Jag håller även föredrag, berättar och visar bilder om mina resor. För företag och idrottsföreningar kan jag berätta om hur jag förberedde mig för resor, tala om hur jag sätter mina mål och hur jag sedan motiverar mig för att uppnå dem. Som biolog kan jag även hålla föredrag om naturen jag ser under mina resor.
Mina referenser hittar du under Partners »

Är du intresserad? Kontakta mig »
Tycker du om mina bilder? Jag har bilder till försäljning. Ta en titt i fotogalleriet och kontakta mig om du är intresserad. Jag har även många andra bilder. Mest på natur och landskap.
Scutisorex är det vetenskapliga släktnamnet på en näbbmus på omkring 100 gram som lever i Östafrika, Scutisorex somereni. Den har en ryggrad som är uppbyggd på ett mycket speciellt sätt som gör den enormt stark. En man på omkring 80 kg kan stå på näbbmusen utan att den tar skada (men det betyder inte att den inte protesterar).
Jobb i Serengeti
Jag har nu lämnat cykeln hemma i Sverige och istället börjat jobba. Jag har fått ett jobb på Lejonprojektet i Serengeti i Tanzania. Jag fortsätter do...
2010-11-07 10:38:03

Mer info »
Hosta i Quito
Hej! Jag har inte uppdaterat dagboken på ett tag. Det beror på att jag egentligen inte gjort så mycket sedan sist beroende på en långvarig hosta so...
2010-04-10 19:34:27

Mer info »
Brasilien
Nu har jag kommit till Brasilien. Ett land som låter som tropik och värme. Men hösten och vintern jagar mig an så länge norrut på kontinenten och ännu...
2009-06-04 22:22:34

Mer info »
Alla nyheter »
16 juni 2009 Puerto Iguacu, Argentina

En stor skillnad mellan Brasilien och de länder jag passerat tidigare under resan är, förutom språket, frukt och grönsaker. Tidigare har frukt och grönsaker varit impopulärt och ganska dyrt. Man äter kött i mänger som är ganska billigt. Men i Brasilien såg jag plötsligt stora fruktstånd här och var.
Sist skrev jag om att det var ganska svårt att förstå portugisiskan. Men efter ungefär en vecka i landet kändes det som en märklig förändring hände. Plötsligt var det mycket lättare att förstå vad de sade. Jag använde mig fortfarande av spanskan när jag talade till dem och de svarade på portugisiska.

5 juni: Efter att ha uppdaterat hemsidan fastnade jag ett tag framför datorn på internetcaféet. Söderling spelade kvartsfinal mot en Chilenare. I Chile hade en del påpekat att de hade bättre tennisspelare än Sverige. Det kan hända men denna gång gick det bättre för svensken.
Jag kom inte iväg förrän mitt på dagen då jag tog väg 392, nordväst, inåt landet. Nästan direkt kom jag till ett kulligt landskap med långa upp och nedförsbackar. Men hela tiden lite mer upp än ner. Det var länge sedan jag cyklat i några backar då det varit platt nästan ända sedan Chile. Det märktes att jag närmade mig tropiska områden på att skogen längs vägen var tät och snårig av klättrande växter. På grenar och stammar klängde bromélior. Det var även länge sedan jag cyklade genom skog och inte jordbrukslandskap. Även många olika och mycket färgglada fjärilar och andra insekter påminde mig om att tropikerna var nära. Men myggen lyste med sin frånvaro då det fortfarande var lite kyligt. När solen gick ner sjönk temperaturen snabbt och det var skönt att krypa in i tältet.

6 juni: Punka: Ibland var det skog och ibland mer öppna landskap, men helat tiden gick det upp eller ner. Jag fick min första punktering för resan, efter nästan 600 mil. Jag blev mer förvånad än något annat. Jag är riktigt nöjd med de Schwalbedäck jag nu har och punkteringar hade jag nästan glömt som en möjlighet. I Afrika var det nästan en daglig vana i vissa områden att laga punkteringar. Det var även i Afrika som jag fick upp ögonen for Schwalbe som jag såg att andra cyklister hade. Nu hittade jag en växttagg som lyckats ta sig igenom däcket även om den blivit mycket trubbig av den resan. Jag hann inte långt innan jag fick punka igen. Denna gång var det punka genom laglappen jag just satt dit. Nu hittade jag en metallbit, som en nålspets som gjort hålet. Det var troligtvis den som orsakat punkteringen första gången också. På kvällen var det återigen svårt att hitta en bra campingplats. Så jag fick återigen fråga om det gick bra att campa i en trädgård.

7 juni: Efter en kylig natt kom värmen snabbt när solen började ta höjd på himlen. Jag fortsatte som tidigare nordväst inåt landet. Efter ett tag plattade landskapet ut sig och med medvinden var det lättcyklat. För första gången i Brasilien hittade jag en plats att campa på utan att behöva tälta i någons trädgård. Det var en fin plats vid en damm och en uv satt i ett träd i närheten och tittade på mig medan jag satte upp tältet.

En bro som leder bort mot för mig okända patser i dimman.

8 juni: När jag vaknade var det dimmigt och fuktigt ute. Tältet var vått av dagg. Jag passerade snart Santa Maria. Efter staden började en klättring uppför i några kilometer fram till Itaara. På båda mina sidor hade jag en tät regnskog klädd i dimman. Det var mycket trevlig cykling genom skogen. När jag kom fram till Itaara som bara var en lite prick på kartan blev jag lite förvånad. Överallt fanns fina borgar, små nöjesfält, hotell och ett ufomuséum. Till och med busshållplatserna såg ut som små borgar.

En av busshållsplatserna i Itaara.

Efter det kom jag till en fattigare del av Brasilien samtidigt som dimman lättade och solen kom fram. Många bodde i hus som var enkelt byggda av pinnar så sol, vind och vatten lätt kunde passera mellan springorna. Andra hade hyddor med väggar gjorda av svarta plastsäckar. För första gången på länge svalkade fartvinden skönt istället för kylde kallt. Jag stannade och handlade i en liten lantbutik och köpte bl a ost som säkerligen var gjord på plats. När jag skulle betala bjöd mannen i butiken dock på osten. Vid lunchpausen passade jag på att ta ut och torka tältet i solen och värmen. Det var torrt på bara några minuter, något jag inte var van vid. På eftermiddagen mötte jag en front av moln så jag slapp eftermiddagssolen i ögonen. Plötsligt såg jag ett mörkt djur som sprang några meter parallellt med mig innan den det försvann in i snåren. Det var en jaguarundi, en liten mårdliknande vildkatt. Senare började det regna. När det var dags att hitta en tältplats trodde jag att det skulle bli lätt denna dag då folk oftast tycker mer synd om en om man ser ut att ha det svårt. T ex om det är kallt eller som i detta fall om det regnar. Men två gånger blev jag nekad att tälta på folks mark, trots att de hade stora ytor och jag skulle kunna tälta undanskymt utan att störa dem. Till slut frågade jag på en mack och där hade jag bättre tur. Jag fick en plats under tak. När de tände lampan såg jag att det var en bouleplan, platt och fin.

Mitt tält är den boll som är längst från lillen.

9 juni: Det dröjde till eftermiddagen innan solen till slut lyckades tränga undan morgondimman. Jag passerade för det mesta genom böljande jordbrukslandskap med smala regnskogspartier som mest följde bäckarna. Nu hade jag även kommit in i ett område med den riktigt röda och leriga jorden som är typisk för tropiska platser. På kvällen hittade jag en något större skog. Jag stannade och undersökte om det skulle gå att komma in i den och om det fanns plats för ett tält där. Det visade sig att undervegetationen var rätt gles när man väl kom in i skogen så mitt tält passade bra där.

Jordbrukslandskapet i Brasilien.

10 juni: Det finns mycket man kan förvänta sig komma ut ur regnskogen. Men att döma av den passerande lastbilschaufförens blick när jag kom ut på morgonen så var inte cyklister med full packning en av dem. Jag fick ytterligare en punktering denna dag och hittade ytterligare en likadan metallspets alldeles i närheten av platsen där den förra satt. De borde ha kommit dit samtidigt.
Att jag var i fattiga områden märktes tydligt när jag såg tre små barn som tvättade sina kläder i det bruna vattnet vid sidan av vägen. På eftermiddagen stannade jag för att fika vid en mack. Utan att veta det hade jag stannat just i det område där alla nattklubbar fanns. Jag fick snabbt sällskap av tre prostituerade vid mitt bord, en tjej, en transvestit och en som var något av de föregående två alternativen. De började förbereda sig med en drink innan nattens arbetspass. De var ganska trevliga och underhållande att lyssna på och pratade om lite allt möjligt. Prostitution är inte alls lika tabubelagt här som hemma i Sverige utan är allmänt accepterat. När jag fortsatte väntade en lång nerförsbacke ner mot floden Uruguay och jag kom in i ett större skogsområde. Jag fick lov att tälta på en gräsyta bakom en restaurang nära flodens strand. Jag kan känna igen mig lite i Uruguayfloden. Dess källa finns i Brasilien, bara några enstaka mil från Atlanten. Men istället för att rinna direkt dit tar den istället en lång omväg inåt landet. Den passerar många olika landskap och byar innan den till slut rinner ut i Atlanten mycket längre söderut. Precis som jag gör när jag cyklar, jag tar gärna omvägar för att få se lite mer.



Med natten kom även många småkryp fram. Här en skinnbagge och två läckra spindlar.

11 juni: Superkrafter: Efter frukost knuffade jag cykeln uppför den branta backen med kullersten upp till restaurangen igen. Efter det var det dags för en andra frukost. Jag blev nämligen bjuden av restaurangen. Jag fick kaffe och friterade fiskbitar från olika fiskarter från floden. Jag vet inte om det berodde på extrafrukosten men denna dag kände jag mig mycket stark. Det spelade ingen roll om det var långa uppförsbackar, det gick lätt ändå och jag kunde cykla på högre växlar än tidigare dagar. Det var en bra dag att ha extrakrafter för efter jag korsat floden Uruguay på en 1003 meter lång bro var det mest uppförsbackar. Jag kommer ihåg att jag hade en liknande upplevelse när jag cyklade upp i bergen mot bergsgorillorna i Rwanda då jag kände mig outtröttlig, trots branta backar och grusväg. Jag minns även att jag blev sjuk dagarna efter.

Apskräcksträden (Araucaria) heter så pga sina vassa blad som nog apor inte vill röra.

Längs vägen passerade jag jordbrukslandskap och fyrkantiga dammar där det odlades fisk. En ny ras av kor började synas längs vägen. Den liknade mer de indiska korna med vackra ansikten, en fettpuckel ovanför skulderbladen och en bred hudflik hängandes under halsen. Detta var ytterligare ett tecken på att jag kommit in i tropiska områden. De tropiska tecknen kom ett efter ett som vårtecken i april och maj i Sverige. Jag märkte även att de små regnskogsområdena jag passerade nu hade högre träd än tidigare, med monsteror med sina stora blad på stammar och grenar. Jag började även leta efter apor uppe i träden. På kvällen stannade jag vid en gård och frågade om jag kunde få tälta där. Jag fick slå upp tältet bland kor under taket av en lada utan väggar. Jag knuffade undan några koblajor innan jag satte upp tältet. Jag frågade om varför man använde denna ras av kor här men inte längre söderut. De svarade att denna ras producerade mer mjölk än de andra i detta klimat. Det kändes otroligt hur lätt jag plötsligt kunde förstå portugisiskan.

En ståtlig tjur med stor fettpuckel.

12 juni: Tre lättnader: Jag vaknade av att de började mjölka korna på morgonen. Jag pratade lite mer med bönderna innan jag fortsatte. I väskorna hade jag nu med mig olika citrusfrukter som de sade att jag kunde plocka ur deras träd. Jag började känna en lätt irritation i halsen. Skulle jag bli sjuk nu igen precis som i Rwanda? Morgondimman försvann mitt på dagen. På eftermiddagen kom jag fram till Dionisio Cerqueiria där jag korsade över till Argentinas lilla provins Missiones. I den Argentinska passkontrollen ställde de lite frågor om hur jag mådde för att se om jag möjligen hade svininfluensan. De fyllde i ett formulär. Hade jag feber? Nej. Ont i leder? Nej. Huvudvärk? Nej. Jag förklarade at jag var lite snuvig och hade ont i halsen. De skulle fråga en läkare vad han trodde. När de kom till frågan om jag var röd i ansiktet skrattade de och fyllde i ja på formuläret utan att fråga mig. Läkaren trodde inte jag hade svininfluensan så jag kunde fortsätta. De sade att nu väntade 14 mil ren regnskog innan jag nådde Puerto Iguazu.  Det verkade lovande. När jag kom in i Argentina igen kände jag många lättnade. Det var mycket lättare att kommunicera igen, det var mycket mer glesbefolkat och byarna var mindre samt att trafiken nästan var obefintlig. Jag hade vägen för mig själv. Men jag blev lite besviken då den så kallade rena regnskogen hade en hel del småbyar och fält.
På kvällen hittade jag ett fint skogsområde där jag kunde slå upp mitt tält under ormbunkarna. När det blivit mörkt tog jag med mig min ficklampa på en djungelpromenad för att leta efter djur. Men det var helt tyst och till synes dött.

En utmärkt tältplats, lugn och fin.

13 juni: Regnskog: Olika fåglar och fantastiska fjärilar gjorde att jag dröjde mig kvar i skogen på morgonen och kom inte iväg förrän vid elvatiden. På eftermiddagen tog asfalten slut och jag kom in på en röd lerig väg. Som tur var var den torr men jag förstod att den nog blir mycket besvärlig när den är blöt. Jag kom snart även in i nationalparken Iguazu och nu först kunde jag hålla med om att det var ren regnskog. Skogen var tät och i topparna höll bl a papegojor och tucaner till. I leran vid en bäck såg jag spåren efter en jaguar. Allt som fanns att se gjorde att jag förlorade mer och mer tid. Jag var tvungen att nå Puerto Iguazu till kvällen då man inte fick campa i nationalparken och det skulle nog ändå bli svårt att hitta en plats för tältet. Men jag ville inte skynda mig i detta landskap och såg fram emot att cykla där när det blivit mörkt.


Fjärilarna är så många att de börjar mumrera sig själva för att lättare kunna se skillnad på varandra.

Strax innan solen gick ner tystnade fåglarna och det blev märkligt tyst i skogen. Kvällsfukten gjorde vägen så hal att jag var tvungen att gå i nerförsbackarna. När jag satte på pannlampan kunde jag se ögonen på nattskärror som lös i mörkret. Jag såg även en opossumråtta uppe i en palm. Efter två timmars nattcykling kom jag fram till ett ställe att bo på i Puerto Iguazu. Stället var mycket populärt bland turister och var fullt av folk. Jag kunde prata engelska för första gången på ca två månader.

En tucan med en fukt i näbben.

14 juni: Mycket vatten: På morgonen åkte jag och till Iguazufallen med mina två rumskamrater, en holländare och en amerikan. Iguazufallen är en av världens tre stora vattenfall tillsammans med Victoriafallen och Niagara. Men Iguazu ska vara vackrast med sin placering i regnskogen med några enorma fall och hundratals mindre fall. Vi var bland de första fram till Garganta del Diablo (Djävulens strupe) på morgonen. Det största fallet.

Djävulens strupe.

 Man blev våt av att stå där av vattnet som stänkte upp. Det var en imponerande syn att se allt vatten kasta sig ut för stupet. Det var även imponerande att se seglarna, små fåglar, som flög rakt igenom vattenfallet för att nå sina bon som fanns gömda bakom. Flera kilometer stigar ledde runt i djungeln så man kunde se de olika fallen. Vi restaurangerna tiggde näsbjörnar mat. På eftermiddagen tog vi oss tillbaka till Djävulens strupe för att se fallet i eftermiddagsljuset. Nu var vinden lite annorlunda och man blev inte blöt av att stå där. Efter att ha stått där ett tag var vi de sista som lämnade fallen på kvällen.

Turisterna på den brasilianska sidan av fallen ser ganska små ut i jämförelse mot fallen. Djävulens strupe syns längst bort till höger.

Plush-crested jay är släkt med våran nötskrika.


Många av de små vackra fallen.

15 juni: Jag hade valt denna dag för att sitta inne och jobba med bilderna och uppdatera hemsidan. Det var ett bra val då regnet öste ner utanför och blixtar lyste upp himlen. Min hals blev sämre och sämre och jag kände att min röst var på väg att försvinna. Jag hade nu min alldeles egna djävulsstrupe.

16 juni: Jag vaknade utan röst och fortsatte inomhusarbetet. Det var nog bra för min hals att få vila en dag till.

Närmaste framtiden: Nu är planen att ta mig upp till Brasiliens djurspäckade våtmarksområde Pantanal. Vägen dit kommer nog går genom ostligaste Paraguay. Sedan fortsätter nog resan västerut mot Bolivia.


Till föregående inlägg.                                               Till nästa inlägg.

Kommentera gärna detta inlägg i Gästboken.

Administration - Design och Webbutveckling av Webking webbutveckling och it-konsulting ab