Jag befinner mig fortfarande i Punta Arenas i södra Chile. Men jag har inte spenderat tiden här utan har tagit mig till en plats dit få personer kommer. Allt för att leta efter en liten gul fjäril.

12 jan: Organisering av båttur: Det var måndag och dags att organisera expeditionen för att leta efter höfjärilen, Colias ponteni. Fjärilen som hittades under en svensk världsomsegling år 1852. Ingen har sett den sedan dess och ingen vet exakt var den hittades. Göran Sjöberg som bor strax utanför Gävle hörde att jag skulle resa i södra Sydamerika och bad mig försöka ta mig till Bachelorflodens mynning där fjärilen möjligen hittades. Göran är den enda i världen som har denna art i sin samling tillsammans med naturhistoriska museet i London. Men att ta sig dit var inte lätt. Inga vägar eller stigar finns till platsen. Jag tog mig till Universitetet i Punta Arenas för att prata med en entomolog. Han kände väl till fjärilen och hade själv letat efter den på olika platser. Han kände även till att det fanns fem ex i Sverige (Görans samling). Men mer än så kunde entomologen inte hjälpa mig. På eftermiddagen besökte jag då istället det valsafariföretag som jag besökt tidigare. Det arrangerar båtturer till en ö, Isla Carlos III, som ligger i närheten av flodens mynning. De gick med på att ta med mig på en av deras valsafarier, sedan skulle de lämna mig ensam vid floden i fyra nätter innan de kommer tillbaka med nästa valsafari. Nu gällde det att handla mat och packa snabbt. Båten skulle gå tidigt nästa morgon.

13 jan: Avresa: Halv sju blev jag upphämtad och vi åkte till en hamn i en by längre söderut. Där klev vi ombord på en liten båt som skulle ta oss till Isla Carlos III i Magellans sund. En resa på ca 8 timmar. Då och då blåste det hårt och regnade, den lilla båten guppade kraftigt. Efter ett tag passerade vi Mt Tarn, ett berg som Darwin besteg under sin

Motvinden var hård och det regnade kraftig. Båten guppade fram och tillbaka.

expedition med Beagle. Senare passerade vi Cape Froward, det sydamerikanska fastlandets sydligaste udde. Några delfiner lekte i båtens kölvatten. När vi äntligen närmade oss ön vi skulle till såg vi även några knölvalar. När vi kom fram fick vi lite fika. Meningen var att vi sedan skulle ut och titta på valar. Men det var tydligen något problem med båten så den blev inställd. Istället gick vi upp till ett utkikstorn medan de lagade båten. Därifrån berättade en valforskare om knölvalarna och visade bilder på de olika individernas fenor. Varje individ går att känna igen på sin fena. I skymningen kom två valar in för att sova i den lilla hamnen. Man hörde tydligt hur de andades ut. Ibland frustade de till, ett mycket lågfrekvent ljud som kändes i hela kroppen.

En knölval fotad från land. De lågfrekventa frustningarna trängde rakt igenom kroppen.

14 jan: Hoppande kolosser: På förmiddagen åkte vi till en glaciär. På vägen dit såg vi sjöelefanter som vilade på en strand. Glaciären var ljusblå och massiv. Då och då rasade bitar ner i vattnet med knallar och dån. De säger att vädret är mycket svårt att förutbestämma här men jag tycker att det är mycket enkelt. Om man säger att det kommer att vara mulet, regna och vara lite sol nästa dag så har man mycket god chans att man har rätt. Ännu lättare är det att förutbestämma vädret som kommer inom en timme. Det är bara att titta västerut. Det väder som råder där kommer snart.

Glacäiren var mäktig och blå.

På eftermiddagen åkte vi ut för att leta valar omkring ön. Till en början såg vi några valar på avstånd som de tyckte var för långt at åka till. Men snart fick vi syn på några valar i den riktning som vi kom ifrån. Några hoppade. Vi vände snabbt och närmade oss. Då och då såg vi hur en knölval, som blir upp till 18 meter lång och 30 ton tung, sköt upp som en projektil ur vattnet. När de landade försvann de i ett vitt moln av stänkande vatten. Det var mycket imponerande att se valarna hoppa. Det var bara stjärten som inte ämnade vattnet. Sedan såg vi några valar som kliade sig mot tång, kelp. De vände på sig bland kelpen och man såg hur de snärjdes in av de långa och platta kelpen. Sjölejon från en koloni i närheten hoppade och lekte glatt kring valarna.

En knölval hoppar nästan helt ur vattnet. Det gäller att vara snabb med kameran.

Därefter var det dags för mig att lämna gruppen. Vi styrde mot fastlandet och Bachelorfloden. När vi kom fram packade vi mina väskor i en gummibåt och en man skjutsade mig uppför floden. Det var mycket vackert. Träd hängde ut över vattnet och en regnbåge visade sig över den solbelysta skogen. P g a väderförhållandena besöks stället ofta av regnbågen. Jag fick syn på en huemul som stod och tittade på oss. Den stod alldeles stilla bland buskarna på stranden. Kanske hade den aldrig sett en människa förut. Vi körde närmare och kom riktigt nära innan den försvann in i skogen. Bara namnet huemul ökade den sagolika stämningen på platsen, som någonting som ska finnas i Mumindalen. Vi fortsatte inåt floden tills jag såg en förfallen brygga. Där skulle finnas ett hus där en gammal fiskarkvinna bott. Jag blev avsläppt där. Nu skulle jag vara helt ensam i fyra dagar, det var


Bryggan som markerade platsen där jag skulle bo.

åtminstone det vi planerade. Helt ensam långt från städer, byar, vägar och människor. Jag tog en liten promenad i området och upptäckte att det var något som inte stämde riktigt. Det var lågvatten och längs flodkanterna fanns kelp. Jag smakade på vattnet. Det var som jag trodde salt. Floden måste vara som en liten fjord där havsvattnet kommer upp i floddalen. Hur skulle jag nu få vatten? Jag mindes att jag passerat en liten bäck som knappt hade vatten. Jag gick dit och fyllde upp mitt vattenförråd. Kvinnan som bott här tidigare måste ha levt på regnvatten som droppade från taket ner i en tunna. Nu såg vattnet i tunnan inte så aptitligt ut. Huset, som mer var ett skjul, var byggt med en trästomme med plast och säckväv som väggar. Taket var av plåt. Utanför låg gamla fiskeredskap och skräpade. Inomhus fanns träbänkar, en madrass upphissad i taket och en rostig kamin gjord av en tunna. Det var jordstampat golv. Grannrummet var ett torkrum för fisk. Överallt fanns fågelspillning. Jag föredrog att sova i mitt tält och slog upp det utanför, då skulle jag även slippa knotten.

Kelpen visade att saltvatten kom upp i floden med tidvattnet.

15 jan: Regn: Det regnade och blåste mer eller mindre hela dagen. Inga bra förhållanden att leta efter en insekt som föredrar sol och vindstilla. Jag hittade en stig som gick genom skogen. Undervegetationen var mycket frodig och stora mossor och lavar växte på stammar och grenar. T o m små risväxter växte på träden. Det kändes verkligen som jag befann mig i en regnskog. Ingen tropisk men väl en tempererad. Någon hade beskrivit stället som förhistoriskt, Nu förstod jag varför. Träden var större än på andra ställen, man kände sig liten. Blommande buskar fanns överallt, bl a fuchsia, en växt jag inte sett någon annanstans hittills. Inte heller hade jag sett kolibrier under resan innan jag kom till detta ställe. Men här kryllade det av dem. En förhistorisk plats passar bra för en fjäril som beskrivits som ett levande fossil bland fjärilar.
Jag kom ut på stranden och vandrade ut mot havet. På stranden låg musselskal, tång och bitar från taggiga kungskrabbor. Jag såg spår av huemulen. Regnet ville inte sluta så till slut gick jag tillbaka till mitt tält och läste.

16 jan: Vandring där få vandrat: Det var uppehåll och lite sol när jag vaknade. Regnet kom dock snart. Det växlade hela tiden mellan några minuters regn och några minuters sol. Efter frukost gjorde jag i ordning en matsäck och vandrade upp längs den salta floden. Jag letade efter fjärilen och gjorde det jag egentligen främst kommit för. Att ta bilder av stället så att Göran kan se vilken slags natur som finns vid floden, om den skulle kunna passa en fjäril. Ibland var jag tvungen att korsa mossar. Kuddarna av mossa var stora och mjuka, det blev varmt att gå. Efter drygt fyra kilometer kom jag till ett ställe där floden smalnade av. Det var sötvatten. Jag gick en bit till för att se om naturen ändrade sig med sötvattnet. Det gjorde den inte och det var dags att vända åter igen. Långa sträckor av tillbakavägen kände jag inte igen mig. Jag gick på en stenig strand jag inte mindes att jag gått på tidigare. Efter ett tag kom jag på varför, tidvattnet var på väg ner och exponerade lite mer av bottnen. Väl tillbaka till huset gjorde jag upp en eld i kaminen för att torka kläder och kängor. På bryggan väntade en kungsfiskare.

En vy som få har sett. Detta år är det nog bara jag och Huemulen. Det skulle inte förvåna mig om ingen ser den resten av året heller. Ingen fjäril i sikte.

17 jan: Upp bland bergen: Återigen en regnig dag. Jag märkte att jag fått besök av något djur under natten. En frän doft fanns runt huset och nere vid stranden. Jag gissade på utter men det skulle också kunna vara puma som ska finnas i området. Jag hade känt samma doft längre bort vid stranden dagen innan. Jag bestämde mig för att ta mig upp på högre höjder för att se vad för slags natur som fanns där och för att få överblicksbilder över området. Jag fick snabbt upp värmen när jag gick över den mjuka mossen. Jag hade nerifrån spanat in ett glesare område av skogen som fanns på bergssluttningen. Det gjorde det lättare att komma upp. När jag kom upp på lite högre höjd blev träden mindre och mindre och till slut hade jag kommit över trädgränsen. Det var fortfarande våtmark men lite fastare än nere på låglandet. Jag kom till en snölega som låg över en bäck. Bäcken hade gjort en tunnel genom snön stor nog för mig att gå igenom. Det droppade från taket som hade en blå ton. När jag kom högre upp kom jag in bland molnen och jag kunde bara ana två av bergets tre toppar. Jag kom över ett krön och framför mig, mellan bergets tre toppar, fanns en sjö. Jag fortsatte ner på en annan sida av berget så jag kunde få bättre utsikt över floddalen. Marken var mättad av vatten och det stänkte från växterna för varje steg jag tog. Där fanns spår från huemulen. När jag kom ner till skogsområdet igen kunde jag inte se var det öppna området fanns. Jag försökte ta mig igenom skogen ändå. Denna skog har nog aldrig rörts av yxor eller motorsåg. Vegetationen var tät och trädstammarna var helt täckta av växter, mossor och lavar. Murkna trädstammar låg kors och tvärs över varandra. Även de täckta av vegetationen. Skogen verkade bottenlös. Jag balanserade på murkna stammar som knakade under fötterna, nedanför såg jag fler stammar. Bottnen fans nog där någonstans under riset. Efter ett tag kom jag ut till det öppna området och kom ner till mossen. Jag gick tillbaka till huset där kungsfiskaren väntade på mig. Återigen värmde jag mig med en brasa i kaminen.

Kungsfiskaren utanför huset.

18 jan: Bortglömd?: Vädret var mer stabilt denna dag. På förmiddagen var det uppehåll och på eftermiddagen regnade det. Jag hade fått låna en radio för at kunna kommunicera med dem som skulle hämta mig. Eftersom de skulle hämta mig denna dag skulle jag slå på radion vid 8 på morgonen och fyra på eftermiddagen. Jag hörde inget anrop. Det var inte konstigt eftersom min radio inte hade så lång räckvidd. De skulle komma ungefär samma tid som de lämnat mig fyra dagar tidigare, vilket var ca halv åtta på kvällen. Jag väntade men ingen båt dök upp. Jag gick ut till havsstranden men kunde inte se att någon båt var på väg. Jag väntade ytterligare. Hade de glömt mig? Hade de fått problem och inte kunde hämta mig? Jag tyckte inte det blåste så mycket så jag trodde inte det kunde bero på vädret. Klockan elva stängde jag av radion och satte upp tältet igen. Jag hade inte hittat höfjärilen och började tvivla på om en fjäril skulle kunna trivas där över huvud taget. Men jag hade tagit mycket bilder på naturen, växterna och landskapet. Något som Göran efterfrågat i sitt sökande efter fjärilen.

Den enda som ofta besöker Bachelorfloden är nog regnbågen.

19 jan: Räddningsaction: Jag visste att om de inte hämtade mig denna dag så skulle det ta tid innan de kunde hämta mig igen eftersom detta var sista dagen på deras valskådartur. Skulle jag få gå tillbaka? Det var flera mil till närmaste stig och kanske tjugo mil till närmaste stad. Jag skulle behöva korsa flera floder. Det skulle inte gå då jag hade flera väskor. Ett annat alternativ skulle vara att anropa passerande fiskebåtar. Men först prövade jag att gå till havsstranden igen. Jag kunde inte se någon båt. Jag anropade och fick snabbt svar. De var på väg. Anledningen att de inte kunnat komma dagen innan var att det blåst för mycket ute på öppna havet. Vi skådade lite valar innan vi påbörjade den åtta timmar långa båtturen tillbaka. Efter ett tag fick vi syn på fyra män på stranden som vinkade med ett rött plastskynke. Vi vände dit. De hade försökt vandra längs kusten men var nu utmattade och kunde inte ta sig tillbaka. De var från Israel och sade att det var den värsta vandring de någonsin gjort. Det var tur att jag inte behövde göra denna vandring för att komma ifrån Bachelorfloden. När vi räddat israelerna fortsatte vi sista biten. En grupp delfiner kom och lekte i båtens kölvatten. De simmade fram och tillbaka framför båten och hoppade ofta. En bra avslutning på resan.

En grupp delfiner som glatt visade vägen.

20 jan: Det var dags att förbereda sig för att kunna fortsätta. Uppdateringen av hemsidan tog som vanligt mycket tid. Sedan behövde jag även handla mat och besöka ett apotek för att bygga upp ett medicinförråd. På vandrarhemmet där jag campade hjälpte de mig att spara tid genom att ta hand om min tvätt.

En avslutande bild för de som inte vet hur en huemul ser ut.

Förhoppningsvis hinner jag bli klar idag så jag kan börja cykla norrut igen imorgon, mot nationalparken Torres Del Paine. Idag viner vindarna över Punta Arenas och det ser ut att kunna bli en ny strid mot de hårda nordvästvindarna…

Till föregående inlägg                               Till nästa inlägg

Kommentera gärna detta inlägg i Gästboken.