Jag håller även föredrag, berättar och visar bilder om mina resor. För företag och idrottsföreningar kan jag berätta om hur jag förberedde mig för resor, tala om hur jag sätter mina mål och hur jag sedan motiverar mig för att uppnå dem. Som biolog kan jag även hålla föredrag om naturen jag ser under mina resor.
Mina referenser hittar du under Partners »

Är du intresserad? Kontakta mig »
Tycker du om mina bilder? Jag har bilder till försäljning. Ta en titt i fotogalleriet och kontakta mig om du är intresserad. Jag har även många andra bilder. Mest på natur och landskap.
Scutisorex är det vetenskapliga släktnamnet på en näbbmus på omkring 100 gram som lever i Östafrika, Scutisorex somereni. Den har en ryggrad som är uppbyggd på ett mycket speciellt sätt som gör den enormt stark. En man på omkring 80 kg kan stå på näbbmusen utan att den tar skada (men det betyder inte att den inte protesterar).
Jobb i Serengeti
Jag har nu lämnat cykeln hemma i Sverige och istället börjat jobba. Jag har fått ett jobb på Lejonprojektet i Serengeti i Tanzania. Jag fortsätter do...
2010-11-07 10:38:03

Mer info »
Hosta i Quito
Hej! Jag har inte uppdaterat dagboken på ett tag. Det beror på att jag egentligen inte gjort så mycket sedan sist beroende på en långvarig hosta so...
2010-04-10 19:34:27

Mer info »
Brasilien
Nu har jag kommit till Brasilien. Ett land som låter som tropik och värme. Men hösten och vintern jagar mig an så länge norrut på kontinenten och ännu...
2009-06-04 22:22:34

Mer info »
Alla nyheter »
24 jul 2009 Asuncion, Paraguay

Jag har nu kommit till Asuncion i Paraguay. Den senaste tiden har jag blivit mer hembjuden till folk, både på landsbygden och i byar. Det är en trevlig förändring från tidigare delen av resan då man får mer inblick i folks vardagliga liv.

 

4 juli: Jag kom på att jag hade en hel del praktiska saker göra, som var bäst att lösa i Campo Grande då det nog skulle ta ett tag innan jag kom till en större stad igen. Så jag blev kvar ytterligare en dag, trots att jag egentligen tänkt börja cykla denna dag.

 

5 juli: Det gick lätt att börja cykla igen och jag hade både sol och vind i ryggen då jag drog iväg i sydvästlig riktning. Det var mest odlingslandskap jag passerade genom. Vid sidan av vägen låg en ihjälkörd jättemyrslok. Jag tyckte det var synd att den första myrsloken jag fick se under denna resa var död, men fascinerades samtidigt av dess speciella utseende. Redan innan jag såg myrsloken spanade jag ut över de termitstacksprydda betesmarkerna i hopp om att få se en samtidigt som jag muade på korna. Så när jag på den sena eftermiddagen fick syn på något mörkt långt ute på ett fält blev jag glad. Jag tittade i kikaren och såg den buskiga svansen och den långa nosen. Jag tog med mig kameran och sprang ut över ängarna.

Myrsloken funderar på om den ska fortsatta att spela osynlige eller springa.

Strax senare blev det mörkt. Jag var i behov av mer vatten innan jag kunde slå läger. Det hann bli riktigt svart ute innan jag plötsligt kom fram till en bar med fyra biljardbord mitt bland åkrarna. Inga andra hus syntes till i närheten. Jag fick vatten och slog upp tältet i närheten.

 

6 juli: Jag fortsatte västerut. På eftermiddagen stannade jag till i den lilla byn Guia Lopez för att köpa något att fika på. I butiken började de ställa frågor och jag fick en stol vid kassan så jag kunde sitta och fika där. Det kom inga andra kunder så länge jag var där så jag satt inte i vägen.


Jag tar en fika vid kassan i en butik i Guia Lopez.

 

På kvällen när jag letade efter en plats att campa på hade jag svårt att hitta en dunge att gömma mig i. Så när det började skymma cyklade jag fram till grinden till en farm. En man kom försiktigt fram. Jag frågade om det gick bra att campa på deras mark. Jag fick en del misstänksamma frågor innan han hade försäkrat sig om att jag var ofarlig. Men sedan blev jag inbjuden att bo tillsammans med arbetarna i ett hus på gården. Farmägaren, Jair, var mycket sympatisk och ovanligt allmänbildad jämfört med vad som var normalt i området. Normalt är det inte ens någon idé att säga att man är från Europa då de inte vet vad det är eller var det ligger. Men Jair hade koll och kunde förklara för sina arbetare när kommunikationen med min spanska och deras portugisiska haltade. Dessutom var det trevligt att se att han lät sina arbetare bo i ett hus på gården. På andra farmer som jag sett längs vägen bodde arbetarna i hyddor av plastkassar, presenningar och palmblad längs vägkanten.

Efter en middag med arbetarna fick jag sova i en säng med mycket sliten madrass så jag kunde känna de glest placerade plankorna under.


Jordbrukslandskapet i Brasilien.

 

7 juli: Efter en frukost med produkter från gården tog Jair med mig på en promenad för att visa mig farmen. V i släppte ut hönsen och pärlhönsen på gården. Han visade sina vita köttkor som betade på vida ängar med spridda träd och palmer och förklarade att där var skog när han köpte marken. Nu hade han dock problem med de träd han lämnat då del lätt blåste omkull när de inte längre hade skydd av skogen. Köttkorna var den enda inkomstkällan han hade. Resten, mjölkkor, höns, grisar och fruktträd var bara för eget husbehov. En av arbetarna på häst drev korna till nya betesmarker, ridandes fram och tillbaka bakom dem samtidigt som han skrek kommandon. Stämningen var god mellan Jair och hans anställda och de skojade ofta med varandra. När vi kom tillbaka till trädgården visade Jair mig sina fruktträd, papaya, olika bananer, och olika citrusfrukter som jag fick smaka av. Efter lunch med Jair var det dags för siesta och terere. Terere är som mate (som jag skrivit om tidigare) men serveras kallt med is. Det är mer populärt i Brasilien som är varmare än Argentina och Uruguay.

Hönsen väntar på att bli utsläppta på morgonen.

En flicka som bodde på gården.


En man till häst såg till att korna flyttade sig till nya betesmarker.

På kvällen åkte jag iväg med arbetarna på antik Massey-Fergersson traktor till en flod. Stranden var lerig och extremt hal. om man stod där det lutade lite så gled man sakta mot vattnet och det var inte mycket man kunde göra åt det. De hade med sig ett kastnät som de försökte fånga fiskar med. Men vi hade ingen fiskelycka och återvände i bäckmörkret. Två av traktorns tre lyktor funkade. Men föraren visste precis var man skulle slå på sidan av traktorn för att få den tredje lyktan att lysa också.

Den gamla traktorn tuffade på.

 

På natten tog Jair fram en ficklampa och visade mig de fruktätande fladdermössen som kom till hans trädgård för att äta papaya om nätterna.

 

8 juli: Jag lämnade farmen med en kasse full av frukter. Det var inte långt kvar till byn Bonito. De sista kilometrarna in i byn fanns t o m en cykelväg vid sidan av bilvägen. Precis när jag kom fram började det regna och jag hann få upp tältet på en camping innan det började regna kraftigt.

 

9 juli: Området omkring Bonito är känt för kristallklara floder med mycket fiskar och en grotta med stalaktiter och klarblått vatten. Jag cyklade till Balneario Municipal där jag hyrde en snorkel och mask så jag kunde snorkla bland fiskarna. När tre tjejer från Sao Paolo kastade fiskmat på mig blev det så tjockt med fiskar omkring mig att jag inte kunde rå för att jag sparkade på fiskarna när jag simmade. Det verkade nästan som om vattnet kokade omkring mig. På kvällen besökte jag och ett gäng från campingen ett akvarium där man kunde se många av de fiskarter som fanns i området lite närmare.

Fiskarna i den klara floden.

 

10 juli: Jag lämnade Bonito och cyklade söderut. Snart kom jag in på en väg som jag fick ha nästan helt för mig själv. En del av sträckan bestod vägen av röd lera som lyckligtvis inte var alltför blöt. På kvällen stannade jag efter lite irrande i Jardim. Jag märkte att det var någon slags fest på gång i staden så efter middagen gick jag dit och tittade. Vuxna och barn uppträdde med olika danser klädda i traditionella dräkter.

 

11 juli: Jag fortsatte söderut mot Paraguay. Men istället för att cykla till den Paraguyanska gränsen i Bela Vista svängde jag av österut mot Ponta Pora sent på eftermiddagen. Jag hade nämligen hört att det inte fanns någon gränspolis i Bela Vista så jag tyckte det var bäst att inte skaffa mig mer passproblem i Brasilien. Jag hittade inge plats att campa på innan det blev mörkt så jag började fråga på gårdar. Men misstänksamheten mot andra människor i området gjorde det svårt. Vid den första gården som jag frågade dröjde det länge innan någon vågade sig fram till grinden för att fråga vad jag ville. Och innan de väl kom så stoppade de en machete innanför bältet för säkerhets skull. Men de vågade inte låta mig tälta där då de bara var arbetare och markägaren inte var hemma. Även vid nästa gård tog det lång tid innan någon vågade sig fram. De frågade en hel del frågor och det märktes att de var oroliga. Men till slut fick jag komma in. De beklagade sig över att inte ha plats i sitt lilla hus. Men jag sade att det inte gjorde något då jag hade mitt tält. De bjöd på middag, ris bönor och kassava och bad om ursäkt för att de inte hade något kött att bjuda på.


Mannen i huset dricker sin mate på morgonen för att värma sig.

 

12 juli: Jag dröjde mig kvar ett tag på morgonen och pratade med familjen medan jag lät daggen torka från mitt tält. Kunskapen om omvärlden var som ganska vanligt nästan obefintlig. Är det längre bort än ca tio mil så vet de inte var det är, möjligtvis har de hört orter eller länder nämnas på nyheterna. Att säga att jag var från Sverige var lika lönlöst som att säga att jag var från Europa. De frågade om det gränsade till Argentina, om det låg i USA eller vid staden Japan. När de frågade om Sverige låg nära Irak så sade jag att de började närma sig, det var ju åtminstone rätt landmassa. Då fick de stora allvarliga ögon för de hade nog hört på nyheterna att det var farligt där.

Jag fortsatte genom ett ganska torrt skogslandskap österut. En tagg hade lyckats tränga igenom däcket och jag fick punka. Vid en närmare genomgång av däcket blev jag mycket imponerad av dess punkteringsskydd. Jag drog ut många vassa metallbitar som fastnat i däcket men inte lyckats ta sig igenom alla lager. Även glasbitar fanns i däcket.

På eftermiddagen kom jag fram till byn Antonio Joao där jag bara tänkte stanna till för att fylla på mina vattenflaskor. Men ett gäng med folk i alla åldrar stoppade mig och bjöd på öl samtidigt som de ställde en massa frågor. Jag blev kvar längre och längre och till slut blev jag hembjuden att bo hos en rektor och hennes familj.

 

13-17 juli: Jag blev kvar några dagar i byn och ju fler dagar jag stannade desto fler vänner fick jag. Byn hade bara några tusen invånare och ofta sade folk att de redan sett mig innan jag träffade dem. Jag fick lite mer inblick i det vardagliga livet i en liten brasiliansk by. Det var skollov denna vecka och folk tog det lugnt. Efter lunch var det vanligt att man tog stolar och pallar och satte sig utanför huset vid gatan för att titta på vad det som rörde sig där. Man hejade på och pratade med passerande grannar. Samtidigt delade man terere (det kalla matet).

Medan jag började lära mig lite mer portugisiska märkte jag att de var mycket dåliga på svenska. Speciellt dåliga var de på att säga ”Sju sjösjuka sjuksköterskor”. Men de gillade att säga ja på norrländskt vis genom att suga in lite luft mellan läpparna. En dag då jag satt framför en dator med internet kom jag på att jag på att jag höll på med fyra språk samtidigt. Medan huvudet var inställt på portugisiska chattade jag med en vän i Buenos Aires på spanska, chattade med min bror på svenska och skrev ett mail på engelska till en schweizisk vän i Peru samtidigt.

 

18 juli: Det var dags att ge mig av igen men de insisterade på att jag skulle stanna till lunch, så det gjorde jag. Sedan fortsatte jag österut mot Ponta Pora. Man hade sagt till mig att en lång brant uppförsbacke väntade innan staden. Det trodde jag inte riktigt på då jag vant mig vid att folk alltid tror att just deras backar är bland de värsta som finns i världen. De är ju de största backarna de känner till. Normalt brukar det komma en liten backe i alla fall men denna gång förstod jag faktiskt inte en vad de syftade på. Jag stannade i Ponta Pora då jag inte ville cykla in i Paraguay i kvällstid. Jag bodde i ett hotell och på andra sidan avenyn låg Paraguay. Det gick inte att se på något sätt att det gick en landsgräns där och man kunde röra sig fritt mellan länderna. Jag åt till exempel lunch på den paraguayanska sidan och betalade med brasilianska reales.

Redan när jag var i Argentina blev folk förskräckta när de hörde att jag skulle till Paraguay. De sade att det var mycket farligt där. I Uruguay sade de att jag skulle bli både rånad och skjuten om jag tog mig till Brasilien. Efter några veckor i Brasilien utan problem hörde jag nu samma sak om Paraguay från brasilianarna. Det lät som om jag skulle bli rånad och skjuten flera gånger om. Speciellt i Pedro Juan som grässtaden heter på den paraguayanska sidan. Så innan jag lämnade hotellet på kvällen frågade jag i receptionen om det var säkert ute på gatorna. Inga problem sade de. Det kanske inte heller var helt sant då var och varannan butik hade en beväpnad vakt utanför, speciellt växlingskontoren. Men det är ganska typiskt att folk i grannländer säger att det andra landet är farligt. Jag gissar att det beror på att de ända nyheterna de hör från landet i fråga handlar om mord, rån och problem och att de därför får en skev bild av situationen. När jag frågar personer som personligen känner till landet låter det inte alls lika farligt.

 

19 juli: Jag packade ihop och cyklade till den brasilianska polisen för att få mitt pass stämplat. Det var söndagsstängt på kontoret men en vänlig polis tog ändå emot mitt pass genom grindarna och stämplade det ändå. På den paraguayanska sidan var det dock helstängt till kvällen. Så jag hade inte så mycket val utan cyklade tillbaka till hotellet där jag stannade en natt till. Ett brasilianskt par på hotellet blev så imponerade av min cykeltur att de bjöd på lunchbuffé på en restaurang.

 

20 juli: Det kändes lite synd att lämna Brasilien då jag äntligen börjat få en känsla för det portugisiska språket. Inte bara hur man ska uttala ord utan även hur man bygger om spanska ord för att göra dem portugisiska. Ibland tillkommer bokstäver, andra gånger försvinner de och vissa bokstäver ersätts med andra. T ex blir spanskans L ofta till R i portugisiskan.

En stark vind hjälpte mig söderut genom Paraguay, motorcyklarnas land. Då många motorcyklister försöker spara bensin genom att stänga av motorerna i nerförsbackarna passerade jag dem. Landskapet var mycket vackrare än det platta jordbrukslandskap jag väntat mig. Jag kryssade mellan skogsbeklädda platåberg med branta och röda klippväggar. På kvällen blev jag hembjuden till ett par som passerade på motorcykel. Jag fick bo i deras hus på landet. En var tysk och den andra hade tyskt ursprung liksom ca 20% av de sju miljoner invånare som finns i landet. De förvånades av att jag inte har haft några problem med poliser som vill ha mutor. De förklarade att Paraguay i praktiken var laglöst och att om man hade pengar så kunde man lätt klara sig utan straff. Jag hade märkt att ingen motorcykel hade registreringsskylt och att det inte var ovanligt att även bilar saknade dem.

Vackra berg överraskade i lanskapet.

 

21 juli: Det märktes att de hade tyskt ursprung då jag fick frukost på morgonen istället för att bara dricka mate. Återigen förde vinden mig snabbt söderut genom landet och röd sand yrde i luften. Nu passerade jag mer genom det platta jordbrukslandskap jag väntat mig. Varje gång jag passerade en poliskontroll undrade jag om de skulle stoppa mig. Denna dag blev jag stoppad en gång. Men de ville bara ställa nyfikna frågor om min resa och varna mig för att tälta ute. Jag gissar att min vana att alltid heja glatt på poliser hjälpt mig att undvika att behöva betala mutor.

Att jag var i ett fattigt land märktes när jag blev bjuden på terere vid en mack. Till macken kom nämligen mycket folk som inte hade råd att köpa ett kort för att ladda mobilen. Istället laddade de den på macken för en liten summa som bara räcker till ett samtal. D v s när man vill ring går man till macken och laddar mobilen för just det samtalet. Men mobil måste man ju ha. På Macken lärde de mig en del ord på guarani som är ett inhemskt språk som pratas i stora delar av Paraguay.

Jag passerade Santa Rosa där en tysk koloni liknande amishfolket i USA. De undviker att använda maskiner, är mycket religiösa och går klädda i speciella kläder. På kvällen lydde jag polisens råd om att inte tälta ute och tog in på ett billigt hotell. Jag såg heller ingen bra plats att tälta på. En kvinna dammade snabbt av sängen i rummet som knappt rymde mer än sängen och min cykel.

 

22 juli: Tredje dagen jag cyklar genom det ”farliga” Paraguay. Jag har nog inte sett så många glada miner och tummar upp i något annat land och har inte blivit skjuten en endaste gång. Ett regnoväder hade dragit förbi under natten och rensat ur den kvava luften. Det var ganska svalt att cykla i den svaga motvinden. Det var tur då jag plötsligt kom till en lång sträcka med våtmarker på båda sidor om vägen. Inga byar att fylla på vatten i. Men jag svettades inte heller och behövde inte fylla på mina flaskor. Dagarna innan hinkade jag litervis med vatten då jag svettades mycket. Ute i vattnet betade kor och hästar av det höga gräset. Enstaka hus fanns och de verkade försörja sig på att sälja tegel då många hade tegelugnar utanför sina hus. När jag väl kom till en höjd med torrare marker kom jag till en by Arroyos y Esteros, där stannade jag för natten.

 

23 juli: Det var kyligt när jag cyklade sista biten in till huvudstaden Asuncion. Trafiken i staden var hektiskt och speciellt lokalbussarna körde fort och respektlöst. Väl i centrum tog jag in på ett familjeägt ställe utan skyltar utanför som avslöjade att det fanns logi där. Det var en hemtrevlig känsla och jag blev snabbt vän med de tre andra gästerna som bodde där. Jag fick veta att det var den kallaste dagen i Paraguay sedan 1975. En skylt jag passerat tidigare hade visat 14 grader. Innan jag gick ut på kvällen för att besöka ett internetcafé frågade jag om det var säkert att vandra ensam ute. Det var det sade ägarinnan, det skulle finnas en del indianer där men de var ofarliga och skräpade mest ner sade hon. Gräsmattan på huvudplazan var full av små tält byggda av svarta plastsäckar. Där bodde indianerna och många satt utanför sina tält och värmde fingrarna över en brasa. På dagtid försökte de tjäna sitt levebröd genom att sälja hantverk.

 

24 juli: Ytterligare en kall dag i Paraguay. Det rapporteras om minusgrader i Buenos Aires.

 

Snart fortsätter jag till Argentina och västerut mot Salta på Andernas sluttningar. Där väntar nog ännu kyligare temperaturer.

 

Till föregående inlägg.                                       Till nästa inlägg.

Kommentera gärna detta inlägg i Gästboken.

Administration - Design och Webbutveckling av Webking webbutveckling och it-konsulting ab