Jag håller även föredrag, berättar och visar bilder om mina resor. För företag och idrottsföreningar kan jag berätta om hur jag förberedde mig för resor, tala om hur jag sätter mina mål och hur jag sedan motiverar mig för att uppnå dem. Som biolog kan jag även hålla föredrag om naturen jag ser under mina resor.
Mina referenser hittar du under Partners »

Är du intresserad? Kontakta mig »
Tycker du om mina bilder? Jag har bilder till försäljning. Ta en titt i fotogalleriet och kontakta mig om du är intresserad. Jag har även många andra bilder. Mest på natur och landskap.
Scutisorex är det vetenskapliga släktnamnet på en näbbmus på omkring 100 gram som lever i Östafrika, Scutisorex somereni. Den har en ryggrad som är uppbyggd på ett mycket speciellt sätt som gör den enormt stark. En man på omkring 80 kg kan stå på näbbmusen utan att den tar skada (men det betyder inte att den inte protesterar).
Jobb i Serengeti
Jag har nu lämnat cykeln hemma i Sverige och istället börjat jobba. Jag har fått ett jobb på Lejonprojektet i Serengeti i Tanzania. Jag fortsätter do...
2010-11-07 10:38:03

Mer info »
Hosta i Quito
Hej! Jag har inte uppdaterat dagboken på ett tag. Det beror på att jag egentligen inte gjort så mycket sedan sist beroende på en långvarig hosta so...
2010-04-10 19:34:27

Mer info »
Brasilien
Nu har jag kommit till Brasilien. Ett land som låter som tropik och värme. Men hösten och vintern jagar mig an så länge norrut på kontinenten och ännu...
2009-06-04 22:22:34

Mer info »
Alla nyheter »
2 apr 2009 Castro, Chile
22 mars: Efter att äntligen ha uppdaterat hemsidan kunde jag lämna Coihaique. En vulkan lite längre norrut vid Chaitén har varit mycket aktiv den senaste tiden varför man har evakuerat staden. Min ursprungliga plan var att ta en båt därifrån till ön Chiloé. Men för att få komma in i staden måsten man av säkerhetsskäl ha en båtbiljett direkt därifrån samma dag. Den biljetten skulle jag vara tvungen att köpa i Coihaique. Eftersom informationen varierade lite beroende på vem man frågade och jag var osäker på när jag skulle komma fram till Chaitén tyckte jag att det var säkrare att ta en båt från en tidigare hamn, Puerto Chacabuco. Vid tretiden på eftermiddagen kom jag iväg, danskarna som jag cyklat med tidigare följde med. Efter några kilometers uppförsbacke kom vi till en vacker väg med svagt medlut. Vi cyklade längs floden Rio Simpson och passerade genom ett naturreservat med samma namn. Täta gröna skogar blandat med bambu täckte de branta klippväggarna på båda sidor om floden. Landskapet påminde mycket om Norge. Innan det blev mörkt hittade vi en fin plats att campa på där en kristallklar flod mynnade i Rio Simpson.

23 mars: Lång färja: Jag och danskarna fortsatte ner längs Simpsonfloden. Det gick lätt och snart kom vi till Puerto Aysen. Staden ligger längst in i en fjord, kanske är det därför som man förberett sig på nästa tsunami. I varje gatukorsning fanns en skylt som visade i vilken riktning man skulle springa ifall jättevågen skulle komma. Sedan var det knappt två mil till Puerto Chacabuco som hade en saltig stank av fisk. Vi köpte biljetter till färjan som skulle gå på kvällen. Under tiden åt vi lunch i lekparken, lekte med gungbrädorna och passade på att kolla om någon skickat några e-mail till oss.
Klockan sju på kvällen gick färjan, en avlång båt med en liten sittsal för passagerarna. Vi åkte ut genom en smal fjord till ett örikt landskap. Turen skulle ta 36 timmar.

Färjan i Chiles fjordlandskap.

24 mars: Under natten hörde jag enstaka gånger hur vi stannade vid små hamnar längs vägen. Ibland släpptes ankare. Hela båten skakade och inget annat kunde höras medan den långa tunga kedjan rusade ner i vattnet. När det var dags att åka igen drogs kedjan med ankaret långsamt upp igen, länk för länk. Vi fortsatte genom fjordar och smala sund mellan öar. Om jag vaknat upp på denna plats och fått gissa var i världen jag var hade jag nog gissat på något tropiskt område med hav, branta berg och mycket frodiga skogar. Kanske Filippinerna eller Sydostasien. På eftermiddagen nådde vi en hamn kallad Puerto Gaviota. Där fanns en mycket liten by som var placerad på ett osannolikt sätt. Längs ett mycket smalt men troligtvis djupt sund fanns några trähus på varsina sidor om sundet. Mellan de två sidorna fanns en liten hängbro. I vattnet lekte några enstaka sjölejon. Vi blev kvar extra länge i denna hamn i väntan på att kunna fortsätta. Mer öppna vatten väntade liksom en storm.

Man kan undra varför de valt just denna plats för att bygga en by. Mest väderskyddat kanske?

25 mars: Ej längre i Patagonien: Vid gryningen närmade vi oss ön Chiloé. Vi var lite sena men det gjorde inte så mycket då vi fick sovmorgon. Jag lämnade danskarna och började cykla norrut på ön. Nu kändes det att jag lämnat glesbefolkade Patagonien. Det var mycket mer tätbefolkat än tidigare och fler bilar fanns på vägarna. För första gången under resan hörde jag ordet
gringo ropas efter mig. Något som jag nog kommer att få höra många gånger framöver. Det kändes även som jag lämnat tryggheten i Patagonien. Från och med nu kommer jag att behöva vara mycket mer varsam med mina saker och akta så inte okända händer går ner i mina fickor. Jag kommer inte heller kunna känna mig trygg om cykeln är obevakad. Fördelar finns även, t ex känns frågor som om det finns elektricitet tillgängligt hela dygnet onödiga och det mesta är billigare.
Då jag var trött från båtturen gjorde jag ett tidigt stopp och satte upp mitt tält på en äng nära en tät skog.

26 mars: Jag vaknade upp till en mycket solig dag. Tältet och gräset var dyblött av dagg. När jag kom till öns huvudstad, Castro, cyklade jag direkt till torget i centrum där turistinformationen brukar finnas. Där fanns en stor hundraårig kyrka med två torn i sten. Annars är ön känd för sin arkitektur med mestadels trähus. Framförallt träkyrkorna lockar besökare. Jag ville ha information om en nationalpark som jag skulle besöka. Det visade sig dock att siestan börjat fyra minuter tidigare, så det var stängt. Då jag inte ville vänta i två timmar fortsatte jag mot nationalparken ändå, min karta visade en liten väg som ledde dit. Snart kom jag till den lilla grusvägen och svängde av. Ju längre jag cyklade desto sämre blev vägkvaliteten och desto brantare blev upp- och nedförsbackarna. Ovanför mig såg jag en halo runt solen och anade att regn var på väg. Till slut kom jag till ett brobygge där jag fick veta att jag var på fel väg. Jag var på vägen som min karta visade men den nådde inte ända fram till nationalparken. Arbetarna sade att ett regnväder som skulle vara i flera dagar var på väg. Halon ljög inte. Då det redan var sent på eftermiddagen var jag glad åt att få skjuts tillbaka till Castro. I horisonten syntes vulkanen Minchiumávida som är orsaken till att staden intill, Chaitén, just nu är evakuerad. Jag stannade i Castro över natten. Dagen innan var första gången jag hörde ordet gringo ropas efter mig, denna dag var första gången jag såg tiggare.

27 mars: Regn och nationalpark: Kvinnan på mitt vandrarhem tyckte inte att det var en bra dag att ta sig till nationalparken. Det skulle regna mycket sade hon. Jag hade ingen lust att vänta ut regnet i Castro så jag åkte till nationalparken ändå. Mycket riktigt regnade det en hel del. Vid entréns camping fanns ett övergivet trähus. Därinne campade ett chilenskt par i skydd från regnet. Jag gjorde detsamma. När det blivit mörkt gick chilenarna och lade sig. Jag tog min ficklampa och gick ut på en promenad. I parken finns tre djur som jag gärna skulle vilja se. Pudun, världens minsta hjort, en liten utrotningshotad räv samt kodkoden, en liten vildkatt. Alla tre är mer eller mindre nattaktiva. Jag hade rekat en bra stig att gå under dagen, en mycket tät och fuktig skog med moss- och ormbunksbevuxna trädstammar. I skenet från min pannlampa såg skogen ännu tätare ut. Ibland blev jag översköljd av en regnskur. Allt jag fick se var skymten av ögonen av en opossum som reflekterade ljuset.

Stora vågor från Stilla Havet rullade in och skapade ett skummigt kaos runt klipporna.

28 mars: Jag började en 24 kilometer lång vandring som skulle ta mig till en camping med större chans att få se djur. Snart fick jag lift av två fiskare. De körde mig förbi den mer ointressanta delen av vandringen med hus och på havsstranden. Havsnivån var hög och ibland körde vi genom vattnet för att komma fram. När de nått sin fiskeplats gick jag vidare. Efter att ha passerat en sista by letade sig stigen in i skogen upp bland mer kuperad terräng. Tills slut kom jag fram till campingen som låg på gränsen mellan skogen och sandstranden. Stora vågor från Stilla havet rullade in under ett konstant muller. Jag började fundera på varför det kallas just så, det var ju inte direkt stilla. Någon som vet?

Det är inte min expressomaskin som fått fnatt utan bara skummande vågor.

Det fanns ingen annan på campingen. Det märktes att jag var utanför turistsäsongen, toaletterna var låsta och vattnet var avstängt. Till slut hittade jag en liten bäck några hundra meter in i skogen där det rann tefärgat vatten. Jag gick omkring i området och blev lite besviken av att se några kor, hästar, får och hundar. Det var inte sådana djur som jag förväntade mig i en nationalpark. På stranden hade en hel del portugisiska örlogsmän spolats upp. Då menar jag inte att det låg en massa stridslystna sjömän från Portugal där. Det var den andra typen, små blå nässeldjur som växer tillsammans i en manetliknande form med flytblåsa och mycket giftiga tentakler. Jag undrade vad som skulle hända med korna om de råkade få i sig en sådan medan de åt av tång som kom upp i vågskvalpet.

Att Bromelior synter uppe i träden visade att jag började närma mig varmare områden.

Det var mest uppehåll under dagen men när det var dags för min nattvandring kom skurar av regn. Jag lyckades inte se annat än ytterligare en opossum och en trädklättrande mus trots flera timmar i den täta skogen.

29 mars: Race mot högvatten: Det var dags att ta sig tillbaka till Castro. När jag kom till stranden där jag blivit avsläppt av fiskarna dagen innan såg jag att vattnet var ännu högre än tidigare. Det borde vara springflod då det nymåne. Jag gick längs en bred ås av sand. På min högra sida rullade höga vågor in från Stilla havet. På min vänstra sida en liten salt sjö som konstant fylldes på av vågorna som nådde över stranden. Ibland fick
Det ena brofästet verkade lite felplacerat när tidvattnet kom in. Det gällde att välja rätt tillfälle att gå vidare.

jag vänta på att vattnet från en våg skulle passera innan jag kunde gå vidare. Ibland fick jag springa längre sträckor igenom grunt havsvatten innan nästa våg kom. Det var ganska roligt. Det var långt att gå längs stranden och då jag lyckades undvika att bli nerblött av havsvattnet klarade korta men kraftiga regnskurar det jobbet. Lagom till jag torkat kom nästa skur. Efter ett tag var stranden helt uppslukad av högvattnet och jag tvingades gå genom snåren på land. Iband gick jag genom partier av enorma blad liknande jättelika och taggiga rabarber. Efter att ha gått de 24 kilometrarna tillbaka till parkentrén fick jag lift tillbaka till Castro där jag tog en varm dusch på mitt vandrarhem.

Enorma blad liknande taggiga rabarber rev i mina kläder när jag tog mig fram på land för att undvika det höga tidvattnet.

Hästarna i Chile tycks kunna gå på vatten. Är det Chiles motsvarighet till Indiens heliga kor?

30 mars: En annan utflykt jag ville göra på Isla de Chiloé var till nordvästra delen. De flesta som tar sig dit gör det för att se pingviner. Det som mer lockade mig var havsuttrarna. Jag lämnade cykeln i Castro och tog en buss till Ancud. Där sökte jag information om uttrarna och fick veta att det också var möjligt men mycket dyrt att se blåvalar. Jag blev kvar över natten i Ancud.

31 mars: Världens största och världens minsta på samma dag: Efter en solig men kylig morgon tog jag en liten buss ut på landsbygden mot Punihuil. Nu var Stilla havet mer lugnt. Jag följde med på en båttur till pingvinerna. Innan vi kom fram till kolonin kom en nyfiken havsutter fram och simmade nära båten, ibland på rygg. Havsuttrarna är
En nyfiken havsutter tittar på oss lika mycket som vi på den.

världens minsta marina däggdjur. Att vi var lite utanför högsäsongen visade sig snart då vi bara såg tre humboldtpingviner. Senare fick vi se två uttrar som slogs om en stor bläckfisk som de fångat. Enligt fiskarna var det mycket ovanligt att se dem med en bläckfisk och de hade aldrig sett dem med en så stor. Efter båtturen pratade jag med fiskarna i den lilla byn. De hade nyss dragit upp sina färgglada träbåtar upp på sandstranden och höll på att rensa näten. De senaste dagarnas oväder hade gjort att de inte kunna hämta in näten förrän denna dag och näten var mycket trassliga och fångsten förstörd. De skulle spendera resten av dagen med att trassla ut näten igen, ända till skymningen. En fiskare var rätt nöjd då han fått en mycket ovanlig fångst, en stor haj. Fiskaren skar ut de tandspäckade käkbenen för att spara.

Fiskemännen jobbade med att reda ut näten i flera timmar.

En haj hade olyckligtvis fastnat i näten under ovädret.

Svartgamar (bilden) konkurrerade med kalkongamar och trutar om fiskrenset som slängdes på stranden.

Jag lyckades komma överens med fiskarna om att de skulle ta mig med nästa dag när de skulle ut och fiska. På så sätt kunde jag få en god chans att se blåvalarna utan att betala den stora summa som turistbåtarna krävde. Sent på eftermiddagen kom en man till mig och sade att man kunde se blåvalarna från land just då. Jag sprang upp till en hög punkt och spanade ut över havet i min kikare. Till slut kunde jag se utblåsen från världens största djur på mycket långt avstånd. Jag kunde inte se själva valarna men det var lätt att avgöra att det var blåvalar, utblåsen var mycket kraftigare och nådde mycket högre än någon annan val jag sett.

Långt därute syntes de nästan explosiva utblåsen från blåvalarna. Kring bergen jagade små havsuttrar.

1 april: Jag började gå ner mot fiskelägret på stranden tidigt på morgonen. Medan jag gick började det droppa från himlen. Hos fiskarna fick jag en frukost bestående av te och krabba. Regnet tilltog mer och mer. Det skulle inte bli en bra dag för att ge sig ut på havet. Fiskarna fortsatte istället att reda ut näten som de inte hunnit göra klart dagen innan. Så jag tog mig tillbaka till Castro där min cykel fanns. Den stora nyheten för dagen här fotbollstokiga Latinamerika var att Argentina förlorade med 6-1 mot Bolivia i VM-kvalet. En viss skadeglädje fanns bland Chilenarna.

2 april: Nu var det bara en dag kvar till båten skulle gå till fastlandet igen. Jag började förbereda mig för att cykla igen och då jag inte visste riktigt vad som väntade mig på andra sidan köpte jag lite extra mat. Staden Chaitén skulle ju vara evakuerad p g a vulkanen. Så där kunde jag nog inte räkna med att hitta mat.

Framtid: Nu planerar jag att ganska snabbt byta hav. Förhoppningsvis med lite vind i ryggen kommer jag att cykla rakt österut mot Argentinas kust. Så snart jag korsat bergen kommer det troligtvis att bli mycket torrare och lite varmare. Dessutom ser jag fram emot att cykla genom lite mer folktomma områden igen.

Till föregående inlägg.                                          Till nästa inlägg.

Kommentera gärna detta inlägg i Gästboken.
Administration - Design och Webbutveckling av Webking webbutveckling och it-konsulting ab