. Kanske skulle jag kunna följa med en tredagarstur på tisdagen. Jag försökte även hitta biologer på universitetet som kunde hjälpa mig. Men eftersom det var lördag gick inte det så bra.

11 jan: Det var söndag och i väntan på att fortsätta sökandet av fjärilen besökte jag ett naturreservat i närheten av staden. Efter en promenad genom skogen tillsammans med en grupp israeler kom vi till en utkikspunkt där vi kunde blicka ut över stad, hav och skog.

Jag vet ännu inte när jag börjar cykla igen. Allt beror på fjärilen...

Till föregående inlägg                                  Till nästa inlägg

Kommentera gärna detta inlägg i Gästboken.

Administration - Design och Webbutveckling av Webking webbutveckling och it-konsulting ab