Jag håller även föredrag, berättar och visar bilder om mina resor. För företag och idrottsföreningar kan jag berätta om hur jag förberedde mig för resor, tala om hur jag sätter mina mål och hur jag sedan motiverar mig för att uppnå dem. Som biolog kan jag även hålla föredrag om naturen jag ser under mina resor.
Mina referenser hittar du under Partners »

Är du intresserad? Kontakta mig »
Tycker du om mina bilder? Jag har bilder till försäljning. Ta en titt i fotogalleriet och kontakta mig om du är intresserad. Jag har även många andra bilder. Mest på natur och landskap.
Scutisorex är det vetenskapliga släktnamnet på en näbbmus på omkring 100 gram som lever i Östafrika, Scutisorex somereni. Den har en ryggrad som är uppbyggd på ett mycket speciellt sätt som gör den enormt stark. En man på omkring 80 kg kan stå på näbbmusen utan att den tar skada (men det betyder inte att den inte protesterar).
Jobb i Serengeti
Jag har nu lämnat cykeln hemma i Sverige och istället börjat jobba. Jag har fått ett jobb på Lejonprojektet i Serengeti i Tanzania. Jag fortsätter do...
2010-11-07 10:38:03

Mer info »
Hosta i Quito
Hej! Jag har inte uppdaterat dagboken på ett tag. Det beror på att jag egentligen inte gjort så mycket sedan sist beroende på en långvarig hosta so...
2010-04-10 19:34:27

Mer info »
Brasilien
Nu har jag kommit till Brasilien. Ett land som låter som tropik och värme. Men hösten och vintern jagar mig an så länge norrut på kontinenten och ännu...
2009-06-04 22:22:34

Mer info »
Alla nyheter »
3 jul 2009 Campo Grande, Brasilien
17 juni: Jag packade ihop och cyklade över till den brasilianska sidan av floden Iguazu. Det var bara ett par mil att cykla vilket var bra för min hals eftersom den inte blivit helt bra ännu. Jag kom till en camping där mitt tält fick stå ensamt bland de andra tältplatserna.

18 juni: Det var dimma på morgonen så jag hade inte bråttom att ta mig till Iguacufallen för att se dem från den Brasilianska sidan. När jag kom dit tillsammans med två italienare hade dimman nyligen lättat. Från huvudentrén fanns en gratisbuss som tog oss någon dryg mil till vattenfallen. Jämfört med den Argentinska sidan fick man mer överblick över vattenfallen istället för att stå mitt bland dem. Vi följde en stig som successivt tog oss närmare och närmare Djävulens strupe, det största och mest imponerande av fallen. Omkring oss flög evolutionens små underverk i form av fjärilar. Vid restaurangerna fanns opportunistiska näsbjörnar som tog varje chans till att få en munsbit. Oftast tiggde de snällt men ovaksamma restauranggäster kunde bli av med maten i ett ögonblick. Matrester fick inte vara kvar länge på borden innan de försvann under ett kvittrande kiv.

Näsbjörnarna tigger mat och har blivit helt oskygga.

Sedan ville italienarna in till staden för att se vad som fanns där. Det var inte jag så sugen på så jag vandrade tillbaka till huvudentrén genom regnskogen istället för att ta gratisbussen. Det var ett lyckat val och jag fick se bl a bältdjur, apor, en hjort, agoutis papegojor och tucaner.
När jag kom tillbaka till campingen blev jag förvånad över att den var full av tält. En buss full av turister hade anlänt.

Iguacufallen sedda från den brasilianska sidan.

19 juni: Kraftfullt: Jag hade tänkt cykla vidare denna dag men tyckte att det var bättre att få vila halsen en dag till. Istället besökte jag till Itaipudammen som ligger på gränsen mellan Brasilien och Paraguay. Det är världens största damm. Själva fördämningen är ca 8 km bred och 196 meter hög. Under konstruktionen fyllde man på med cement motsvarande ett tjugovåningshus var 55:e minut. Den nya kinesiska dammen har en högre produktionsförmåga men Itaipudammen har högre produktion om man ser till hela året. År 2008 slog man sitt eget världsrekord när man producerade 94,7 miljoner MWh under ett år. Som jämförelse kan nämnas att det är mer än fyra gånger så mycket som Forsmarks tre reaktorer producerar eller mer än alla svenska vattenkraftverk tillsammans. Dammen förser Paraguay med nästan all energi landet behöver och 25% av Brasiliens energiförbrukning kommer från detta kraftverk. Länderna delar allt 50-50 men då Brasilien har mycket större energibehov exporterar Paraguay det mesta av sin energi dit. Vattenreservoaren som fylldes när dammen var färdigbyggd dränkte ett enormt vattenfall större än Iguacufallen och vackrare enligt dem som är gamla nog att ha sett båda.
På kvällen blev jag bjuden på middag av de andra på campingen i utbyte mot historier från min cykeltur genom Afrika.

En detalj av den enorma Itaipudammen.

20 juni: Det var dags att cykla iväg igen. Men jag fick tips om en kolibrimatning i närheten. Jag tog med mig kameran. Ett stort antal kolibris slickade i sig sockervatten från en automat med plastblommor utanför en liten butik. Jag närmade mig långsamt för att inte skrämma dem. När butiksägaren såg mig kom han ut och gick resolut fram och tog tag i mataren. Kolibrierna skrämdes inte och han kunde nästan ta i dem. Mannen fyllde på med nytt sockervatten och hängde upp automaten åt mig igen. Jag blev kvar i tre timmar och var helt fascinerad av de små fåglarna. Vid ett tillfälle landade en kolibri på mitt finger och undersökte min kamera. Vit ett annat blev min nacke undersökt och jag hörde ett brummande ljud bakom huvudet samtidigt som det fläktade från vingarna. Jag tror den provade om det fanns nektar i mitt hår.

En kolibri, violettkronad skogsnymf, besöker den konstgjorda blomman för att dricka sockervatten.

Jag åt ett par ostmackor som lunch innan jag cyklade iväg. Efter att ha passerat genom staden Foz do Iguacu kom jag fram till Paraguays gräns. Jag cyklade över en bro över floden med Itaipudammen lite längre uppströms. Så fort jag kom in i Paraguay tog jag motorcykelfilen genom gränskontrollen. Det var en strid ström av motorcyklar. När jag fått mitt pass stämplat befann jag mig i en mycket hektisk stad, Ciudad del Este. För första gången under denna resa kände jag att jag verkligen hamnat i ett tredje världens land. Överallt var det fullt av folk och trottoarer och refuger var fyllda av små stånd där allt möjligt såldes. Det fanns säkert trafikregler i teorin även om det inte märktes så mycket. I Argentina, Uruguay och Brasilien har folk blivit allvarliga när jag nämnt att jag ska cykla genom Paraguay. Alla har sagt att där är mycket farligt. Speciellt huvudstaden och Ciudad del Este där jag nu befann mig. Efter några kilometer befann jag mig dock utanför staden på väg norrut. På landsbygden känner jag mig normalt trygg. Jag hade valt denna väg norrut istället för genom Brasilien eftersom det såg ut på kartan som om jag skulle passera genom en regnskog. I verkligheten var det bara jordbruksmark och jordbruksmark och någon by emellanåt. Lite av en besvikelse men jag slapp i alla fall den tätbefolkade sträckan genom Brasilien.
På kvällen fick jag lov att campa bakom en restaurang vid en bensinmack. I restaurangen firades ett bröllop.

21 juni: Längs vägen passerades eller möttes jag ofta av folk på motorcyklar. Det var inte ovanligt att se upp till fyra personer på samma motorcykel. Många som passerade i hög fart hukade sig så mycket de kunde så bara ögonen kikade över styret. Andra låg på mage på sadeln med benen pekandes rakt bakåt. Ibland passerade två liggandes på varandra på detta sätt. En förklaring till detta beteende skulle kunna vara att de vill minska luftmotståndet och på så sätt minska bensinförbrukningen för att rädda miljön. Om så är fallet verkar det vara unga män som är mest miljömedvetna.
På kvällen hittade jag ett trevligt ställe att gömma mitt tält vid ett skogsområde bland några papaya- och ananasplantor.

22 juni: Det märktes att turister är mycket ovanliga i detta område. Överallt blev jag uttittad och vart jag än jag stannade kom folk och ställde nyfikna frågor. Vid lunch stannade jag vid en mack och åt mina mackor. De som arbetade där kom och pratade med mig en längre stund. Jag nämnde att jag tyckte det var mycket motorcyklar i landet. De förklarade att det berodde på att det var mycket billigare än bilar. Motorcykeldelarna görs i Kina och sätts ihop i Paraguay. De bjöd mig på mate, men det var första gången jag fick den kall. De förklarade att de bara drack den varm på morgnar och kvällar i Paraguay. På dagen ville man ha den kall för att den skulle svalka mer.
Det var varmt och fuktigt och en motvind bromsade min fart. Men jag mindes hur det var i Patagonien och lät inte vinden bekymra mig. Jag närmade mig Brasiliens gräns och ett stort köpcentrum var byggt för alla brasilianare som korsade gränsen för att handla billigt i Paraguay. När jag kom till landsgränsen sade de att jag var tvungen att cykla tillbaka till Salto del Guaira för att få mitt pass stämplat. Det skulle man tydligen bara veta, för det fanns ingen information om detta eller skyltar i staden. Ytterligare ett tecken på att inge turister normalt rör sig i detta område. Gränspolisen såg att jag inte var så sugen på att cykla tillbaka så till slut erbjöd sig en att köra mig dit. Sagt och gjort. När jag kom till den Brasilianska sidan av gränsen visade det sig att de inte heller hade något ställe dar jag kunde få en entréstämpel i passet. Det första ställe jag skulle kunna göra det på var Navirai, ca 12 mil bort. Jag fortsatte dock bara en mil till Mundo Novo där jag tog in på ett billigt hotell. Trots att jag känt mig seg och slö hela dagen hade jag till slut cyklat drygt tio mil i motvind.

23 juni: Jag kände mig fortsatt hängig och slö. Då regnet öste ner utanför och åskan dundrade var det ett rätt lätt beslut att lyssna på kroppen och låta den vila en dag. Mundo Novo var en väldigt lugn stad för Brasilien och jag hoppade över rännilar som bildats av regnet på de nästan öde gatorna.

24 juni: Jag kände mig trött på morgonen men ville ändå fortsätta. Ute var det gråmulet men det regnade inte. Så fort jag satte mig på cykeln kände jag mig dock piggare än jag gjort på flera dagar. Vid lunchtid började ett lätt strilande regn som tilltog i styrka under hela eftermiddagen. När jag kom fram till Navirai var jag drypande våt och de såg smått skräckslagna ut när de såg mig på hotellet där jag checkade in. Detta var staden jag skulle kunna få min entréstämpel i passet. Men det var redan sen eftermiddag så jag lät det vänta till dagen efter. Detta var ju redan tredje dagen i landet utan att officiellt ha stämplat in, så det kunde väl inte skada med en dag till.

25 juni: På vägen ut ur staden passerade jag polisstationen för att få min entréstämpel till Brasilien. Det visade sig dock att de inte hade någon stämpel där i motsats till vad de sagt vid gränsen. De ringde till nästa stora stad, Campo Grande, och frågade om det gick bra att komma dit och få stämpeln. Det skulle inte vara några problem, inte heller att jag behövde fyra dagar att komma dit.
Det kändes som om det var nya krafter som rådde på himlen jämfört med södra Sydamerika. Nya molntyper och formationer syntes och allt kändes mer kraftfullt. Längs vägen växte soja, majs och sockerrör. Kor betade på ängar som var fullspäckade av termitstackar. På kvällen campade jag bakom en mack igen. Att campa bakom mackar har visat sig vara ett bra alternativ i områden där det är svårt att hitta en plats i skogen.

Termitstackarna sätter sin prägel på beteslandskapet.

26 juni: Sedan Paraguay tycker jag att människorna är lite mer nyfikna än innan och många kommer fram och ställer frågor när jag stannar. På förmiddagen var det ett lätt duggregn som knappt blötte ner mig. Mer och mer palmlundar började synas längs vägen. Då och då passerade jag fattiga byar med hyddor byggda av plastsäckar och presenningar. På kvällen hittade jag en skogsstrimma längs vägen att campa i.

En by av enkla hyddor i plast.

27 juni: när jag vaknade på morgonen hörde jag hur det duggade mot tältduken så jag dröjde mig kvar lite extra i sovsäcken. Plötsligt hördes en knall som ett kanonskott. Blixten slog ner alldeles i närheten. När jag ändå var klarvaken kunde jag ändå börja äta frukost trots att regnet nu smattrade mot tältet. Regnet slutade dock snart och när väskorna var packade var tältet nästan torrt. Jag fortsatte och kom fram till Campo Grande på eftermiddagen där jag tog in på ett vandrarhem.

28 juni: Det blev en del cyklande runt i staden innan jag kom till rätt polisstation där de skulle stämpla mitt pass. Det visade sig dock att jag inte skulle få någon stämpel denna dag heller då det var söndag. Jag skulle få vänta till nästa dag. Så jag passade på att organisera en tur till våtlandet Pantanal som ska vara fullt av djurliv.

29 juni: Fortfarande olaglig i landet: Efter frukost tog jag mig till polisstationen. Det var dock inte så lätt att få min stämpel då de plötsligt tyckte att det var ett problem att jag tagit mig in i landet och spenderat en vecka där olagligt. De fick det att låta som om jag gjort något fel trots att jag hela tiden bara gjort som jag blivit tillsagd. Till slut kom de fram till att jag bara skulle få tio dagar i landet istället för de 90 dagar man normalt får. Dessutom började dessa tio dagar när jag kom in i landet så jag hade bara tre ytterligare dagar på mig att ta mig ur landet. Jag förklarade att det var omöjligt för mig på cykeln. Det var de likgiltiga inför liksom när jag förklarade att jag hade bråttom då min tur till Pantanal skulle avgå snart. Det verkade snarare få dem att bli mer långsamma. Jag hade inte tid att bråka med dem utan accepterade mina tre extradagar. Jag tänkte att jag skulle komma få tillbaka efter min fyradagarstur till Pantanal.
Tillbaka på vandrarhemmet packade jag snabbt mina väskor och åkte till Pantanal. Vi kom till en camping vid en flod. När det blivit mörkt åkte vi ut på en båttur för att se vad som rörde sig i natten. I floden syntes mängder av ögon från kajmaner och på flodbanken syntes enstaka kapybaror. Tillbaka på campingen fick vi sova i hängmattor.

30 juni: Vassa tänder: Morgonens aktivitet var att fiska pirayor. Vi gick ner till flodkanten och fick varsitt bambuspö och betade med köttbitar. Så fort köttbiten sänktes ner i vattnet kände jag hur det konstant ryckte och drog i köttbiten. Men det var svårt att få fiskarna att fastna på kroken. Kajmanerna simmade upp ibland oss i hopp om att fånga en tappad fisk. Till slut lyckades jag få en piraya och en annan fisk som de kallade sardin. Vi åt fiskarna till lunch.

Att se tucanen så nära var en overklig upplevelse. Tyvärr gör inte bilden någon rättvisa åt färgens intensitet.

En tucan landade på trappen till övervåningen och började äta på några brödsmulor som serverades där. Jag hade sett tucaner ett antal gånger tidigare men aldrig så nära. Jag har öven sett dem på många bilder tidigare. Men när jag fick se den på armlängds avstånd blev jag minst sagt paff. Första reaktionen var att den inte var riktig. Färgerna på näbben var så intensiva och klara att det såg overkligt ut. Ingen bild kan göra näbben rättvisa. På eftermiddagen red vi runt i landskapet på hästar. Vi såg inte så mycket vilda djur utan mest kor.

Våran guide visar en pirayas tänder.

1 juli: Vi gick upp klockan fyra på morgonen för att hinna med en biltur i natten innan soluppgången. Alla vattendrag såg ut som små stjärnhimlar då kajmanernas ögon reflekterade ljuset. Efter frukost tog vi en promenad genom en palmlund. Vi fick bl a se vrålapor, näsbjörnar, en bälta, tucaner, papegojor och de enorma jabirustorkarna. Sedan åkte vi med bilen igen och spanade ut över våtmarkernas alla fåglar, kajmaner och kapybaror. Vi såg även världens största utterart som blir ungefär två meter lång. Vid det här laget hade guiden, som kallade mig paparazzi, insett att jag nog var lite mer naturintresserad än de andra. Så när det var dags att traska runt i vattnet för att leta efter anakondor pekade han först på mig och frågade om jag ville hjälpa. Vi gick längs vattnet som nästan nådde upp till knäna och letade. Plötsligt hoppade någonting till intill mig. Det var ingen anakonda utan en annan, giftig orm. Den plattade till sin nacke som en kobra för att varna oss. Vid ett senare tillfälle hittade vi till slut en liten anakonda på ca 2 meter som guiden lyckligt fångade.
Efter en lunch och siesta väntade ytterligare en vandring innan vi tog oss tillbaka till campingen igen.

Blommande träd sätter färg på Pantanal.

2 juli: På morgonen åkte vi en tur med båt på floden. Vi stannade på ett ställe där guiden inte hade några problem med att fånga pirayor. De använde han sedan som bete för att få kajmanerna att hoppa ur vattnet och slå ihop käftarna omkring fisken. Floden var spegelblank och på båda sidor tät regnskog.
På eftermiddagen var det dags att åka tillbaka till Campo Grande.

En kajman visar tänderna.

3 juli: När jag tog mig till polisstationen var jag beredd på att få kämpa lite för att få förlängd tid i landet. Jag hade ju dessutom redan stannat längre än stämpeln gällde. Jag hade dock bestämt mig att jag inte skulle betala något för att de hade strulat till det för mig. Jag såg faktiskt fram emot att prata med dem. Som väntat klagade de på att jag stannat för länge i Brasilien och sade att jag skulle behöva betala ca 300 kr för att få en extramånad. Det var jag inte sugen på då jag egentligen skulle ha fått 90 dagar gratis om de inte klantat till det. Så fort de nämnde något om betalning var jag väldigt bestämd och sade att jag inte tänkte göra det. Jag sade även att det kunde skicka den betalningen som räkning till gränspolisen som sagt att det var ok att komma in i landet utan stämpel. Det var inte uppskattat. Jag bad dem ringa svenska ambassaden så vi lättare kunde reda ut saker utan språkliga missförstånd. Det sade att de inte kunde ringa dit. Jag frågade om de var rädda för ambassaden men det sade de att de inte var. Plötslig kom en ny man som kunde lite engelska och pratade med mig. Jag fick förklara hela händelseförloppet igen. Han försvann med mitt pass rätt länge efter att ha diskuterat med mig. Jag började fundera på om jag bara skulle strunta i det hela och lämna Brasilien utan att passera gränskontrollen. Den var ju så dålig ändå. Andra tankar gick kring att själv ändra de tio dagarna till 90 med en penna. Men jag insåg att det nog kunde göra dem verkligt arga och att det nog skulle kunna bli problem att komma in i landet igen senare. Mannen kom tillbaka och bad mig följa med ut i korridoren utom hörhåll för de andra jag diskuterat med. Han gav mig passet och visade mig att jag nu fått ändrat till 90 dagar, utan att behöva betala. Jag tackade och cyklade tillbaka till vandrarhemmet med en nöjd vinnarkänsla i kroppen.

Nu är tanken att börja cykla söderut igen. Ner genom Paraguay mot norra Argentina. Men jag kommer även att förflytta mig västerut och närma mig uppförsbackarna i Anderna, eller med andra ord, fantastiska landskap.

Till föregående inlägg.                                           Till nästa inlägg.

Kommentera gärna detta inlägg i Gästboken.


Administration - Design och Webbutveckling av Webking webbutveckling och it-konsulting ab