Det är inte ovanligt att cykla på en medelhastighet mellan 5 och 7 km/h i Anderna. Inte heller är det ovanligt att cykla mellan 50 och 70 km/h, det beror bara på om man är på väg nedför eller uppför. Sedan jag skrev sist har det varit mycket av båda varorna. Från kusten har jag cyklat upp över Anderna för att sedan rulla ner till Amazonas regnskog på andra sidan för att sedan cykla upp igen till Quito, huvudstaden i Ecuador. Det har därför varit stora variationer i väder och natur. Från täta regnskogar där värmen har varit jobbigare än uppförsbackarna till höglandet utan träd och temperaturer nära noll på nätterna.
14 feb: Nöjd och belåten med resan till Galapagos började jag förbereda mig för att cykla vidare från Guayaquil. Bland annat genom att fylla på matförrådet i väskorna. Folk på gatorna försörjde sig på alla tänkbara sätt. En del gick till exempel runt med en 3-liters läskflaska höjd över huvudet och sålde drycken i plastmuggar.
15 feb: Det regnade på morgonen så jag väntade ett tag och kunde snart cykla iväg utan regn. Men att det inte regnade innebar ingen garanti för att jag inte skulle bli blöt denna dag. Det var karneval i Ecuador. Det betyder dock inte att man ser någon som dansar på gatorna. Däremot fick jag min första vattenballong rätt i ansiktet. Det var vattenkrig och mest barn och ungdomar som krigade men även vuxna. Många åkte omkring på flaket av pickupbilar eller lastbilar och kastade vattenballonger eller öste hinkar med vatten över folk som kom för nära. Andra hade sina baser på marken. Även de var beväpnade med ballonger och hinkar men även vattenslangar. Jag slapp undan många gånger men när jag kom fram till Bucay var jag dyblöt och det började snart regna igen. Men det var faktiskt bara skön att få lite svalkande vatten över sig. Jag hade förflyttat mig drygt tio mil inåt landet från Guayaquil.
En restaurang längs vägen visar på typiskt sätt stolt upp grisen som serveras.
16 feb: Sista karnevaldagen i Ecuador. Jag var förberedd på att bli blöt igen vilket jag också skulle bli, men inte p g a vattenkriget. Det gick ganska långsamt fram då jag var på väg uppför Anderna igen. Allt var mycket grönt vilket kändes ovanligt. I Peru och norra Chile är västsidan av Anderna mycket torr. I Ecuador var det tropisk regnskog. Efter att tag kom jag fram till en bilkö. Eftersom jag hade cykel kunde jag cykla om alla bilar i kön och se vad som orsakat den. Ett jordskred med mycket lera och stora stenblock blockerade vägen. En hjullastare arbetade frenetiskt för att öppna vägen igen men leran flöt ut mer och mer och det tog lång tid. Efter ett par timmar öppnade de vägen och jag kunde passera. Men leran täckte snart vägen igen och bara några få bilar hann passera. På andra sidan cyklade jag förbi en 6 kilometer lång bilkö. Det började regna. Regnet fortsatte resten av dagen och jag blev helt blöt. Så länge det var uppförsbacke var det bara skönt då det svalkade. I de enstaka nedförsbackarna kändes det lite kyligt och mot slutet av dagen var jag lite kall då jag kommit upp på lite högre höjder där det inte var så varmt längre. Den varma duschen i Pallatanga var mycket uppskattad. Jag konstaterade även att jag nu cyklat 1500 mil sedan starten i Eldslandet.
17 feb: Jag var glad över att det inte regnade denna dag. Vägen fortsatte uppför Anderna och det gick mycket långsamt fram. Jag kände mig svag vilket gjorde att det gick långsammare än normalt och jag använde lägre växlar än jag normalt skulle ha gjort. Det blev svalare och svalare. Mot eftermiddagen var jag tvungen att sätta på mig fleecetröjan och byxbenen. Det var första gången på länge jag använde byxbenen. När jag gjorde en paus kom en gammal man fram och frågade var jag var ifrån. Jag svarade Sverige. Mannen hörde inte och frågade igen. Jag svarade Sverige igen, Pakistan konstaterade han. Det var nog det land han hade hört talas om som lät närmast likt Sverige antar jag. Senare fick jag frågan av en annan man om jag var från Brasilien. Denna fråga var dock befogad kom jag på efter ett tag då jag hade brasilianska flaggan på min t-shirt. Jag hade hoppats hinna fram till Cajabamba denna dag men uppförsbacken tog för lång tid. Så när kvällen närmade sig stannade jag vid några hus nedanför vägen och frågade om jag fick tälta i närheten. Det gick bra. Jag frågade även om vatten och de pekade ner mot bäcken i dalen. Jag behövde vatten så det var bara att börja vandra. Jag var noga med att koka och sterilisera vattnet då bäcken rinner genom betesmarker och lokalbefolkningen tvättar sina kläder där. Eftersom jag var van med temperaturer på över 30 grader om dagarna och varma fuktiga nätter så kändes det rätt kallt i tältet när temperaturen nu sjönk till 2 grader under natten.
18 feb: Då jag inte hade planerat att tälta natten innan hade jag inte mycket att äta till frukost. Därför kändes det extra jobbigt att fortsätta uppför i hård motvind. Så jag började gå istället och sköt cykeln vid min sida. Som tur var hade jag bara två kilometer kvar till passet ca 3500 meter över havet och jag fick nedförsbacke. Det gick fort nedför och efter ytterligare 16 kilometer kom jag fram till staden Cajabamba där jag åt en stadig frukost. Sedan fortsatte jag ett par mil i nedförsbacke till Riobamba där jag tänkt nöja mig för dagen för att vila mig efter de senaste dagarnas uppförsbacke. Men eftersom det gått lätt denna dag så frågade jag en man på en mack om nedförsbacken fortsatte även efter Riobamba. I så fall skulle jag kunna fortsätta en bit till. Mannen sade att vägen jag ville cykla var avstängd p g a en alltför aktiv vulkan. Han sade att det var bättre att fortsätta längs huvudleden och att jag hade mest nedförsbackar att vänta mig. Så jag bestämde mig för att fortsätta till nästa by, Mocha. Det var mest uppförsbackar men inte lika branta som tidigare. Värre var dock att motvinden hade hittat mig igen och gjorde att mina redan trötta ben jobbade långsamt. Efter ett tag märkte jag dock att det gick mycket lätt att cykla uppför och kom på att vinden avtagit. Väl framme i Mocha efter ytterligare tre mil fick jag veta att det inte fanns någonstans att sova där så det var bara att fortsätta mot Ambato. Så efter ytterligare två mil var jag framme där och frågade vid en mack hur långt det var kvar till Pelileo. De sade att det var fyra kilometer och bara nedförsbacke. Efter 15 kilometer och två uppförsbackar i nedförsåkningen var jag framme i Pelileo. Men väl där tyckte de att jag skulle fortsätta till Baños ytterligare två mil bort. Så det gjorde jag, förutom en brant men kort uppförsbacke mot slutet gick det fort nedför längs en brant och slingrande väg. Jag han fram just när det blev mörkt och tog in på ett hotell tillsammans med två motorcyklister från Tjeckien som jag träffade just utanför Baños. Kilometerräknaren summerade 128 kilometer denna vilodag som jag från början planerat att bara cykla 40 kilometer. Jag hade bytt slutmål för dagen fyra gånger och hade kommit ner till ca 1500 m ö h.
19 feb: Baños är det ord som oftast används för toaletter i Sydamerika så kanske var denna by känd för alla sina toaletter. Eller så syftade namnet på bad vilket var troligare då det fanns varma källor där och lokalbefolkningen vallfärdar dit under helger för att bada. Det senare alternativet visade sig vara sant. Jag, motorcyklisterna och en Irländare från samma rum besökte ett ställe som hade flera bassänger i olika temperaturer. Ovanför fanns ett smalt vattenfall som störtade nerför en brant klippa täckt av gröna växter. På andra sidan klippan fanns den 5023 meter höga vulkanen som blockerat den väg jag ville cykla tidigare. Detta fick bli min vilodag istället.
20 feb: Det regnade på morgonen så jag började inte cykla förrän efter lunch. Jag cyklade ner längs en dal mot Amazonas lågland. I dalens botten rann en kraftig flod och det fanns många stora som små vattenfall att se längs vägen. Det var mycket grönt och uppe i träden trängdes mossor, ormbunkar, orkidéer och bromelior. Efter ett tag började det regna kraftigt igen och jag väntade ut det i ett litet café. När det klarnade upp fortsatte jag. Luften var sval och fräsch kändes som den friska luften efter ett regn en svensk sommar. Det blev fart på de färgglada fåglarna i träden. Jag kom fram till Puyo lagom till kvällen och vilade där.
Det blev allt grönare ju längre ner jag cyklade.
21 feb: Det var uppehåll men mulet varmt och fuktigt. Jag hade redan kommit ner från Anderna men vägen fortsatte långsamt nerför med nedförsbackar som hela tiden var något längre än uppförsbackarna. Landskapet växlade mellan regnskog och byar med odlade områden. På eftermiddagen kom solen fram och värmen jobbig. I varje uppförsbacke överhettades jag och var tvungen att stanna för att svalka mig. I en uppförsbacke hittade jag en klar bäck där jag svalkade mig ett tag. Kort efter att jag korsat Napofloden kom jag fram till Tena.
22 feb: Det blev ytterligare en varm dag och jag överhettades i uppförsbackarna. Det var dessutom uppförsbacke mest hela dagen då jag efter att ha kommit ner till Amazonas nu var på väg upp mot molnskogarna på Andernas sluttningar igen. När det på eftermiddagen kom lite svalkande duggregn var det bara välkommet. Det blev glesare och glesare mellan byarna och mer och mer trevlig regnskog. Närmare kvällen kom jag till en liten by där jag stannade för att köpa juice och damen sade att jag var mycket nära ett pass och att det sedan skulle vara nedförsbacke hela vägen till Cusanga. Men det var inte sant att passet var nära vilket jag skulle ha misstänkt. Så när mörkret föll var jag fortfarande på väg uppför och ingen plats fanns att sätta upp tältet på då det var antingen tät regnskog eller bergssluttningar längs vägens sidor. Träden i djungeln omkring mig hängde som gråsvarta silhuetter över mig. Hade det varit i en film hade det säkert spelats någon dramatisk musik och någonting farligt hade lurat i mörkret. Men i verkligheten var det bara vackert. Efter någon timme i helmörker märkte jag att det började gå utför. Efter några kilometer till kom jag fram till den lilla byn Cusanga som bestod av några hus. Det var blött på vägen så det måste nyligen ha regnat innan jag kom dit och kort efter jag kom in på hotellet började det regna igen.
Många vattenfall syntes längs vägen.
23 feb: Ett strilande och svalkande duggregn blötte mig långsamt medan jag cyklade till Baeza. Det var bara två mil dit men jag nöjde mig med det för att vila mig till nästa dag. Då väntade en brant backe upp mot ett pass på drygt 4000 meter. Då jag fortfarande kände mig mycket svag i uppförsbackarna tyckte jag att det var värt ett försök att vila benen lite.
På kvällen när jag gick längs den lilla byn kändes det som om benen var fulla av energi. Det bådade gott inför morgondagen. Gatlyktorna attraherade många och stora nattfjärilar som virvlade rund i skenet.
24 feb: Det blev en mycket fin dag med mycket sol och helt utan regn. Det var inte så brant uppförsbacke som jag väntat mig och det gick rätt lätt att cykla. Jag hade fått veta att det skulle bli mycket brantare efter Papallacta. Jag tog det dock lugnt och stannade till här och var då molnskogen var mycket fin. På båda sidorna av vägen fanns olika naturreservat. Vid ett ställe hittade jag en stig som försvann in i regnskogen. Jag gömde undan cykeln och började vandra. Det var precis som man föreställde sig en regnskog, snårigt, mossigt, fuktigt, storbladigt, frodigt, fågelrikt och mörkt. Snart kom jag fram till ett högt smalt vattenfall som slutade i en liten virvlande pol innan bäcken fortsatte ner genom djungeln. Jag följde stigen längre och längre bort tills jag kom ut på ett annat ställe. Det visade sig sedan att stigen tillhörde ett fågelskådarhotell. Jag gick sakta tillbaka till cykeln och fortsatte uppåt. Strax innan skymningen kom jag fram till Papallacta där jag blev bjuden på kaffe och bröd av två imponerade lastbilschaufförer som sett mig tidigare. Hotellet i byn hade duschar med varmvatten direkt från de heta källorna som fanns i närheten. Jag hade nått upp till drygt 3000 meters höjd men kände inte att luften var speciellt tunn. Det var även svårt att förstå när man tittade på skogen som fortfarande var hög och frodig.
Den täta regnskogen.
25 feb: Jag tog bussen ner till fågelskådarhotellet igen och tillbringade hela dagen där. Först tog jag en promenad längs stigarna som ledde genom regnskogen och längs en strid ström. Resten av dagen spenderade jag kring hotellet vid alla utfodringsautomater med sockervatten till kolibrierna. Totalt såg jag 12 olika arter kolibrier i alla möjliga färger och former.
Den vitbukiga skogsstjärnan är en av de mindre kolibriarterna och svävar fram på ett märkligt sätt.
26 feb: Det regnade på morgonen så jag väntade ett tag tills det slutat innan jag började cykla. Jag visste att jag hade en stigning på ca 1000 höjdmeter till ett pass på 4064 m ö h framför mig. Jag var förberedd på det och tog det lugnt uppför så det kändes inte alls så jobbigt. Ett duggregn strilade över mig nästan hela tiden. Till en början svalkade regnet men allteftersom jag kom högre och högre upp så blev det kallare och kallare. Jag satte på mig underställströjan och lite senare mössa och vantar. Efter ett tag kom jag upp över den trädgränsen. Den frodiga skogen byttes ut mot ett öppet landskap med buskar och högt gräs. Väl uppe på passet satte jag på mig en fleecetröja också. Det regnade inte på andra sidan passet med det var ändå kyligt. Det gick fort nerför och långsamt kände jag hur det blev varmare igen. Efter ett par mil fick jag tillbaka känseln i fingrarna igen. Sedan bar det av uppför igen i stadsmiljö i Quitos utkanter. Det var visserligen en ganska lång och brant uppförsbacke, men inte alls lika lång som den jag gjort tidigare. Men ändå kändes den jobbigare då jag inte var mentalt förberedd på den. Jag kom till en vältrafikerad tunnel som var ungefär 1,5 kilometer lång. Det fanns en vakt vid tunneln som sade att jag inte fick cykla där och visade en annan väg som gick runt tunneln. Det var gamla vägen och jag förstod snart varför de byggt tunneln. Vägen hade rasat några hundra meter ner för ett stup. Jag kunde inte komma vidare utan att klättra med min 80 kilocykel, så jag cyklade tillbaka till tunneln. Efter en lång diskussion med vakten och radiokontakt med andra fick jag tillstånd att cykla genom tunneln på mittremsan. Bakom mig hade jag en eskorterande motorcykel. Dessutom fick jag tio bonuskilometer att cykla i Quito då det var längre än vad vägskyltarna sagt innan. Väl i Quito irrade jag runt ett tag då jag litade på vaktens vägbeskrivning. Inte förrän jag kommit in på stadskartan jag hade hittade jag rätt.
27 feb – 11 mars: Bland annat på grund av en hosta som inte har släppt taget och en kraftig förkylning har jag blivit kvar i Quito längre än jag planerat. Då det inte är långt kvar till Colombia skickade jag även iväg ett mail till Svenska ambassaden i landet och frågade om det fanns områden i Colombia som av säkerhetsskäl bör undvikas. Nu har det gått nästan två veckor sedan jag skickade mailet till Svenska ambassaden och jag kan bara konstatera att de inte är intresserade av att svara på säkerhetsfrågor där.
Vulkankratern Pululahua, strax utanför Quito.
Quito ligger långsträckt i en dalgång omgiven av vulkaner på nästan 3000 meters höjd. Under tiden här har jag därför bland annat besökt en av vulkanerna utanför staden, Pululahua, där man kan titta ner på jordbrukslandskapet i kratern. Ett annat populärt mål är att ta liften upp på ett berg och från 4100 meters höjd blicka ner över hela Quito.
Quito sett från liften.
Då Quito ligger inklämt mellan berg finns det en hel del branta gator. En dag när jag gick i staden fick jag syn på en pickupbil lastad med bland annat tomflaskor som försökte ta sig upp för en brant backe. Mannen i familjen körde och två puttade på. De avancerade några meter innan de stannade igen och en liten pojke skyndade sig att placera en gatusten bakom däcket så att bilen inte skulle rulla bakåt då bromsarna inte verkade vara att lita på. Jag oroade mig lite för att pojken skulle hamna i kläm. Det märkliga var att det verkade som om bilen blev trött då den bara orkade några meter i taget innan den behövde vila. Men halvvägs uppför backen gav familjen upp och lullade ner bakåt igen och valde en annan väg.
Jag träffade även Jonas, en svensk som bott i Quito i många år och lever på att guida fågelskådare i det mycket artrika landet. Han tog mig till en plats nordväst om staden som var relativt nyupptäckt som fågelområde tillsammans med ett äldre par. Jonas hade aldrig varit dit tidigare och vi förundrades över den rika naturen i det nya privata reservatet. Till och med Jonas som redan sett ungefär 1460 arter i Ecuador fick se en art han aldrig sett tidigare, indigoblompickaren, och han blev väldigt glad. Jag fick syn på en svart fågel högt uppe i trädkronorna. Det visade sig vara en svart solitärtrast och mycket ovanlig även den. Jonas hade bara sett en sådan tidigare. Att Jonas kommer att ta sina fågelskådarturister till denna plats i framtiden råder det inga tvivel om. På vägen tillbaka stannade vi på en fiskrestaurang för att äta. På restaurangen sade de dock att vi var tvungna att fiska upp fisken först. Vi fick varsitt bambuspö och deg som agn. Vi fiskade öringar i en damma och efter bara ett par minuter hade tillräckligt med fisk och till och med så att det blev över till kvällen.
Jag blev frågad om ärret på min haka och jag berättade om hur de försökte hugga huvudet av mig med en machete i Tanzania. (Läs mer) En historia som jag fått berätta många gånger till folks stora förundran. Jonas berättade då även om något han råkat ut för här i Ecuador. Han blev stoppad av rånare när han åkte bil med samma par som nu var med oss. När en av rånarna trodde att Jonas sträckte sig efter ett vapen sköt de honom. Kulan gick in i högra sidan av halsen och kom ut på den vänstra och sedan in i axeln på hans vän. Kulan stannade slutligen där nyckelbenen möter varandra på vännen. Att det blev mycket blodigt behöver jag nog inte skriva. Sedan bakbands de och transporterades på en guppig väg i bak på bilens flak, hoppandes med vägguppen i en pöl av deras eget blod. Slutligen lämnades de bundna i skogen. Där lyckades de frigöra sig och ta sig ut till vägen och hjälp. De blev skjutna vid tiotiden på morgonen och kom inte till sjukhuset förrän vid midnatt. Båda hade liksom jag änglavakt och överlevde och kunde visa upp sina ärr.
En annan dag var vi till en annan plats för att leta efter en ovanlig uggla som är släkt med vår svenska pärluggla, den vitpannade pärlugglan. Vi hittade aldrig ugglan men en mörk hornuggla dök upp istället. Det märkligaste som hände denna kväll var dock en bröllopsring som försvann spårlöst. Ett gift par hade också följt med för att leta efter ugglan. När kvinnan reste sig upp efter att ha suttit på marken borstade hon av baken på byxorna med händerna. Då kände hon hur ringen föll av. Vi sökte runt henne på marken men kunde inte hitta ringen. Vi försökte efterkonstruera vad som hänt och var ringen kunde ha landat men det var lönlöst. Ringen var borta. I timmar letade vi och silade sanden mellan fingrarna. Det märkliga var att hon normalt inte kunde ta av ringen från fingret. Nu föll den av nästan helt av sig själv. Det var heller inte vilken ring som helst. Den kom från mannens mormors mormors mor och var ungefär 200 år gammal. Det var en guldring med svart diamant. Paret testade även med en nyckelring för att se vad som kunde ha hänt med ringen. De släppte nyckelringen (utan nycklar) och även den försvann utan att hittas igen, trots att de såg var den landade. Jag föreslog att de skulle komma tillbaka nästa dag med en metalldetektor vilket de även gjorde. De hyrde en metalldetektor för 500 dollar och åkte tillbaka till samma plats. De hittade nyckelringen men bröllopsringen var spårlöst försvunnen.
Nu ska jag ner tillsammans med Jonas till hans fågelskådarlodge (Wildsumaco) nere vid Andernas fötter mot Amazonas. Där hoppas jag förutom att få uppleva fantastisk natur även att hostan skall försvinna i den renare och varmare luften så att jag kan fortsätta cykla igen. Så imorgon ska jag åka bil med Jonas, det kan bli spännande.
