Jag håller även föredrag, berättar och visar bilder om mina resor. För företag och idrottsföreningar kan jag berätta om hur jag förberedde mig för resor, tala om hur jag sätter mina mål och hur jag sedan motiverar mig för att uppnå dem. Som biolog kan jag även hålla föredrag om naturen jag ser under mina resor.
Mina referenser hittar du under Partners »

Är du intresserad? Kontakta mig »
Tycker du om mina bilder? Jag har bilder till försäljning. Ta en titt i fotogalleriet och kontakta mig om du är intresserad. Jag har även många andra bilder. Mest på natur och landskap.
Scutisorex är det vetenskapliga släktnamnet på en näbbmus på omkring 100 gram som lever i Östafrika, Scutisorex somereni. Den har en ryggrad som är uppbyggd på ett mycket speciellt sätt som gör den enormt stark. En man på omkring 80 kg kan stå på näbbmusen utan att den tar skada (men det betyder inte att den inte protesterar).
Jobb i Serengeti
Jag har nu lämnat cykeln hemma i Sverige och istället börjat jobba. Jag har fått ett jobb på Lejonprojektet i Serengeti i Tanzania. Jag fortsätter do...
2010-11-07 10:38:03

Mer info »
Hosta i Quito
Hej! Jag har inte uppdaterat dagboken på ett tag. Det beror på att jag egentligen inte gjort så mycket sedan sist beroende på en långvarig hosta so...
2010-04-10 19:34:27

Mer info »
Brasilien
Nu har jag kommit till Brasilien. Ett land som låter som tropik och värme. Men hösten och vintern jagar mig an så länge norrut på kontinenten och ännu...
2009-06-04 22:22:34

Mer info »
Alla nyheter »
16 okt 2009 La Paz, Bolivia

Sedan jag skrev sist har jag inte cyklat en meter. Åtminstone inte på min egen cykel. Medan jag väntade på att några tekniska problem skulle lösa sig bestämde jag mig för att besöka en nationalpark nere i Amazonas. För att spara tid lämnade jag min cykel i La Paz och tog bussen ner till låglandet. Jag skulle snabbt komma att sakna enkelheten och friheten att resa med cykeln…

21 sep: Jag beställde min bussbiljett och bävade inför de 18 timmar det skulle ta att komma fram i Santa Cruz. Normalt tycker jag ofta att det kan vara lite frustrerande att resa med buss då man ser så mycket längs vägen som man skulle vilja stanna och titta på. Men denna buss skulle avgå klockan fem på eftermiddagen så större delen av resan skulle ske i mörker. Det betydde att jag skulle slippa känna frustrationen över att inte kunna stanna till i det säkerligen vackra landskapet på väg nerför dalgångarna.
Bussen var ganska bekväm och det fanns gott om plats för benen och att luta ryggstödet bakåt. Jag försökte sova så mycket som möjligt under natten.

22 sep: Väl framme i Santa Cruz gällde det att försöka organisera resan till nationalparken Noel kempff Mercado vid gränsen till Brasilien. Anledningen till att jag ville dit var för att få en sista chans att få syn på den ovanliga och svårsedda manvargen. Andra exempel på djur som skulle finnas där är jaguar, puma, tapir och jättebälta. Jag skulle skatta mig lycklig om jag fick syn på något av dessa djur.
 Jag hade fått ett telefonnummer till en tjej som kanske skulle kunna hjälpa mig. När jag kom till hennes kontor på Noel Kempffs Museum i Santa Cruz blev jag vänligt mottagen. Men hon sade att nationalparken jag ville till inte riktigt användes längre på grund av svårigheter att sköta den och att ta sig dit. Ändå spenderade hon resten av dagen med att skriva ut satellitkartor och ringa runt och försöka hitta information så jag skulle kunna ta mig dit ändå. Det var inte lätt och informationen från olika personer var ofta motsägelsefull. Det var inte ens lätt att få bra information om vilka bussar som kunde ta mig närmare parken eller när de gick. Så när kvällen kom så hade vi egentligen inte kommit så mycket längre. Jag gick på en mässa med utställningar från alla möjliga företag. Allt från kor och hästar till köksprodukter och bilar ställdes ut. Den gemensamma nämnaren för många produkter var dock att man försökte sälja dem med lättklädda kvinnor. På natten kom en kraftig regnskur som förvandlade stadens gator till strida och ganska djupa strömmar.



På gatorna kan man lätt köpa nypressad apelsinjuice.


23 sep: Denna dag gjorde jag ett försök att själv hitta information om hur jag skulle kunna ta mig till nationalparken. Tänk vad lätt det skulle ha varit om jag hade haft min cykel. Då hade jag bara kunnat cykla iväg även om det kanske hade tagit längre tid att komma fram. Vid turistinformationen fick jag tre namn på resebyråer som organiserade turer till parken. Jag ville inte åka på en organiserad tur av två anledningar, man ser färre djur i en grupp och jag visste att dessa turer var mycket dyra. Men kanske skulle de kunna ge mig lite värdefull information. Den första resebyrån ville sälja mig en resa för drygt 5000 kr för fem dagar och de trodde inte det var möjligt att ta sig dit på egen hand. Nästa firma var ägd av en holländare vilket gav hopp. Så kanske man inte får skriva men det är ofta ett faktum i länder som Bolivia att om man vill ha bra information så ska man inte fråga en lokal invånare utan hellre någon västerlänning som flyttat dit eller t o m bara är där på kort besök. Många Afrikanska länder fungerar som praktexempel på detta. Sedan finns ju alltid undantag.
Men som väntat fick jag mycket värdefull hjälp av holländaren och han försökte knappt sälja en resa till mig då nog snabbt insåg att jag inte skulle lägga ut de summor som resan kostade. Jag frågade även om chanserna att få se olika djur. Jaguaren hade de sett några enstaka gånger under alla turer. Manvargen däremot hade de inte sett på två år och puman hade de aldrig sett. Jag övervägde ett tag om det skulle vara värt allt besvär och tid när chanserna verkade vara så låga ändå. Men mannen försäkrade att det var ett otroligt ställe och jag bestämde mig för att försöka.
Jag hade hört från lokala invånare om en buss som skulle ta min nästan ända fram till nationalparken, de skulle gå på torsdagar vilket passade mig bra då det var onsdag. När jag gick runt i staden märkte jag att mentaliteten bland bilförarna var helt annorlunda jämfört med La Paz. Jag blev mycket förvånad när en bil plötsligt stannade för att låta mig korsa en gata. I La Paz är detta mycket sällsynt. Där pågår en konstant strid mellan fotgängare och bilister. Bilar ökar farten och stänger igen luckor i bilköer, allt för att förhindra någon från att korsa en gata. När jag kom till busstationen fick jag veta att den buss jag ville ta inte gick på torsdagar utan på lördagar. Jag blev inte det minsta förvånad över att jag blivit felinformerad. Tänk vad skönt det hade varit med cykeln där man har friheten att cykla dit man vill när man vill utan att vara speciellt beroende av andra.

24 sep: Då jag inte ville vänta till lördagen beställde jag en bussbiljett till San Ignacio de Velasco istället. Det skulle fortfarande vara en bit kvar till nationalparken men bussen skulle i alla fall ta mig en god bit på väg. De det var en lång busstur gick även denna resa över natten så jag hade ytterligare en dag i Santa Cruz att spendera. Det visade sig att någon form av festligheter pågick i staden. Hela centrum var fullt av folk. Olika yrkesgrupper och föreningar paraderade fram längs en gata. Det måste ha passerat tusentals människor som passerade då grupp efter grupp kom och det pågick i timmar. Sist kom militärer och poliser som visade upp sig. Bolivia är mycket stolt över sin armé och det märktes under paraden då det nog tog ett par timmar bara för dem att passera med alla sina olika avdelningar.
På kvällen satte jag mig på bussen.



Bolivia visar upp sin styrka.

25 sep: Efter nio timmars resa kom jag fram till San Ignacio i det amasoniska låglandet. San Ignacio är en gammal missionsby vilket märktes tydligt på den speciella kyrkan, statyerna och korsen som fanns där. När jag kom fram började jag fråga om någon buss som skulle kunna ta mig vidare mot parken. Vid varje bussbolag sade de att de inte körde dit men skickade mig vidare till ett annat bolag som skulle göra det. När jag gått till fyra olika bolag med tung packning i värmen och blev tillbakaskickad till det första bolaget gav jag upp.



Missionskyrkan i San Ignacio de Velasco.


I byn fanns även statens officiella kontor för nationalparken Noel Kempff Mercado. Där sade de att det var mycket svårt att ta sig till nationalparken. De tipsade mig dock om en vän som skulle passera i närheten av byn Florida som fungerar som entré till parken. Jag ringde honom och träffade honom senare. Han sade att jag skulle befinna mig vid hans hus exakt klockan 19:30 då vi skulle åka. Klockan 21:00 åkte vi. Han hade en pickup och jag fick försöka göra mig så bekväm som möjligt bland väskorna på flaket då alla säten i bilen var upptagna. Det gick fort på den gropiga och skakiga vägen och jag skrattade lite för mig själv åt deras förslag att jag skulle passa på att sova under färden. Jag tittade istället på stjärnorna och eldflugorna som blinkade ovanför mig.
Efter ett tag stannade vi, motorn hade gått sönder. En drivrem hade hoppat av och skruvar hade lossnat så att vissa delar av motorn hängde och dinglade. Det tog någon halvtimme att hitta remmen igen. Efter en hel del mekande och skruvande satt remmen på plats igen och de hängande delarna var fastskruvade igen. Motorn fungerade igen. Dock hittade de ett par elkablar som inte var kopplade och som ingen visste var de skulle gå. De knöt fast elkablarna så att de inte låg löst i motorn och sedan fortsatte vi.

26 sep: Klockan 04:30, efter totalt drygt 34 timmars bilande och bussande sedan La Paz, blev jag avsläppt vid en liten vägrestaurang i regnskogen. Jag slog upp mitt tält och sov till morgonen. Nu var det bara 35 kilometer kvar till Florida. Men det var även denna sträcka som holländaren sade skulle bli svårast att hitta tranport för. Visst var det möjligt att gå denna sträcka på ett par dagar men det var jag inte sugen på i 35-gradig värme och med otympliga väskor att bära på. De få bilar och lastbilar som kom stannade vid restaurangen för att äta då det inte fanns något annat ställe på många mil. Men ingen av dem skulle dit jag ville. Jag tappade lite hopp när det äntligen kom en bill med mycket plats som skulle en bit i rätt riktning men som inte ville ta med mig. Föraren sade att jag kunde gå istället. Jag hade även möjlighet att åka motorcykeltaxi men vägrade betala 200 kr för det då det var fyra gånger det normala priset. Jag väntade och väntade, morgon blev till eftermiddag som blev till kväll. Jag saknade min cykel och hoppades verkligen att denna nationalpark skulle vara värd besväret att ta sig dit. När jag inte skydde den fuktiga värmen var jag ute och tittade på den otroliga mängd fjärilar som fanns där. Dessutom fanns enorma mängder bin. Både fjärilar och bin landade på mig för att slicka i sig saltet från svetten. Bina var fredliga men då det var så många var det alltid någon som kom i kläm.



En morpho slickar i sig salt från mitt finger.

27 sep: Efter ytterligare en natt i tältet utanför restaurangen hade jag bestämt mig för att ta åka tillbaka igen för att besöka en annan nationalpark istället. På så vis skulle jag åtminstone kunna spendera tiden i en nationalpark istället för att vänta på bilar. Men en annan man som väntade på restaurangen sade att han hade en vän som var på väg att hämta honom till Florida och att jag kunde få följa med. Det tog ett tag innan vännen kom och jag han bli stungen sex gånger av bina innan bilen kom och jag åka den sista biten till Florida på flaket av ytterligare en pickup. Det gällde dock att hålla in armar och ben då vägen var smal och igenväxande. Grenar, ibland med taggar piskade sidorna av bilden. Mannen som bjudit med mig satt även han bak på flaket och vi pratade en del. Jag fick förklaringen till hur så många i området hade råd med relativt nya fyrhjulsdrivna pickuper som t ex Toyota Hilux. Det var stulna bilar från Brasilien som såldes billigt i Bolivia. Man kan köpa en bil värd ca 100 tusen dollar för 4000 dollar. I denna glömda del av Bolivia är det ändå ingen som kontrollerar papperna sade han. Väl framme i den lilla byn med 117 invånare blev jag visad ett litet rum där jag kunde sova. Nere vid floden tvättade kvinnorna kläder och barnen badade. Det senare tyckte jag var en bra ide och jag tog mig ett svalkande dopp.



En kvinna tvättar kläder i floden.


28 sep: Jag fick träffa en guide som skulle guida mig de närmaste dagarna då det inte är tillåtet att vandra i parken på egen hand. Jag berättade för honom att jag i första hand var intresserad av att se djur och inte nödvändigtvis behövde se vattenfall eller vandra upp på bergsplatåer. Vi bestämde oss för att ge oss av tidigt nästa morgon. På eftermiddagen tog vi en tur på floden i en träkanot. Vattnet var lugnt och spegelblankt. Vid flodbankarna hängde frodig grön vegetation ut över vattnet. De få djuren som vi såg, ett par kapybaror, en kajman och lite fåglar var alla rätt skygga. Jag gissar att det beror på närheten till byn och att man jagar en hel del i området för att få mat. Mot slutet av kanotturen fick vi syn på en grupp jätteuttrar. En utrotningshotad utterart som blir nästan två meter lång och kan väga upp till 45 kg. De var lite upprörda över att vi kom och störde och stack upp huvudet högt över vattenytan och frustade kraftigt. När kvällen kom paddlade vi tillbaka i mörkret. De normala timmarna med elljus mellan sju och nio på kvällen uteblev då generatorn hade slut på bränsle.



Inte mycket är mer lugnande än att glida fram i en kanot på spegelblankt vatten.



En jätteutter kollar in oss.

29 sep: Jag fick låna en röd cykel så vi kunde cykla in de första 35 kilometrarna till lägret Los Fierros i nationalparken. Bortskämd med min egen cykel så tyckte jag att denna cykel var ett vrak. Inga trampor fanns, bara mittaxeln som jag fick trampa på. Bromshandtag fanns men bromsarna var sedan länge borta, stänkskärmen skramlade och fastnade snart i hjulet och var tvungen att bändas bort. En del ekrar saknades. Vi korsade floden med en flotte som drogs fram i ett rep till andra sidan. Sedan cyklade vi in i parken på en nästan helt rak grusväg som skar genom regnskogen. Det fanns jaguarspår i leran. Snart fick jag syn på Sydamerikas farligaste däggdjur som har rykte om sig att kunna döda både jaguarer och människor. Det var en grupp på kanske 30 individer. De stod mitt på vägen och jag närmade mig sakta med kameran. Jag kom ganska nära innan de fick syn på mig och reste ragg. Till slut sprang de iväg. Det var navelsvin, en slags amerikanska grisar.



En grupp navelsvin blockerade vägen.


Jag fick ofta stanna för att sätta på kedjar igen som hoppade av ett 40-tal gånger. Väl framme vid campingen tog vi en välbehövlig siesta i den tryckande värmen. På eftermiddagen tog vi en promenad till pampaslätten, ett mer öppet område glest bevuxet av låga träd och buskar. Det skulle vara ett bra ställe att se den skygga manvargen. Men en brand hade nyligen härjat där och det brann fortfarande på en del ställen. Vi gick till ett nästan uttorkat vattenhål för att se om några djur tagit sig dit. Men det verkade som om de flesta djur flytt området. Vi gick tillbaka när det blivit mörkt. En jättemyrslok korsade vägen framför oss.

30 sep: Vi gick upp vid soluppgången. När vi kom ut på den igenväxande flygstrippen fick vi snart syn på en tapir, ett av de djur jag hoppats få se. Vinden var i rätt riktning och då dessa djur inte har speciellt bra syn kunde vi komma nära. Vi fortsatte en bit och fick bl a se en agouti (ganska stor och svanslös gnagare), spindelapor, kapucinapor och ett par tayror (stora mårddjur).



En tapir betade lugnt av buskarna.


Efter middagens siesta gick vi ut på ytterligare en promenad. När jag tittade på en fjäril ropade plötsligt guiden upphetsat. Jag tittade upp och fick se en puma framför mig som sprang iväg och snabbt försvann in bland buskar och snår. Jag hann dock ta ett par suddiga bilder av den. Otroligt, det andra djuret som jag gärna ville se under en och samma dag. Jag mindes orden från holländaren i Santa Cruz som sade att de aldrig sett en puma under alla sina expeditioner till parken.



Puman sprang snabbt iväg.


Vi fortsatte till pampaslätten och vände när det blivit mörkt. Vi fick syn på ett par ögon som reflekterade ljuset från min ficklampa. I kikaren kunde jag se den typiska vita svansen på en manvarg. Ett rävliknande djur med långa ben, stora öron och man som den holländska researrangören inte sett på två år. Det var det tredje djuret av de jag helst ville på en och samma dag. Bara denna dag gjorde att det var värt allt besvär med att ta sig till nationalparken. På vägen tillbaka fick vi även syn på en nattapa uppe i ett träd bland blinkande lysmaskar.



Fruktfladdermöss samlades vid campingen under natten för att ta för sig i fruktträden.


1 okt: Som vanligt gjorde vi en morgonpromenad och en kvällspromenad. Vi såg en del djur men inte alls lika mycket som dagen innan. Dagens höjdpunkt var nog istället det bad vi tog i en bäck mitt under dagens varmaste del.



Flygremsan vid campingen i Parque Nacional Noel Kempff Mercado.

2 okt: Det var dags att ta sig tillbaka till Florida, vi startade tidigt så vi skulle kunna leta efter djur längs vägen. Jag hade fixat till cykeln så att kedjan inte hoppade av längre. Men däremot hade jag fått en punktering som försenade oss. Vi hade dessutom inga laglappar med oss. Men guiden tog ut slangen och skar till en lång gummiremsa av en gummirem som han hade. Den virade han sedan hårt runt slangen där hålet fanns så det blev som en stor knut på slangen. När vi pumpade däcket upptäckte vi dock att även ventilen börjat släppa. Detta problem gick inte att laga med gummislang. Guiden tog istället ett par metallringar från fästet till hans cykeldäck och lyckades med dessa och ventilens mutter spänna fast ventilen igen så att det inte läckte ut luft. Bor man på en så pass avlägsen plats som Florida är man nog van med att hitta speciallösni8ngar på olika problem. Längs vägen lyckades dock en tagg ge mig ytterligare en punktering. Vi kunde inte laga denna så jag fick istället stanna med jämna mellanrum och fylla på med luft.



Ett träd hade fallit över vägen...

Väl tillbaka i Florida var det första jag gjorde att ta ett dopp i floden. Längs flodens stränder satt tusentals fjärilar. På eftermiddagen kom mannen som till slut tagit mig till Florida och frågade om jag ville ha skjuts ut ur byn igen. Det ville jag. Han skulle dock inte i samma riktning som jag men kunde i alla fall ta mig ut till den mer trafikerade vägen 35 kilometer bort. Men en annan man sade att han skulle köra hela vägen till San Ignacio nästa dag och jag kunde följa med. Det var ett bättre alternativ för mig så jag blev kvar en natt till i Florida. Det skulle visa sig vara ett stort misstag.





Otroliga mängder fjärilar satt på stranden.

3-6 okt: Mannen som lovat att köra mig till San Ignacio dök aldrig upp. Senare skulle det visa sig att han åkt och fiskat i ett par dagar istället. Detta innebar att jag blev kvar i byn i ytterligare fyra dagar utan att hitta någon att åka med. Jag fick försöka fördriva tiden i byn bäst jag kunde. Jag badade en del och lekte med barnen i byn. På nätterna sken fullmånen så starkt att det bara de mest ljusstarka stjärnorna kunde ses. Till middag fick jag smaka på den lokala faunan, sköldpadda, omelett på sköldpaddsägg och tapir. Normalt gillar jag inte att äta s k bushmeat, speciellt inte när det jagats så pass nära en nationalpark. Det var dock det enda som erbjöds och ingen av djurarterna är hotade, ännu.
Sista dagen skulle jag få skjuts av en bil till San Ignacio. När de kom för att hämta mig hade jag ännu inte fått tillbaka den pannlampa som jag lånat ut till en man tre dagar tidigare. Han skyllde alltid på att han glömt den eller inte hade tid att hämta den när jag frågade. Nu visste han att jag skulle åka och hade lovad att komma med lampan. Han dök aldrig upp. Människorna i bilen sade att vi skulle åka förbi stället där mannen med min pannlampa höll till. Efter ca tio kilometer började jag ana att vi redan åkt förbi och frågade. De sade att de ändrat sig och åkt direkt istället. Jag ville ha min pannlampa så jag klev av bilen då de inte ville hjälpa mig. De blev förskräckta och sade att jag inte kunde gå tillbaka i värmen. De försökte övertala mig att strunta i pannlampan. En man sade att värdet av pannlampan var ju ingenting för mig. En annan man frågade om jag lånat ut pannlampan. När jag svarade ja sade han att då var det ju mitt fel. De två männen vet nog inte hur väl de lyckades övertala mig. Jag var mer övertygad än någonsin att jag var tvungen att gå tillbaka efter lampan. För jag tycker verkligen illa om tankegångar som att det är helt ok att stjäla från turister då de ju bara kan köpa nytt. Och att det dessutom skulle vara mitt fel att jag blivit bestulen då jag varit snäll och lånat ut den. Jag gick. Efter ett tag kom jag på att jag kunde gömma mina väskor i skogen och gå vidare med bara en vattenflaska i handen. Det var varmt och vattnet i flaskan försvann snabbt. När jag kom fram låg mannen i en säng på parkkontoret och tittade på TV, han var parkvakt. Nu var jag klart irriterad då jag efter fyra dagars väntande nu missat ytterligare en transport ut ur byn p g a honom. Jag dolde det inte. Han hade en massa undanflykter om varför han inte hunnit lämna tillbaka lampan. Men det är märkligt hur snabbt pannlampan nu kom fram. Det han inte lyckats med på tre dagar gick nu på fem minuter. En snabb färd med motorcykeln och sedan hade jag min lampa. Jag krävde även att han skulle betala min transport ut ur byn vilket han inte ville och påstod att han inte hade några pengar. Till slut gick han dock med på det och försvann ett tag igen på motorcykeln. Då hade han hittat en annan bil som jag skulle få åka med som skulle gå på kvällen. Jag tycker det ät tragiskt att behöva bli arg för att något ska hända. Så länge jag var snäll och trevlig mot honom utnyttjade han mig bara.
Det var mannen som åkt och fiskat som nu skulle åka till San Ignacio. Han var ganska full och som tur var var det inte han som skulle köra. Han visade sig dock vara besatt av jakt. Han släppte aldrig sin hagelbössa och under färden som tog hela natten scannade han av vägsidorna med sin ficklampa sökandes efter djur. Ofta stannade han för att söka igenom buskar och snår efter något att skjuta på. Han hittade dock inget.

7 okt: Efter en hel natts körning på dåliga vägar kom vi fram till asfalten i San Ignacio strax efter soluppgången. Då fick vi punktering, med bara en kilometer kvar. De hade ingen domkraft men med en stock som hävstång kunde vi lyfta upp bilen på några tegelstenar så vi kunde byta däcket. Större problem fick vi dock när vi skulle få ner bilen från tegelstenarna. Men till slut kunde vi köra den sista kilometern in till staden där jag blev avsläppt. Jag tog mig snart till busstationen och köpte en biljett till Santa Cruz. Som vanligt gick bussen under natten så jag spenderade dagen i San Ignacio.

8 okt: Väl framme i Santa Cruz köpte jag min bussbiljett till La Paz. Även här hade jag dagen att spendera i staden innan bussen skulle gå på kvällen. Santa Cruz liggen inte långt från den plats där Che Guevara slutligen blev dödad efter att under många år nästan mirakulöst undvikit döden flera gånger. Han verkar populär i Bolivia och man ser ofta han ansikte på väggar och t-shirts.

9 okt: Efter många mil och många timmar i buss var jag tillbaka till cykeln i La Paz en fredagsmorgon. Jag fick reda på att min dator anlänt men kunde inte hämta ut den förrän på måndagen. Jag tog mig tillbaka till Caféet där jag bott gratis tidigare och var välkommen tillbaka.



La Paz är en speciell stad omgiven av berg högre än 6 000 meter.


10 okt: Jag har aldrig gått på en fotbollsmatch i hela mitt liv. Nu fick jag veta att Brasilien skulle spela en VM-kvalmatch nästad dag mot Bolivia här i La Paz. Jag tänkte att någon gång ska vara den första och då kan man väl lika gärna börja med att titta på när Brasilien spelar. Jag gick till stadion och köpte en biljett på övre läktaren för 80 kr. Jag visste inte då att jag aldrig skulle komma att använda biljetten.
När alla gäster på caféet gått för kvällen och lag lagt mig på min madrass på golvet fick jag en idé. Det kanske inte skulle fungera men det kunde vara värt ett försök.

11 okt: Efter lunch tog jag mig till stadion i god tid innan matchen så jag hade tid att pröva min idé. Folk hade redan börjat samlas utanför och både Bolivianska och Brasilianska fans med flaggor, målade ansikten och hattar höll stämningen uppe. Jag frågade en vakt var fotografernas entré var. Jag gick till entré nummer fem som han sagt. Jag kom till en mycket upptagen och lite irriterad dörrvakt och frågade om det var där fotografer gick in. Han frågade efter mina papper. Jag sade att jag inte hade några men visade honom mitt Nikon-kort. Först sade han att jag inte fick komma in men ändrade sig sedan och sade att jag skulle få prata med en man om jag väntade ett tag. Flera äldre män med någon slags identifikation försökte också komma in vilket de inte fick. Detta var nog anledningen till dörrvaktens irritation och jag hade inte stora förhoppningar om att få komma in. Efter ett tag fick jag komma in i ett rum och träffa en annan man. Han frågade vilken tidning jag jobbade för och jag svarade Gefle Dagblad. Jag hade nog kunna sagt precis vadsomhelst på svenska. I hans öron hade det ändå låtit som grekiska. Han frågade om GD skickat något dokument till dem eller om jag hade något med mig. Jag svarade att jag bara hade mitt Nikon-kort och tänkte att det här går aldrig vägen. Men mannen började plocka med sina grejor och förberedde ett passerkort som jag skulle ha hängande runt halsen. Innan jag fick mitt passerkort bad mannen om att få se min kamera. Jag tog fram kamera och tydligen dög den. Jag fick även en väst där det stod ”Photographer” på ryggen.



Folk poserade plötsligt gärna framför kameran, här ett Bolivianskt fan.


Jag gick inte in på planen direkt utan gick istället ut för att fota folk utanför arenan. Det var en otrolig skillnad att fota folk när jag hade västen på mig. Folk log, poserade och ville vara med på bild. Det var jättekul att fota då jag normalt känner mig lite inkräktande när jag fotar människor jag inte känner. Det var en häftig känsla när jag kom in på plan. Jag trodde aldrig att de skulle gå så lätt. Publiken poserade framför kameran och även spelare som värmde upp och Brasiliens förbundskapten tog sig tid att titta in i kameran. Matchen startade och jag ställde mig vid kortsidan bakom Brasiliens mål. Det visade sig vara rätt val. Efter tio minuter nickade Bolivia in sitt första mål på en hörna. Jublet steg på läktarna och folk sjöng BO-LI-VIA – BO-LI-VIA. Den ganska stora Brasilienklacken tystnade.



Efter 1-0 målet log målgöraren nr 8 sitt vackraste leende. Målvakten så inte lika munter ut.

Vid ett tillfälle blev kameramannen bredvid mig träffad av bollen. Närmare slutet av halvleken sköt Bolivia en vacker frispark strax över den hoppande muren och strax under ribban. 2-0! Sången och jublet fortsatte. Efter sidbyte stannade jag kvar på samma sida. Även det visade sig vara rätt val då Brasiliens reduceringsmål gjordes där. Strax innan slutet hade Brasilien ett skott som gick strax över ribban. När domaren blåste av matchen och det fortfarande stod 2-1 till Bolivia kom ett vrål från publiken.



En tät nickduell med målvakten Julio Ceasar i grått.


Brasiliens segersvit på 11 matcher var bruten. Men det är inte ovanligt att många bra lag förlorar här i La Paz på drygt 3600 meters höjd. Maradonas Argentina förlorade ju med 6-0 här tidigare i år. Många förklarar det med just höjden, de orkar helt enkelt inte med 90 minuter. Men i denna match gjorde ju Bolivia sina mål ganska tidigt och Brasilien sitt sent. Å andra sidan kom ju inte Brasilien med sitt bästa lag då de redan var klara för VM och Bolivia är jumbon i gruppen. Troligen var detta dock den sista internationella matchen någonsin som spelas i La Paz då FIFA funderar på att införa en höjdgräns på 2500 meter.

12 okt: Äntligen kunde jag hämta min dator på Svenska konsulatet och börja skriva ikapp dagboken från den tiden jag varit utan dator.



Ju fler kockar desto sämre soppa. Kanske gäller detta även elektriker? Så här ser mer eller mindre varje korsning ut i La Paz.

13-16 okt: Jag växlade arbete framför datorn med arbete i caféet vilket gjorde att det tog lite längre tid än jag hoppats att skriva klart.



I La Paz finns zebror som hjälper fotgängare att korsa vägen. Något som verkligen behövs då alla förare verkar mer eller mindre galna.



Frukt och grönt säljs oftas på gatorna i La Paz.

Ibland är det bra med utmaningar. På torsdagen var jag till en Indisk restaurant och fick syn på beskrivningen av Curry Vindaloo i menyn. Den började med ”This is silly hot” och slutade med ”you have been warned”. Sedan kom en fotnot som sade att om man faktiskt lyckades äta upp denna rätt så fick man en t-shirt med texten ”I survived the world’s most dangerous Vindaloo”. En skämtsam kontring på de t-shirts som delas ut till de som cyklat ner för  den s k ”dödsvägen” som jag skrev om sist. På den står det ”I survived the world’s most dangerous road”. När jag beställde rätten såg flickan som tog beställningen allvarlig ut och sade att den var superstark och frågade om jag verkligen ville ha den. Lite senare kom en man ut ur köket och varnade mig och sade att det verkligen var en stark rätt. När jag fortfarande insisterade på att beställa den sade han att jag hade blivit varnad.
Jag serverades två skålar, en med ris och en med kycklingcurryn. Såsen var fullspäckad av chilipeppar. Det var verkligen starkt och jag kunde inte äta i den takt jag normal äter. Näsan började rinna. Vid bordet bredvid satt ett australiensiskt par och hejade på. Det var mycket mat och när jag fyllt tallriken med en stor portion fanns lika mycket kvar i skålarna. När jag till slut klarat av den första portionen frågade jag mannen om de hade någon stark sås. Han blev helt stum och verkade förvirrat fundera på något att säg tills jag visade att jag bara skojade med ett leende. Jag hällde upp resten och återigen täcktes tallriken. Jag kom på att det gick mycket lättare om jag inte tuggade så mycket. Nu fick jag upp farten tills jag närmade mig slutet. Australiensarna var klara och skulle egentligen gå men ville inte missa den spännande avslutningen. Jag började bli riktigt mätt och mot slutet var mättnaden svårare att övervinna än hettan av maten. De sista tuggorna var jag tvungen att pressa mer med vilja. Jag fick min t-shirt och mannen berättade att av de som vågar sig på utmaningen så är det bara ungefär en av fem som lyckas. Han sade att rätten innehåller ett 40-tal starka chilipeppar. Min mage trodde mycket väl på det och jag kände hur det brände där nere. Dagen efter fick min mage lida av gårdagens middag för att inte tala om toalettbesöken. Men jag var en stolt ägare av en ny t-shirt.



Efter ett fyrtiotal chilipeppar inbäddade i maten behövde jag inte äta den sista som bara var dekoration.

Nu börjar det äntligen bli dags att sätta sig på cykeln igen. Nu kommer jag att cykla mot Titicacasjön och Peru. Jag skulle gissa att jag befinner mig i Cuzco nästa gång jag skriver. Jag ser fram emot enkelheten att resa med cykeln igen.

 Till föregående inlägg.                                           Till nästa inlägg.

Kommentera gärna detta inlägg i Gästboken.

Administration - Design och Webbutveckling av Webking webbutveckling och it-konsulting ab