Jag har nu tagit mig till Cusco i Peru där jag nu bor hos vänner, Rob och Anahi, som jag lärde känna här för åtta år sedan. Resan från La Paz i Bolivia var mer eller mindre en transportsträcka med stopp bara för att sova och äta, när magen tillät.

17 okt: Jag började förbereda mig för att lämna La Paz och Bolivia. Egentligen skulle jag ha betalat för den mat jag ätit på caféet där jag bott men ägaren var så nöjd över min hjälp att jag nästan inte behövde betala något alls.

18 okt: Jag satte mig på cykeln igen för första gången på över en månad. Då jag nyligen varit nere på låglandet hade jag förlorat min acklimatisering till den höga höjden. Det märktes extra mycket då de första åtta kilometrarna ut ur staden var en brant uppförsbacke. Jag blev lätt andfådd och tog det lugnt. Väl uppe planade vägen ut och det gick lätt att cykla norrut. Men jag märkte att min mage inte var som den skulle. Jag blev hungrig till lunch men kunde inte få ner något annat än en chokladbit. Jag började misstänka att de fyrtio chilipepparna som jag ätit i en curry Vindaloo några dagar tidigare låg bakom det hela (se förra inlägget). Tidigare hade jag kunnat äta mat från gatuförsäljare och dricka vatten direkt från kranar och floder och fick sällan problem med magen. Nu verkade det dock som om chilin hade bränt ihjäl mitt försvar och gjorde att jag behövde tänka mer på vad jag åt och drack.
Det märktes att våren hade hunnit en bit längre än när jag cyklade in i La Paz, nu flög fjärilar längs vägen och kaktusar blommade.  På eftermiddagen kom jag fram till sjön Winaymarca som sitter ihop med Titicacasjön via ett sund. Jag fick tillstånd slå upp tältet utanför ett hotell med utsikt över sjön. Men när jag tog ut tältet ur sitt fodral insåg jag att det var i sämre skick än jag trodde. Jag trodde inte att jag skulle kunna sätta upp det alls men till slut lyckades jag. Jag somnade utan att äta.

19 okt: Min mage tillät mig att äta en ostmacka till frukost. Sedan fortsatte jag längs sjön. Vägen letade sig upp på högre höjder innan jag kom ner till sundet. Vid sundet väntade små färjor byggda av trä. Min cykel var inget problem för färjan men en buss räcker för att fylla dem. Sedan bar det av uppåt igen, denna gång upp till ca 4350 meters höjd. Sedan bar det av neråt mot Copacabana vid Titicacasjöns strand. Titicacasjön är Sydamerikas största sjö och världens högst belägna navigerbara sjö med sina 3812 meter över havet. Även denna dag fick jag inte ner mer än en chokladbit till lunch men som tur var kände jag mig bättre på eftermiddagen och kunde äta en pizza på kvällen.



En buss räcker för att fylla träfärjorna över sundet.

Precis som kakmonstret verkar vara vanligt verkar vara vanligt i många hus verkar växelmonstret vara vanligt i många länder. Bolivia är ett av de länder där det är extra vanligt, speciellt i små byar och på landsbygden. Att köpa någonting kan bli mycket svårt då ingen har växel eller vill erkänna att de har växel då de inte vill bli av med den.

20 okt: Jag stannade en dag i Copacabana och vandrade runt lite i staden. Vid hamnen såg jag några titicacadoppingar, en doppingart som bara finns i Titicacasjön och som inte kan flyga. Jag ville fota dem men det var motljus och de var lite skygga. Då hyrde jag en trampbåt formad som en svan och trampade ut på sjön och kom nära doppingarna som inte anade oråd då jag såg ut som en svan.



Inga fåglar anade oråd då jag var utklädd till svan.

21 okt: Jag fortsatte på min cykel de sista kilometrarna till Peru och cyklade norrut längs Titicacasjöns västra strand. I gränsbyn Kasane låg lite snö på marken men smälte nu i rask takt. Det måste ha snöat under natten. Magen var fortsatt dålig men när ett gammalt par stoppade mig längs vägen och bjöd på potatis fick jag ner några av de sju sorterna de hade. Vi satt mitt på en åker och åt från en sjal som låg på marken med potatisarna. De hade som vanligt mycket svårt att skilja på Sverige och Schweiz. Så för att göra det extra tydligt för dem berättade jag om det schweiziska par jag nyss mött längs vägen. Jag var noga med att uttala skillnaden mellan Sverige och Schweiz extra noga: ”De kom från SCHWEEEIZ och jag från SVE-RII-GE” (fast på spanska förståss). Det gamla paret svarade ”Vad trevligt, från samma land”. Jag gav upp. Egentligen vet jag inte varför jag inte gett upp redan för många år sedan. Det verkar inte ha någon betydelse var i världen man befinner sig eller på vilket språk man pratar. Sverige och Schweiz blandas alltid ihop. Ibland blandar de här i Sydamerika även in Skottland.
Jag tackade för mig och fortsatte norrut. Jag hade inget förtroende för att mitt tält skulle klara en natt till, speciellt inte då det blåste lite. Jag siktade på att nå fram till byn Ilave. Det är märkligt att när magen mår bra och jag inte har ätit tillräckligt så förlorar jag snabbt energi och kan inte fortsätta längre utan att äta något. Men när magen är dålig kan jag cykla mycket längre utan att äta. Det är som om kroppen vet att jag ändå inte kan äta och då inte bryr sig om att tvinga mig att stoppa i mig mer energi.
När jag kommit fram till Ilave och flyttat in i ett rum gick jag hungrig till en butik. Det tog ett tag innan jag kom på vad jag ville ha, till slut blev det en yoghurt och några bananer.

22 okt: Jag blev snabbt orkeslös då jag inte ätit mycket på flera dagar så när jag kom fram till Puno vid sjöns nordvästra punkt stannade jag. Jag åt några piller mot bakterierna som härjade i magen och kunde äta på kvällen. Jag hade försökt undvika att ta mediciner mot problemen då jag föredrar att magen själv bygger upp ett försvar, men nu orkade jag inte längre. Under natten smattrade stora hagelkorn hårt mot plåttaket.

23 okt: Magen var redan bättre och denna dag kunde jag äta mer normalt. Det viktigaste var att jag kunde få i mig havregryn på morgonen vilket ger mig mycket energi. Puno var vitt av hagel som smälte snabbt och bildade strida strömmar av brunt lervatten längs de branta gatorna. Det gällde att tajma bilarna när jag passerade vattenpölar och strömmar så jag inte blev nerstänkt.
En bit norr om staden träffade jag på en familj med två söner i 12-årsåldern på tandemcyklar. I och med dem hade jag nu träffat sammanlagt 11 cyklister sedan La Paz. Vi utbytte lite information innan vi fortsatte. Jag var på väg mot ett stort mörkt regnmoln och trodde att jag snart skulle bli våt. Men strax innan jag hamnade i ovädret svängde vägen och jag klarade mig. Jag övernattade i byn Pucara.

24 okt: Jag fortsatte norrut i rikting mot Inkahuvudstaden Cuzco. Det märktes tydligt då spår efter inkafolket var vanliga i form av ruiner och terrassodlingar på branta bergssluttningar. När jag kom fram till Santa Rosa där jag övernattade märktes det att folket inte var vana med turister. Människorna vände sig om då jag passerade, de viskade och fällde kommentarer om gringon.

25 okt: Vädret var bättre och jag började långsamt jobba mig upp mot ett pass på 4350 meters höjd. Sedan bar det av neråt igen genom branta dalgångar tills jag kom fram till Cusipata på en kilometers lägre altitud och efter nästan 13 mil denna dag. På min högra sida syntes en bergskedja med snötäckta toppar som når över 6000 meters höjd.



Dalgången som leder mot cuzco.

26 okt: Jag fortsatte genom dalgången och passerade by efter by. Ur en by nära Cuzco vällde svart otäck rök ur vart och vartannat hus. De brände takpannor och då de redan eldat upp de flesta träd i närheten hade man nu istället börjat använda alternativa energikällor som t ex bildäck. Dalen var fylld av rök.
Lite senare tog jag en lunchpaus på en plats med utsikt över sjön Huacarpay, en sjö som jag besökt åtta år tidigare. Jag kände igen mig. Jag kom fram till mina vänners hus i Cuzco mitt på dagen, just innan regnet började vräka ner. De var sig lika men hade nu två vilda pojkar på fyra och sex år.

27 okt: Rob, som jag nu bodde hos och som jag jobbat med i Amazonas tidigare, var nu chef för Perus avdelning av Frankfurt Zoological Society, FZS. De jobbar bl a med att rädda hotade arter och att skapa nya reservat. Jag följde med till kontoret och fick hjälpa till med olika uppgifter.
På kvällen följde jag med Rob och Anahi till en kickboxarlektion för motions skull. Vi tröttade ut os med olika styrkeövningar och sparkar och slag på sandsäckar. Under mina sista slag så hoppade axeln ur led igen.
På sjukhuset var läkaren mycket mer intresserad av mina pengar än att hjälpa mig. Jag sade att det alltid brukar räcka med smärtstillande och något muskelavslappnande för att sätta tillbaka axeln på rätt plats. Men denna doktor ryckte i min arm utan bedövning. När jag sade att det gjorde ont sade han att det var bäst att söva mig. det ville jag inte utan sade att det skulle räcka med smärtstillande. Till slut blev jag sövd mot min vilja i alla fall. Han sade att han inte skulle söva mig utan bara ge mig lite grann mot smärtan. Det visade sig att han snarare gav mig för mycket. När jag fick räkningen förstod jag varför han så gärna ville söva, det var mycket dyrt.

28 okt – 23 nov: Jag stannade ett tag i Cuzco och hjälpte till i kontoret och följde med på fältturer. Det jag har hjälpt till med är bland annat att översätta mail till och från engelska, och jobbat med en handbok för parkvakter, Jag har fungerat som kontaktperson i arbetet med att försöka stoppa ett dammbygge som kommer förstöra mycket natur och många byar och även för en beställning av radiosändare till kondorer. Jag har dessutom utvecklat inventeringsmetoder för fåglar och däggdjur för ett projekt i nationalparken Manu.

3 nov: En av de resor jag följde med på gick till ett område nära bergsmassivet Ausangate, vars topp når 6384 m ö h. Jag och José gav os iväg klockan 02:00 på morgonen. Vi skulle bl a jobba med ett projekt för att rädda den andiska bergskatten, Sydamerikas mest hotade kattart. Längs vägen plockade vi upp bybor som var inblandade i projektet. När vi kom fram till Chilca träffade vi en upphetsad bybo som berättade att han sett katten samma morgon och hittat dess grotta. Jag och en annan man följde honom upp i bergen, dels för att kolla de fällor som var utsatta för katten, då de vill sätta ett radiohalsband på den, dels för att dokumentera grottan. De ville även ha mina kommentarer på placeringen av fällorna då de hade respekt för mina kunskaper då jag lyckats fånga en annan kattart i en egenhändigt byggd fälla åtta år tidigare i Peru. Vi gick genom ett vackert landskap och nådde över 5000 meters höjd. Ibland haglade det. Jag hoppades få se katten vid grottan men hade ingen lycka med det. Väl tillbaka till Chilca åt vi nyfiskad öring från floden. På vägen tillbaka till Cuzco stannade vi till på olika ställen för olika ärenden. Bland annat bestämde vi träff med lokalbefolkningen för ett senare möte. Vi kom tillbaka till Cuzco strax efter elva på kvällen, det hade varit en lång arbetsdag på 21 timmar.



En bild tagen från 5005 meters höjd.

10 nov: Det var dags för mötet med lokalbefolkningen vid Ausangate. Vi var sex personer från kontoret som åkte. Mötet ägde rum utomhus på en gräsplätt i en liten by kallad Josefina. Jag fick uppgiften att fotodokumentera det hela. Det var en uppgift jag gillade då jag normalt känner att jag besvärar folk när jag fotograferar dem och därför hellre låter bli. Men nu var det min uppgift och jag kunde ta bilder av de traditionellt andiskt klädda människorna.



Mötet i Josefina.

Mötet handlade om att med FZS hjälp starta ett reservat i området ägt av byborna. Målet var att skydda områdets värdefulla natur mot exploatering av exempelvis gruvbolag. Ett annat mål var även att med tiden få dit mer och mer turister så att reservatet till slut blir självgående utan att behöva ekonomisk hjälp av FZS. Mötet var mycket långt men lyckat, befolkningen var mycket positiva till det hela.



En traditionellt klädd kvinna.

När jag var i Peru sist besökte jag uppstarten av det första privata reservatet i Peru av detta slag, Chaparri, där jag spenderade två och en halv månad studerandes pampas katt. Då kom inga turister dit men nu är det tydligen ett populärt turistmål. Jag var den första gästen till det reservatet att få se en glasögonbjörn i det vilda. Numera har fler björnar kommit dit och det är troligtvis det bästa stället i världen för att se dessa björnar. Dessutom finns där ett lyckat projekt som ökat populationen av den utrotningshotade vitvingade guanen. Med andra ord är det reservatet ett mycket lyckat projekt.
När vi var klara för dagen övernattade vi en liten by i området, Huito.

11 nov: På morgonen besökte vi några inkaruiner som fanns på en bergstopp i närheten, Machu Pitumarca. De är sällan besökta ruiner och vi var de enda gästerna där. Efter det åkte vi till byn Pitumarca för att delta i en parad. Paraden fortgick i timmar på torget innan det var vår tur. Vi hade alla ljusblå skjortor med FZS märke på. När vi passerade borgmästaren och de andra höjdarna i området ställde de sig upp och applåderade oss. Det märktes att FZS var populära. Jag var glad att vi inte behövde marsera som de flesta andra gjorde med raka ben som slängdes fram och stampades ner i marken med kraft. Jag var även en anledning till uppståndelse då de inte var vana att se utlänningar där. Barn som gick förbi passade på att snabb känna på mig. När vi var klara med paraden blev vi bjudna på lunch och åkte sedan direkt tillbaka till Cuzco.



Inkaruinerna Machu Pitumarca.

15 nov: Jag hade nu varit flera veckor i Cuzco, inkahuvudstaden utan att besöka de närliggande ruinerna Saqsaywamán eller andra turistmagneter heller för den delen. Cuzco byggdes av inkafolket i formen av en puma. Puman kan inte ses längre då spanjorerna byggt över hela staden men Saqsaywamán var huvudet av puman och kan fortfarande ses. Denna dag tog jag mig till dessa ruiner och samtidigt få utsikter över hela Cuzco. Stenarna som utgjorde murarna var stora och hade perfekt passform i komplicerade vinklar. Murarna var byggda i sicksackform vilka formar pumans tänder.



Pumans tänder...



Utsikten ner mot låglandet i Manu NP.

16-20 nov: En annan resa jag följde med på gick till de högre delarna av nationalparken Manu. Manu är den mest artrika nationalparken i världen med bl a över tusen fågelarter, mycket mer än hela Europa. Jag jobbade där i fyra månader år 2001, men då på forskningsstationen Cocha Cashu i låglandets regnskog. Nu var vi i nationalparkens övre delar, vid trädgränsen för att kolla artsammansättningen av fåglar. Det var bergigt och oftast befann vi oss mitt bland molnen och det regnade en då och då. Vi satt upp nät och fångade fåglar som släpptes efter att de artbestämts. Mest speciella var nog de fem små kolibrier vi fångade. I handen kunde deras litenhet och starkt glänsande färger ses på nära håll, som att hålla levande juveler i handen. Men det gällde att släppa dem snabbt då de ofta behöver äta p g a sin höga metabolism.



En kolibri, Tyrian metaltail, flörtar med kameran.



Scarlet-breasted mountain-tanager.



Det fanns massor av epifytiska orkidéer i den fuktiga skogen.



Molnen dominerade både på himlen och i dalarna.

24 nov: Nu när jag sitter och skriver detta är det på dagen ett år sedan jag landade i Eldslandet i Argentina. Jag kommer inom kort att lämna Cuzco och cykla norrut mot Chaparri där jag hoppas fira jul med samma människor som jag firade julen och nyåret år 2001. Tanken är att hålla mig uppe i bergen till dess men flera vägar är avstängda p g a våldsamma strejker så jag får se om jag kanske blir tvungen att ta mig ner till kusten. För mycket regn uppe i bergen kan även det locka ner mig till kusten, regnperioden är sen men har på allvar anlänt nu.

 

Till föregående inlägg.                          Till nästa inlägg Kommentera gärna detta inlägg i Gästboken.