Jag kommer att fortsätta att tjata om hårda vindar ett tag till. Men förhoppningsvis är detta det sista dagboksinlägget där jag återigen ägnar en stor del åt att klaga på vinden. Enligt folk jag pratat med kommer det att vara mer skyddat i de områden jag är på väg till. Dessutom har jag råkat ut för ett annat bakslag som sinkat mig mer än de hårda vindarna.

9 feb: Jag märkte redan när jag packade ihop att det blåste mer igen efter några dagars lugnt väder. Till en början hjälpte dock vinden mig eftersom jag cyklade österut och jag flög fram i 40 – 50 km/h på plana sträckor. Efter tre mil svängde jag av norrut och fick vinden snett mot mig. Det gick genast mycket långsammare och jag fick slita mer. Jag cyklade av och till vid sidan av en flod som hade bråttom att komma bort från de kalla glaciärerna bergen. På min vänstra sida passerade jag två stora turkosa och vindpinade sjöar. Jag cyklade så långt jag orkade denna dag då jag skulle svänga västerut nästa dag och då förväntade mig hårda motvindar. Men jag hoppades att jag skulle kunna nå El Chaltén. Vinden gjorde allt för att jag inte skulle lyckas sätta upp tältet på kvällen då fullmånen gick upp.

10 feb: Överkörd av bilar: Vinden vilade inte under natten och på morgonen var området mellan ytter- och innertältet täckt av sand och grus. Även mina förhoppningar om att nå El Chaltén denna dag grusades snabbt. Motvindarna var riktigt hårda och jag kämpade för att röra mig framåt. Framför mig syntes då och då den spetsiga toppen av Mt Fitz Roy mellan molnen som klängde sig fast på Anderna. Men den verkade inte komma närmare. Vid matpauser försökte jag hitta svackor där jag vinden inte var lika stark. Då slapp jag hålla i allt utan att det blåste iväg. Jag hade spanat in de små rödvitrandiga skyltarna som då och då syntes vid vägkanten. De indikerade att det fanns ett rör så att vatten kunde passera under vägen. Jag hade en plan för dessa rör till kvällen. När jag hade kämpat mig fram fem mil denna dag var jag slut. Maxhastigheten jag nått denna dag var lägre än medelhastigheten dagen innan. Jag hittade en rödvit skylt och undersökte röret under vägen, vattenfyllt. Efter ytterligare ett par kilometer fanns ett till rör som inte verkade ha haft vatten i sig på lång tid. Det fick bli min camping. Därinne var vindstilla och jag slapp riskera att tältet skulle gå sönder under uppsättningsprocessen. Bilarna passerade över mig ovetandes om att jag fanns under vägen.

Jag njuter av att ha hittat ett ställe med lä under bilvägen.

11 feb: Mot Mt Fitz Roy: Jag sov mycket gott i röret. Återigen kämpade jag i riktning mot Mt Fitz Roys topp. Tidvis var vindarna mildare och jag kunde cykla i hastigheter över gånghastighet. Men i vissa perioder hade jag nog de starkaste vindarna jag haft hittills under resan. Ofta fick jag kliva av cykeln för att jag blev knuffad av vägen. Andra gånger var det som om jag körde in i en vägg och det tog tvärstopp. Cykeln verkade ha blivit vild som hästarna på rodeon i Calafate och försökte ofta kasta av mig. Det var svårt att bara stå ibland. På min vänstra sida kunde jag på avstånd se en stor glaciär som kalvade i en sjö. På eftermiddagen kom jag så äntligen fram till El Chaltén. De senaste två dagarnas cykling hade nog bara tagit två eller tre timmar om jag cyklat i motsatt riktning. Senare sade någon att det hade blåst omkring 40 m/s. I El Chaltén började jag söka information om en lite speciell gränspassage in till Chile. En passage som skulle kräva vandring på stigar och en båttur eller två. Jag frågade turistinformation, resebyråer och andra cyklister och försökte skaffa en så bra bild av verkligheten som möjligt. Och kanske eventuellt möjligen var detta sista dagen med riktigt hårda och konstanta motvindar. Sedan skulle jag komma in i mer skyddade områden enligt sägner…
Jag hittade även en bok i mataffären som jag inte kunde motstå. Södra Sydamerikas däggdjur, på spanska. Jag har försökt undvika bokhandlar lite under denna resa för att inte samla på mig för mycket böcker. Men man kan ju inte rå för det när de har böcker i mataffärerna. Nu är jag uppe i nio böcker i packningen. I El Chaltén, precis som i El Calafate, upptäckte jag att det är förbjudet för matbutikerna att dela ut plastkassar till kunderna. Ett försök till att minska nerskräpningen på dessa orter.

Mt Fitz Roy, en legendarisk topp för bergsklättrare, når drygt 3 400 meter över havet.

Min cykel och tält på campingen i El Chaltén i en natt upplyst av månen.

12 feb: Båten in till Chile skulle inte gå förrän på lördagen så eftersom det var torsdag hade jag gott om tid att ta mig dit. Jag väntade ut regnet och begav mig inte iväg förrän sent på eftermiddagen. Vinden piskade upp sand och grus i ansiktet på mig. Skulle det fortsätta så här blåsigt ändå? Men snart kom jag in i en vacker skogsklädd dalgång med en strid och klarblå flod i mitten. Träden lyckades oftast skydda mig från vinden. Så även när det började regna igen kunde jag inte sluta njuta av känslan av att inte ha stormande motvind. Inte ens uppförsbackarna kunde röra den känslan. Grusvägen slingrade sig fram genom skogen och då och då korsade jag floden på små träbroar. När jag bestämde mig för att slå läger bakom en liten kulle blev jag attackerad av hungriga myggor i massor. De ville inte låta mig vara en sekund och gjorde allt för att driva mig galen innan tältet var uppe och packningen inne i tältet. I en sekund eller två dök en numera förbjuden tanke upp i mitt huvud som jag snabbt ångrade. ”Vad skönt det skulle vara med lite vind…”

13 feb: Ut på sjön: Det var bara någon mil kvar till den första båten som skulle ta mig över sjön Lago del Desierto. Då båten skulle gå 17:30 försökte jag återigen vänta ut regnet i mitt tält genom att läsa en bok. Det lyckades inte och till slut gav jag mig iväg med regnkläderna på. Det var ett mycket vackert landskap jag passerade igenom med en klar fors vid min sida och en del höga vattenfall som letade sig ner i forsen. Bara regnet stoppade mig från att stanna och fotografera mer. Väl framme vid väg nr 23:s slut kom jag till båtplatsen. Där väntade även ett par amerikaner som även de reste med cyklar. Det visade sig bara vara vi tre som skulle över sjön denna dag. Ute på det öppna vattnet piskade vinden vattnet. Man kunde se vindbyarna som fronter på vattnet som rev upp ytan och kom rusande mot oss som dimma på språng. Vid sidorna av sjön fanns berg med blå glaciärer. På andra sidan stämplade vi passen i den argentinska tullkontrollen och slog upp tälten på gratiscampingen som fanns där.

14 feb: Repris på gamla skador: Det regnade när vi gav oss iväg mot Chile. Först korsade vi en bred bäck innan en stig ledde oss brant uppför sluttningarna. Vandrare på väg till Chile brukar normalt hyra hästar att bära sin packning denna sträcka varför stigen ofta hade djupa diken gjorda av hästhovar. Regnet gjorde det lerigt och halt när vi knuffade våra cyklar uppför stigen. Efter ungefär en halv kilometer var diket från hästarna så djupt och smalt att vi var tvungna att hjälpas åt att lyfta förbi cyklarna. Hade jag varit ensam hade jag varit tvungen att ta av packningen och bära väskorna separat. Strax senare när jag sköt cykeln över en knöl eller rot hände det som inte fick hända. Det knastrade till i axeln och jag visste genast vad som hänt. Den vänstra axeln hade hoppat
Bilden är tagen strax innan stigen blev riktigt brant och smal. Strax innan olyckan.

ur led. Jag lyckades hindra cykeln från att störta ner för stigen igen genom att hålla bromsen och luta den mot några buskar tills amerikanerna kom till hjälp. För säkerhets skull kände jag med min högra hand på axeln. Där det normalt fanns hårt ben var det mjukt. Axeln var definitivt ur led. Det var bara att inse att jag var tvungen att vända om och söka hjälp, något som var förvånansvärt svårt att acceptera. Jag ville fortsätta. Jag kände igen känslan från macheteattacken i Tanzania. Amerikanerna hjälpte mig att få ner cykeln till gränsstationen. Axeln hade som tur var lagt sig i en position som inte gjorde speciellt ont. Vid gränsstationen träffade jag en bergsguide, Jorge, som var där med sin franska grupp. Han sade att det fanns en läkare i gruppen och jag fick träffa honom. Han drog och vred på armen och tog stöd med sin fot mot mina revben. Efter ett tag knastrade det till i armen igen och jag kände hur det rörde sig i axeln. Men den hade inte hoppat till rätt ställe. Däremot befann sig nu benet i en position som gjorde mycket ondare och jag kunde inte hålla in armen längre. Till slut gav läkaren upp sina försök att rätta till axeln och gav mig en smärtstillande spruta istället. Han fixerade min arm med hjälp av handdukar och förband så att resan tillbaka till El Chaltén skulle gå lättare. Vi väntade på att båten skulle gå och sedan väntade en timmes busstur på en mycket skakig grusväg. Det gjorde ont men på bussen fanns ytterligare en läkare som gav mig ett par piller som gjorde att smärtan lättade efter ett tag.
Väl i El Chaltén visade det sig att sjukhuset redan hunnit stänga eftersom det var lördag. Det fanns dock ett journummer att ringa och snart fanns en läkare där med tillhörande team. Jag väntade nervöst på resultaten från röntgenbilderna. Om något var brutet eller sprucket skulle jag inte kunna fortsätta på en lång tid. Med lättnad fick jag reda på att inget var brutet. De lade mig på golvet och jag fick valium. Läkaren var en smal kvinna och jag undrade om hon skulle kunna få tillbaka armen. Sist axeln var ur led var ca ett och ett halvt år tidigare i Namibia. Då var det en stor kraftig man som efter tre försök och mycket kraft lyckades få tillbaka armen på plats. Men kvinnan jobbade långsamt och metodiskt. Hon gungade armen fram och tillbaka samtidigt som hon långsamt sträckte ut musklerna mer och mer. Till slut kände jag hur axeln hoppade i rätt läge igen. En otroligt skön känsla. Jag föredrog denna långsammare metod som inte gjorde speciellt ont till skillnad från den i Namibia. Jag lämnade sjukhuset lite förvånad då de inte ens tog betalt för besöket.
Bergsguiden som jag träffade tidigare hade sagt att jag kunde vila axeln i hans hus i Calafate. Så jag tog bussen dit på kvällen. Själv skulle han komma fyra dagar senare när han var klar med sin grupp. I huset fanns hans kusin Miguel, som välkomnade mitt oväntade besök.

Jorge pratar om att tiden inte existerar i Patagonien.

15 – 28 feb: Vila i El Calafate: Doktorn hade sagt att jag skulle vila med axeln orörlig i 7-10 dagar. Läkaren i den franska gruppen tyckte jag skulle vila den i tre veckor. Hur som helst skulle jag inte kunna fortsätta på ett tag. Jag vilade mig i El Calafate, en liten stad på några tusen invånare men med 250 000 besökande turister varje år som kommer för att se glaciären. Detta har gjort att stadens centrum är fullt av butiker för turister, inte mycket genuint kvar. Efter fyra dagar kom guiden tillbaka med sin franska gupp och de hade en avslutande grillfest där jag blev inbjuden. De grillade ett helt får över elden. Dagen efter blev jag medbjuden av fransmännen att se på några 4 – 5 000 år gamla grottmålningar gjorda av indianerna som en gång fanns här. Målningarna föreställde händer, djur, människor och en del abstrakta föremål som ingen lyckats gissa vad de föreställer.

Fransmännen i grottan med gamla målningar.

En avbild av en människas hand mellan 4 och 5 tusen år gammal.

När man sett glaciären och grottmålningarna finns inte så mycket kvar att göra i Calafate. (Förutom att alltför detaljerat beskriva hur axeln gick ur led och kom på plats igen.) Kanske lika bra det då jag ändå skulle vila.

När jag inte har så mycket att skriva om dessa dagar då jag vilar axeln kan jag passa på att skriva lite om argentinarnas eller latinamerikanernas vanor. Favoritdrycken är definitivt mate, ett slags te gjort av en annan planta än tebuskens blad. Mate har en mängd olika effekter, bl a är det hungerstillande varför det är populärt bland fattiga som arbetar mycket. Det ska även motverka höjdsjuka och har även lite koffein. Matet dricks normalt ur dekorerade, kurviga eller rundade, behållare med en insida av trä eller kalabass. Man fyller behållaren med bladen och häller på varmt vatten. Sedan dricks matet genom ett sugrör av metall som har ett filter i botten som hindrar bladen från at följa med. När en person druckit upp fylls behållaren upp med vatten igen, utan att byta blad, och passas till näste man i sällskapet. På så sätt skickas behållaren runt tills alla är nöjda. Ett mycket socialt sätt att dricka på.

Miguel delar med sig av sin kopp mate i köket.

Mate drick ofta till frukost utan någonting annat att äta. Till lunch äts oftast bara ett litet mål. Dagens stora mål äter man sent på kvällen, strax innan man går och lägger sig. När jag säger att vi äter middag mycket tidigare i Sverige frågar de om vi inte blir hungriga igen innan vi går och lägger oss. Jag kan inte säga emot detta då jag ofta tar en extra smörgås strax innan jag går och lägger mig när jag är hemma i Sverige.
Man är inte rädd för att ge varandra öknamn här. Vare sig när man pratar om tredje person eller när man tilltalar någon, inte ens när man tilltalar främlingar. En som är lite rund får heta ”El Gordito” vilket betyder tjockisen. Andra vanliga öknamn är t ex ”El Flaco”, ”El Rubio”, ”El Viejo” och ”El Chino” vilket betyder smalisen, blondinen, gamlingen resp. kinesen. Det sista namnet ges inte åt kineser men åt latinare som har något smalare ögon eller andra asiatiska drag. Även ”El Negro” är vanligt för dem som har lite mörkare hud. Ingen verkar dock ta illa upp av att bli kallad något av dessa namn.
En annan liten egenhet man har här är att man inte pekar med fingrar eller händer. Istället pekar man med något putade läppar samtidigt som man knycker till med huvudet i den riktning man vill peka och lyfter på ögonbrynen. Ju längre bort det man vill peka på befinner sig desto tydligare lyfter man på ögonbrynen.
Fotboll är förstås en viktig del av livet här. Var man än går där det finns en TV är det oftast denna sport som visas. När det blir mål utför kommentatorerna alltid en prestation. ”GOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOaaaaaal!” skriker de tills lungorna tömts på luft. Sedan kommer ofta några få ord medan de hämtar andan, ”GOOOOOOOOOOOOOOOOoooooaaaaAAAL!” det andra ropet avslutas ofta med en liten slutknorr men varje kommentator har sin egen version av hur de annonserar mål.

Allteftersom dagarna gick i El Calafate blev axeln bättre. Men inte så snabbt som jag hoppades. I Namibia kunde jag fortsätta after 10 dagars vila. Det kändes det inte som jag skulle klara denna gång. Troligtvis hade fler ligament skadats denna gång. Kanske var det ljudet av ligament som gick sönder som knastrade till när axeln hoppade ur led.
En dag klagade Miguel på att han hade ont i örat p g a övertryck, luft i örat som inte kom ut. För att få ut luften rullade de ihop en tidning till en tratt som de satte ner i örat. Sedan tände del eld på toppen tratten och lät den brinna ner medan gringon fascinerat tittade på. Alla väntade på att det skulle pysa till när luften kom ut. Ingen tydlig puff kom men Miguel hävdade att det gjorde mindre ont i örat efteråt.

1 mars: Axeln känns bättre och jag börjar känna mig mogen för att cykla vidare igen. Om inte annat så börjar jag längta efter att färdas genom olika landskap på cykeln igen. Det märks att högsäsongen för turismen är över här i Calafate. När jag kom var gator, vandrarhem och campingplatser fyllda av turister, nu gapar de nästan tomma. Eventuellt kommer jag att följa med Jorge och några av hans vänner till en stuga de har uppe i bergen innan jag fortsätter cykla.

Till föregående inlägg                              Till nästa inlägg

Kommentera gärna detta inlägg i Gästboken.