Jag håller även föredrag, berättar och visar bilder om mina resor. För företag och idrottsföreningar kan jag berätta om hur jag förberedde mig för resor, tala om hur jag sätter mina mål och hur jag sedan motiverar mig för att uppnå dem. Som biolog kan jag även hålla föredrag om naturen jag ser under mina resor.
Mina referenser hittar du under Partners »

Är du intresserad? Kontakta mig »
Tycker du om mina bilder? Jag har bilder till försäljning. Ta en titt i fotogalleriet och kontakta mig om du är intresserad. Jag har även många andra bilder. Mest på natur och landskap.
Scutisorex är det vetenskapliga släktnamnet på en näbbmus på omkring 100 gram som lever i Östafrika, Scutisorex somereni. Den har en ryggrad som är uppbyggd på ett mycket speciellt sätt som gör den enormt stark. En man på omkring 80 kg kan stå på näbbmusen utan att den tar skada (men det betyder inte att den inte protesterar).
Jobb i Serengeti
Jag har nu lämnat cykeln hemma i Sverige och istället börjat jobba. Jag har fått ett jobb på Lejonprojektet i Serengeti i Tanzania. Jag fortsätter do...
2010-11-07 10:38:03

Mer info »
Hosta i Quito
Hej! Jag har inte uppdaterat dagboken på ett tag. Det beror på att jag egentligen inte gjort så mycket sedan sist beroende på en långvarig hosta so...
2010-04-10 19:34:27

Mer info »
Brasilien
Nu har jag kommit till Brasilien. Ett land som låter som tropik och värme. Men hösten och vintern jagar mig an så länge norrut på kontinenten och ännu...
2009-06-04 22:22:34

Mer info »
Alla nyheter »
23 dec 2009 Pimentel, Peru

Sedan sist har jag cyklat rätt långt jämfört vad jag normalt gör under samma tid. Detta för att försöka hinna fram till mina vänner i norra Peru till jul. Därför har jag inte haft så mycket tid till stopp och att besöka olika platser. Så bara de platser jag verkligen ville se har besökts.

23-29 nov: Jag stannade en vecka till i Cuzco och förutom jobbet på Frankfurt Zoological Societys kontor försökte jag även få lite rättvisa från sjukhuset som behandlat mig för min axel som gått ur led. De hade som jag skrev om sist sövt mig mot min vilja och dessutom sedan även gett mig en väl tilltagen nota för det hela. Två personer från kontoret följde mig till sjukhuset varav en även var advokat. Först fick vi bara träffa ägaren och berättade historien för honom. Han hade ju inte varit med när jag blev behandlad. Nästa dag ville vi även träffa doktorn som behandlat mig men när vi kom tillbaka fanns bara narkosläkaren där. Det märktes att doktorn som behandlat mig visste att han medvetet handlat fel och han undvek oss hela tiden.
Jag köpte även ett tält då mitt förra ”stormsäkra” Haglöfstält blivit söndertrasat av vinden. Det blev ett litet tvåmannatält av det Chilenska märket Doite istället.

30 nov: På förmiddagen åkte jag och en från kontoret till sjukhuset för att slutligen göra upp med dem doktorerna om den behandling jag fått. När vi kom dit var advokaten redan där och sade att allt var klart. Jag fick skriva på ett papper och fick tillbaka 250 av 751 betalade sol, d v s ca 625 av 1880 kronor. En ganska liten summa att få tillbaka tyckte jag för att ha satt mitt liv i onödig risk och dessutom emot min vilja som jag gång på gång gjorde klart för dem. Dessutom är 1880 kronor redan från början en otrolig summa för att sätta tillbaka en axel och säkerligen ett turistpris. Andra gånger jag har varit på sjukhus för att sätta tillbaka axeln har jag betalat 0 och ca 250 kr i Argentina respektive Namibia. Så jag gissar att de även efter att ha betalat tillbaka pengarna så hade de ändå gjort en mycket bra affär av min axel.
Jag var inte nöjd och tankarna runt denna händelse fyllde mitt huvud när jag efter en dryg månad satte mig på cykeln igen och fortsatte ut ur Cuzco. Detta förstörde nöjet med att vara på cykeln igen och inte förrän under slutet av dagen när jag kom till en nedförsbacke med vind i hår, 180 graders kurvor och upp till 67 km/h i drygt tre mil blev jag på lite bättre humör. Nedförsbacken tog mig från 3715 meters höjd ner till 2130 meter, skillnaden kändes tydligt då luften var fuktigare och varmare. Vegetationen var även frodigare och överallt spelade syrsor.

1 dec: Vägen fortsatte flackt ner mellan dalens branta klippväggar. Jag följde floden tills jag kom till bron som korsade den. Sedan bar det av uppåt de följande fem och en halv milen, från 1870 meters höjd till ca 3400. Jag rörde mig inte långt i landskapet utan mest uppför. Den plats där jag stod och tittade ner på vägen jag nyss cyklat blev snart själv tittad ner på från ytterligare högre höjd. Så fortsatte det under hela dagen.  En rostig spik lyckades tränga sig igenom däcket och stack ut på andra sidan. Men luften pös inte ur däcket förrän jag drog ur spiken.



En punktering med eget namn, den hette Duga.

Jag var på väg mot ett ställe som ännu inte är så berömt som det troligtvis kommer att bli. Jag frågade en man om hur långt det var till avtagsvägen och han sade 7 kilometer. När jag cyklat 30 km kom jag fram till avtagsvägen. Där frågade jag en annan man om hur långt det var till byn Cachora. Han svarade 5 km och att det var platt. Några meter senare passerade jag en skylt som sade att det var 16 km och snart såg jag byn flera hundra meter nedanför mig. Jag hann inte ner till byn innan det blev mörkt så jag frågade vid ett hus längs vägen om det var ok att tälta där. Jag blev inbjuden. Efter middagen satte de på en DVD som vi tittade på. Det var från en fest där man släppte loss tjurar i en by. Ju våldsammare människorna stångades desto roligare tyckte de jag bodde hos att det var att titta. Efter ett tag bytte de DVD och sade att den var bättre då det var mer action och att några människor dog.

2 dec: På morgonen liftade jag ner till byn Cachora varifrån jag efter vägbeskrivningar från byborna började gå mot Choquequirao. Efter ett par timmar tog vägen slut och jag vandrade upp till ett krön där en klass på skolresa hade tagit rast. Därifrån kunde man se ruinerna på långt avstånd. Jag tyckte inte ruinerna såg så imponerande ut och hoppades verkligen att vägen dit skulle vara värd besväret. Klassen skulle inte gå längre och jag fick posera med dem på många bilder. Sedan fortsatte jag brant ner för en sick sackande stig på bergssluttningarna som ledden ner till floden Apurimac i botten av dalgången.  Det var en lång och krävande vandring och allteftersom jag kom längre och längre ner blev det varmare och varmare. Jag gick från ungefär 3000 meters höjd ner till ca 1400. Där nere fanns en plats att campa på och en gammal dam sålde frukter och dryck. Jag var mycket törstig och drack mycket. På vägen ner hade jag dessutom spanat in några mangoträd och undrat om de inte var mogna snart. Det var de och tanten vid campingen sålde dem. Jag köpte sex mangos och åt upp dem på en gång. Jag hade egentligen gått tillräckligt för dagen men bestämde mig för att fortsätta en bit till innan det blev mörkt för att få mer tid vid ruinerna nästa dag. Stigen fortsatte lika brant uppför andra sidan av dalgången. Efter en hel del mer sick sackande kom jag upp till en liten camping där jag slog upp mitt tält strax innan solnedgången. På campingen som hette Santa Rosa fanns en halt man som stödde sig med en käpp. Jag undrade hur lång tid det tog för honom att gå den sträcka jag just gått. Men han sade att han nästan aldrig lämnar bergen och går till byn. De kan odla nästan allt de behöver i bergen förutom ris.



Stigen uppför den nästan lodräta bergssluttningen.

3 dec: Jag gick upp fem på morgonen och fortsatte stigningen. Det var fortfarande långt kvar och jag skulle upp till drygt 3000 meters höjd igen. Luften var mycket fuktig. Längs vägen fanns enstaka hus där jag kunde få lite frukost. Efter ett tag började stigen plana ut och jag följde den längs bergssluttningen. Nedanför mig fanns stup som störtade ner hundratals meter ner mot dalen. Stigen fortsatte så några kilometer till och jag kom in i en regnskog som var full av färgglada fåglar. Slutligen kom jag fram till ruinerna kallade Choquequirao. Dessa ruiner är upptäckta relativt nyligen och började inte grävas ut förrän under 1970-talet.  Ännu finns mycket kvar att gräva ut då bara 30-40 % är utgrävt hittills. Många tror att när allt ät utgrävt så kommer det att vara större än Machu Picchu, Perus och kanske Sydamerikas största turistattraktion. Det var verkligen större än det såg ut att vara på avstånd. Men byggnadskomplexen var mer utspridda än i Machu Picchu. Jag spenderade några timmar för att hinna med att se det mesta av ruinerna. Men nere på de mycket branta sluttningarna fanns mer att se i form av stora terrassodlingar.



Terassodlingarna placerades alltid på riktigt branta sluttningar, oftast just ofanför lodräta stup.

Ruinerna var verkligen värda ett besök men jag har svårt att tro att de skulle bli mer populära än Machu Picchu. Dels p g a otillgängligheten. Jag har svårt att se att man skulle kunna bygga en väg som ens kommer nära dessa ruiner i Choquequirao. Dels för att placeringen av Machu Picchu i landskapet är fantastisk på sadeln av ett berg. Choquequirao har en liknande placering men inte lika vacker och dessutom får man inte samma överraskning med hela utsikten av staden på en gång.  Dels tror jag inte Choquequirao kommer att bli mer populär då ruinerna är mer utspridda och inte samlade som i en stad. Men jag tror säkert att Choquequirao kommer att bli mer populärt och jag är glad att jag besökt ruinerna innan den stora folkströmmen. Machu Picchu har mer än tusen besökare dagligen. Jag såg i listan vid entrén i Choquequirao att jag var en av sju besökare den dagen och jag såg knappt de andra. När jag lämnade ruinerna för att gå ner till mitt tält igen seglade en kondor ovanför. En stor tarantellaspindel sprang över vägen och ville inte stanna länge för fotografering.  Jag såg de små åkerplättarna och husen som fanns högt uppe på bergssluttningarna på andra sidan dalen och fascinerades platserna som människor valt att bo på.



Centret av Choquequirao uppe i bergen.

Väl tillbaka till campingen packade jag ihop tältet och tog det med mig ner till den andra campingen vid floden. Jag han nästan sätta upp tältet där när regnet började ösa ner. Det kom ingen period av duggregn utan helt plötsligt vräkte det bara ner och jag blev genomsur på bara några sekunder. Det var faktiskt rätt skönt efter en svettig vandring i bergen. Jag åt några fler mangos innan jag gick och lade mig. Jag kunde konstatera att mitt nya tält var vattentätt till skillnad från det gamla.

4 dec: Jag gick tillbaka mot byn cachora igen. Men jag hade blivit lite dålig i magen av allt bäckvatten som jag druckit. Det gjorde den redan tuffa promenaden mycket svårare då jag inte kunde äta och dricka tillräckligt. Pauserna jag gjorde blev allt längre och allt oftare.
Jag hittade en vacker orm på stigen som hade svarta, röda och vita ringar över hela kroppen. En del av dem som ser ut så är mycket giftiga medan andra arter är helt ofarliga men utnyttjar färgerna för att låtsas vara giftiga. Jag tror att just denna orm kan ha varit av den senare sorten för när jag omplacerade den för fotografering och gång på gång flyttade den då den försökte fly så försökte den aldrig att bitas. Eller så ville den bara spara på sitt dyrbara gift.



Giftig eller bara låtsas vara giftig..? Men vacker var den i alla fall.

När jag närmade mig byn använde jag mina sista krafter för att orka fram. På ett hotell där jag hade lämnat några saker bad jag om te vilket gav mig lite extrakrafter att nå till ett billigare hotell längre in i byn. Där somnade jag snabbt på sängen utan att äta middag.

5 dec: Jag åkte upp till huset där min cykel väntade. Min mage var lite bättre men benen var fortfarande trötta så jag bestämde mig för att inte cykla så långt denna dag. Jag visste inte då att jag till slut skulle ha cyklat 11,5 mil när dagen var över. Det började med långsam cykling i en uppförsbacke i 8 kilometer till ett pass på 4000 meters höjd. Därifrån bar det av utför i rask fart de följande fem milen. Staden Abancay, där jag tänkt stanna för dagen och vila mig, svischade snabbt förbi. Snart kom jag ner till tropisk värme och fleecetröjan och byxbenen åkte av. Vid ett vägskäl satte jag mig med kartan och tog en funderare. Den ena vägen ledde norrut genom Peru uppe i bergen. Denna väg skulle säkerligen vara vackrare då den gick mellan berg och dalar. Den andra vägen ledde ner till Perus kust, där skulle jag slippa regn men även få stå ut med mycket värme. Men först skulle jag få cykla över Anderna innan jag kunde cykla ner till kusten. Det som avgjorde valet var att jag ville anlända hos mina vänner i Chiclayo i norra Peru till jul. Kustvägen skulle vara mycket snabbare. Om jag valde vägen genom bergen skulle jag aldrig hinna fram, även om jag egentligen var mer sugen på den. Innan jag fortsatte blev jag bjuden på mat på en vägrestaurang vid vägskälet.
När jag fortsatte utsattes jag för den illusion som jag så ofta innan utsatts för när jag cyklar i backiga områden. Jag tyckte att vägen var plan eller med lite medlut. Men jag förstod att det inte kunde vara så såvida inte floden jag cyklade längs rann uppför. Dessutom sade kartan att jag cyklade uppför.
Jag övernattade i en liten by kallad Santa Rosa.

6 dec: Det var redan varmt när jag lämnade Santa Rosa. Men ju längre jag cyklade desto högre upp kom jag och det blev möjligtvis något svalare mot eftermiddagen. På mina båda sidor hade jag höga branta bergssluttningar av röd sten kryddade med gröna buskar och träd. Floden växlade sida då och då när jag korsade broar.
Illusionen om att jag cyklade mer nedför än uppför fortsatte. Folk varnade mig för den uppförsbacke som jag skulle komma till nästa dag där vägen skulle göra sju svängar i sin klättring uppför berget. När jag berättade om den väg jag cyklat på i norra Argentina som gjorde 73 svängar innan jag nådde passet blev de chockade. Jag tänkte också på den väg jag cyklat på för bara någon vecka sedan som tog mig upp från under 1900 meter till 4000 meter, den gjorde också en hel del svängar.
Jag vilade och övernattade i Cotaruse där jag fick ett rum som ännu inte var helt färdigt. Det stod lite bråte i rummet och en elektriker kom in och mixtrade med elkablarna som stack ut här och var.



Ett stopp vid en typisk restaurang i området.

7 dec: Jag kom iväg ganska sent och visste att de sju svängarna skulle komma snart. Jag cyklade långsamt uppför berget och tog en del raster för att svalka ner mig och syresätta blodet igen. Jag såg fram emot svalkan som väntade däruppe. När de sju svängarna var avklarade fortsatte dock vägen uppför om än inte lika brant. Men jag fick motvind och det tog på krafterna. Det var först inte så svalt som jag trott, svalkan kom inte förrän kvällen närmade sig. Jag hade återigen kommit upp på höglandet och överallt betade alpackor och det fanns även några vikunjor. Jag hann inte så långt som jag hoppats och när jag kände mig klar för dagen letade jag reda på en plats som inte lutade alltför mycket och som inte hade några taggiga små buskar. Det var inte lätt men till slut hittade jag en plats som var tillräckligt bra. Under natten kröp temperaturen ner till -6,5 grader.

8 dec: På morgonen såg jag en folksamling en bit bort från mitt tält. Jag gjorde mig klar och började cykla. När jag kom närmare folksamlingen såg jag att de höll på att klippa alpackor. Jag tänkte att det skulle vara kul att se men ville inte tränga mig på. Men de började vinka åt mig att jag skulle komma. Jag svängde av vägen och hälsade. De bad mig ta med kameran och komma innanför stängslet där de klippte djuren. Alpackornas ben bands ihop med snöre så att de inte skulle kunna resa sig upp och springa därifrån. Ullen klipptes för hand med en enkel sax och det var ett konstant skrikande från förskräckta alpackor. En man ville att jag skulle prova på att klippa lite. Ullen var mycket lång, mjuk och tät samt inte så fet som fårull. När ullen klipptes bort verkade den svälla och djuren såg mycket små ut där de låg i ett hav av sin egen ull. När de var färdigklippta släpptes de och jag måste säga att de såg ut att ha tappat all sin värdighet med ullen. De såg faktiskt lite löjliga ut.



En alpacka fångad för klippning.



Jag får prova på att klippa den långa och fina ullen.

Jag fortsatte på höglandet som aldrig var riktigt platt, långa flacka uppförs och nedförsbackar tog mig genom landskapets grässlätter på upp till 4300 meters höjd. Mot slutet av dagen kom jag dock till en lång och brant nedförsbacke som kurvade sig nerför bergssluttningen. Det gick fort och de vita och gula väglinjerna tycktes komma till liv under mig när jag genade i kurvorna. De började röra sig fram och tillbaka under mig i långa gummiaktiga vågrörelser. Jag hoppades på att hinna fram till Nazca nästa dag. Jag visste att innan jag kunde komma dit så väntade ett pass på 4390 meter över havet. Så för varje meter jag flög nerför vägen kände jag att mina förhoppningar om att hinna fram nästa dag grusades mer och mer. I fyra och en halv mil cyklade jag nerför vägen i hög fart. Det blev rätt kyligt med fartvinden som blåste igenom mina kläder. När jag kom fram till Puquio tog jag rast för dagen.

9 dec: Jag visste att jag hade en lång dag framför mig. Så jag gick upp tidigt för att börja cykla medan skuggorna fortfarande var långa. Jag var mentalt förberedd på en lång uppförsbacke under förmiddagen. Därför var det skönt att jag kände mig ovanligt stark denna dag. Trots att det gick uppför blev jag inte speciellt trött. Dalen nedanför mig var täckt av moln. Jag blev förvånad när det plötsligt gick utför. Jag skulle ju upp, upp till 4390 meters höjd innan det skulle bära av utför. Detta innebar ytterligare tidsfördröjning innan jag skulle komma till passet. När det till slut på allvar började gå uppför mot passet hade jag nu ännu mer klättring att göra. Moln började hopa sig ovanför mig och jag såg att det redan regnade här och var bland bergen. Jag cyklade fram och tillbaka uppför bergssluttningen. Det började dugga och gick snart över i regn. Det passade inte mig då min regnjacka låg kvar i Cuzco. Som tur var uppenbarade sig en vägrestaurang, den enda i området. Där drack jag kaffe och väntade jag ut regnet i två timmar.



En lång nedförsbacke väntade...

Innan jag lämnade restaurangen fick jag veta att det var 4,5 kilometer till passet. Det visade sig inte helt överraskande vara det dubbla. Varför folk här inte helt enkelt kan säga att de inte vet hellre än att hitta på något vet jag inte. Men det verkar vara det allmänna sättet att gå till väga när man inte vet. Lite tidigare sade en man att det bara var en kurva kvar innan passet. Sanningen var att det var många kurvor kvar till passet. Men väl uppe över passet kom jag till ett mer platt område innan det började gå utför igen. Jag rullade från en höjd av 4390 meter ner till 620 meter över havet på ungefär 9 mil, en fallhöjd på 3770 meter. Jag förflyttade mig från det kyliga och regniga höglandet till torr och varm sandöken på ett par timmar. Jag hade inte varit nere på under 1000 meters höjd på drygt fyra månader förutom ett kort besök till Amazonas i Bolivia. Jag kom fram till Nazca strax efter solnedgången.



Öknen var rätt vacker vid solnedgången.

10 dec: Jag var inte van med värmen och större delen av natten pressade jag mig mot betongväggen för att svalka mig. När jag kom ut på morgonen var det som om jag hade bytt land. Efter gårdagens cykling från de fuktiga, kyliga och gröna högländerna hade jag nu hamnat i en torr, karg och varm öken.
Jag åkte till flygplatsen och satte mig i ett litet Cessna plan för sex personer inklusive piloten. Vi flög mot de berömda Nazcalinjerna som fanns i öknen i närheten gjorda av Nazcakulturen före Inkatiden. Vad linjerna föreställer kan inte ses från marken utan man måste flyga för att se det. Därför är teorierna många om varför Nazcakulturen gjorde dessa figurer och hur. Vissa tror t o m att de har haft hjälp av utomjordingar. Bland de mer berömda figurerna finns en apa, en kondor, en kolibri och en hund. Vissa figurer är över tvåhundra meter långa. Det finns även märkliga figurer som folk tvistar om vad de egentligen föreställer. Dessutom finns avlånga trianglar och linjer som går kilometervis genom öknen. Detta tror en del kan vara en kalender av något slag.



Kolibrina var en av de finare och bättre bevarade av figurerna.

På eftermiddagen åkte jag och ett tyskt par från planet till några akvedukter strax utanför Nazca, Cantallo. De var byggda som stora brunnas som man kunde gå ner i en spiral till ett underjordiskt vattendrag. Systemet är genalt byggt och komplicerat. Det märkliga är att det finns nästan identiska system i Mexico och Iran.
Sedan åkte vi till mycket gamla öppna gravar ute i öknen, Chauchilla. Gravarna är mycket äldre än Inkakulturen och vi kunde se hur skelett av både barn och vuxna var placerade i sittande ställning med kläder på. En del hade deformerade skallar. De såg rätt makabra ut där de satt med benknotor uppradade bredvid sig.



Ett av de många skelett som satt  i sina öppna gravar i öknen.

11 dec: Landskapet var inte helt platt utan det fanns en del branta och längre backar, både uppför och nerför. Den senare tiden på hög höjd har jag inte känt mig speciellt påverkad av den tunna luften så jag måste a acklimatiserat mig bra. Det märktes nu tydligt i uppförsbackarna. Det krävdes mycket mer för att jag skulle bli andfådd och när det väl hände räckte det oftast med bara några andetag för att återhämta mig. Luften kändes tydligt tätare.
Jag passerade genom det område med linjerna i öknen som jag flugit över dagen innan. Nu kunde jag se hur linjerna såg ut på nära håll. De var urgröpta ur marken och mörkare stenar var borttagna så att den ljusare sanden under blev synlig.
Det blev varmt mitt under dagen och min skugga gömde sig rakt under cykeln. Öknen jag passerade igenom var helt karg. Förutom vid flodbankarna som var gröna växte inte någonting alls i den bergiga och grusiga öknen. När jag närmade mig staden Ica såg jag hur mycket höga sanddyner reste sig på båda sidor av vägen.
Strax innan kvällen kom jag fram till Ica som inte har några speciella turistattraktioner i närheten och således var jag ensam turist i staden så vitt jag kunde se. Därför fick jag rätt mycket uppmärksamhet när jag cyklade in mot centrum.

12 dec: Öknen övergick mer och mer från grus till sand. Efter sju mils cykling kom jag fram till Paracas och Stilla havet. Efter att ha letat runt lite hittade jag ett rum vars pris inte var ett överpris i denna turisthåla. Jag fick även ett vettigt pris på en båttur ut till Islas Ballestas nästa dag.

13 dec: På morgonen åkte jag ut med båten till Ballestasöarna, några öar en bit ut i Stilla havet som formligen kokar av liv. På vägen ut såg vi en grupp delfiner som simmade i närheten av båten. De klippiga öarna är helt täckta av fåglar, mest skarvar, sulor, pelikaner och tärnor. Närmare havet satt pingviner och sjölejon på klippor och stränder.



Peruanska pelikaner hoppas på en liten munsbit.



Ett sjölejon poserade på klipporna.

14 dec: Nu började på allvar racet mot att hinna till Chiclayo i norra Peru till jul. Det var ca 100 mil kvar och jag hade ungefär tio dagar på mig att hinna dit. Det vore bra om jag kunde göra det på ett par dagar färre. Jag ville även hinna tillräckligt långt denna dag för att ligga i bra läge till Lima inför nästa dag. Jag cyklade på under dagen. Först gick vägen längs stranden men letade sig efter ett tag uppför klipporna och följde sedan kustlinjen så att jag hade utsikt över havet under större delen av dagen. Förutom alla bilar och vägen var allt jag såg sand och vatten. När jag till slut stannade för dagen i en by kallad Asia hade jag cyklat drygt 15 mil. En bra start på resan norrut i Peru.

15 dec: Efter att ha lyckats få dubbel frukost på hotellet i Asia fortsatte jag mot Perus huvudstad Lima. Lima, med ett rikt kulturliv, stränder, restauranger, affärer, världsarv, mycket folk, bilar, föroreningar, smog, katedraler, buller, stress och kriminalitet. Jag hade bara tänkt cykla igenom staden med ungefär lika stor befolkning som Sverige. Men det visade sig att Lima hade andra planer för mig. När jag skulle korsa en gata kom en bil i hög fart för att köra om den bil som hade saktat in för mig. Den bromsade och jag gjorde allt för att hinna undan. Bilen träffade ben bakre cykelväskan och kastade omkull cykeln och ett par väskor flög av. Själv klarade jag mig undan med bara en liten smäll på vaden från cykeln. Bilen som kört på mig försvann snabbt. Men nu stod jag där på en smal refug mitt i vägen med en trasig cykel. Pakethållaren lyckades jag bända tillbaka med bara händerna så att den inte stack in i hjulet. Bakhjulet som blivit skevt skulle jag ha kunnat rätta till genom att justera ekrarna. Redan några dagar innan hade jag försökt justera ekrarna då de behövde spännas. Men jag hade inte lyckats då de satt hårt fast och inte kunde rubbas. Så jag kunde inte justera hjulet nu heller. För att kunna fortsätta var jag tvungen att koppla bort den bakre bromsen så att hjulet inte tog emot där. Efter några kilometer till i staden hittade jag ett hotell där jag kunde bo. I hotellet blev jag väl mottagen och jag blev inbjuden på mat hos ägarinnan. Hon lovade att hjälpa mig att hitta någon som kunde laga cykeln nästa dag.

16 dec: Vi tog med hjulet till en cykelverkstad men inte heller de kunde rubba ekrarna. Det var bara att klippa av alla och ersätta dem med nya ekrar. När det var gjort tyckte jag det var bättre att stanna en dag till så jag kunde börja cykla på morgonen nästa dag istället. Under dagen och kvällen ville hotellägarinnan och hennes familj att jag skulle prova på så mycket peruansk mat som möjligt. På kvällen somnade jag mätt.

17 dec: Det var mycket smog i luften och trafiken var lika tät. För varje avfart jag passerade på vägen ut ur Lima hoppades jag att jag skulle bli av med lite fler bilar. Efter några mil var jag ute på landsvägen i sandöknen igen och det var inte lika mycket bilar längre, en lättnad. Längs vägen stod en hel del poliser och extraknäckte inför julen. Jag har aldrig sett en sådan aktivitet bland poliser tidigare. I var och varannan korsning stod en bil med ett par poliser. De gjorde nog en bra extrapeng i form av mutor. En man i familjen jag just bott hos hade nyligen berättat för mig hur en poliskvinna hade stoppat honom och krävt att få en muta så han skulle slippa böter. På eftermiddagen kom jag fram till Huacho efter en lång och varm dag i öknen.

18 dec: Värmen fortsatte trots att det var mulet. Då jag faktiskt hade lite medvind uppskattade jag de vindpustar jag fick i ansiktet från lastbilar och i nedförsbackar. Under vissa sträckor kantades vägen av drivande ljusgrå, nästan vita, sanddyner. Under eftermiddagarna gick det lättare att cykla då jag normalt hade lite mer medvind men ännu viktigare, det var lite svalare. Jag övernattade i Huarmey.

19 dec: Efter två dagar i rad med nästan 15 mil cyklade båda dagarna behövde jag en kortare dag för att vila benen lite. Vid lunch stannade jag till vid en vägrestaurang mitt i öknen för att äta. Jag blev väl mottagen av ägaren som visade dig gilla de motorcyklister, cyklister och vandrare som passerade. Jag fick skriva en sida i en gästbok som var fylld av bokstäver skrivna av andra resenärer. Mest stolt var han över den man som kommit gående förbi för ett antal år sedan. Denna man skulle gå från Tierra del Fuego i södra Sydamerika till London under elva år utan att använda sig av någon form at transporthjälp, inte ens cykel eller båt. Restaurangägaren bjöd på mat. Jag fortsatte sedan över ett litet berg till Casma och vilade benen där efter bara 8,5 mil cyklande.

20 dec: Det blev ytterligare en kort dag, bara sex mil till Chimbote. Men det berodde inte på att benen behövde vila utan mer på att det passade sig bättre att göra så när jag studerade kartan. Under dagen mötte jag sju colombianer på 7 colombianer på cykel på väg söderut. De ingick i en grupp på totalt 21 cyklister som tillsammans cyklade genom Sydamerika.

21 dec: Sedan Lima har landskapet sett mer eller mindre likadant ut. En sandöken men en del sanddyner. Det har varit ganska långa upp och nedförsbackar mest hela tiden med plattare och grönare dalgångar som oftast är uppodlade och med byar. Ofta kunde jag se Stilla havet på min vänstra sida. Landskapet var fortsatt likadant men jag märkte att upp och nedförsbackarna började minska i storlek. På eftermiddagen kom jag fram till Trujillo där jag stannade.

22 dec: Det blev en blåsig dag, men för en gångs skull hade jag vinden i ryggen eller från sidan. Sanden dansade som slöjor över vägen. Då det var varmt svettades jag och sanden fastnade på huden som kändes som sandpapper efter ett tag.  Längs vägen jobbade folk bland annat i risodlingar med oxar som dragdjur. Man odlade också en hel del sockerrör och stora laster passerade med dessa. Jag cyklade några extramil denna jag så att jag lätt skulle hinna fram till Pimentel nästa dag. När jag kom till Chetén nöjde jag mig dock för dagen.



Det får plats rätt många sockerrör på en lite lastbil.


23 dec: Jag cyklade den sista sträckan in till Pimentel. Det blev drygt 8 mil men det kändes som en mycket kord dag då jag ofta cyklat över 14 mil de senaste dagarna. För åtta år sedan firade jag jul och nyår med vänner i Pimentel. Bl a med Heinz Plenge som är Perus mest kände naturfotograf och Rob Williams som är biolog och som jag jobbade tillsammans med i Amazonas samma år. Det var därför mycket roligt att nu komma tillbaka till jul och nyår igen och se alla vänner igen. Deras hus ligger precis på stranden och havets vågor brusar in dag som natt. Så jag hann fram precis i tid, en dag innan jul. Nu kommer jag att stanna i området här ett tag och förhoppningsvis följa med på ett par resor i norra Peru. Jag ser även fram emot att åka till Chaparri, ett privat naturreservat där jag studerade en vildkatt tidigare.

Att det skulle bli en vit jul här är inte så sannolikt då jag befinner mig i Perus öken och temperaturen oftast ligger över 30 grader.

GOD JUL och GOTT NYTT ÅR TILL ER ALLA!

Till föregående inlägg.                   Till nästa inlägg


Kommentera gärna detta inlägg i Gästboken, kanske en julhälsning.

Administration - Design och Webbutveckling av Webking webbutveckling och it-konsulting ab