Jag håller även föredrag, berättar och visar bilder om mina resor. För företag och idrottsföreningar kan jag berätta om hur jag förberedde mig för resor, tala om hur jag sätter mina mål och hur jag sedan motiverar mig för att uppnå dem. Som biolog kan jag även hålla föredrag om naturen jag ser under mina resor.
Mina referenser hittar du under Partners »

Är du intresserad? Kontakta mig »
Tycker du om mina bilder? Jag har bilder till försäljning. Ta en titt i fotogalleriet och kontakta mig om du är intresserad. Jag har även många andra bilder. Mest på natur och landskap.
Scutisorex är det vetenskapliga släktnamnet på en näbbmus på omkring 100 gram som lever i Östafrika, Scutisorex somereni. Den har en ryggrad som är uppbyggd på ett mycket speciellt sätt som gör den enormt stark. En man på omkring 80 kg kan stå på näbbmusen utan att den tar skada (men det betyder inte att den inte protesterar).
Jobb i Serengeti
Jag har nu lämnat cykeln hemma i Sverige och istället börjat jobba. Jag har fått ett jobb på Lejonprojektet i Serengeti i Tanzania. Jag fortsätter do...
2010-11-07 10:38:03

Mer info »
Hosta i Quito
Hej! Jag har inte uppdaterat dagboken på ett tag. Det beror på att jag egentligen inte gjort så mycket sedan sist beroende på en långvarig hosta so...
2010-04-10 19:34:27

Mer info »
Brasilien
Nu har jag kommit till Brasilien. Ett land som låter som tropik och värme. Men hösten och vintern jagar mig an så länge norrut på kontinenten och ännu...
2009-06-04 22:22:34

Mer info »
Alla nyheter »
20 apr 2009 Puerto Madryn, Argentina
Nu har jag bytt sida av kontinenten. Från Chiles Stillahavskust till Argentinas Atlantkust. Det visade sig bli svårt att lämna ön Chiloé. Ön vars rykte om att hysa många häxor redan nådde mig innan jag kom dit. Ön har även en liten kris i den stora världskrisen som just pågår. Laxodlingarna slår fel p g a virusattacker och andra av havets delikatesser är oätliga av gifter från algblomningar.
Under denna rapport kommer landskapet ändras dramatiskt från bergiga områden där jag ibland blir ”backblind” (d v s jag tycker det ser ut som nedförsbacke då det egentligen lutar svagt uppåt) till plattare och torrare områden. I de bergiga områdena har jag märkt att många vägskyltar fått en annan betydelse för mig än vad de egentligen vill säga. T ex skyltar som säger ”farliga kurvor” betyder för mig att jag troligtvis kommer till en vackrare sträcka. En skylt som säger ”sakta ner” betyder för mig att jag äntligen nått toppen av en lång uppförsbacke och kan öka farten igen. Och skylten ”fara” betyder ofta att det kommer en lite bro vilket i sin tur ofta betyder möjlighet till att fylla på vattenflaskorna. Broarna är dock oftast helt ofarliga för en cyklist.
När jag lämnade Chile hade jag dessutom lärt mig att långt ifrån alla chilenare tycker illa om Pinochet. Onekligen var det han som fick Chile på fötter igen. Men många av hans metoder har jag svårt att imponeras av. Bl a har han många människolivs slut på sitt samvete.

3 april: Häxerierna börjar: Jag lämnade staden Castro på morgonen och cyklade mot Quellón där båten till fastlandet skulle gå vid midnatt, sa var det i alla fall sagt. Jag vet inte vad jag ätit dagen innan men jag mådde inte bra. Väl framme i Quellón mådde jag bättre och hade fått tillbaka hungern med råge. Jag fyllde på magen i en restaurang och väntade sedan därinne tills det var dags att ta sig till hamnen. Jag var två och en halv timme tidig till porten vid hamnen, men mannen där sade att båten skulle avgå från en annan hamn en bit utanför staden. Efter att ha försäkrat mig om att ha förstått vägbeskrivningen dit cyklade jag iväg. För säkerhets skull frågade jag en man längs vägen för att bekräfta att jag var på rätt väg. Mannen sade att det inte fanns någon hamn dit jag var på väg och sade att båten skulle gå från den hamn jag nyss varit vid. Så jag vände tillbaka igen, om inte annat för att få nya instruktionen. Ett fatalt misstag. Jag fick samma instruktioner nere vid hamnen igen. Återigen cyklade jag mot hamnen utanför staden. Utan att fråga någon mer passerade jag i mörkret de landmärken som skulle finnas längs vägen, närbutiken, de vita husen, fotbollsplanen, kyrkogården och de olika kullarna. Strax efter tio kom jag fram till hamnen. Gott om tid trodde jag. Men snart fick jag veta att båten som jag just såg lämna hamnen var den båt som jag skulle ha varit på. Den lämnade hamnen två timmar tidigare än som var sagt till mig. Nästa båt till Chaitén skulle gå om en vecka. Frustrerad letade jag reda på ett ställe att övernatta på.

4 april: Regnet föll mer eller mindre oavbrutet hela dagen På morgonen gick jag till kontoret som sålde biljetter till båten. De kände redan till mitt fall och erbjöd mig att få åka med en annan båt samma kväll. Den skulle dock inte gå till Chaitén utan kunde släppa av mig i Puerto Cisnes, mycket längre söderut. Det var samma båt som jag kommit till ön med. Då jag inte ville vänta en vecka till på Isla de Chiloé accepterade jag erbjudandet. Ombordstigningen skulle definitivt och helt säkert börja vid midnatt. Strax före midnatt lämnade jag mitt vandrarhem och tog mig ner till hamnen. Den såg oroväckande öde ut. Vid porten satt samma man som satt där dagen innan. Han såg lite konfunderad ut när han såg mig och frågade om jag var samma person. Han berättade även att den båt jag nu väntade på inte skulle gå förrän tidigast nästa morgon. Den var nämligen fast i en annan hamn p g a ett oväder och hade inte kunnat anlända i tid. Det verkade som om häxorna inte ville att jag skulle lämna ön. När jag kom tillbaka till vandrarhemmet skrattade de åt mig och gav mig nyckeln till mitt rum.

5 april: Äntligen sken solen igen. Jag gick ner till kontoret och frågade om båten. Den var på väg och nu var det helt säkert att jag skulle kunna gå ombord klockan 14:00. Under tiden jag väntade pratade jag med ägaren till vandrarhemmet där jag bodde. Det var en Schwizare som bosatt sig på ön. Jag frågade om det var många på ön som trodde på häxorna och blev förvånad över att även han var övertygad om att de fanns. Han berättade även ett par historier om när han personligen blivit utsatt för häxerier.

Hamnen i Quellón, färjan är den stora röda i bakgrunden.

Ombordstigningstiden klockan 14:00 blev senare ändrat till 16:00 som i sin tur blev 16:30-16:45. Klockan 17:00 kunde jag gå ombord. Sedan tog det ett par timmar innan alla lastbilar och människor var ombord och vi kunde åka. Båten lämnade hamnen samtidigt som jag så en av de mest märkliga solnedgångar jag någonsin sett. Solens sista strålar löst upp molnens undersida med ett rosa ljus från andra sidan ön. Men den gav inte ett brett sken utan lös bara upp en strimma av molnen, som om en jättelik strålkastare var riktad mot himlen. Häxornas verk?

En mycket underlig solnedgång.

6 april: Bland fjordarna igen: Återigen passerade jag de öar, fjordar och laxodlingar som jag passerar en dryg vecka tidigare. Jag så fram emot att komma till fastlandet där jag inte skulle vara beroende av båttider. Först när det blivit mörkt kom vi fram till Purto Cisnes (Svanhamn). Månen sken bakom en lite disig himmel. Lamporna från båtar och byn som speglades av det lugna vattnet var suddiga genom diset. Jag hittade en liten B&B att övernatta på.

7 april: Tilbaka på fastlandet: Det var soligt och äntligen mycket fint väder. Återigen var jag tillbaka till de mycket glesbefolkade delarna av Chile. Denna dagen passerade jag det kanske vackraste landskapet på hela Carretera Austral. Vägen ringlade mellan bergen genom nationalparken Queulat. Det var en regnskog med stora träd med mycket växter som fanns på stammarna. Höjde man blicken fick man dock en annan känsla, snön började nå ner mot trädgränsen och träden som fanns däruppe började ändra till höstfärger. Det var mycket vägarbeten längs vägen. Jag trodde att jag kommit undan alla förseningar på ön Chiloé. Men de fortsatte, nu fick jag vänta i ungefär en och en halv timme på att de skulle öppna upp en vägsträcka igen. Då passade jag på att äta lunch. Strax innan kvällen fick jag syn på nationalparkens huvudattraktion, den hängande glaciären. En glaciär som nästan tycks hänga på en bergssida. Då och då hördes mullret från is som rasade ner för sluttningarna. Jag campade i parken och tog en lång nattpromenad längs stigarna med min ficklampa men lyckades dock inte få syn på några djur.

8 april: Återigen soligt och återigen mycket vägarbeten. Jag fortsatte norrut längs Carretera Austral och kom in i något mer befolkade områden. Jag tyckte mig kunna ana ännu mer höstfärger uppe vid trädgränsen, ovanför de vintergröna träden.

9 april: Höst: Sista dagen på Carretera Austral. Återigen fint väder och jag kände att jag hade tur då det normalt regnar mycket här. Nu var träden uppe på bergen röda av höst. Flyttfåglar som trastar och gäss hade samlat ihop sig i stora flockar. Min skruv som höll fast pakethållaren skakade ur på grusvägen. Det var tur för när jag skruvade i en ny upptäckte jag att tre ekrar gått av i bakhjulet. Jag skruvade i nya och var glad åt att de gått av på hjulets vänstra sida. Då gick de lätt att laga till skillnad från den högra där kugghjulen måste tas bort innan man kan ersätta ekrarna. Det är normalt denna sida som ekrarna går av. Jag passade även på att spänna och justera övriga ekrar i hjulet.
I Villa Santa Lucia lämnade jag Carretera Austral och började cykla österut, inåt landet. Jag kom till en klar sjö som var helt spegelblank, det slog mig då att det inte blåste alls. På kvällen slog jag läger gömd bakom ett bambusnår.

Regnskog, höstfärger och glaciärer.

10 april: Nytt resesällskap: Även denna dag slapp jag regn, solen sken och det var varmt. Vid ett ställe passerade jag en gård och en valp kom fram till mig, utan att skälla eller morra som de flesta hundar gör här när de ser en cyklist. De verkar tycka om att jaga mig och det är lätt att tro att de vill bita en. Men om jag plockar upp en sten så strosar de iväg och låtsas som om de inte ens har sett mig. Valpen var dock glad att se mig och sprang efter mig. Efter ett tag började jag oroa mig för att den kom för långt hemifrån. Jag hoppades att den skulle sluta om jag cyklade ifrån den. Men efter varje nedförsbacke kom en uppförsbacke och den kunde komma ikapp igen. Inte förrän jag kom till byn Futaleufu lämnade den mig, 13 km från sitt hem. Där hittade den nämligen andra hundar och människor som den glatt hälsade på. Den verkade leva ett helt bekymmerslöst liv. Något att inspireras av kanske. Futaleufu var sista byn innan gränsen till Argentina. Jag stämplade in i Argentina för femte gången under resan, trots att jag bara varit i Chile två gånger under samma period. På kartan syntes ingen stor förändring mellan de båda sidorna om gränsen. Men i verkligheten blev det snabbt mycket torrare. Bergen blev tamare och avstånden mellan dem större. Landskapet öppnade upp sig och dominerades istället av stora slätter. Det kändes även som om jag lämnat högriskzonen för regn bakom mig där molnen ständigt verkade klänga på bergen. Framför mig var himlen klarblå. Sent på eftermiddagen fick jag nytt sällskap. Jag vet inte vad jag hade för utstrålning denna dag men ytterligare en hund slog följe med mig. Denna gång en svartvit vallhund. Efter ett par kilometer var det dags för mig att slå läge och hunden gjorde mig sällskap. Jag hittade en plats för mitt tält i ett busksnår av Salix. Därinne var det nästan som en sal med tak av löv. Jag kände att det började droppa och kunde knappt tro det, himlen var ju blå. Det var dock söta sockerdroppar som föll från buskarna. Hunden höll vakt utanför tältet under natten och tyckte att den var duktig när den skällde på andra hundar som hördes på avstånd. Ibland tror jag även den hittade på inkräktare som den morrade åt för att verka ännu duktigare.

11 april: På morgonen var hunden kvar utanför tältet som var kladdigt av sockret från dropparna. Strax innan jag cyklade iväg på min sockercykel försvann dock hunden och jag såg den inte igen. Mitt på dagen kom jag fram till staden Esquel där jag tog in på en camping. Jag behövde en dusch och tvätta kläder. Dessutom passade jag på att putsa cykeln, finjustera ekrarna och dra åt alla skruvar. Framför mig väntade en lång sträcka till Atlanten med få byar men med asfalt. Därför behövde jag även handla mat.

12 april: Stormsteg: Även campingen hade träd som droppade socker så mitt tält var ännu mer som en bakelse på morgonen. Detta skulle bli en fantastisk cykeldag. Med kraftig vind i ryggen cyklade jag österut. Det var svårt att tro att jag var i en regnskog bara två dagar innan. Nu var det riktigt torrt och de flacka bergen var knottriga av låga buskar. Alla färger gick i rödbrunt till blekt gulbrunt. Jag kom in på Argentinas legendariska väg Ruta 40, bl a känd för att Che Guevara använde den under sin berömda motorcykelresa genom kontinenten. Det var mycket glesbefolkat och jag passerade bara en liten by under dagen, Tecka. Där fanns en mack som hade en kö av ca 30 bilar. Det var troligtvis sista macken på ett tag. Jag fyllde på mitt vattenförråd. På efter middagen ökade vindstyrkan och hade sin kulmen när jag nådde dagens topp, ett pass på drygt 1000 meter över havet. När jag sedan cyklade utför med vinden i ryggen kunde jag uppskatta hur hårt det blåste. Byarna verkade nå omkring stormstyrka då det kändes som vindstilla när jag cyklade i 80 km/h. Jag kom upp i drygt 90 km/h men det kändes inte alls som det gick så fort då jag knapp hade någon vind i ansiktet. Det syntes dock att det gick snabbt och det väste om däcken. Efter nedförsbacken planade vägen ut mer men jag kunde hålla en fortsatt bra fart. Det kändes verkligen som jag var värd detta efter all kamp i motvind i Patagonien. Det var mycket bättre att samarbeta med vinden och det var en ren glädje att sitta på cykeln. Jag började förstå betydelsen i uttrycket ”med stormsteg” och ville inte sluta. Men när jag väl gjorde det innan det blev mörkt och hittade en plats för tältet på sanden mellan alla taggiga buskar tittade jag på färddatorn. Den visade att jag cyklat 172 km under dagen.

Det var inte lätt att hitta en yta stor nog att rymma tältet mellan de taggiga buskarna.

13 april: Ej tråkigt alls: Jag vaknade besviken på min sovsäck. Jag var lite frusen, hur skulle det då bli senare när jag nådde högre höjder i Anderna? Men en titt på termometern visade att det faktiskt var - 6 grader ute. Det blev heller ej så varmt under dagen trots att solen sken. Det var rätt behaglig temperatur att cykla i. Vinden hade mojnat och jag fick ta mig fram av egen kraft denna dag. Dagens by hette Paso de los Indios där jag fyllde på mitt vattenförråd och köpte lite bröd. När jag tidigare berättat för andra resenärer med bil att jag tänkt cykla över Patagoniens stäpper har de sagt att jag kommer att tråka ihjäl mig. Det är bara platt och torrt – och enormt stora avstånd. Jag antar att de inte kört Ruta 25 i Chubut. Visserligen var det torrt och stora distanser men jag var allt annat än uttråkad. Landskapet var fantastiskt. Röda klippor och berg med platta toppar påminde mig om landskapet i Arizona som jag bara sett på bilder. När dessutom en bälta sprang över vägen som en tablett var lyckan total. Som att ta ett lyckopiller när man redan är glad. Bältan parkerade huvudet i en buske och trodde att det gjorde den osynlig. Då fick jag chansen att ta några närbilder. När jag kom för nära grävde den ner sig under en annan buske.
Min kedja gick av igen så jag bytte till min andra kedja som också hade en vana att gå av. Så jag tog raka delar av de dåliga länkarna och satte ihop till en ny länk som jag satte på kedjan. När det mörknade kände jag att det skulle bli en kall natt i tältet igen.

De röda klipporna susade förbi.

14 april: Temperaturen nådde minus sju grader under natten. Det läckra landskapet fortsatte att underhålla mig. När min mp3-spelare dessutom började spela Hugo Montenegros Den onde, den gode och den fule var vilda västernkänslan total. Enstaka gauchos på sina hästar och med ponchos över axlarna smälte väl in i landskapet. Det var verkligen svårt att förstå att jag bara för några dagar sedan befunnit mig bland regnskogar och glaciärer. Guanacos och nanduer var vanliga länds vägen. Plötsligt fick jag syn på en till bälta längs vägen. Denna gång den andra av två arter som går att se här, den håriga. På spanska heter den Peludo, som helt enkelt betyder luden. Jag sprang av cykeln och kom ifatt bältan på en grusig kulle. Jag lyfte upp den och placerade den på rygg i skuggan av min cykel. Jag vet inte varför jag trodde det skulle funka men där låg den som en kantrad sköldpadda tills jag fått fram kameran. Då vände den på sig och sprang iväg igen. Och jag efter med kameran.

Den håriga bältan gör allt för att inte komma med på bild. Fotografen gör allt för att få med den på bild.

Ett annat djur som jag fick se för första gången var en mara, en stor harliknande gnagare som kan nå 18 kg. De studsade dock iväg på alla fyra på ett mycket komiskt sätt innan kameran hann komma fram. De djur som verkade vara bland de vanligare lyste dock med sin frånvaro. Patagoniska skunkar såg jag många platta på vägen och kände ofta doften av dem men de ville inte visa sig.

15 april: Värmebölja: Efter en varm natt följde en mycket varm dag. Dessutom hade jag lite medvind igen. Utan att nå exceptionella hastigheter höll jag en hög medelhastighet och hade när dagen var slut cyklat 181 km. Sent på eftermiddagen skulle jag nå den större staden Trelew. Den ville jag undvika så jag stannade i byn innan för at handla det som behövdes. På så sätt kunde jag bara cykla rakt igenom Trelew och slå läger några kilometer norr om staden, längs den stora vägen Ruta 3 som går till Buenos Aires. Jag kunde summera de sista dagarnas cykling som tagit mig från västra till östra Argentina, 62 mil på fyra dagar. Trutarna visade att jag var nära havet, denna gång Atlanten.

16 april: Jag cyklade norrut på Ruta 3 bland många bilar. Värmeböljan höll i sig och när jag kom till Puerto Madryn pratade de om att det var sommarvärme. En termometer visade 28 grader, tydligen inte normalt denna tid på året. I staden köpte jag en ny cykelkedja, en pump då den gamla börjat krångla och en gardinstång som jag sågade itu för att laga tältstängerna med. Då jag anade att min klocka gått en timme fel under de senaste sex dagarna frågade jag någon. Mycket riktigt var klockan en timme mer i Argentina än i Chile, någon som dock inte spelat någon roll alls.

17 april: En efterlängtad halvö: Nu var jag nära en av de resmål jag helst ville se under denna resa. Valdéshalvön. Där är det enda stället på jorden där man har chans att se späckhuggare simma upp på stranden för att jaga sjölejon. Det har varit en dröm sedan kanske 20 år att se detta fenomen. Jag vet att chansen för att faktiskt få se det är mycket liten men det var värt ett försök. Då jag inte skulle kunna cykla i reservatet p g a stora avstånd utan campingtillstånd tog jag bussen till byn Puerto Pyramides. Därifrån liftade med delfinforskar (ibland har man tur) jag till Punta Norte, platsen där späckhuggarna kan komma upp på stranden under högvatten. Jag fick veta att de senast setts för fyra dagar sedan och att säsongen verkade vara över för denna gång då det inte var så många sjölejon kvar. Bland sjölejonen låg även några honor av sjöelefanter. När högvattnet var över och dagen var slut utan skymten av späckhuggare började jag så smått förbanna häxorna på Isla del Chiloé som försenat mig med fem dagar. Jag liftade tillbaka till Puerto Pyramides.

En sjölejonkoloni på ett späckhuggarsäkert ställe visar det vackra landskapet på halvön.

En liten hona av sjöelefant (den grå) är en jätte jämfört med sjölejonen. Hanarna blir fem sex gånger större och kan väga upp till 5 ton!

18 april: Hopp om att uppfylla en gammal dröm: Denna dag gjorde jag ett nytt försök. Jag fick snabbt lift med ett Argentinskt par som tog mig runt hela halvön. Vi såg guanacos, maror, en bälta, nandus, rävar, sjölejon, sjöelefanter och pingviner. På eftermiddagen kom vi fram till Punta Norte lagom till högvattnet. Där låg samma sjölejon och sjöelefanter på stranden. Men vänta, vad var det? Längre bort syntes två svarta ryggfenor längs stranden. Vilken tur! Där var de och de gjorde en del försök att komma åt sjölejonen. De kom upp till zonen där vågorna bröt men blev aldrig helt strandade på land. De behövde dock ändå hoppa fram på buken för att komma tillbaka till djupare vatten igen. Det räckte för mig, som att ta tio lyckopiller. Jag avundades fotograferna som satt närmare stället där späckhuggarna oftast slår till. Men för att få gå dit måste man betala 300 amerikanska dollar per dag. Totalt tror jag det var sex späckhuggare där och vid ett par tillfällen gjorde de en tur längs stranden så jag kunde se dem på nära håll. Sjölejonen verkade inte så oroade av den svarta fenan på en hane som nådde ca två meter över vattenytan. Jag fick lift tillbaka till Puerto Pyramides med en spanjor som jag träffat tidigare i Chile.

En pingvin vilar i solskenet.

Mindre uppmärksamma sjölejon i strandlinjen lever farligt.

En späckhuggare patrullerar nära stranden.

Efter ett misslyckat jaktförsök återvänder späckhuggaren med viss möda ut på djupare vatten igen.

19 april: Nytt försök: På eftermiddagen åkte jag och spanjoren tillbaka till Punta Norte igen. Späckhuggarna hade setts passera på morgonen men ingen skymt sedan dess. Denna dag inföll högvattnet ungefär samtidigt som solen gick ner och ljuset försvann. Vi såg inga späckhuggare. Vi åkte några kilometer bort och slog läger på en stenig strand. Det var visserligen inte tillåtet men vi sparade i alla fall lite på miljön då vi inte behövde köra de 8 milen tur och retur till Puerto Pyramides.

20 april: Känd ö: Vi gick upp före solen för att åka tillbaka och göra ett sista försök för att få se späckhuggarna. Denna gång under morgonens högvatten. Men när ljuset kom var tidvattnet redan på väg ner. Dessutom var det nordliga vindar. Då kommer tydligen inte späckhuggarna då vattnet blir grumligt och de inte kan se de vassa stenarna som finns under ytan. Spanjoren körde mig tillbaka till Puerto Madryn där min cykel fanns. På vägen dit passerade vi ön som inspirerat Antoine de Saint-Exupéru till början av boken Den lille Prinsen. Ön ser ut som en hatt, eller rättare sagt enligt boken, som en orm som svalt en elefant.

Visst ser ön ut precis som en orm som svalt en elefant?

Närmaste framtiden: Snart cyklar jag norrut mot Buenos Aires och mycket mer befolkade områden. Möjligtvis blir det därifrån som nästa rapport kommer.

Till föregående inlägg.                                        Till nästa inlägg.

Kommentera gärna detta inlägg i Gästboken.

Administration - Design och Webbutveckling av Webking webbutveckling och it-konsulting ab