Jag håller även föredrag, berättar och visar bilder om mina resor. För företag och idrottsföreningar kan jag berätta om hur jag förberedde mig för resor, tala om hur jag sätter mina mål och hur jag sedan motiverar mig för att uppnå dem. Som biolog kan jag även hålla föredrag om naturen jag ser under mina resor.
Mina referenser hittar du under Partners »

Är du intresserad? Kontakta mig »
Tycker du om mina bilder? Jag har bilder till försäljning. Ta en titt i fotogalleriet och kontakta mig om du är intresserad. Jag har även många andra bilder. Mest på natur och landskap.
Scutisorex är det vetenskapliga släktnamnet på en näbbmus på omkring 100 gram som lever i Östafrika, Scutisorex somereni. Den har en ryggrad som är uppbyggd på ett mycket speciellt sätt som gör den enormt stark. En man på omkring 80 kg kan stå på näbbmusen utan att den tar skada (men det betyder inte att den inte protesterar).
Jobb i Serengeti
Jag har nu lämnat cykeln hemma i Sverige och istället börjat jobba. Jag har fått ett jobb på Lejonprojektet i Serengeti i Tanzania. Jag fortsätter do...
2010-11-07 10:38:03

Mer info »
Hosta i Quito
Hej! Jag har inte uppdaterat dagboken på ett tag. Det beror på att jag egentligen inte gjort så mycket sedan sist beroende på en långvarig hosta so...
2010-04-10 19:34:27

Mer info »
Brasilien
Nu har jag kommit till Brasilien. Ett land som låter som tropik och värme. Men hösten och vintern jagar mig an så länge norrut på kontinenten och ännu...
2009-06-04 22:22:34

Mer info »
Alla nyheter »
4 jun 2009 Pelotas, Brasilien

24 maj: Äntligen kunde jag lämna Buenos Aires efter tre veckor i staden. Jag tog katamaranen från Tigre genom Paranadeltat till Carmelo i Uruguay. Det var en fin tur och jag såg många bra platser att paddla kajak på. I Carmelo försökte jag hitta en bankomat som ville ta emot mitt visakort så jag kunde ta ut lite Uruguayanska pesos. Ingen av de två bankomaterna i staden ville samarbeta så till slut växlade jag några av mina resterande Argentinska pesos och hoppades på bättre tur i nästa stad. Jag åt lunch på en strand tillsammans med tre andra båtresenärer innan jag började cykla. Det var skönt att vara tillbaka på cykeln igen men framför allt att ha kommit iväg från storstadsmiljön. Det var mycket mindre trafik på landsbygden och jordbruket var småskaligare än i provinsen Buenos Aires vilket gav en trevligare känsla. Det var inte heller lika platt utan undulerade lite. Längs vägen växte bl a majs och vindruvor. Dessutom fanns enstaka pepparträd. Jag hade dragit dit pepparn växer. På kvällen fick jag tälta i trädgården hos en man som sade att det bara var att klappa händerna om jag behövde något.

25 maj: Jag kom snart till Colonia del Sacramento där jag lyckades bättre med att ta ut pengar. Då gamla delen av staden är med på UNESCO:s världsarvslista passade jag på att cykla genom den delen. Det pågick någon form av ceremoni så jag stannade och tittade. En argentinsk flagga var hissad, en orkester spelade musik och män i kostym talade. De firade den Argentinska revolutionen mot Spanien 1810, men varför de firade den i Uruguay förstod jag aldrig riktigt. Kanske för att Uruguay en gång tillhörde Argentina. Jag fortsatte i riktning mot Montevideo längs kusten. På kvällen frågade jag om det gick bra att tälta på en bondes mark. Jag fick en plats på en äng under två stora träd. Just när jag fått upp tältet drog ett åskväder över och regnet öste ner. Strax efter mitt tält lystes upp av blixtarna kom kraftiga knallar. Några kor kom senare och idisslade runt tältet, en del provade att slicka vattnet från tältduken.  I träden ovanför tältet höll ett par opossum till.


En opossumråtta smyger bland grenarna i trädet.

26 maj: Sent på eftermiddagen kom jag fram till huvudstaden Montevideo. Där finns ca 1,4 miljoner invånare men efter att nyligen ha varit i Buenos Aires kändes det som en liten och lagom stad. Det var en trevlig blandning av nya och gamla hus. Värmeböljan som varit var definitivt slut och det var rätt kyligt.
På väggar både på landsbygden och i staden märktes det att det är valår i Uruguay. Man har målat dem på typiskt sydamerikanskt maner med reklam från de olika presidentkandidaterna man kan rösta på. En president hade slagordet ”Podemos” vilket betyder ”Vi kan” och känns lite inspirerat från Obamas segertal.

27 maj: Rönnerdahl: Jag tog en promenad i de gamla delarna av staden som fanns på en udde ut i havet. På ett av torgen fanns en utställning av björnar. En från var land i världen designad av en konstnär från landet i fråga. Den svenska björnen var målad med en vit skjorta och nere på foten fanns notor med texten ”Rönnerdahl han virvlar sina lurviga ben under vita skjortan”. Vem hade trott att man skulle hitta Sjösalavalsens Rönnerdahl på torget i Montevideo? På samma torg kunde man gå ner i ett stort underjordiskt mausoleum som var kymigt upplyst. Två tysta vakter vaktade urnan som fanns i en stor glasmonter i mitten av rummet. I urnan fanns askan av José Artigas, en viktig man i Uruguays självständighetskamp.

Björnutställningen med statyn av Artigas på sin häst i bakgrunden.

Jag fortsatte min promenad runt staden och började fota en fönsterputsare som speglades i rutorna. Det slutade med att jag blev medbjuden up på taket och fick en fantastisk utsikt över staden. Hela fönsterputsarteamet tyckte det var roligt att bli fotade och visade hur de halade sig ner för byggnadens fasad hängandes i klätterrep.

Fönsterputsaren verkade trivas bra med sitt yrke.

28 maj: Varningsskott: Jag cyklade ner till stranden och följde den ut ur staden. Då det var kyligt fanns inga solbadare på stränderna men surfing var mycket populärt. Ute på vattnet paddlade surfarna runt på magarna och väntade in de rätta vågorna. Jag följde kusten österut. Det hann bli mörkt innan jag hittade en campingplats. När jag väl hittade ett ställe bland några träd började jag slå upp tältet. Jag antar att någon såg mig, först hörde jag ett rop från en stuga en bit bort som snart följdes av ett varningsskott. Jag tolkade det som att de inte ville att jag skulle campa där så jag fortsatte. Jag kom till en by där det fanns en lite butik. Där frågade jag om en plats att sätta upp tältet på och det gick bra på baksidan av butiken. De hade en hel del att säga om Brasilien när de fick veta att jag skulle dit. Det handlade om hur farligt det var. De hade visserligen inte varit där men hade ju hört… När man frågar andra som varit där säger de att det är OK, men att man ska vara försiktig och hålla ögonen öppna.

Punta del Este.

29 maj: Efter ett par mil kom jag fram till Punta del Este, som betyder ostudden och är en stad på Uruguays sydligaste udde. Det är en världskänd strandort för de med för mycket pengar. Jag hade bara tänkt passera längs stranden men blev kvar ett par timmar vid ett klippigt parti. Där fotade jag de vita snöhägrarna som fiskade där medan vågorna bröt mot klipporna.

En snöhäger flaxar till bland de salta vågstänken.

Även här var stränderna öde från solbadare men det var fullt av surfare. En surfare som höll på att byta om ställde några frågor om min resa på cykeln. Han frågade även om jag var från Buenos Aires. Jag tycker alltid att de bästa komplimangerna är de omedvetna och denna får väl räknas som en komplimang till min spanska. När jag kommit ut ur staden hade jag vägen och landskapet i stort sett för mig själv. På min högra sida hade jag hela tiden stranden. Där slog jag till slut upp tältet på eftermiddagen skymd bakom några buskar. På stranden visade måsarna intresse för en död havssköldpadda som spolats upp av vågorna.

En jättes hand verkar komma upp ur sanden i Punta del Este.

30 maj: Ju längre österut jag kom desto färre byar passerade jag. Det hade kommit in lite moln och ibland duggade det lite lätt. Jag hörde en fågel i ett träd sjunga som lät bekant. Visst, det var en steglits och den gav mig lite svensk vårkänsla. Precis när jag slagit upp tältet började det regna men slutade snart igen. När jag låg och läste i mitt tält kände jag plötsligt hur det började lukta skunk. Jag öppnade tältet och tittade ut men den hade redan hunnit springa iväg.

31 maj: Det hade regnat större delen av natten och det smattrade fortfarande mot tältet när jag vaknade på morgonen. Smattret gör att man gärna dröjer sig kvar i sovsäcken lite längre. Jag kom iväg efter elva och regnet upphörde strax efter det. Jordbruket var inte lika industrialiserat som i t ex Argentina eller Sverige. Betesmarkerna var mer variabla och våtare områden hade inte dikats ur. Det märktes tydligt på fågellivet. Överallt fanns mycket fåglar och av många olika arter. Dessutom tror jag de betande korna mår bättre av variationen. Vinden var med mig och på eftermiddagen kom jag fram till Punta del Diablo, en gammal fiskeby med färgglada små trähus. Där stannade jag för natten.

Fiskarestugorna i Punta del Diablo.

Det enarmade folket: Innan jag kom till Uruguay hade jag hört talas om deras vanor att dricka mate. En teliknande dryck som dricks ur en speciell behållare fylld av den torkade mateplantan. Man suger mateet genom ett metallsugrör som även stoppar matebladen från att komma med upp. När vattnet är slut fyller man på med nytt vatten tills termosen är tömd. Man dricker även mycket mate i Argentina. Men i Uruguay är det inte ovanligt att se människor som konstant har en termos klämd i armvecket och en mugg i handen på samma arm, sörplandes genom sugröret. På så sätt blir de lite handikappade då de bara ha en hand över till övriga sysslor.
Så kanske är det det jag kommer att minnas från Uruguay, det enarmade folket.


1 juni: Brasilien: Ny månad nytt land. Jag kom snart fram till Brasiliens gräns. Där stod ett drygt tiotal beväpnade soldater och en av dem stoppade mig. Jag reagerade på kontrasten mot tidigare gränspassager under denna resa som varit mycket avslappnade. I Chile t ex var största bekymret om man hade ost och grönsaker i packningen eller ej. Soldaten ville söka igenom mina väskor efter droger. Han tittade på väskorna samtidigt som han pekade på dem. Ungefär som om han röntgade dem med fingret. Till slut kom han till den minsta och mest lättillgängliga väskan som satt på styret. Han bad mig öppna den och lyfta på några av sakerna som låg överst. Sedan var han nöjd. Jag antar att latheten gjorde att han inte letade mer noggrant och gissar att han inte hittar mycket droger med den tekniken. Men jag var glad att jag slapp packa upp alla väskor.
Brasilien, 19 gånger större än Sverige och 188 miljoner invånare, samba, Rio, karneval och stränder, har alltid haft en speciell klang i mina öron. Men mest har jag nog associerat landet med den enorma Amazonskogen. Här pratas ca 180 olika inhemska språk, även om den stora majoriteten pratar Portugisiska. Jag hade hoppats att spanskan skulle göra större nytta i Brasilien än den gjorde. När jag träffar personer som bara kan portugisiska blir konversationerna mycket lidande. Däremot förstår jag en hel del om jag läser så jag tror det mest handlar om att få en känsla för hur orden ska uttalas.
 När passkontroll och drogsökning var avklarade kunde jag cykla in i landet. Då och då kom skurar ikapp mig och passerade. Då jag inte hade några brasilianska pengar, real, stannade jag i staden Santa Vitória do Palmar. Jag tog ut pengarna ur en bankomat. Sedlarna var mycket vackra, färgglada med motiv av olika brasilianska djur. En skön omväxling mot de gamla gubbar som finns på sedlarna i de flesta andra länder.

2 juni: Landskapet var fortfarande platt men mycket våtare än tidigare. Även denna dag kom några skurar med medvinden bakifrån. Jag cyklade på en landremsa mellan havet och en stor sjö. Det fanns mycket fågel och många i stora flockar. Enstaka rosenskedstorkar bidrog med lite rosa till landskapet. På kvällen lyckades jag med få ord och lite teckenspråk få lov att tälta i en trädgård. Mannen som bodde där stod i sin poncho och tittade fascinerat på när jag satte upp mitt tält. Jag förstod att han tyckte det var praktiskt, snabbt och kallt. När jag förklarade att jag var svensk gick han med på att jag skulle klara kylan.

En capybara med sin mumintrollslika nos värmer sig i solen.

3 juni: På förmiddagen hade jag en stor våtmark på min högra sida. Där kryllade det av fåglar och det fanns även många capybaror. Capybarorna är världens största gnagare och kan väga upp mot 80 kg och ser ut lite som bruna mumintroll. Jag såg även en kaiman (en slags krokodil) som lurade i vattnet. Vinden hade vänt om kom inte längre med några skurar, solen sken. På kvällen fick jag bo i ett övergivet och halvt fallfärdigt hus när jag frågade om tältplats.

Jag och cykeln fick plats i det fallfärdiga huset tillsammans med några gamla bildörrar.

4 juni: Jag cyklade de sista milen in till den lite större staden Pelotas. Medan jag irrade runt i staden för att hitta ett billigt hotell såg jag att det fanns flera gamla byggnader och kyrkor där. I Pelotas passade jag på att fylla på matförrådet inför de kommande dagarna och uppdatera hemsidan. Dessutom försökte jag tvätta mina skor som börjat lukta illa efter de senaste dagarnas alla fotostopp som resulterat i att skorna flera gånger blivit doppade i både saltvatten och kärrvatten. På kvällen kokade jag ägg på balkongen för att ta med mig de närmaste dagarna.

För några veckor sedan korsade jag Sydamerika från väst till öst. Nu är det dags att långsamt ta sig över till västra sidan igen. Men kontinenten är mycket bredare häruppe och det finns mycket att se längs vägen. Första delmålet är Iguacufallen på gränsen mellan Argentina, Brasilien och Paraguay.


Till föregående inlägg.                                                 Till nästa inlägg.

Kommentera gärna detta inlägg i Gästboken.

Administration - Design och Webbutveckling av Webking webbutveckling och it-konsulting ab