Jag håller även föredrag, berättar och visar bilder om mina resor. För företag och idrottsföreningar kan jag berätta om hur jag förberedde mig för resor, tala om hur jag sätter mina mål och hur jag sedan motiverar mig för att uppnå dem. Som biolog kan jag även hålla föredrag om naturen jag ser under mina resor.
Mina referenser hittar du under Partners »

Är du intresserad? Kontakta mig »
Tycker du om mina bilder? Jag har bilder till försäljning. Ta en titt i fotogalleriet och kontakta mig om du är intresserad. Jag har även många andra bilder. Mest på natur och landskap.
Scutisorex är det vetenskapliga släktnamnet på en näbbmus på omkring 100 gram som lever i Östafrika, Scutisorex somereni. Den har en ryggrad som är uppbyggd på ett mycket speciellt sätt som gör den enormt stark. En man på omkring 80 kg kan stå på näbbmusen utan att den tar skada (men det betyder inte att den inte protesterar).
Jobb i Serengeti
Jag har nu lämnat cykeln hemma i Sverige och istället börjat jobba. Jag har fått ett jobb på Lejonprojektet i Serengeti i Tanzania. Jag fortsätter do...
2010-11-07 10:38:03

Mer info »
Hosta i Quito
Hej! Jag har inte uppdaterat dagboken på ett tag. Det beror på att jag egentligen inte gjort så mycket sedan sist beroende på en långvarig hosta so...
2010-04-10 19:34:27

Mer info »
Brasilien
Nu har jag kommit till Brasilien. Ett land som låter som tropik och värme. Men hösten och vintern jagar mig an så länge norrut på kontinenten och ännu...
2009-06-04 22:22:34

Mer info »
Alla nyheter »
22 mar 2009 Coihaique, Chile
Nu har äntligen axeln läkt och jag har börjat cykla igen. Jag har tagit mig till en mycket avsides avkrok av Sydamerika i södra Chile med konstant varierande vyer. Det är en mycket vacker plats och jag känner att jag kommer till korta när jag försöker beskriva den med ord eller bild. Många superlativ skulle kunna användas men jag skulle även vilja blanda upp dem med ord som varför, udda och oväntat. Jag känner dessutom ofta när jag kommer till speciella platser att de borde ses under olika väder och årstider. Något som gör att världen känns mycket större.
I mitt förra inlägg skrev jag att jag hoppades slippa den konstanta och hårda motvinden. Detta visade sig vara förhoppningar som uppfylldes. Om något så har jag nog haft mer hjälp av vinden än den motarbetat mig. Eller så känns det bara så då nu måttliga vindar inte känns som motvind efter vindarna längre söderut.

2 mars: Vandring: Axeln började kännas bättre och på eftermiddagen följde jag med tre argentinare på en vandring bland bergen. De kallade sig ”Två och en halv” för en av dem var så kort och gjorde en liten dokumentär om sin vandring. Patagonien besöks av massor av turister och så länge man håller sig till turistmålen ser man ofta fler turister än lokala invånare. Men letar man sig bara en liten bit bort från turist målen kan man räkna med att vara helt ensam. Stället vi vandrade till var ett sådant ställe. Efter 20 kilometer kom vi till en liten stuga som en gång använts som vaktstuga mot den chilenska gränsen. Från de glaciärtäckta bergen hördes då och då muller från rasande is.

3 mars: Två och en halv gick tillbaka medan jag ville stanna en dag till i området. När de gått gick jag en runda i området, bl a ner till den stora sjön, Lago Argentina. Jag hittade spår efter en puma som gått längs stranden. När det blev mörkt visade sig tusentals stjärnor mot en nattsvart himmel.

4 mars: När jag gick tillbaka närmade sig mörka moln bakifrån. När de kom ikapp började det regna. Några spår vid en bäck visade att en puma fanns i området. När jag till slut kom tillbaka till Estancian (farmen) där jag börjat vandra från två dagar tidigare visste jag inte hur jag skulle komma tillbaka till El Calafate. En gaucho som jobbade med hästarna där sade att jag nog skulle kunna få lift med någon bil som kommit för att äta på estancian. Medan jag väntade gav han mig mat, han skar fyra köttbitar från ett slaktat får som hängde i ett litet förråd. Jag stekte dessa med lök och fick lite bröd till. Det var gott. Medan jag åt kom gauchon tillbaka och sade att det fanns en bil som väntade på att ta mig tillbaka till Calafate.

5 mars: Dags att ge sig av: Efter att ha försökt få lift till El Chaltén i tre timmar gav jag upp. Det var tydligt att högsäsongen för turister var över. Jag tog istället bussen och kom fram sent på kvällen. Men eftersom jag varit där tidigare hade jag inga problem att hitta gratiscampingen.

6 mars: Jag handlade den mat jag behövde för gränspassagen till Chile i El Chaltén. Det regnade inte men moln dolde de bergstopparna runt byn.

7 mars: Tillbaka till cykeln: Solen hade besegrat molnen och gav fina vyer av Mt Fitz Roys spetsiga topp. Efter jag beställt bussbiljetten till sjön, Lago del Desierto, där min cykel förhoppningsvis fanns kvar fick jag höra att lördagens båt på nästa sjö, Lago O’Higgins, i Chile var inställd p g a hårda vindar. Nästa båt skulle inte gå förrän på onsdagen fyra dagar senare. Otur tänkte jag. Men vid Argentinas gränsstation sade de att lördagens båt skulle gå på söndagen istället vilket visade sig vara det bästa alternativet för mig. Jag var även glad över att se att min cykel fanns kvar och var hel.

8 mars: Mycket slit: På morgonen började jag ensam ta mig upp för den brant där min axel hoppat ur led tre veckor tidigare. Om man ska se något positivt med att armen hoppade ur led så får det vara att vädret var mycket bättre denna gång och när jag tittade bakåt över sjön såg jag den mäktiga Fitz Roytoppen i morgonljuset. Jag tog det mycket

Den skygga toppen av Mt Fitz Roy sedd i morgonljus från nordsidan av Lago del Desierto.

Platsen där min axel gick ur led tre veckor tidigare. Tyvärr lyckas fotot inte visa hur brant det är.

försiktigt med min arm och tog av cykelväskorna för alla svårare partier och bar upp dem separat. Detta innebar att jag fick gå många sträckor tre gånger fram och tillbaka. I ungefär sex kilometer bar det uppför på en mycket ojämn stig över stockar och stenar. Det fanns flera leriga områden och flera strida strömmar som jag fick leda cykeln igenom. Efter mycket slit kom jag äntligen upp till Chiles gräns där stigen övergick till en skogsväg. Jag kunde cykla igen. Snart kom jag till en flod med en raserad bro. Jag lyfte av cykelväskorna och vadade över med första lasten. Det strida vattnet nådde en bit övar knäna och var så kallt att det värkte ända in i benmärgen när jag kommit över. Efter att ha värmt upp fotknölarna gick jag tillbaka för att hämta resten av väskorna. Det gjorde lika ont igen. Men när jag korsade floden tredje gången med väskorna hade benen vant sig mer och det gick bättre. Till sist ledde jag cykeln genom floden. Den starka strömmen försökte dra cykeln med sig. Senare fick jag veta att det fanns en liten bro 300 meter uppströms där man kunde korsa utan att blöta fötterna. Nu började ett race
Jag fick hålla hårt i cykeln så den inte drogs med av strömmen.

mot en okänd tid. Jag mötte enstaka cyklister och vandrare som kommit med båten på förmiddagen. För försökte få reda på när båten skulle gå igen. Vissa sade att den redan gått medan andra sade att den skulle gå omkring sextiden på kvällen. Det gick utför och till en början kunde jag hålla en ganska hög fart genom skogen. Men vägen blev allt stenigare och ojämnare. Snart öppnade sig landskapet och jag fick en fantastisk utsikt över den turkosa sjön Lago O’Higgins. Först när jag kom till Chiles gränsstation efter ett
Vägen ner mot Lago O'Higgins var av dålig kvalitét. Men utsikterna var allt annat än dåliga.

par mil sedan gränsen kunde jag känna mig säker på att hinna med båten. Tre timmar tog det att korsa den vackra sjön som armade sig ut i dalarna mellan bergen. På båten fanns även två danska cyklister, Bjarke och Emil och ett belgisk-franskt par på tandemcykel. Vi skulle komma att cykla tillsammans av och till de kommande dagarna. När båten kom fram var det mörkt sedan länge och månen speglade sig i det nästan spegelblanka vattnet. Vi cyklade de sista sju kilometrarna in till byn O’Higgins. Det var en fantastisk upplevelse. Till höger syntes två månar som gav tillräckligt med ljus för att se vägen, en som lyste upp molnen på himlen och en som var utspridd på vattenytan. Till vänster fanns en brant klippvägg och i mitten grusvägen som slingrade sig fram längs klippväggen.

Båten på Lago O'Higgins. Min gula cykel syns til vänster, tandemcykeln till höger och danskarnas cyklar i mitten.

Det var en speciell känsla att cykla i ljuset från fullmånen.

9 mars: Carretera Austral: Innan jag lämnade O’Higgins gjorde jag en tur i den fyrkantiga byn. Den var byggd av trävillor i ett rutnät av grusvägar i ett helt platt område bland bergen. En tanke som dök upp i huvudet var ”varför?”. ”Varför finns denna by här?”. Orsaken till dessa tankar var att det är en ganska onaturlig plats för en by i ett mycket otillgängligt område av världen. Gräspassagen från Argentina som kändes lika onaturlig. Den historiska anledningen till byns placering är att Chile ville befolka området så att Argentina inte skulle kunna hävda att det tillhörde dem. Så man betalade folk för att flytta ner till södra Chile, helt isolerade från omvärlden. Senare lät Pinochet bygga en väg, Carretera Austral (den sydliga vägen), för att ge de sydliga byarna en landväg till omvärlden. Denna väg har nu en mer eller mindre legendarisk status och är ett populärt äventyr för bl a cyklister och andra resenärer som vill se något annorlunda. Längs den sydligaste delen av vägen är bilar fåtaliga och kunde under en dag ofta räknas på en eller två händers fingrar.

Carretera Austral, strax efter byn O'Higgins. Sol och fint väder gör en låmngsam i detta landskap då man ofta måste stanna för att ta bilder.

Solen sken och jag cyklade genom ett fantastiskt landskap påminnande om Norges bergslandskap. Att det var sent på säsongen syntes på de frodiga bergsbranterna som började få en höströd ton. Längs vägen var skogen hög och det kändes som jag cyklade genom en regnskog. Tropiska ljud från fåglar förstärkte denna känsla. Stora bestånd av fuchsiabuskar täckta av blommor lockade till sig pigga kolibrier. Det gick långsamt framåt då jag ofta var tvungen att göra fotostop. Dankarna kom ikapp mig under ett av dessa fotostopp och vi cyklade tillsammans efter det. Många myrar längs vägen på eftermiddagen gjorde att det tog lång tid innan vi hittade en lämplig campingplats.


Ibland gick vägen genom djupa frodiga bergsraviner.

10 mars: Regn: På förmiddagen saktades vi ner av två ganska långa uppförsbackar. Regnet gjorde oss blötare och blötare. Denna delen av Carretera Austral hade nog varit en av de vackrare om inte utsikten över bergen och dalarna varit skymd av regn och moln. Längs vägen fanns bestånd av bambu och enorma blad som liknade stora rabarber. Klockan ett på eftermiddagen skulle det gå en färja över en fjord. Om vi missade den skulle vi få vänta till sju på kvällen. Så blev det, vi missade färja med ca 20 minuter. Dels p g a att min kedja gick av tre gånger. Tredje gången drog den med sig spännarmen i bak in i hjulet så den fastnade på en eker. Efter det kunde jag inte växla mellan de bakre kugghjulen. Vid färjelägret fanns ett skjul där vi kunde undvika regnet och laga lite mat.

En av många långa och branta backar som sinkade oss, även om det kanske inte var riktigt lika brant som skylten visade.

Färjan tog oss över fjorden till den lilla byn Puerto Yungay med elva invånare. Fem som jobbade på färjan, tre som jobbade på militäranläggningen och en familj ett barn. Vi fick bo i ett omöblerat hus hos familjen. Det var skönt att kunna värma sig och torka kläderna vid den vedeldade spisen.

11 mars: Caleta Tortel på träpelare: Solen sken igen och vi cyklade mot Caleta Tortel. Vägen var så ojämn och skakig att en av mina sidoväskor En by vid en fjord som många sagt inte får missas. Men jag kunde ändå inte ana vad som väntade mig. När vi kom till början av byn slutade vägen. I byn fanns inga vägar eller stigar, bara trappor och leder av trä som i ett nätverk ledde från hus till hus. Byn var utsträckt längs den branta och frodiga bergsväggen vid fjorden. Det ända sättet att ta sig fram var att gå. Husen var av trä och uppstöttade av träpålar. Jag hade väntat mig att se många andra turister här men såg knappt någon. Kanske för att det var sent på säsongen eller p g a det faktum att det är en avlägsen avkrok av världen som inte är lätt att ta sig till. Jag utforskade mer eller mindre hela byn under dagen. Där bor ungefär 500 personer.

Trähusen och speciellt trägångarna längs bergssidorna var något jag inte väntat mig när jag cyklade mot Caleta Tortel.

12 mars: Regn igen, det verkade som om det var regn varannan dag och sol resten av dagarna. På eftermiddagen var det dock mer uppehåll. Jag började cykla ensam men kom snart ikapp tandemparet, Ben och Sofie. Skogen var hög och påminde mig om regnskogen nedanför Rwensoribergen i Uganda. Men inga apor syntes i träden och inga pygméer vandrade på vägen. Variationen av trädarter var stor till skillnad från skogarna längre söderut i Patagonien som mer eller mindre enbart består av lenga. När jag höjde blicken blev jag dock påmind av de glaciärtäckte bergstopparna om att jag befann mig i Patagonien. På kvällen hittade vi en fin plats att campa på med kort gräs vid en klar bäck.

13 mars: Cykelproblem: Regnet jagade oss mot byn Cochrane men kom inte riktigt ikapp förrän vi gjorde ett lunchstopp. Min cykelkedja gick av i en uppförsbacke och drog med sig växelpaketet in i hjulet. Spännarmen böjdes liksom delen av ramen på cykeln som växelpaketet sitter på. Stort problem. Jag lyckades böja tillbaka den lite men inte tillräckligt. Jag fick cykla mycket försiktigt resten av dagen och använde inte växlarna i bak. I uppförsbackarna gick jag för att inte belasta kedjan. Cochrane är en stor by för området med ca 5000 invånare. På kvällen kom danskarna och vi gjorde en eld och lagade mat tillsammans. Regnet föll nästan omärkt på oss.

14 mars: Höst: Under natten hade ny vit snö fallit på bergstopparna runt byn. Under dagen skulle snön senare sakta smälta bort i solvärmen. Dagen kändes väldigt höstig med kylig luft, äpplen och päron i träden som började ändra färg till gult och rött. Jag stannade en dag i Cochrane för att försöka fixa cykeln och köpa mat för de kommande dagarna. Jag hittade en svetsare i en bilverkstad som kunde värma upp min cykelram så jag kunde böja den rätt igen. Han hade en hel del att klaga på när det gällde situationen med priser och jobb i södra Chile. Sedan försökte jag böja växelpaketet rätt igen. Det visade sig mycket svårt och till slut fick jag acceptera det faktum att jag inte skulle kunna använde de lägsta två växlarna. Något som skulle komma att göra det lite tyngre i de många uppförsbackarna som väntade.

En skylt som gav falska förhoppningar.

15 mars: Blött och blått: Landskapet var mer öppet när jag började cykla igen och klättra uppför långa backar. Strax efter lunch kom jag ikapp tandemparet, det visade sig att vi valt lunchplats bara några tiotal meter från varandra utan att se varandra. Snart lossnade en skruv som höll fast min pakethållare p g a den skakiga grusvägen. Det började verkligen kännas som om jag fått en våg av otur sedan axeln gått ur led. Jag hade en extraskruv och kunde snart fortsätta igen. På eftermiddagen cyklade vi längs en flod som hade ett overkligt sken av djupt blå färg, trots de mörka molnen och regnet som kommit. Strax efter Puerto Bertrand lyckades vi söka skydd i ett skjul på en gård. De lät oss använda deras ved så vi kunde torka våra kläder och oss själva.

Lago Bertrand främst och Lago General Carrera längre bort. En av de många varierade utsikterna längs Carretera Austral.

16 mars: Sol igen. Det verkade vara en regel med varannandagsvädret. Efter någon mil stötte vi på de två danska cyklisterna. Det bar nerför mot sjön Lago General Carrera, en stor sjö vars strandlinje vi skulle följa i en och en halv dag. Sent på eftermiddagen kom vi till byn Rio Tranquilo. Där fanns en asfalterad gata och det kändes otroligt skönt efter de mycket skakiga och steniga grusvägarna. Där fyllde vi på våra matförråd innan jag och danskarna fortsatte en bit utanför byn där vi slog läger bland taggiga nyponbuskar.

En av otaliga fantastiska vyer längs Carretera Austral.

17 mars: Fiska som indianer: Jag och danskarna kom snart ikapp en chilensk cyklist, Antú, som vi slog följe med. Vid en tidig lunchpaus kom även tandemparet medan Emil lagade en punktering. De cyklade vidare då de ville hålla sitt eget tempo. Det såg länge ut som om det skulle regna men det kom aldrig mer än lite svalkande spray. Vi cyklade upp längs en bred floddal med fina skogar och stora bambubestånd. Vi trodde att vi skulle hinna längre denna dag men en bäck stoppade oss. Jag fick syn på ett tjugotal lagom stora laxar i bäcken och vi ville försöka fånga en. Emil hade ett fiskedrag som vi knöt fast på ett snöre med en brödbit. Jag trodde inte det skulle funka och det gjorde det inte heller. Bjarke gjorde ett metspö av bambu men det hjälpte inte. Jag gjorde om metspöt till ett spjut och försökte jaga laxarna med det. Det var svårt att bedöma hur mycket under fiskarna man skulle sikta då de inte finns där de ser ut att finnas. Allt p g a en synvilla orsakad av att ljuset bryts när det kommer upp ur vattnet. Dessutom var de snabba och lärde sig snart att vi var farliga. Vi smög omkring i bambusnåren längs bäcken, hukade stilla och kastade spjut. Till slut gav vi upp när vi insåg att det snart skulle bli mörkt. Vi fortsatte några hundra meter dä vi hittade en bra plats att campa vid en flod. Till våran inte längre så stora förvåning hittade vi tandemparet där som redan gjort upp en lägereld.

Hackspettsparakiten borde vara den sydligaste papegojarten i världen. En vanlig fågel i södra Chile.

18 mars: Asfalt: Detta blev en strålande solig dag bland bergen. Tredje dagen i rad utan regn. Snart började en brant klättring längs en slingrande väg uppför bergen. Väl uppe planade vägen ut och landskapet påminde mig om smålands skogslandskap med enstaka sjöar. Grusvägen blev riktigt jämn ett tag och det kändes som en dröm att slippa stenarna och tvättbrädestrukturen. På eftermiddagen, efter många och långa nedförsbackar, kom vi till byn Villa Castillo vid det imponerande bergsmassivet Cerro Castillo. Det har fått sitt namn eftersom det ser ut som ett slott med vassa tinnar och torn. Äntligen asfalt, nu skulle det vara asfalt de närmaste dagarna. Efter byn hittade vi en plats för våra tält med utsikt över en floddal ovetandes om att tandemparet campade alldeles i närheten.

19 mars: Bergspass: Solen sken igen och asfaltvägen ledde oss ormande upp mot Carretera Australs högsta pass. Det gick långsamt uppför men snart befann vi oss uppe på passet, ca 1100 meter över havsytan. Nu väntade en lång nedförsbacke i stark medvind. Jag kom upp i hastigheter över 70 km/h. Vid ett tillfälle seglade minst 21 kondorer högt uppe på den klarblå himlen mot ett till synes gemensamt mål. Det fanns mycket tallplanteringar på bergsväggarna. Något jag inte gillade då det inte är ett inhemskt träd. Senare fick jag dock veta att de planterats tillfälligt för att binda jorden då de växer snabbare än inhemska trädslag. Senare skulle de ersättas av den naturliga floran. Anledningen till att jorden behövde bindas var att man när man kom startade skogsbränder för att skapa betesmarker. Man tappade dock kontrollen över elden som spred sig över stora områden och brann under en mycket lång tid. Det kom ytterligare en uppförsbacke men den starka medvinden hjälpte oss upp. Vid ett tillfälle när backen var som brantast, fick jag en knuff av vinden bakifrån. Den blåste upp min T-shirt till halsen och jag behövde inte trampa för att åka uppför. När vi sedan kom ner till en floddal planade vägen ut sig samtidigt som den svängde 90 grader mot nordväst. Detta innebar även att vi fick motvind och inte hann fram till Coihaique innan kvällsmörkret. Det var svårt att hitta en undangömd plats att campa på så till slut frågade vi på en bondgård om vi kunde tälta på deras mark. Det gick bra. Även denna natt campade vi ovetandes ganska nära paret på tandemcykel.

Vägen kurvade sig långsamt upp till ca 1100 meters höjd över havet.

20 mars: Tvätt och dusch: Det var bara drygt två mil kvar till Coihaique så efter en dryg timmes cykling i ett öppet landskap med rundade berg kom vi fram. Detta var den första orten längs Carretera Austral som jag tyckte kändes naturlig. D v s att det verkade vara en plats där människorna kunde tänkas ha bosatt sig utan att vara utplacerade för att befolka området. Det fanns stora områden att odla på eller ha betande djur. Staden var även mycket större än övriga orter hittills. Med sina ca 35 000 invånare kändes det som en stor metropol efter det jag sett den senaste tiden. Efter att inte ha sett tandemparet på ett par dagar kunde vi inte ana att de bara var ca en halvtimme bakom oss. Jag passade på att tvätta mina kläder som verkligen behövde det, liksom jag behövde den varma duschen.

21-22 mars: Jobbade med att uppdatera hemsidan och handlade mat för de kommande dagarna. Jag sökte även information om eventuella båtturer som jag skulle bli tvungen att ta.

Framtiden: Min resrutt de närmaste dagarna är osäker. Jag vill besöka ön Chiloé och även en nationalpark på fastlandet. Men hur jag kommer att cykla beror på när båtar går och en vulkan.

Till föregående inlägg                                           Till nästa inlägg

Kommentera gärna detta inlägg i Gästboken.
Administration - Design och Webbutveckling av Webking webbutveckling och it-konsulting ab