Jag håller även föredrag, berättar och visar bilder om mina resor. För företag och idrottsföreningar kan jag berätta om hur jag förberedde mig för resor, tala om hur jag sätter mina mål och hur jag sedan motiverar mig för att uppnå dem. Som biolog kan jag även hålla föredrag om naturen jag ser under mina resor.
Mina referenser hittar du under Partners »

Är du intresserad? Kontakta mig »
Tycker du om mina bilder? Jag har bilder till försäljning. Ta en titt i fotogalleriet och kontakta mig om du är intresserad. Jag har även många andra bilder. Mest på natur och landskap.
Scutisorex är det vetenskapliga släktnamnet på en näbbmus på omkring 100 gram som lever i Östafrika, Scutisorex somereni. Den har en ryggrad som är uppbyggd på ett mycket speciellt sätt som gör den enormt stark. En man på omkring 80 kg kan stå på näbbmusen utan att den tar skada (men det betyder inte att den inte protesterar).
Jobb i Serengeti
Jag har nu lämnat cykeln hemma i Sverige och istället börjat jobba. Jag har fått ett jobb på Lejonprojektet i Serengeti i Tanzania. Jag fortsätter do...
2010-11-07 10:38:03

Mer info »
Hosta i Quito
Hej! Jag har inte uppdaterat dagboken på ett tag. Det beror på att jag egentligen inte gjort så mycket sedan sist beroende på en långvarig hosta so...
2010-04-10 19:34:27

Mer info »
Brasilien
Nu har jag kommit till Brasilien. Ett land som låter som tropik och värme. Men hösten och vintern jagar mig an så länge norrut på kontinenten och ännu...
2009-06-04 22:22:34

Mer info »
Alla nyheter »
20 sep 2009 La Paz, Bolivia

Det var ett tag sedan jag skrev sist och det beror på tekniska problem med datorer. Nu har jag dock suttit vid ett tangentbord utan å, ä eller ö i två fulla dagar och skrivit så jag hoppas att ni kan förlåta några stavfel.

Som jag skrev när jag avslutade mitt förra dagboksinlägg så blev det lite svårare vägar nu ett tag. Jag har helt fått omvärdera mina definitioner på bra vägar. En bra väg är en väg där jag kan cykla i kanske 10 km/h utan att anstränga mig alltför mycket. En ganska bra väg är en väg där jag kan cykla. En dålig väg är en väg där jag måste gå med cykeln. En mycket dålig väg är en väg där det är en kraftansträngning att över huvud taget få cykeln att röra sig framåt. Det har varit en hel del av de två sista kategorierna den sista tiden. Men det är intressant att se hur snabbt man vänjer sig med nya förhållanden.




Sandiga vägar har fått mig att omdefiniera vad som är en bra väg.

Jag har dessutom befunnit mig på mellan 4000 och 5000 meters höjd en stor del av tiden. På denna höjd är solen obarmhärtig och min solskyddsfaktor 60 har räddat mig. Landskapen har varit fantastiska med stora vyer över slätter omgivna av berg som närmar sig 6000 meter . Jag skulle kunna lägga ner mycket tid på att beskriva landskapen men de skulle även kunna beskrivas med ett ord, kargt. Jag lägger istället in en hel del bilder och sparar på så sätt drygt 1000 ord per bild.
Jag har dock inte cyklat ensam utan haft sällskap av Japanen Iwao som jag träffade i Chile. Det har varit mycket intressant att cykla med honom då man alltid lär sig något nytt när man reser med någon annan. Dessutom är den japanska kulturen så olik den västerländska och jag har fått en del nya insikter i japanernas liv. Varje kväll lyssnade vi på japansk kortvågsradio. Dessutom har Iwao berättat för mig att gubben i månen inte är någon gubbe. Det är en kanin som hamrar en riskaka med en stor träklubba.

25 aug: Efter att ha växlat till mig Bolivianos köpte jag mat för mina sista chilenska pesos. Sedan lämnade jag och Japanske Iwao San Pedro de Atacama och cyklade upp mot höglandet igen. Vi cyklade samma väg som jag cyklat nedför några dagar tidigare. Det gick stadigt uppför men vi var båda glada över att inte ha stark motvind som vi var vana vid. Iwao tog medicin mot höjdsjuka men led oriniskt nog mer av sidoeffekterna. När solen gick ner hade vi cyklat till drygt 3900 meters höjd, ungefär 1500 meter högre än där vi startade. Jag märkte att det var lite varmare än när jag tidigare var uppe på höglandet. Vi slog upp varsitt tält vid sidan av vägen.

26 aug: På morgonen trodde jag knappt att det var sant samtidigt som jag uppgivet slutat förvånas. Det blåste hårt och i motsatt riktning mot vad det blåst de senaste veckorna. Jag började tro att jag verkligen skulle få leva med evig motvind. Vi fortsatte upp och som tur var avtog vindstyrkan efter ett tag. Väl uppe på ca 4600 meters höjd kom vi till avtagsvägen mot Bolivia. Det var dags att lämna den fina asfaltsvägen bakom oss och se fram emot riktigt dåliga grusvägar. Till en början var vägen riktigt bra och vi kom snart fram till den bolivianska gränsen. Normalt kostar det ingenting för europeer eller japaner att komma in i Bolivia (Amerikaner måste betala 135 dollar, haha!) men eftersom denna gränspassage var så avlägsen från resten av världen så var vi tvugna att betala en avgift på 21 Bolivianos. En Boliviano är värd nästan exakt lika mycket som en svensk krona. Mannen som jobbade på gränsstationen jobbade ensam och var tvungen att jobba där en månad i sträck innan han fick komma hem. Han var rätt pratglad. Sedan blev vägen värre men vi kom snart fram till Laguna Blanca och Laguna Verde (Vita och Gröna lagunerna) i reservatet RN de Fauna Andina Eduardo Avaroa. Där stannade vi för dagen på ett billigt och skröpligt vandrarhem på 4330 meters höjd. Vi tog en promenad längs Laguna Blancas strand och tittade på de flamingos som stod i vattnet bland änder och måsar. Landskapet omkring gick helt i bruna nyanser och nästan inga växter syntes till. På gränsen till Chile stod den konformade vulkanen Licancabur majestätiskt med sin topp på 5920 meters höjd.

27 aug: Vi cyklade vidare på en mycket grusig och ojämn väg med tvättbrädestruktur. Vi passerade mellan de två sjöarna och kom upp till en utkiksplats som blickade ut över den gröna Laguna Verde med vulkanen i bakgrunden som speglade sig i vattnet. Iwao och jag fortsatte sedan på en relativt bra grusväg som dock blev sandigare och sandigare. Det bar även av mer och mer uppför och vi fick skjuta cyklarna framfor oss i den mjuka sanden. På bergssluttningarna växte enstaka tappra grästuvor, annars var landskapet helt kargt. Inte ens lavar överlevde där.



En liten bäck rann mellan de två sjöarna.

I Chile hade jag tidigare besökt ett ställe med gejsrar som de påstod var de högst belägna gejsrarna i världen på 4200 meters höjd. Detta var ju bluff då det finns gejsrar på drygt 4900 meters höjd i Bolivia som pastås vara de högst belägna. Men framför mig kunde jag se andra gejsrar uppe på en bergstopp som nådde några hundra meter över 5000 meters höjd. Men jag gissar att de ignorerades helt då de skulle vara mycket svårt att ta turister dit. Bättre att ignorera och tjäna pengar på att ta turister till relativt mer lättillgängliga platser. Vi kom upp till ett pass på 4730 meter över havet. Bergen omkring oss gick i röda nyanser och vi fick en ny vy framför oss. Vi kände av den tunna luften och tog en kort fotopaus innan vi fortsatte ner. Då och då passerades vi av eller mötte vi fyrhjulsdrivna Toyota LandCruisers fulla av turister. Nästan all trafik i detta område bestod av turism. En typisk resehandbokseffekt. Om en resehandbok skriver att ett område är mycket otillgängligt och svåratkomligt och att få turister tar sig dit så kan man vara säker på att nästan alla turister tar sig dit. Iwao och jag blev minst lika mycket turistattraktion som vi var turister. Folk i förbipasserande bilar tog bilder av oss, stirrade förvånat och en del vinkade. Något som man som cyklist får stå ut med när man cyklar på platser som denna.
Jag har för vana att alltid göra små hål i påsar som jag köpt så att de inte ska spricka i mina väskor när jag packar dem. Men Iwao hade köpt några engångsförpackningar av snabbkaffe som nu exploderat i hans väska pga tryckförändringen. Vi hade ju stigit mer än 2300 meter sedan platsen han köpte dem.
Till slut kom vi ner till Laguna Salada (Saltsjön) på 4400 meters höjd där det även fanns en varm källa där man kunde bada. Det fick bli en bra plats att stanna på. Vattnet värmde skönt samtidigt som vi hade utsikt över sjön och flamingosarna som stod där. Det var även tillräckligt sent för att de sista av övriga turister skulle ha åkt därifrån så vi fick ha stället för oss själva. Vi slog upp våra tält i närheten.



Våra tält under stjärnklar himmel vid Laguna Salada.



Jag
är duktig och har storstädning av mitt hus nästan varje morgon.

28 aug: På morgonen hann inte solen mer än gå upp innan det stod ca femton bilar utanför och den varma källan var full av folk. Ångan steg i den kalla luften. Temperaturen hade nått ner till 16 minusgrader under natten. Iwao och jag cyklade vidare. Jag frågade honom om han ville ha pannkaka till lunch och han sade ja och skrattade. Vi var på väg mot det högsta passet längs denna väg. Den mjuka sanden och den grova tvättbrädevägen gjorde det till en början mycket tungt och vi tog oss långsamt fram.



Tvättbrädeväg och löst grus gjorde att det inte alltid gick så fort fram.

Men vägen blev lite bättre och vi kunde cykla för det mesta. Jag fortsatte att prata om hur gott det skulle vara med pannka till lunch. När vi nästa var uppe på toppen av passet var vi utmattade och tog lunchpaus. Iwao blev mycket förvånad när jag tog upp fyra tjocka och färska pannkakor ur min matväska. ”Du har ju pannkakor” sade han förvånat. Nere vid den varma källan hade jag fått fyra pannkakor och tre stora apelsiner av en tant som jobbade som matlagare i en av turistbilarna. Jag delade med mig av maten som smakade mycket gott. Sedan fortsatte vi och strax efter passet på 4923 meter över havet kom vi till en plats med mycket vulkanisk aktivitet. ”Världens högsta gejser” puffade sin ånga ut i luften. Ett område hade flera pölar med kokande, puttrande och fräsande vatten och lera. Sidorna färgades gula av svavel som också kunde kännas på lukten. Andra färger som syntes kring de kokande pölarna var vitt, grönt och rött. Gissningsvis var det produkter från värmetåliga bakterier. Allt omgivet av slätter av rött grus och röda berg.



Det puttrade och fr
äste från pölar av kokande lera och vatten.

På denna höjd finns inte så mycket atmosför som skyddar mot solen så en bra solskyddskräm är viktig som skydd. På eftermiddagen hjälpte solen dock till med att tina mina vattenflaskor. Sedan bar det av neråt igen på tidvis så dåliga vägar att vi var tvugna att leda cyklarna ner. När vägen blev bättre gick det fort utför då vi skulle ner ungefär 600 höjdmeter. Vi ville nå Laguna Colorada (Den röda sjön) innan kvällen då det skulle finnas mat och husrum där. När vi kommit ner för den brantaste backen och det planade ut igen beräknade vi att vi skulle hinna fram innan det blivit mörkt då det inte var så många kilometer kvar. Men strax senare blev vägen mycket grusigare med mycket grov tvättbrädestruktur. Så den sträcka som tidigare känts kort kändes nu mycket lång och alldeles för lång för att hinna fram innan natten. Vi slog upp vara tält mitt i vägen. Om man nu kan kalla det en väg så måste det vara en av världens bredaste vägar. Det var mer bara bilspår i gruset och då alla bilar verkar vilja undvika att köra i andras spår var vägen minst en kilometer bred.



Det var ibland l
ättare att undvika hjulspåren i gruset från bilarna.

29 aug: Temperaturen kröp ner till -19 grader under natten. Nu väntade några kilometers pulsande genom löst grus med cykeln. Varje steg var en kraftansträngning då det var svårt att hålla cykeln i rörelse. Men belöningen när vi kom fram till sjön var bra. En sjö färjad röd av bakterier med tusentals rosa flamingos i och några lamor som betade längs stranden. Vi stannade länge innan vi fortsatte längs sjön till den lilla byn där vi tog in på ett billigt hotell. Där vilade vi oss och passade på att fylla på vårat matförråd i butiken med ett mycket begränsat utbud.



Laguna Colorada är en av reservatets huvudattraktioner.



Tusentals flamingos födosöker i Laguna Colorada. Det finns tre arter på plats och på bilden syns den ovanliga Punaflamingon.

30 aug:
Efter att ha ätit frukost på hotellet och tagit resterna från de andra turistgrupperna som fanns där fortsatte vi cykla. Vi lämnade naturreservatet och stannade och pratade ett tag med vakten vid gränsen. Han pratade bl a om reservatets osäkra framtid då den globala uppvärmningen gjort det redan mycket torra landskapet mycket torrare. De stackars vikunjorna som reservatet är skapat för klarar visserligen extrema miljöer men kan få svårt att överleva om det bli ännu torrare. Tråkigt nog så verkar de flesta i världen vara överrens om att klimatet inte är som det var när de var unga.



Lite omväxling från den lösa sanden.

Efter att ha pratat med vakten bar det av uppför igen till ungefär 4600 meters höjd där vägen planade ut. Då jag inte ätit min normala frukost bestående av havregryn märkte jag att jag inte hade energi i kroppen och var tvungen att stanna för att äta en andra frukost. Mitt under dagen kom vi fram till ett av Bolivias kända landmärken, Arbol de Piedra (stenträdet). Det är ett stenblock som sticker upp ur sanden och som genom vittring och sandblästring formats till något som kanske liknar ett träd med en smal stam och stor krona. Vi åt lunch där. En väghyvel passerade och plogade till våran lycka bort en del sand och grus på vägen. Vi hoppades kunna nå ett lyxhotell som fanns en bit bort innan dagens slut så vi kunde fylla våra vattenflaskor. Men återigen grusades våra förhoppningar av mycket dålig vägkvalitet. Vi slet till skymningen då vagen blev bättre igen. Vi bestämde oss för att försätta i mörkret och tog sikte pa ljusen från hotellet. Vi kom fram och de erbjöd oss billiga sängar i en sovsal istället för de dyra rummen. Vi åt en god middag innan vi lade oss att sova efter en lång dag.



Det v
älbesökta stenträdet.

31 aug: Efter frukost ledde vägen upp till 4660 meter igen innan vi kom till en lång nedförsbacke. Det blev något grönare och även några buskar överlevde där tillsammans med grästuvorna. Generellt sett var vegen ganska bra under dagen vilket var skönt. En bil med turister stannade och gav oss äggmackor och pannkakor som vi åt till lunch. Vi kom till en sträcka som hade fyra vackra sjöar inom några kilometer, alla med flamingos. Vi slog upp våra tält vid den sista sjön. Mitt tält gick sönder igen under uppsättningen trots att det inte blåste speciellt hårt. En av tältstängerna gick av för sjätte eller sjunde gången, jag börjar tappa räkningen. Nu började tälstängerna ha så många brott att de blev svåra att laga. Som tur var hade jag bunkrat upp med avsågade gardinstänger som underlättar lagningen.



Jag f
örsöker pussla ihop en trasig vägskylt så vi kan fortsätta rätt väg.

1 sep: På förmiddagen jobbade vi oss uppför det sista passet på denna sträcka. Jag fick min fjärde punktering på 1050 mil och en tagg från en växt var boven. När jag tog fram min tub med vulklösning för att laga hålet sag jag att tuben var full igen. Jag öppnade och lösningen sprutade ut. Hjulspåren ledde in på en riktig väg, dvs en väg som faktiskt byggs och inte bara skapats genom att bilar bildat ett spår i gruset. Vi kom närmare och närmare en stor vulkan kallad Ollague och rök steg upp från toppen. Slättlandskapet omkring oss bestod av förstelnad lava, som frusna roströda vågor. Sedan kom en efterlängtad nedförsbacke som tog oss ner till 3700 meters höjd, första gången jag befann mig under 4000 meters höjd på en vecka. Men det blev inte så lätt som väntat. Strax innan nedförsbacken började en hård motvind att blåsa. Vi fick kämpa för att ta oss ner för backen i någolunda hastighet. Väl nere var vi utmattade och trötta efter nedförsbacken. Vi tog en kort fika vid gränsen till Chile. Där fanns en fotbollsplan av salt och ett övergivet tåg som såg ut som om det var taget från en westernfilm. Sedan fortsatte vi, inte mot Chile men med vinden i ryggen österut över en saltslätt. Det var som en dröm att cykla på det hårda jämna saltet efter en vecka av skakiga, sandiga, grusiga och ojämna vägar. Från däcken hördes bara en viskad susning. När kvällen kom slog vi läger.



Detta tåg hade nog kommit till sin slutstation.

2 sep: Natten var ljummen och temperaturen föll bara till +1 grad. Nu hade det gått åtta månader sedan jag startade med cykeln nere i Eldslandet. Vägen var helt platt hela dagen och det växlade mellan salt underlag och sand. Vi hade äntligen en stark medvind. Men mot eftermiddagen började vinden riva upp mycket sand från en dalgång och vi hamnade mitt i en sandstorm. Både jag och Iwao måde illa och hade problem med våra magar. Jag stannade när jag kom till San Juan, den första byn på 10 dagar. Jag satte mig och väntade på att Iwao skulle hitta ut ur sandmolnet. Sandstormen tog musten ur oss och och vi stannade i byn. Efter att ha vilat ett tag och ätit besökte vi det lilla museet i byn som handlade om kulturen i området sedan pre inkatiden. Jag måde bättre men Iwaos problem fortsatte och han fick feber på kvällen. Medan han låg i sängen och vilade bjöds jag på mat av en turistgrupp i fyrhjulsdriven bil. Jag lyckades även bli inbjuden till frukost nästa dag.



En typisk by när vi kom in i områden där det faktiskt fanns byar.

3 sep: Det fanns ett par turistgrupper på samma hotell. Den ena skulle äta frukost klockan sju och den andra klockan åtta. Upplagt för dubbel frukost. Iwao kände sig fortfarande dålig och jag gick för att hämta tevatten åt honom. Jag passerade matsalen klockan sju och blev bjuden på frukost av den första gruppen. Iwao lyckades ta sig upp och även han fick frukost. Strax efter den första gruppen åkt kom nästa för frukost. De hade ju redan bjudit mig dagen innan så det var bara för oss att sätta oss vid bordet för en andra frukost. Iwao kände sig tillräckligt bra för att försöka cykla vidare. Åtminstone till nästa by. Vi hade dock ett kanske inte så högt men väl brant bergspass framför oss på en mycket stenig väg. Det var vackert och höga pelarformade kaktusar prydde sluttningarna. På andra sidan mötte vi återigen hårda vindar och sanden yrde. Väl nere på andra sidan och framme i byn Colcha K var Iwao helt utmattad. Han mådde ännu inte helt bra så vi stannade där och fick oss en första dusch på 11 dagar.



Lite mer v
äxter klarade nu av att leva längs vägsidorna.

4 sep: Efter ett par mils cykling kom vi äntligen fram till Salar de Uyuni, världens största salsjö, eller saltslätt vilket bättre beskriver vad det är. Den är 10 582 kvadratkilometer stor, eller dubbelt så stor som Great Salt Lake i USA eller ungefär lika stor som Skåne och befinner sig på 3650 meters höjd. Jag hade tejpat skygglappar på sidorna av mina solglasögon för att skydda mig mot snöblindhet. Det var en nästan overklig upplevelse att cykla ut på den stora saltslätten. Allt var vitt och platt. Jag kände mig som en tecknad figur på ett blankt papper, utan bakgrund eller omgivning.



Jag cyklar p
å den stora saltslätten.

Jag blundade och cyklade utan att titta. För att inte förlora riktningen försökte jag känna var solen var men det var svårt då den stor nästan rakt upp på himlen. Men när jag väl kom på att jag kunde cykla rakt emot vinden blev det lättare. Om jag cyklar i motvind måste det ju vara rätt riktning. Och mycket riktigt, när jag efter fyra minuter och ungefär en kilometer öppnade ögonen var jag på väg i exakt rätt riktning. Det var kul att prova att cykla utan att titta och jag hade lätt kunnat cykla en mil utan att titta. Men vad jag såg var visserligen inte så mycket, bara vitt och utan perspektiv, men det var ändå så fantastiskt att jag inte ville blunda.



Ibland kan cykeln k
ännas stor. På saltslätten är det svårt att uppskatta perspektiv och avstånd.

Längst bort i horisonten syntes en hög vulkan som vi tog sikte på för att nå en ö, Inkahuasi, mitt i saltslätten. Ön syntes först bara som en liten svart prick men blev mycket långsamt större och större. Den låg 4,5 mil bort. Den platta och vita saltytan övergick långsmt till en något beigare yta med små nästan hexagoanla kanter. Det var som att cykla över en stor bivaxkaka. Allteftersom solen sjönk på himlen blev skuggorna av kanterna längre och längre och färgerna mer och mer gyllene.



Saltslätten fick en gyllene färg strax innan solen gick ner.

Ön kom närmare. När solen gick ner gick en nästa magisk fullmåne upp på andra sidan och kastade skarpa skuggor av oss på saltet.Vi fortsatte i månljuset till ön där vi slog läger.



Iwao cyklar i månljuset. Notera kaninen som hamrar en riskaka i bakgrunden.

Saltet var mycket hårt och jag försokte hamra ner tältpinnarna med en sten. Jag fick bara ner dem några millimeter i marken men det var å andra sidan tillräckligt för att de skulle sitta fast. Ett ljus kom emot oss. Vi ropade hallå. Vi fick svar och ljuset kom närmare. Det var en koreansk cyklist på väg söderut. Nu stod där tre tält på saltet. Efter middagen med mat saltad från marken var jag trött men gick ändå ut för att ta något foto av tälten i månljuset. Jag gick även till den kaktusprydda ön och blev kvar där i en och en halv timme. Det var en av de vackraste platser jag någonsin varit på. Fullmånen gav tillräckligt med ljus för att jag skulle kunna gå runt bland kaktusar och stenar utan lampa. Runt ön lyste saltslätten månblått och stjärnorna gnistrade.



Inkahuasi,
ön mitt i saltslätten med massor av kaktusar.



En kaktus i månljuset.

5 sep: Efter mer fotografering av kaktusar och salt cyklade koreanen söderut och jag och Iwao österut. Ingenting syntes rakt framför oss till en början, bara en vit salthorisont. Lite snett framför oss syntes bergstoppar som befann sig ungeför 12 mil bort och var det enda som fanns att fästa ögonen på. Som att cykla från Eskilstuna till Stockholm och bara ha globen att lägga ögonen på under hela resan. När vi cyklat 8 mil kom vi till sist fram till saltslättens slut och normala grus och sandvägar igen. Vi svängde söderut och kom fram till Uyuni, första stället där vi verkligen kunde vila upp oss. Det är en by med ca 14 000 invånare men för oss kändes det som en storstad efter de platser vi varit på under de senaste två veckorna. Där fanns restauranger och matbutiker med stort utbud, åtminstone kändes det så. Mycket såldes på gatorna och marknader fanns överallt.

6 sep: Vi tog det mest lugnt hela dagen, åt god mat och vilade. Det gick att köpa bröd och frukt billigt på gator och marknader av traditionellt klädda kvinnor. De hade färgglada kjolar i flera lager, svart hår i flätor som når ner till midjan samt en rund, hög och svart hatt. Hattarna sitter uppe på hjässan och ser nästan ut som om de skulle trilla av vid minsta vindpust. Men det gör de inte. Jag blev nästan sugen på att lyfta på en för att se hur den sitter fast, som att rycka i tomtens skägg för att se om det är äkta.

7 sep: Det blev ytterligare en vilodag i Uyuni, mer mat och vi började även förbereda oss för den fortsatta resan genom att fylla på matväskan. Men det fanns inga stora matbutiker som jag var van vid från föregående länder utan bara småbutiker och marknader. Men priserna var å andra sidan mycket lägre än i tidigare länder.
Då vi skulle fortsätta åt olika håll passade jag på att köpa Iwaos reservdäck. Han hade samma modell som jag på sina däck så det var mycket bra för mig då jag nog skulle få svårt att hitta dem i butik här. Iwao själv var nära slutet på sin resa och skulle inte behöva däcket mer.

8 sep: Vi åt frukost vid en marknad. 10 kronor för en soppa med olika sorters potatisar och en stor kycklingbit. Iwao cyklade österut och jag cyklade norrut på en dammig grusväg. Några nyheter i matväskan som jag tagit efter Iwao var morötter och olivolja. Morötter kan tydligen klara sig länge utan att bli dåliga och olivoljan är bra till allt möjligt och har mycket energi.
Vägen letade sig upp bland små berg och motvinden tilltog. Jag passerade flera torra åkrar där det normalt odlades quinoa undr gynnsammare säsånger. Quinoa ar en ört som äts som ris men som har mer proteiner och näringsämnen än våra svenska sädesslag eller ris. Faktiskt innehåler quinoan nästan allt en människa behöver och odlades av inkafolket. Man tror att inkariket kunde bli så stort och framgångsrikt just pga quinoan.
Längs vägen såg jag en färg jag inte var så van att se, grönt. Midjehöga buskar färgade landskapet grönt. Jag passerade enstaka gårdar som levde på jordbruk, får- och lamaskötsel. Innan det blev mörkt hittade jag en torr bäckfåra i en bergsravin där jag slog upp mitt tält på 3900 meters höjd. Normalt undviker jag att slå upp tältet i torra bäckfåror då de snabbt kan fyllas med vatten om det börjar regna. Men regn kändes kändes mycket mer osannolikt än att jag skulle få medvind nästa dag så jag kände mig säker.

9 sep: Jag hade vant mig med de kyliga nätterna och -8 grader kändes inte speciellt kallt. Efter en brant uppförsbacke kom jag till slut upp på en platå där gräset var kortbetat av får och lamadjur. Motvinden yrde upp mycket sand i luften och berg som befann sig en bit bort doldes av sandmolnen. Vägen var nästan helt utan trafik, jag hade kommit bort från turiststråket. Men jag hittade en liten röd sjö med samma färg som Laguna Colorada som är ett populärt turistmål. Jag hittade dessutom en klippskulptur liknande det stenträd jag besökt tidigare. Jag fyllde på vattenflaskorna och köpte bröd i byn Rio Mulato men fortsatte trotsande motvinden. På kvällen kom jag till Sevaruvo där jag undvek vinden genom att ta in på det enda stället som erbjöd logi, tågstationen. Där åt jag även middag. Först en soppa med potatis, ris och kyckling och sedan huvudrätten med lamakött.



Ytterligare en klippsten som liknar ett träd, men detta får inga besök av andra turister än mig.

10 sep: Jag åt frukost på tågstationen och betalade 40 kr för logi, middag och frukost innan jag fortsatte cykla. Jag gladdes över att vinden lugnat ner sig. Efter några mil kom jag fram till Huari och där började även asfalten som underlättade i striden mot motvinden som visserligen inte var så farlig denna dag. Det var första asfaltsvägen jag stött på i landet. Det blev lite tätare mellan byar och norr om Challapata passerade jag en strejk som blockerade vägen och stoppade all motortrafik. Mina ögon fastande plötslogt på en lastbil. På sidan av den stod det ”Sköndals Åkeri AB”. Jag tittade på de andra lastbilarna som var fast i bilkön och såg även två andra svenska ”Västfrakt” och ”ASG Transport Spedition”.  En hade t o m sin svenska registreringsskylt kvar med den bolivianska skylten i vindrutan. En annan hade ett märke på grillen som visade att bromsarna var kontrolerade 1997. Antingen har många svenska åkerier väldigt långa körningar eller så säljs många av dem begagnade till Bolivia.



Begagnade lastbilar från Sverige är vanliga i Bolivia.

När jag fortsatte cykla tittade jag på lastbilarna och upptäckte att en mycket stor andel av dem var svenska. Det blev ganska varmt under dagen och jag kunde cykla i t-shirt för första gången på länge. På min högra sida tornade stora fluffiga moln upp sig bakom bergen. Det var första gången på månader jag såg denna typ av moln. Även mellan byarna var det tätare mellan gårdar. I vägkanterna satt ofta traditionellt klädda tanter vallandes sina får eller lamadjur. På kvällen stannade jag vid en gård och frågade om det gick bra att tälta där. Efter lite tveksamheter lät de mig slå upp tältet.

11 sep: Jag kom fram till Oruro tidigt på eftermiddagen. Om Uyuni kändes stort med sina 14 000 invånare så kändes den nu som jag kom till en världsmetropol då det bor 200 000 människor där. Luften var full av avgaser och jag fick kryssa fram genom bilköer och hektisk trafik. Jag lärde mig snabbt att en bolivian bakom ratten inte är att lita på, mycket värre än tidigare nationaliteter under resan. Gatorna var översvämmade av folk som sålde mat och prylar. Allt från juicer till möbler såldes ute på trottoarerna.

12 sep: Jag blev kvar en dag i Oruro och försökte stilla en nästan omättlig hunger. Det verkade som om kroppen ville passa på att äta upp sig efter de senaste veckornas cykling.



Detaljrika konsfigurer prydde v
ägen.

13 sep: En allé med stora detaljrika konstfigurer i guldfärg ledde mig ut ur staden. Det blev snart varmt och jag kunde cykla i shorts och t-shirt. Folk hade så smått börjat plöja med oxar och träplog i sina åkrar och så frön. Mitt på dagen fick jag syn på ett konformat och snötäckt berg i horisonten och det tog några sekunder innan jag insåg att jag sett berget 8 år tidigare. Det var det första landmärket under denna resa som jad sett tidigare. Bergstoppen heter Sajama når 6520 meter över havet och syntes tydligt trots att den befann sig ca 15 mil bort. Ytterligare tre mil bort syntes ytterligare två 6000-meterstoppar i Chile. Det var en speciell känsla att se dem igen.
Det gick lätt att cykla denna dag och när skymningen kom hade jag cyklat 15 mil och kommit till en liten by kallad Ayo Ayo. Jag föredrog att hitta någonstans att bo istället för att tälta då jag kommit in i mer tätbefolkade områden. Jag frågade några tanter om det fanns husrum i byn men det fanns det inte. De tipsade dock om att jag kunde sova på sjukhuset. De hade ändå inga patienter. Jag fick inte bo på sjukhuset men blev till slut inbjuden av en kvinna att sova i ett rum bredvid hennes butik. Bakom den andra väggen betade kor. Kvinnan var mycket fascinerad av mitt bensinkök och hade aldrig sett något liknande. Hon följde varje steg i monteringen, pumpningen av bränsleflaskan och matlagningen. Jag blev inlåst i rummet då låsen var lite speciella så jag kunde inte ta mig ut på egen hand. Det fanns dock en potta under sängen för nödfall.

14 sep: Jag blev utsläppt på morgonen och kunde fortsätta sista biten in mot La Paz. Jag såg inte direkt fram emot att cykla in till centrum i Bolivias huvudstad då jag gissade att det skulle finnas en hel del bolivianska bilförare där. Tre mil innan centrum kom jag in i stadens utkanter. Jag hade en minnesbild av La Pas från när jag besökte staden 2001. När jag kom fram och tittade ner i dalgången där stadens centrum finns fick jag samma överväldigande upplevelse. En bred dalgång fullpackad av tegelbruna hus som klängde ända upp på de branta klippväggarna. En mycket imponerande stadsvy. I bakgrunden syntes en kedja av vita bergstoppar som många nådde över 6000 meter . Sedan bar det snabbt av ner i staden på branta slingrande vägar och snart befanns jag mig mitt i gröten bland tutande bilar. La Paz är definitivt trevligare att titta ner på än att befinna sig i.  Det var trångt med bilar och människor överallt och mycket avgaser i luften. Många gator är mycket branta och de fulla lokalbussarna orkar knapp uppför backarna och sprutar ut svarta avgasmoln. Jag tog in på ett hotell. På eftermiddagen kom det en liten regnskur. Jag hade inte sett regn sedan Brasilien, nästan tre månader innan. När mörkret föll glittrade lamporna från husen på de omgivande bergsväggarna som en tät stjärnhimmel.



La Paz sett uppifrån.

15 sep: Jag gick runt i staden och försökte hitta olika ställen där jag t ex kunde laga tältet eller få tag i saker jag behöver. Jag fick även ett mail från Iwao där han berättade att det fanns ett café i centrum ägt av en cyklist. Långfärdscyclister kunde få bo gratis där. Jag gick dit och pratade med mannen som hette Christian. Mycket riktigt kunde jag få sova där gratis mot att jag hjälpte till lite med att servera kaffe och ta hand om internetgästerna. Stället låg nära stadens häxmarknad där det såldes allt möjligt, bl a lamafoster och pulver för alla möjliga syften. Lunchställen runtom i staden sålde billig mat. För 6-10 kr fick man soppa, huvudrätt och efterrrätt.

16 sep: Klockan sju på morgonen cyklade jag och en amerikanska, Katherine, till Villa Fatima. Därifrån tog vi bussen till ” La Cumbre ” (toppen). Katherine hade fått låna en cykel av Christian. Vi skulle cykla ”The Death Road”. En väg i närheten av La Pas som på en sträcka av ca 65 km tappar 3450 höjdmeter. Den har blivit utsedd till världens farligaste väg då 200-300 personer dog årligen där när den var trafikerad.



200-300 personer f
örolyckades årligen på cenna väg.

Nu passerar få fordon men däremot har det blivit ett populärt mål för cyklister. Från La Cumbre , 4650 möh, gick det snabbt utför på en bra asfaltasväg. Till en början var det kargt och kyligt. Efter tre mil kom vi in på den verkliga ”Dödsvägen”. En smal lite drygt tre meter bred grusväg med upp till 600 meter höga lodräta stup på sidorna. Alltefersom vi cyklade ner blev luften tätare och fuktigare och vegetationen frodigare. Och omväxlingen gick fort. Plötsligt befann vi oss i tät regnskog och det droppade från klippväggarna. Kors prydde vägkanterna till minne av maenniskor som avlidit där. Men ärligt talat så tyckte jag inte att det var så farligt. Om man ska avlida på denna väg måste man vara mycket oförsiktig, överkatta sina förmågor eller lita på fel chaufför om man sitter i ett fordon. Däremot var vyerna hisnande och fantastiska. För mig var det även trevligt att komma ner i regnskogen efter veckor i karg natur, omväxling förnöjer. Fåglar pep i träden och fjärilar fladdrade överallt. Huden var också glad i den fuktiga luften och lungorna trivdes med allt syre. Denna dagen var första dagen på drygt tre veckor som jag befann mig på lägre altitud än 3500 möh. Längre ner blev det lite torrare igen men ännu varmare. Väl nere vid botten på 1200 meters höjd lyckades vi lifta tillbaka till La Paz med en Pick-up bil från Yolosita. Det värkte lite i mina armar efter den skakiga vägen då jag inte har någon fjädring på min cykel.



Lodr
äta stup på upp till 600 meter kantade vägen.

17 sep: När jag flyttade över till Chuquiago Café där jag kunde bo gratis hade Iwao redan anlänt. Det var trevligt att se honom igen. Jag lämnade in mitt tält i en butik för att se om de kunde laga dragkedjorna och byta ut alla brutna delar. Dessutom passade jag på att utöka den tid jag fick vara i landet från 30 dagar till 90 och lösa lite andra ärenden. På kvällen visade Iwao oss en japansk restaurang. Vi satt på golvet utan stolar vid ett lågt bord. Kan kanske låta specellt men faktum är att jag intagit de flesta av mina måltider detta år sittandes på marken med en bok som bord. Maten var mycket god och vi lämnade stället belåtna. Väl tillbaka på min gata kände jag knappt igen mig. När alla kläder och prylar var inplockade från butikerna för natten kändes gatan mycket bredare och tommare.

18-20 sep: Gick upp klockan 6 på morgonen dessa dagar för att hjälpa till med att förbereda frukost att de cyklister som beställt en organiserad tur på cykel nedför dödsvägen. Resten av tiden har jag mest spenderat med att skriva och uppdatera dagboken på min hemsida men några avbrott för att hjälpa kunder som vill använda internet. Det har varit ganska bra dagar att skriva på då der har regnat en del med hagel och t o m åska. Jag upptäckte att svenska Wikipedia ordagrant har tagit min beskrivning av näbbmusen Scutisorex som finns på min hemsidas förstasida. Artikeln har dock blivit utökad en del sedan första versionen. Men lite kul tyckte jag att det var och jag blev mest förvånad.

Nu kommer jag att lämna min cykel i La Paz ett tag och ta mig ner och vandra i regnskogarna på låglandet i väntan på att beställda böcker och en dator ska anlända samt att mitt tält ska bli lagat.

Till föregående inlägg.                                      Till nästa inlägg.

Kommentera gärna detta inlägg i Gästboken.

Administration - Design och Webbutveckling av Webking webbutveckling och it-konsulting ab