När jag cyklade i Östafrika med ingela Jansson höll hon visserligen med om att jag verkade ha tur med vädret. Regnet verkar undvika mig och och jag har ofta soligt väder. Men hon tillade att jag även alltid hade motvind. Jag kan inte mer än ge henne rätt. Hittils har jag haft mycket mindre mindre regn här än vad som är normalt. Just nu råder faktiskt en torka i Argentina i en normalt våt säsong. Vinden verkar också nästan konstant motarbeta mig. Det händer t o m ofta att den byter riktning när jag byter riktning.

21 april: Jag lämnade Puerto Madryn på förmiddagen och började cykla norrut. Då jag visste att det skulle bli långa sträckor utan byar tog jag med mig extra mycket vatten. Jag passerade genom ett mer eller mindre platt busklandskap med långa raksträckor. Ett landskap jag skulle få vänja mig vid den närmaste tiden.

22 april: Jag märkte att vinden tilltog under natten. Medan dagen sedan gick så tilltog vinden ytterligare för varje timme. Den kom från nordväst så jag fick motvind. Det blåste visserligen inte lika hårt som det gjorde längre ner i Patagonien men det blåste ändå tillräckligt för att avsevärt minska min hastighet. För varje lastbil som jag mötte böjde jag mig fram och dök genom den hårda tryckvåg som följde.
    
23 april: Las Grutas: Vinden hade avtagit lite men vägen svängde av mot ost så jag fick snart upp farten med vinden i ryggen. Snart svängde jag av mot en populär badort, Las Grutas. D v s populär under sommaren. Nu var den nästan öde och bara några lokala invånare syntes på gatorna. Många av husen var vitmålade och jag kände inte alls igen mig från andra byar eller städer i Argentina. Det kändes mer som om jag hamnat i en Medelhavsstad. Anledningen till att jag cyklade till Las Grutas var att jag skulle hälsa på de delfinforskare jag träffat tidigare på Valdéshalvön. De studerar flasknosdelfinerna i viken som finns där: www.marybio.org/es. När jag kom fram fick jag direkt frågan om jag ville ta en dusch. När jag såg mig i spegeln förstod jag varför. Dammet från sidorna av vägen hade fastnat i svetten i mitt ansikte medan jag cyklat. Jag såg ut som en sotare. På kvällen åkte vi hem till en av deras vänner och åt middag. Det var mycket gott och efter tredje biten efterrätt mådde jag nästan illa.

24 april: Som på beställning! Vi tog en tur i bilen österut längs kusten till Viedma. Därifrån åkte vi sedan långsammare tillbaka längs en liten grusväg som gick nära strandlinjen. Mitt på dagen grillade vi. Sedan besökte vi Sydamerikas största sjölejonkoloni där även kontinentens största koloni av patagonparakiter fanns. En papegojart som bor i hålor i marken.

En grupp patagonparakiter lyfter från en buske.

Det blev mörkt innan vi kom tillbaka till Las Grutas. Harar sprang då och då över vägen framför oss. Då jag är intresserad av kattdjur frågade jag om de någonsin sett vildkatter i området. De svarade att de bara sett en under de tre åren de bott där. Strax efter de sagt det sprang något över vägen framför oss igen, men det var bara en räv. Jag skulle precis fråga om hur de såg vildkatten när någonting annat sprang över vägen, strax framför bilen. Den var fläckig och hade ringar på svansen. Det var Geoffroys katt som vi såg bara någon halvminut efter jag börjat fråga om den. Delfinforskarna tyckte att det var mycket märkligt det som just hände och tyckte att jag skulle fråga om en massa andra ovanliga djur. Jag frågade om blåvalar men det kom ingen sådan springande. På kvällen var det stor middag igen men jag klarade mig utan att må illa av mättnad.

25 april: Simma med vargar: Denna dag åkte vi ut med gummibåten för att studera delfinerna. Vi åkte norrut och havet var lugnt. Jag tycktes ha gjort slut på min tur dagen innan då jag fått se katten, för denna dag var första gången på länge som de inte lyckades se några delfiner. Däremot åkte vi till en sjölejonkoloni, eller till havsvargarna som de kallas på spanska. Sjölejonen närmade sig först försiktigt och tittade på oss på avstånd med huvudena uppsträckta så högt de kunde över vattenytan. Sedan kom de närmare och simmade i vattnet under och runt båten. Jag fick frågan om jag ville simma med sjölejonen. Jag sade att jag frös mycket lätt i vatten och troligen inte skulle kunna vara i länge. Men en chans som denna kunde man ju inte missa. Jag fick låna en snorkel och mask och hoppade i. Snart kom de mycket nyfikna djuren fram och simmade omkring mig. Det var fantastiskt att få se hur dessa på land lite klumpiga djuren rörde sig under ytan. Som akrobater simmade de smidigt och lekfullt. Ibland så nära att man skulle kunna ta på dem. När jag sett dessa djur bredvid späckhuggare, knölvalar eller sjöelefanter har de alltid sett mycket små ut. Men nu var det jag som kände mig liten bland dessa sjölejon som kan väga upp till 350 kg. Jag stannade i vattnet längre än jag normalt skulle kunna klara av och skakade av köld när jag kom tillbaka upp i båten. Jag var kall ända in i benmärgen och det tog lång tid innan jag blev varm igen. Men varken detta eller det faktum att vi inte såg några delfiner gjorde mig nerstämd. För jag hade just haft en otrolig upplevelse i vattnet. Återigen åt vi en god middag på kvällen.

Fyra sjölejon kollar in oss.

Jag tillsammans med ett sjölejon.

26 april: Det var dags för mig att cykla vidare. Jag tog farväl av mina nya vänner och cyklade vidare norrut i lätt motvind. Nästa mål var Buenos Aires. Dit skulle det vara ungefär 120 mil så det var bara att börja lägga kilometrar bakom sig. Landskapet var enformigt och kan beskrivas enkelt. En rak väg som går genom ett platt, torrt och buskigt landskap. Parallellt med vägen fanns stolpar med elledningar. Jag kunde förbereda mig på de få och svaga svängar som fanns ungefär en halvtimme innan jag kom fram till dem eftersom elledningarna i horisonten skvallrade om var vägen tog vägen. Det var svalt och behagligt att cykla. När dagen var slut kom jag till en gratiscamping i byn General Conesa vid floden Rio Negro som gett namn åt provinsen jag befann mig i. Syrsor som spelade i natten gav mig en lite tropisk känsla.

27 april: Det platta landskapet fortsatte och en enda variationen under dagen var att buskarna var olika höga i olika områden. Att jag började närma mig artrikare trakter märktes på fågellivet. Jag såg många nya fågelarter under dagen som jag inte sett tidigare under resan. På eftermiddagen ändrade vinden riktning från nordvästlig till sydostlig. Den hjälpte mig och jag cyklade snabbare framåt. Men jag var inte så glad för det. Jag visste att jag snart skulle komma in på en annan väg och svänga österut och således få vinden emot mig igen. Det var som om den medvetet bytte riktning för att motarbeta mig. Ingela kanske hade rätt? Jag försökte glädjas åt att den i alla fall inte var i närheten av att vara så stark som längre söderut. På den nya vägen fanns även mer trafik, mest stora lastbilar som passerade.

28 april: Jag fortsatte österut och snart förändrades busklandskapet till en savann med träd bland buskarna som nu stod glesare. Senare under dagen kom jag in i mer och mer jordbruksområden med stora gräsytor. Jag kom även in i provinsen Buenos Aires. Som vanligt var förmiddagen sval och eftermiddagen varm och kvav. Jag vätte min keps för att svalka mitt huvud. När jag stannade till vid sidan av vägen, antingen för att göra en paus eller för att släppa förbi lastbilar, fastnade ofta taggiga frökapslar i däcken. När jag kom in i odlingslandskapet trodde jag att det kunde bli svårt att hitta campingplatser gömda från vägen. Men som tur var så finns det gott om eukalyptusdungar att gömma sig i. Denna natt blev det dock en dunge av tall och cypresser.

29 april: Motvinden fortsatte och nu starkare än dagarna innan. Jag handlade den mat jag behövde i byn Médanos, Argentinas vitlökshuvudstad, innan jag kom till den stora staden Bahía Blanca. På så sätt kunde jag bara cykla förbi storstaden. Nu började även enstaka kaktusar synas bland buskarna. Snart kan jag nog packa alla varma kläder längst ner i väskorna ett tag. På eftermiddagen blev jag först bjuden på mate och kex av några lastbilschaufförer som vilade längs vägen. Några kilometer senare hade en bil stannat längs vägen och en man tog kort på mig när jag kom cyklandes. Det visade sig att han jobbat på en båt och varit i Sverige flera gånger. Han kunde några ord och en ramsa som han halvt glömt bort. ”Min skål, din skål” och sedan kom någonting om ”vackra flicka”. Jag kunde inte hjälpa honom att komplettera ramsan men han sade att den varit användbar. Han och hans fru bjöd på kaffe, skinkmackor och bakelser. På kvällen hittade jag en bra plats att tälta på vid en bäck, lite skyddat från vinden.

Bara 762 km kvar till Buenos Aires. I Ushuaia visade skyltarna på samma väg mer än 3000 km.

30 april: Jag var inte förvånad över att jag hade fortsatt motvind även denna dag. Odlingslandskapet fortsatte och ibland ersattes det öppna landskapet med olivträdsodlingar. Det började bli uppenbart varför köttpriserna är så låga i Argentina. Ute på åkrarna betade tusentals kor. På kvällen hittade jag en å som var nedsänkt i de övrigt platta landskapet. Det fick bli en bra campingplats. Jag upptäckte senare att jag placerat tältet mitt i en viscatchakoloni. De stora gnagarna kommunicerade med varandra med trumliknande ljud under jorden.

Några av de många kor som fanns längs vägen.

1 maj: Jag fortsatte genom jordbruksområdena. Det hade blivit svårare att hitta bra tältplatser då träddungarna var instängda bakom taggtråd. Denna dag fick jag nöja mig med att campa i parken vid en flygklubb i A. G. Cháves. En tornuggla ropade sina hesa skrik ovanför mitt tält.

Det är skördetid i Argentina och på de fält där det inte finns kor syns ofta skördetröskor.

2 maj: Perfekt tajming: På en okänd plats i Argentina startade en lastbil som skulle transportera kor in till Buenos Aires. Även tidpunkten när den startade är för mig okänd. Det ända jag vet var att den startade vid exakt rätt sekund, eller fel om man så vill…
Ibland när jag cyklar på långa raksträckor där inte mycket händer omkring mig börjar jag tänka på allt möjligt. Ibland tänker jag på vad jag inte hade fått se om inte det ena eller det andra hänt innan och påverkat mina framtida upplevelser. Till exempel skrev jag för ett tag sedan om hur häxorna på ön Chiloé försenade mig med fem dagar genom att få mig att missa en båt. Men om de inte gjort det kanske jag hade kommit fram till Valdéshalvön, just under de dagar då späckhuggarna inte syntes till. På så sätt hade jag kunnat gå miste om en dröm. Möjligen hade jag sett dem ändå men jag hade definitivt inte träffat de delfinforskare som senare gav mig den oförglömliga möjligheten att snorkla med sjölejon. Bara en dags medvind istället för motvind skulle kunna påverka mina framtida upplevelser mycket. Det handlar mycket om tajming och tillfälligheter när man reser med cykeln.
Samtidigt som lastbilen närmade sig på avstånd avslutade jag en lunchpaus under några eukalyptusträd och började cykla igen. Tajmingen var exakt. Om jag bara hade börjat cykla några sekunder tidigare eller vilat några sekunder till…
Det finns inget ont som inte har något gott med sig brukar man ju säga. Jag var faktiskt inte speciellt glad över att förlora fem dagar när jag ville komma till späckhuggarna så fort som möjligt. Men om denna försening faktiskt gjorde att jag fick se dem måste jag ju vara tacksam. Kanske var det goda häxor trots allt.
När jag hör lastbilar och bussar närma sig bakifrån försöker jag att alltid cykla så långt ut på den nästan obefintliga vägrenen som möjligt. Vinden snett framifrån skulle komma att spela en viktig roll för tajmingen. Dels bromsade den ju mig precis lagom så att tajmingen blev precis. Dessutom var den precis lagom stark och i rätt riktning, eller fel. Jag antar att uttrycket “nöden har ingen lag” gäller även för kor som är nära slutet av sina liv. Om man måste lätta på trycket så måste man. När just denna djurtransport passerade var allt tajmat perfekt. Lastbilsstarten, lunchpausen, vindstyrkan och även vindriktningen. Lastbilen närmade sig. Jag cyklade så långt ut på vägkanten som jag kunde, men det hjälpte inte. När den passerade kände jag hur det skvätte till. Jag blev brunfläckig från topp till tå, liksom cykeln och packväskorna. Jag hoppas denna upplevelse hjälper till att tajma in någonting bra i framtiden.

Djurtransporten närmar sig bakifrån... Notera även ganska platt landskap.

3 maj: Eftersom det var min födelsedag cyklade jag bara till staden Azul (betyder blå) denna dag för att kunna äta något gott. Jag tog in på ett billigt hotell, Blue Hotel, och tog en välbehövlig dusch efter gårdagens mer organiska dusch. På kvällen åt jag en pizza. Pizza är mycket populärt i Argentina och många av invånarna påstår att de har de godaste pizzorna i världen. De är faktiskt goda här men jag tycker nog att Sverige är värdig titeln, fast jag har ju förståss inte smakat pizzorna i all världens länder.

4 maj: Lång dag: Hotellfrukosten bestod av två croissanter och en kopp kaffe. När cyklade ur staden såg jag att flaggorna pekade i rätt riktning. Äntligen lite medvind. När det var dags för lunch hade jag redan lagt 10 mil bakom ryggen, trots den knappa frukosten. På eftermiddagen lugnade vinde ner sig lite men var fortfarande på min sida. Jag passerade en vägtull där fordon var tvungna att stanna och betala vägskatt. Som cyklist behövde jag inte betala men jag var no den som var gladast över förändringen av vägen efter vägtullen. Äntligen hade jag en bred vägren alldeles för mig själv och behövde inte hålla konstant uppsikt bakåt längre. På kvällen slog jag upp mitt tält i en trädallé. Men det dröjde inte länge innan markägaren kom och sade att det var privat mark och att jag inte fick tälta där. Om jag inte packade ihop och försvann skulle han ringa polisen sade han. Så jag packade ihop och begav mig iväg igen. Det märktes att jag närmade mig storstadsmentaliteten. Problemet var bara att all mark var privat och det var stängsel och låsta grindar överallt. Till slut tänkte jag nöja mig med att campa under en bro under motorvägen. Men när jag tittade under bron märkte jag att det var upptaget. Någon hade byggt en koja av kartonger och plastpåsar där. Till slut kom jag till en avtagsväg dar jag svängde av. Jag kom till en gård där jag frågade om det gick bra att tälta. De var vänligare inställda och det gick bra. När jag tittade på min cykeldator såg jag att jag cyklat 223 km denna dag.

En vindsnurra pumpar upp vatten till boskapen. En vanlig syn i Argentina.

5 maj: Buenos Aires: Efter den långa dagen innan hade jag inte långt kvar till Buenos Aires. Jag kontaktade en vän, Freddy, jag träffat tidigare i Calafate. Han bodde i Buenos Aires och jag fick bo hos honom.

6 - 22 maj: Buenos Aires: Jag hade en del praktiska saker att lösa medan jag befann mig i en storstad. Kamerasensorn behövde rengöras, datorn behövde lagas, cykelns växlar kunde behöva lite vård. Freddy hjälpte mig genom att skjutsa runt mig i staden på sin motorcross till alla ställen jag behövde komma till. Det visade sig att datorn hade alvarliga problem vilket gjorde att jag blev kvar i Buenos Aires mycket längre än planerat. Under tiden lärde jag känna fyra av Freddys fem bröder och många av hans vänner.
Jag fick även följa med till nöjesparken en lördag. Vi tillbringade dock det mesta av tiden i köer, bl a ca 2,5 timmar i kön till en bergochdalbana. Sist av allt hissades jag Freddy och en av hans bröder, Fernando, upp 60 meter i luften hängandes i två vajrar. När jag frigjorde oss flög vi fram som i en jättegunga.
En dag fick jag låna Freddys kajak och utforskade ensam Paranaflodens delta. Vissa kanaler var vältrafikerade av båtar och jag fick se till att vara uppmärksam på svallvågorna så jag inte slog runt. I andra kanaler var jag nästan helt ensam och gled fram på en spegelblank yta. Efter ca 11 kilometers paddlande förväntade jag mig träningsvärk i armarna dagen efter. Konstigt nog kände jag inte alls av det trots att det var många år sedan jag paddlade sist.
Under våra turer till centrum passade Freddy på att visa mig lite av sevärdheterna i staden. Bl a kongresshuset, de gamla delarna av staden, den färgglada stadsdelen Boca, flera olika fotbollsarenor, världens längsta aveny, världens bredaste aveny mm. Kontrasterna var stora och man såg allt från stora lyxbilar till mer eller mindre fallfärdiga bilar. En del tar sig t o m  in till centrum med häst och vagn. I Argentina är det även mycket populärt med enkelriktade vägar vilket gör att man måste åka runt en hel del för att komma rätt.

En häst parkerad vid ett köpcentrum.

Nattliv och musik är en viktig del av kulturen i Buenos Aires. Jag var och såg en bossa nova grupp repa, var på en reggaekväll och såg en konsert av Babasonicos, en av Argentinas mest kända popgrupper. Ofta börjar kvällen vid midnatt och varar tills solen gått upp igen.

Uruguay nästa: Nu är jag klar med det mesta som behövde göras i Buenos Aires och kan snart cykla vidare. Nu är det dags att byta land och nästa på tur är Uruguay.

Till föregående inlägg.                                                 Till nästa inlägg.

Kommentera gärna detta inlägg i Gästboken.