Jag håller även föredrag, berättar och visar bilder om mina resor. För företag och idrottsföreningar kan jag berätta om hur jag förberedde mig för resor, tala om hur jag sätter mina mål och hur jag sedan motiverar mig för att uppnå dem. Som biolog kan jag även hålla föredrag om naturen jag ser under mina resor.
Mina referenser hittar du under Partners »

Är du intresserad? Kontakta mig »
Tycker du om mina bilder? Jag har bilder till försäljning. Ta en titt i fotogalleriet och kontakta mig om du är intresserad. Jag har även många andra bilder. Mest på natur och landskap.
Scutisorex är det vetenskapliga släktnamnet på en näbbmus på omkring 100 gram som lever i Östafrika, Scutisorex somereni. Den har en ryggrad som är uppbyggd på ett mycket speciellt sätt som gör den enormt stark. En man på omkring 80 kg kan stå på näbbmusen utan att den tar skada (men det betyder inte att den inte protesterar).
Jobb i Serengeti
Jag har nu lämnat cykeln hemma i Sverige och istället börjat jobba. Jag har fått ett jobb på Lejonprojektet i Serengeti i Tanzania. Jag fortsätter do...
2010-11-07 10:38:03

Mer info »
Hosta i Quito
Hej! Jag har inte uppdaterat dagboken på ett tag. Det beror på att jag egentligen inte gjort så mycket sedan sist beroende på en långvarig hosta so...
2010-04-10 19:34:27

Mer info »
Brasilien
Nu har jag kommit till Brasilien. Ett land som låter som tropik och värme. Men hösten och vintern jagar mig an så länge norrut på kontinenten och ännu...
2009-06-04 22:22:34

Mer info »
Alla nyheter »
24 aug 2009 Atacama, Chile

Mycket har hänt sedan sist och på något vis så känns det som om det är först nu som äventyret har börjat. Kulturerna känns mer annorlunda jämfört med hemma än tidigare. Jag har kommit till mer avlägsna platser och fått känna på vad naturen har att erbjuda. Jag har fått veta att jag lever.

 

11 aug: Efter att ha uppdaterat hemsidan tog jag en lokalbuss en bit upp i bergen utanför staden till Termas de Reyes. Där fanns en pool med varmt vatten från varma källor. Jag träffade en man som heter Pancho som jag fick skjuts tillbaka till staden med. Han jobbade som fotbollskommentator på nationell radio i Argentina. Pancho tipsade mig om en festival som skulle ske några dagar senare i Casabindo nära den rutt jag tänkt cykla. Jag fick absolut inte missa denna årliga händelse.

På kvällen förberedde jag den närmaste framtiden genom att handla mycket mat att ta med mig. Det skulle ta ett tag innan jag kom till en större stad igen.

 

12 aug: Jag förberedde mig på att ha uppförsbacke hela dagen och cyklade ut ur San Salvador de Jujuy. Till en början var det inte så brant. Längs vägen syntes då och då flockar av får nästan alltid herdade av gamla krumryggade tanter. En cyklist med packning susade ner för backen. Det var den första cykelturisten jag sett på mycket länge. Snart kom en till i hög hastighet, han stannade när han så mig. Det var en korean på väg söderut men han var inte i sällskap med den tidigare cyklisten. Han blev mycket imponerad när jag tackade honom på koreanska efter att ha tagit en bild av honom. Efter ett tag kom jag till ett vägskäl där Pancho tipsat om att jag skulle cykla rakt fram mot Abra Pampa. På så sätt skulle det visserligen bli lite längre men jag skulle inte få så brant stigning. Men jag hade sett ett foto av passet som fanns på vägen till vänster. Jag kunde inte släppa bilden ur huvudet så jag svängde vänster och fick dessutom lite medvind. Men det tog inte lång tid innan vinden märkte var jag var på väg och vände så jag fick motvind. Landskapet blev kargare och inga träd syntes längre. Taggiga buskar och höga ljusstaksformade kaktusar dominerade bergssluttningarna. Himlen blev blåare och bakom mig såg jag hur diset låg över dalen nedanför mig. Snart kom jag till den lilla byn Purmamarca som låg vid foten av ”Cerro de Siete Colores”, berget med sju färger. Den del av berget som var mest iögonfallande var den röda. Övriga färger var nyanser av rött, grönt, brunt, gult och vitt. Jag fyllde mina vattenflaskor för nu väntade passet och inga fler byar på ett tag. Snart blev vägen brantare och började slingra sig fram mer och mer. Jag passerade några enstaka gårdar med små vinodlingar. Lastbilarna passerade långsamt, även de som var på väg nerför då de var tvungna att spara på bromsarna i de branta backarna. Bergen var vittrade av vatten och bildade fantasifulla former. Det var varmt och mitt vatten gick åt snabbt. På en brant klippa såg jag en grupp viscatchor, känguruliknande gnagare i harstorlek med lurviga svansar som hålls upprullade.

Dessa kaktusar var de växter som klarade sig bäst i landskapet.

 

När det blev brantare blev det även svårare att hitta en tältplats på någorlunda plan mark. Därför blev jag glad när jag hittade en liten avtagsväg som tog mig ut på planare marker. Jag slog upp tältet och enda anledningen till att jag även satte upp innertältet var för att skydda lite mot den kommande kylan, regn kändes mycket avlägset. Jag tittade på GPS:en och såg till min förvåning att jag befann mig på 3050 meters höjd över havet. Jag hade cyklat en stigning i höjdled på 1870 meter under dagen. Inte undra på att jag hade lite huvudvärk och började känna av höjden. Jag var ju van med mer eller mindre havsnivå. Man kan ju jämföra höjdstigningen med att ta sig upp för sex Eifeltorn staplade på varandra med ungefär 80 kg packning som min cykel vägde. När natten kom började det även blåsa hårt och jag hade problem med att säkra tältet i den stenhårda marken.

 

13 aug: Huvudvärken hade släppt på morgonen. Men nu väntade en lång sträcka med brant stigning. Vägen svängde gång på gång och jobbade sig sakta uppför berget. Nu började en strid i kroppen. Jag var inte van med höjden och den låga syrehalten.

Hjärnan ansåg sig vara viktig och krävde att få mycket syre. Cykeln vägde ju dock omkring 80 kg med packningen och benen sög åt sig så mycket av syret de bara kunde i den branta lutningen. Det tyckte inte hjärnan om och hämnades genom att ge mig en huvudvärk som blev värre och värre ju högre upp jag kom. När jag sedan cyklat ett tag med många pauser för att återhämta mig ville benen ha mer energi, så jag åt lunch. Nu kom dock ytterligare en kombattant med i striden. Magen behövde syre för att förbränna maten. Hjärnan blev butter och satte hjärta och lungor i hårt arbete för att samla in mer syre samtidigt som huvudvärken blev värre. Dessutom startades en produktion av röda blodkroppar för att kunna ta upp mer syre. Nu låter det som om jag inte tyckte om att cykla där. Men det är fel, jag njöt av det otroligt vackra landskapet. Jag visste dessutom att för varje meter jag cyklade upp skulle jag få en meter nedförsbacke senare. Motvindarna nere i Patagonien var psykologiskt mycket värre då man inte får tillbaka det man har slitit med.

Aldrig ser man så många glada miner som när man har det tufft. Det spelar ingen roll om man knuffar cykeln genom djup sand i en öken, kämpar mot vinden eller cyklar i en brant uppförsbacke. Folk i förbipasserande bilar vinkar uppmuntrande. Vissa stannar och ställer frågor och berättar hur imponerade de är. I detta var det lätt att tigga till sig lite vatten då mitt förråd började tryta. Människor vill så gärna hjälpa den som har det svårare. Det påminde mig lite om när jag hoppade höjdhopp tidigare i mitt liv. Jag fick alltid publiken på min sida då jag var mycket kortare än alla andra som jag tävlade mot.

Vägen ormade sig brant upp längs bergsluttningarna.

 

Vägen vände 180 grader, gång på gång. Så vinden fick det mycket svårt med att hinna vända och ge mig motvind hela tiden. Jag gjorde många pauser för att återhämta mig och njuta av det fantastiska landskapet. Det blev kyligare och kyligare, lite is fanns vid fuktiga områden. Jag intalade mig att det var långt kvar till toppen av passet men det var svårt att låta bli att hoppas att den väntade runt nästa hörn. Till slut kom jag till toppen, 4170 meter över havet. Jag räknade inte men man har sagt till mig att vägen har 73 skarpa kurvor. Jag hade en lång nedförsbacke framför mig. Jag njöt av vinden i ansiktet när jag susade ner. Varje ojämnhet i vägen kändes dock som ett slag i huvudet. Landskapet var annorlunda mot den andra sidan. Bergen var nästan uteslutande röda, inga fler kaktusar syntes till bara små buskar och gult gräs. Nedanför bredde ett stort slättlandskap ut sig med en saltöken. En guanako och grupper av både vikunja och lama syntes till.

När jag kom ner till saltöknen på ungefär 3400 meters höjd stannade jag till och gick ut på den vita slätten. Jag plockade upp en bit och smakade. Gott, himmelriket för mig som gillar mycket salt. Jag hade en lång raksträcka genom saltlandskapet och senare gräslandskapet framför mig. Det kändes som jag cyklade på ett rullband och kom ingenvart. Bergen i horisonten verkade inte närma sig och det platta landskapet på sidorna förändrade sig inte. Tystanden var total. Men egentligen gick det ganska snabbt och benen var mycket glada över att inte behöva kämpa i uppförsbacken. Hjärnan var dock fortfarande lite butter över att inte ha fått som den ville och jag kände att den funderade på att evakuera maten. Efter ett tag kom jag fram till avfarten mot Casabindo. Jag kom in på en sandig väg med sanddyner längs sidorna och buskar som liknade små träd. Solen var på väg ner och jag slog upp tältet dold bakom några sanddyner, på 3440 meters höjd. Den tunna luften märktes även när jag lagade mat. Det låga trycket gjorde att vattnet kokade vid lägre temperatur än normalt och jag var tvungen att koka spagettin längre tid än normalt.

Stjärnhimlen var kristallklar och vintergatan syntes som ett tydligt band tvärs över himlen. Jag lade mig utanför tältet ett tag och njöt.

 

14 aug: termometern visade att det varit –15 grader under natten och fortfarande –12 på morgonen. Så kallt tyckte jag inte det var, -5 grader kändes troligare. Men å andra sidan är luften mycket torrare här än hemma i Sverige och kylan känns inte lika intensiv. Trots kylan fanns ingen frost på marken. Vattnet i mina flaskor var dock fruset. Huvudvärken var borta. En skorpion hade sökt skydd under mitt tält. Med mycket möda knuffade jag cykeln över de mjuka sanddynerna tillbaka upp till vägen. Men även vägen var sandig och jag fick kliva av för att knuffa cykeln genom sanden många gånger. Landskapet var öde och vackert. Ibland var det lättare att cykla bland buskarna vid sidan av vägen. Då och då passerade jag dock enstaka gårdar som faktiskt var bebodda trots att husen såg ut som ruiner. Människorna som bodde där tittade mycket förvånat på mig när jag passerade.

Ibland var det lättare att cykla bredvid vägen.

Efter ett par mil kom jag fram till en liten by, Rinconadillas, och stannade för att prata med några personer som stod vid vägen. De tyckte att jag skulle ta en tur i byn så det gjorde jag, den bestod ju bara av några sandiga gator. Efter att ha fotat den lilla vita kyrka kom jag till skolan. Jag blev snabbt inbjuden att hälsa på. Uppståndelsen var stor och barnen flockades runt mig och cykeln. Frågorna kom en efter en. Allting var nytt och mest populära var min cykeltuta och kikare. Jag fick äta lunch med barnen. Jag blev serverad en tallrik med en liten portion gryta av lamakött, potatis och morötter. Ungefär vad jag väntade mig. Men sedan fick jag dock en soppa med en stor bit lamakött som sedan följdes av ris med mjölk, ungefär som risgrynsgröt. Till sist fick vi en stor bit bröd med en tjock ostskiva. En sak var säker, barnen på denna skola svalt inte. Efter ytterligare en massa frågor cyklade jag till slut vidare mot Casabindo.

Kyrkan i Rinconadillas. Fråga mig inte vad cykeldäcket gör uppe i kaktusen.


Ett par av barnen på skolan.

Vid sidan av vägen fanns små berg i slättlandskapet med höga kaktusar på sluttningarna. När jag till slut kunde se Casabindo framför mig passerade jag ett vandrande orkester som också var på väg till byn. Instrumenten bestod av stora trummor och panflöjter. Musiken var mycket speciell och upprepades hela tiden. Bakom följde några personer som bar på en väldekorerad ikon av den heliga jungfrun.

I byn, som även den var mycket liten, satt det två pojkar uppe i kyrktornen och ringde kontinuerligt i klockorna. Jag skrev i ett tidigare inlägg om tajming och nu hade jag tajmat det hela perfekt. När orkestern och jungfrun kom fram till kyrkan började festligheterna. Det speciella med denna lilla by är att de har bevarat sina gamla traditioner när andra kulturer kommit. Först kom inkaindianerna med sin kultur och sedan spanjorerna med katolicismen. Så nu fanns där en mix av tre kulturer. Casabindokulturen som under festivalen representerades av män klädda i långa fjädrar från nandufåglar. De dansade parvis och svingade ett halvt får mellan varandra. Inkakulturen med sin tro på Pacha Mama (moder jord) där man alltid delar med sig av det man äter eller dricker genom att spilla lite på marken. Spanjorernas katolicism var nog trots allt det som märktes mest med kyrkan som landmärke i byn.

Casabindomännen i sina nandufjädrar.

Många som åkt bil till byn för att se spektaklet sade att de sett mig längs vägen. Det verkade nästan som om alla hade sett mig på min cykel på den sandiga vägen och jag kände mig nästan som en kändis i byn.

På kvällen hölls en mässa i kyrkan med alla jungfruikoner från området kring byn samlade. Prästen predikade och en grupp spelade gitarr och sjöng sånger. Plötsligt avbröts det hela då kraftiga trummor hördes utifrån. In tågare gruppen med trummor och panflöjtsmusiken. Väl inne i kyrkan gick de ner på knä och tågade fram på så vis, men slutade aldrig spela. Ljudvolymen i kyrkan var väldigt hög. Senare kom även de befjädrade männen försiktigt in i kyrkan och tog av sig sina hattar.

Ett typiskt hus i den lilla och normalt lugna byn.

 

15 aug: Bilar och bussa rullade in i den lilla byn på löpande band under förmiddagen. Detta var den stora dagen under festligheterna. Mitt på dagen tågade folk ut ur kyrkan med alla jungfruikoner. Men alla väntade på den stora attraktionen, tjurfäktningen. På eftermiddagen skulle den börja och folk hade ockuperat platser på läktarna och murarna sedan länge. Tusentals människor hade anlänt och det var svårt att få en bra plats. Jag tog chansen och gick ut mitt på tjurfäktningsarenan och ställde mig bland andra fotografer och TV-folk. Men till sist blev vi utkörda av säkerhetsvakterna. Det var för farligt att stå där. Som tur var hade några av mina nyfunna vänner en plats på muren åt mig. Tjurfäktningen var inte som i Spanien där man sätter spjut i bogen på tjurarna och sedan dödar dem. Här skadade man inte tjurarna utan sporten gick ut på att rycka av ett pannband med silvermynt från tjurens panna. Men man hetsade de stackars tjurarna genom att smälla bomber så att de skulle bli mer aggressiva. De två första tjurarna ville dock inte alls vara med utan sprang undan hela tiden och gick till grinden där de kommit in. Den tredje tjuren var dock mer aggressiv och flera olika tjurfäktare försökte sig på att få tag i panbandet utan att lyckas. Vissa stångades av tjuren och såg ut att bli krossade mot marken. Det såg rätt otäckt ut men de gick därifrån själva efteråt utan hjälp men haltade en del.

En av utmanarna får sig en luftfärd.

Till slut var det en ung man som lyckades få tag i pannbandet men ögonblicket senare befann han sig i ett dammoln under tjuren. Tjur efter tjur släpptes in på arenan varefter man lyckats ta föregående tjurs pannband. Det hela pågick till kvällen. En tjur var speciellt aggressiv och många lämnade arenan mörbultade och haltandes. En del fick sig en flygtur genom luften. Men den som har gett sig in i leken får leken tåla. Tjurarna har ju inget val. Där jag satt på muren behövde jag ibland lyfta på benen för att tjuren inte skulle få tag på dem när den kom för nära. Kommentatorn som talade i högtalarna var klart road av det hela och han skrattade ofta, speciellt när tjurfäktarna visade rädsla för tjurarna. En tjur lyckades ta sig ut genom en grind och röjde rund bland marknadsstånden utanför innan man lyckades stoppa den. Ju senare eftermiddagen led desto hårdare blåste vinden och sanden yrde. När det hela slutade åkte de flesta som inte bodde i byn hem, d v s nästan alla. Det var en märklig känsla när en plats som varit så livlig plötsligt blev nästan öde. Jag stannade en kall natt till i mitt tält och min varma sovsäck.


När alla packat sina bilar eller satt sig på bussen blev byn nästan tom.

 

16 aug: Det var en kylig morgon när jag cyklade ut ur Casabindo som kändes nästan öde efter gårdagen. Handduken som jag hängt på tork hade inte torkat utan istället frusit. Bäcken som flöt ner mot byn var nästan helt frusen och solen sken men värmde inte. Till en början cyklade jag tillbaka samma väg som jag kommit men sedan tog jag av mot höger i ett vägskäl. En grusväg letade sig upp bland bergen. Ibland fick jag gå i de brantaste partierna. När jag väl kommit över bergspasset kom jag till en mycket vacker dalgång med röda lodräta klippväggar. Stenblocken hade speciella formationer och stället påminde mig både om öknen Wadi Rum i Jordanien och Cederbergen i Sydafrika. Dessutom hittade jag hällristningar och målningar från Inkaindianerna på klippväggarna. I dalen gick lamadjur och betade.

Dalgången med minnen från inkariket.

På eftermiddagen kom jag till Barrancas, den enda byn jag passerade under dagen. Strax utanför byn pågick två fotbollsmatcher på grusiga planer. Jag stannade och tittade ett tag. Vad vore Argentina utan fotboll? Faktum är att jag som svensk ofta framkallar tråkiga minnen hos Argentinarna. De minns ofta när Sveriges landslag sparkade ut Argentina ur VM med en frispark. Jag stannade till i byn för att leta vatten, men ingen syntes till. Vid torget stannade jag för att ta några bilder av den lilla kyrkan. En pojke och en flicka kom fram och ville sälja lotter. Vi pratade ett tag och jag frågade efter vatten. Det visade sig att jag hade en kran en halvmeter bakom ryggen.  Med fulla vattenflaskor cyklade jag ut ur byn och kom ut till ett plant och öppet landskap. Vägen blev sämre och jag använde mig av stigarna som de lokala cyklisterna använde vid sidan av vägen. Efter ett tag blev dock stigarna för lösa för mig och min 80 kiloscykel. Det var bara att finna sig i att cykla genom det lösa gruset som dessutom hade tvättbrädestruktur. Vinden blåste på hårt framifrån. När jag passerade ett litet grustag kunde jag inte låta bli att slå upp mitt tält där. Där fanns ju lite skydd mot vinden i det övrigt platta landskapet. Tältet må vara stormtåligt men att sätta upp det i hård vind skulle säkerligen innebära att det gick sönder.

I vilket hörn av Argentina spelas det inte fotbill?

 

17 aug: Det var bara några kilometer kvar till asfaltvägen igen. Snart kom jag även till ytterligare ett bergspass. Vinden motarbetade mig men det var mycket vackert. Det märktes dock att kroppen hunnit acklimatisera sig till höjden. Jag behövde inte lika många pauser som tidigare. Efter passet på 3880 meters höjd fick jag kämpa mig ner i motvinden. På eftermiddagen kom jag fram till byn Susques och en ny uppförsbacke väntade. Men jag hade fått nog av den hårda vinden och stannade i byn där dammet yrde. Där sade de att det blåste mindre på morgnarna. Jag passade på att köpa lite bröd och ägg inför de kommande dagarna. Det var svårt att gissa hur länge äggen skulle koka på denna altitud då vattnet kokar vid ca 85 grader. Jag lät dem koka ett par minuter extra och det blev riktigt bra.

 

18 aug: Jag kom iväg ganska tidigt men vinden var redan hård. De första två milen gick det brant uppför till nästan 4000 meters höjd. Denna uppförsbacke skulle visa sig vara den lättaste sträckan under dagen. Uppe på passet stannade en polis på motorcykel framför mig. Han hukade sig ner och började pyssla med någonting på marken. Jag frågade vad han gjorde. Han byggde en liten stenhög där han offrade kokablad och alkohol till Pacha Mama. Han tände även två cigaretter som han placerade på stenhögen. Han hade två typer av alkohol, en 96 % kemisk alkohol och en annan med mintsmak. Han tuggade själv även kokablad, smakade på alkoholen och rökte en cigarrett. Jag fick även offra lite till Pacha Mama då det skulle ge mig tur och moder jord skulle skydda mig. Jag önskade tyst att jag skulle få lite medvind. Pacha Mama svarade direkt, men med motvindar i stormstyrka. Jag fick kämpa mig ner för bergen och kom sedan nerpå en slätt där vinden tog i på allvar. Kanske är moder jord less på att bli förorenad av människan. Det var ju inte de mest hälsosamma sakerna vi offrade, men de typiska. Jag ska nog prova med morötter istället.

Jag kom till ytterligare en saltslätt. Vinden tjöt i cykeln, slet i kläderna och sanden stack i ansiktet. Det gick inte att ha kepsen på mig då den blåste av. Det gick heller inte att lyssna på musik då vinden vrålade i lurarna men jag hade ändå hörlurarna på för att hålla kvar mössan. Det var klart kyligare än tidigare dagar. Vid lunch var jag tvungen att stanna på ett ställe med lite lä för att maten inte skulle blåsa bort. Ingen by sågs till under dagen. Jag slog upp tältet där det var mer vindskyddat vid ett vattenrör under vägen. Men innan jag hade lyckat säkra tältet fick vinden tag i det och bröt en tältpinne, för fjärde gången under resan. Det gick dock fortfarande att använda när jag gjort fast det ordentligt i marken. Jag somnade mycket utmattad.

Varje kilometer kandes lång i den hårda motvinden.

 

19 aug: Efter en natt med 8 minusgrader höll sig temperaturen kring noll hela dagen. Den hårda vinden fortsatte men något mer från sidan och den knuffade av mig från vägen då och då. Jag hade vatten i mina flaskor men det hade frusit under natten. Kartan visade att jag snart skulle komma till en by. Byn var i verkligheten bara en gård med lamadjur, getter, får, hundar och katter. De hade dock en brunn där vi skickade ner en hink för att hämta vatten till mig. Landskapet var platt och öde. Endast grästuvor växte på marken. En and stod på en frusen pöl och verkade hoppas på varmare tider. Några av de härdiga vikunjorna betade förstås på gräset. Denna dag var det tillräckligt kallt för att jag skulle kunna lyssna på musik. Jag kunde nämligen ha på mig regnjackan utanpå kläderna med huvan som skyddade hörlurarna från vinden. När det blev dags för lunch stannade en bil passande nog och gav mig varmt vatten till kaffet. Jag hade nu cyklat 1000 mil under denna resa från Eldslandet.

Varje kilometer kändes mycket lång i vinden och jag segade mig fram i mellan 6 och 9 km/h. Jag kunde inte låta bli att tänka på hur lätt det kunde ha varit om vinden samarbetade mer. Jag kom till slut fram till Argentinas gränsstation Paso de Jama på 4100 meters höjd. Märkligt nog verkade det som om vinden blåst liv i mig och jag var full av energi. Gränspolisen berättade dock att det inte var ett pass, det hette bara så. I Chile skulle vägen fortsätta uppemot 5000 meter sade de. De var mycket omhändertagande och tyckte att jag skulle vila där och fortsätta på morgonen då vinden skulle vara mildare. Jag hade inga andra planer. Jag fick slå upp tältet i lä vid byggnaden och de bjöd på kaffe och mat vid öppna spisen. De sade att det passerade en del cyklister där under den varma säsongen men att jag var den första som kommit denna årstid.

 

20 aug: Bakom gränsstationen sov några flamingos i en nästan helt frusen sjö. I motsats till vad alla sade så var vinden som starkast på morgonen. Jag gick en lång sträcka i uppförsbacken och vinden gjorde allt för att stoppa mig. I Chile väntade sedan ett landskap med mer eller mindre långa flacka upp- och nedförsbackar. Färgerna gick i olika nyanser av rött men även av brunt. Gula toner fanns på de sluttningar där det växte gräs. Trots vinden kände jag mig pigg och märkte att jag mådde mycket bra. En känsla av lycka i hela kroppen. Jag trivdes i landskapet. Jag kom till ytterligare en sjö där rosa flamingos letade föda. Jag såg en liten mus som pilade iväg och gömde sig bakom en grästuva. Jag kom att tänka på ett citat från låten Little Acorns av The White Stripes.

 

”If that squirrel can take care of himself with the harsh winter coming on, so can I”

 

Jag tänkte samma sak, om denna lilla mus kunde överleva i denna karga natur borde väl jag inte klaga som hade kläder, mat och diverse utrustning med mig. Det blev kargare och kargare och det syntes att gräset fick det svårare att överleva. Nu bildade det inte tuvor längre utan bara små tofsar som stack upp ur gruset. Från de få lastbilar som passerade vällde svart rök ur avgasröret. Jag gissar att det beror på att dieselmotorerna fungerar dåligt på hög höjd då de kräver mycket syre.

Innan kvällen kom började jag leta efter ett ställe med lä där jag kunde sätta upp mitt trasiga tält. Det var inte lätt i det platta landskapet. El liten stenhäll stack upp ur gruset med en liten avlång hålighet på 4373 meter over havet. Jag provade. Med lite möda kunde jag klämma mig in och jag fick precis plats. Det skulle få bli min sovplats. I sanden på marken fanns några spår efter en mus. Den skulle få finna sig i att dela natten med mig. Det blir ju trots allt varmare om man är fler. Skorpioner och ormar var dock inte inbjudna då de inte delar med sig av sin kroppsvärme utan bara tar. Jag blockerade den kalla vinden med ett par väskor och somnade med stjärnorna gnistrande ovanför mig.

Det blev en kylig natt i en sten.

 

21 aug: Temperaturen nådde –12 grader under natten. Det märktes att kylan tagit mycket av min energi då jag direkt på morgonen började jobba mig uppför en brant backe mot nästa bergspass. Jag gick stora delar av sträckan. Väl uppe på toppen, 4837 meter över havet bar det av nedför igen. Det gick snabbt ner till ca 4550 meters höjd där vägen planade ut igen. Det var riktigt kallt och jag lyckades aldrig riktigt få upp värmen i de kyliga vindarna. En bäck med frusna kanter rann genom dalen och gav liv åt den. Mycket gräs växte där och bäcken var fulla av bl a änder, andiska gäss och andiska måsar. I gräset betade vikunjor.

En vulkan vid en frusen sjö.

En ung vikunja springer genom gräset.

 

När jag lämnade dalen med bäcken tog mig vägen långsamt uppåt igen. Landskapet blev mycket kargt och inte ett grässtrå syntes till. Det var som ett grusigt månlandskap, eller egentligen som ett marslandskap då färgerna gick i rött.


Ett öde lanskap helt utan växter.

 

Jag kom upp till drygt 4800 meter igen innan uppförsbacken slutade. Jag kände inte av några problem med höjden förutom att det tog tid att återhämta sig efter ansträngnining. Vägen gick nu upp och ner och jag trodde att det skulle bära av långt nedför efter varje krön. Men efter varje nedförsbacke väntade en uppförsbacke. Kvällen närmade sig och jag började utmattat snegla på vattentunnlarna under vägen som nattskydd. Jag hittade en bra tunnel som t o m cykeln skulle få plats i men bestämde mig för att titta över ytterligare ett backkrön. Därbakom väntade hela backen ner till San Pedro de Atacama. Jag knöt åt huvan ordentligt så att kepsen inte skulle flyga av. Nu skulle det bli åka av. Och det blev det. Trots motvinden flög jag ner för backen. Vinden gjorde att jag inte behövde slita på bromsarna. De närmaste fyra milen klarades av på ungefär 50 minuter. Allteftersom jag tappade höjd kände jag hur temperaturen steg och luften blev tätare. Vid ungefär 3000 meters höjd kom en brant uppförsbacke igen. Jag trampade på och märkte att jag hade mycket mer ork i musklerna. Dessutom återhämtade sig andningen nästan direkt. Sedan väntade en mindre brant nedförsbacke de sista 15 kilometrarna till staden. Det blev mörkt och över de glittrande stadsljusen log en smal månskära. Jag var tvungen att ta av mig mössa, vantar och öppna upp jackan då det började bli varmt.

Väl framme i San Pedro de Atacama på 2400 meters höjd tog jag mig till den Chilenska gränspolisen. Jag hade nu nästan dubblat dagens cyklade sträcka från den plats där jag tänkte slå läger för natten. Gränspoliserna var påpälsade och tyckte det var kyligt medan jag inte kunde vänta med att få av mig lite kläder. Medan de tittade igenom alla mina väskor för att kontrollera att jag inte hade några frukter eller köttbitar med mig kom ytterligare en cyklist in i byggnaden. Det var en Japan, Iwao, som också han kommit från Argentina men via en annan väg. Vi delade rum på ett hotell och det visade sig att vi hade mycket gemensamt. Vi hade exakt samma cykelmärke och modell men min var gul istället för lila. Vi hade exakt samma märke och modell på däcken. Till och med flaskhållarna var lika. Både han och jag hade bytit ut cykelns originalstyre med fjädring mot ett ofjädrat styre. Dessutom var vi båda vänsterhänta.

Nu befann jag mig i världens torraste öken, Atacamaöknen, där det nästan aldrig regnar.

 

22 aug: Jag tog det lugnt under dagen och jobbade lite med hemsidan. Jag och Japanen bokade en tur till några gejsrar uppe i bergen för följande dag. Efter att ha cyklat i tio dagar i glesbefolkade områden och inte sett en by de senaste fyra dagarna kände jag mig ovan i denna turisthåla som jag hamnat i. Hela området som jag bodde i var fullt av restauranger och butiker för turister. På gatorna som var fulla av folk syntes knappt en enda lokal invånare.

 

23 aug: När vi vaknade på morgonen insåg vi att vi inte hört larmet och hade missat exkursionen. Större delen av dagen gick istället åt till att skriva texten till dagboken på hemsidan. Jag och Iwao lyckades få våran missade exkursion förskjuten till nästa dag.

Gejsrarna på 4200 meters höjd i gryningen.

 

24 aug: Klockan fyra på morgonen blev vi upphämtade och en två och en halv timmes bilfärd upp i bergen följde. I gryningen kom vi upp till ett stort område med gejsrarna. Det var inte så mycket vatten som sprutade upp ur marken utan mer bara ångan som bildade pelare som stod rakt upp. Jag kunde inte låta bli att notera att det var helt vindstilla, trots att vi befann oss på 4200 meters höjd. De som säljer turerna hit marknadsför gejsrarna som världen högst belägna gejsrar. Men sanningen är att i närheten i Bolivia finns gejsrar som befinner sig på 4900 meters höjd. När solen nått en bit upp på himlen åkte vi till en varm källa där vi kunde bada. Sedan åkte vi till byn Machuca. En mycket liten by med en pittoresk kyrka på en bergssluttning. Där kunde vi köpa lite grillspett med lamakött och empanadas innan vi åkte tillbaka till San Pedro de Atacama igen.

Kyrkan i Machuca.

 

Nu väntar lite svårare cykling det närmaste veckorna. Iwao och jag planerar att cykla tillbaka upp till högplatån och fortsätta in i Bolivia därifrån. Vägen till Bolivia och till världens största saltsjö ska var otroligt vacker men är även känd för att vara mycket svår och av dålig kvalitet. Nästan inga byar finns längs vägen som beräknas ta ett tiotal dagar.

 

Till föregående inlägg.                                      Till nästa inlägg.

Kommentera gärna detta inlägg i Gästboken.

Administration - Design och Webbutveckling av Webking webbutveckling och it-konsulting ab