Jag håller även föredrag, berättar och visar bilder om mina resor. För företag och idrottsföreningar kan jag berätta om hur jag förberedde mig för resor, tala om hur jag sätter mina mål och hur jag sedan motiverar mig för att uppnå dem. Som biolog kan jag även hålla föredrag om naturen jag ser under mina resor.
Mina referenser hittar du under Partners »

Är du intresserad? Kontakta mig »
Tycker du om mina bilder? Jag har bilder till försäljning. Ta en titt i fotogalleriet och kontakta mig om du är intresserad. Jag har även många andra bilder. Mest på natur och landskap.
Scutisorex är det vetenskapliga släktnamnet på en näbbmus på omkring 100 gram som lever i Östafrika, Scutisorex somereni. Den har en ryggrad som är uppbyggd på ett mycket speciellt sätt som gör den enormt stark. En man på omkring 80 kg kan stå på näbbmusen utan att den tar skada (men det betyder inte att den inte protesterar).
Jobb i Serengeti
Jag har nu lämnat cykeln hemma i Sverige och istället börjat jobba. Jag har fått ett jobb på Lejonprojektet i Serengeti i Tanzania. Jag fortsätter do...
2010-11-07 10:38:03

Mer info »
Hosta i Quito
Hej! Jag har inte uppdaterat dagboken på ett tag. Det beror på att jag egentligen inte gjort så mycket sedan sist beroende på en långvarig hosta so...
2010-04-10 19:34:27

Mer info »
Brasilien
Nu har jag kommit till Brasilien. Ett land som låter som tropik och värme. Men hösten och vintern jagar mig an så länge norrut på kontinenten och ännu...
2009-06-04 22:22:34

Mer info »
Alla nyheter »
11 maj 2010 Gävle, Sverige

Sist jag skrev avslutade jag med att jag hade en hosta och skulle ner i molnregnskogen. Sedan dess är det mer eller mindre bara hostan som består. Planerna har ändrats drastiskt, allt på grund av ett litet meddelande per e-post.

12 – 22 mars: En morgon lämnade den Svenska fågelguiden Jonas Nilsson och jag Quito och åkte österut, tillbaka samma väg som jag kommit på cykeln. Högst uppe på bergspasset Papallacta på över 4 000 meters höjd körde Jonas in på en avtagsväg och vi körde upp mot en bergstopp. Däruppe letade vi efter och hittade diverse fåglar som är specialicerade för att leva på hög höjd. Bergslandskapet var grönt med små sjöar här och var. Sedan fortsatte vi ner på andra sidan Anderna mot molnregnskogen. Under alla timmar i bilen kunde vi lära känna varandra. Det visade sig att vi var rätt lika på många sett och snart kändes det som om vi känt varandra i år. Efter en lång resa kom vi fram till Jonas lodge (WildSumaco) mitt i regnskogen. Det fanns verkligen mycket fåglar som bland annat tucaner och papegojor. Jonas reservat är verkligen fågelrikt och där har det setts nästan lika många fågelarter som någonsin i hela Sverige. Ännu upptäcks regelbundet nya arter för reservatet så om några år har de nog lyckats se fler än 500 arter där vilket är mer än vad som setts i Sverige. Det finns även apor, pumor och margaykatter där även om de är mycket svårare att få syn på.


Utsikten från Jonas lodge, WildSumaco.

Jag stannade i tio dagar på detta ställe och gick omkring i skogen längs de ibland mycket branta stigarna. När Jonas gick med upptäcktes fler fåglar då han känner igen nästan varje pip som fåglarna ger ifrån sig. Jag har hört från flera andra att Jonas nog är landets bästa fågelskådare. Favoritsysselsättningen i reservatet var nog ändå att sätta sig vid någon av de många kolibrimatare som fanns upphängda där. Jag såg omkring 25 olika arter av dessa små och snabbt flygande juveler.


En Blue-necked tanager är en av många mycket färgglada fåglar i Andernas molnskogar.

Det blev en trevlig vistelse i regnskogen men den varma fuktiga luften lyckades inte bota min hosta.

23 mars: Väl tillbaka i Quito besökte jag Basilica del Voto Nacional i vänta på att hostan skulle försvinna. Basilican är en romersk-katolsk kyrka byggd i neogotisk stil. Det bästa med denna kyrkan som turist är att man får gå in och gå upp i de 115 meter höga tornen, nästan ända upp till den absoluta toppen. Att kyrkan som är ungefär lika hög som Uppsala Domkyrka (vilken är den högsta i Norden) är byggd på en höjd gör att utsikten från toppen är mycket bra.


Basilica del Voto Nacional i Quito.

Jag gick in och började gå uppför de breda stentrapporna. Då och då kom man till våningar som hade en balkong man kunde titta ut från. Efter ett tag slutade stentrappan och en smal spiraltrappa i stål tog över. Jag kom upp till rummet med urverket och solen sken igenom de stora urtavlorna. Ännu högre upp övergick spiraltrappan i en enkel ranglig stålstege. Jag kom upp till kyrkklockorna och nu märktes det att jag närmade mig toppen då rummen började bli mindre och mer öppna. De dekorativa hålen i väggarna gapade stort. Metallstegarna fortsatte upp över kyrkklockorna och tog till sist slut vid ett galler i taket. Nu fanns mer eller mindre bara kyrrkorset kvar ovanför. Jag gick ner en bit igen och gick över en spång som ledde över kyrksalens betongdomer och under metalltaket över till det mindre kyrktornet i bak. En mycket brant trappa på utsidan av tornet ledde upp till en platå där man hade fin utsikt över både kyrkan och staden.

Hostan hade nu pågåt alldeles för länge, sedan februari, och jag besökte under min tid i Quito tre olika sjukhus. De frågade ut mig men då jag inte hade feber var de inte intresserade av att ta några tester på mig. Jag fick istället prova olika hostmedeciner. Alla var verkningslösa. Ett sjukhus skrev till och med ut antibiotika till mig men det fungerade inte heller.


En delikatess i både Peru och Ecuador är grillat marsvin.

1 april: Några av mina vänner sade att Guns n' Roses skulle komma och spela i Quito inom några dagar. Då var jag fortfarane ganska optimistiskt om att bli fri från hostan snart och ville komma iväg med cykeln igen så fort som möjligt. Men jag tänkte att det kunde nog vara kul och bestämde mig för att stanna till koncerten. Jag visste inte då att hostan skulle bli mycket mer långvarig än så.

Det var en lång kö utanför fotbollsstadion där de skulle spela som ledde runt till andra sidan av stadion. Vi hörde hur förbanden spelade därinne. När vi äntligen kom in blev det en lång väntan innan någon började spela. Men så äntligen började det. Men när bandet spelat klart var jag och mina vänner klart besvikna. Inga av de gamla goda Guns-låtarna hade spelats. En av mina vänner hade dock lite mer koll och visste att det inte var Guns som just spelat utan Skid Row. Lite lättat och mycket skamset konstaterade vi att vi tittat på en hel koncert och trott att det var Guns n' Roses. Det verkade som de flesta i publiken omkring oss gjort samma misstag. När sedan riktiga Guns började spela var det ingen tvekan. Det var en mycket bra och varierad koncert med gamla klassiker och låtar från nya albumet uppblandat med bl a Pink Floyds låtar och pianomusik. Axel Rose var förståss sångaren men gitarristen Slash var ersatt av en annan gitarrist som inte var en besvikelse på något sett. (Ett par månader senare kunde jag faktiskt höra riktiga Slash från mitt eget hus hemma i Gävle då han spelade på Getaway Rock Festival).


Axel Rose (till höger) och hans nya gitarrist.

2 april: Denna dag fick jag ett mail som kom att ändra mina framtida planer drastiskt. Det var Ingela som cyklat med mig i Ostafrika som skickat mailet. Hon frågade om jag ville ta över efter henne som fältassistent på lejonprojektet i Serengeti i Afrikas Tanzania. Det tog inte många sekunder innan jag bestämt mig för att det var precis vad jag ville göra. Nu gällde det bara att bli frisk snabbt så jag skulle hinna cykla upp till Colombia innan det var dags att åka hem och förbereda sig för lejonforskningsjobbet.

14 april: Hostan bestod och för att ha något att göra gjorde jag en av de mer turistiga aktiviteterna man kunde göra i Quito, ett besök till Mitad del Mundo (världens mitt). En gul linje var dragen på marken och ett stort monument med en glob uppepå markerade var ekvatorna var. Jag hade besökt denna plats även när jag var i Ecuador 2001 och redan då visste jag att ekvatorn egentligen låg några hundra meter bort. Men det är väl inte så noga. Sedan besökte jag ekvatormuseet i närheten som hävdade att de låg på den rätta ekvatorn även om det var vissa som sade att inte heller det låg rätt. Där hade de vissa experiment som utfördes på, söder om och norr om ekvatorn. T ex visades hur vatten som rann ur ett kar spann åt ena håller söder om ekvatorn och åt andra hållet norr om ekvatorn. Mitt på ekvatorn blev det ingen virvel alls. Experimentet fungerade men det beror nog mer på ett trick än att de flyttade karet någon meter bort från ekvatorn. Jag fick även prova på att balansera ett ägg på huvudet av en spik som skulle vara lättare på ekvatorn. Jag lyckades.


Ekvatorn var gul men placerad några hundra meter fel.


Guiden visar hur vattenvirvlar beter sig på de jordklotshalvorna.

Jag började uppgivet inse att hostan inte skulle ge sig på ett tag och beställde min flygbiljett hem istället. Även om jag skulle bli frisk snart skulle jag få cykla snabbt upp till Colombia för att hinna. Eftersom poängen med cyklingen är att ta det lugnt och se sig omkring bestämde jag mig för att skippa Colombia denna gån och åka hem ifrån Quito istället. Detta beslut sved dock en hel del eftersom Colombia ska vara ett av de vackrare länderna i Sydamerika och de flesta som jag träffat som rest där säger att det är deras favoritland på kontinenten. Framförallt ska folket vara mycket trevligt och gästvänligt. Jag bokade resan några veckor framåt då flygtrafiken stod stilla i Europa på grund av vulkanen på Island och hoppades att den skulle hinna lugna ner sig.

28 - 1 maj: Då jag bestämt mig för att åka hem ville jag hitta på något att göra i väntan på hemfärdsdatumet. Jag bokade in mig på en tur i Amazonas. Det jag helst ville se där var de rosa floddelfinerna.


Trädridån längs floden var tät i Cyabena.

Efter en natt på en buss kom jag ner till Lago Agrio där en annan buss hämtade upp mig och körde mig ännu längre ut i Amazonas till naturreservatet Cyabena. Det visade sig att jag var ensam i min grupp och fick således en båt och guide för mig själv. Regnet slutade vräka ner lagom till vi åkte iväg på floden med den avlånga båten. Det tog några timmar innan vi kom fram till campen. Längs vägen såg vi olika apor och en del fåglar.


Herr Nilsson har en stor familj i Amazonas. Dödskalleapa.


Armémyrornas vakter har extremt långa käkar att försvara sig med. Amazonas indianer låter dessa myror bita runt öppna sår så att de stängs och vrider sedan huvudet av myran. På så sätt sitter huvudet och käkarna kvar som ett stygn och sår kan sys ihop.

Under de fyra dagarna vi var där gjorde vi olika turer med båten på floden och en del vandringar i regnskogen. Näst sista dagen åkte vi till ställe där man skulle kunna se delfinerna. Men till min stora besvikelse ville de inte visa sig. Regnet som föll på vägen tillbaka till campen symboliserade mycket väl hur besviken jag var. Guiden sade att vi kunde försöka igen på morgonen på vägen hem nästa dag. Men det var ingen tröst då många berättat för mig innan att det var på de sena eftermiddagarna man hade chans att se dem.


Ögon som kommer fram nattetid.


En piskskorpion väntar på att något ätbart ska springa förbi.

Vi gjorde ett försök ändå på morgonen och åkte till det sjösystem som floden bildade mitt i djungeln. Vattnet var lugnt. Plötsligt såg vi något som bröt ytan. De var där, delfinerna! Dock så sågs bara den knölformade ryggfenan och inget mer. Det var faktiskt precis som man sagt till mig, den här tiden på året hoppar de inte och man ser inte mycket mer än just fenan på dem. Jag ville testa en grej och frågade guiden vad som skulle hända om han plaskade lite i vattnet. Han plaskade och jag satt beredd med kameran. Nästan direkt började flera av delfinerna hoppa. Lyckan var gjord. Jag kunde se dessa delfiners rosa färg och faktiskt ganska fula och mycket speciella utseende. Dock var de ganska grå-rosa och inte så illrosa som de kan vara på andra ställen och årstider, men det gjorde inget.


En rosa delfin som ställer upp på att hoppa lite framför kameran.

3-4 maj: Regnskogen lyckades inte heller bota min hosta. Efter en annan nattbuss från Quito kom jag ner till Montañita på Ecuadors kust. Detta var en badort där jag tänkte tillbringa de sista dagarna i Ecuador innan jag åkte hem. Det var min födelsedag men större delen av den spenderade jag inne på en polisstation då en australienare på samma buss blivit av med sin dator och kamera där. Någon hade lurat honom att han jobbade på bussen och stulit sakerna när han hjälpt honom med väskan. Australienaren kunde inte så mycket spanska så jag fick hjälpa honom med polisrapporten.

Det var dock inte rätt säsong på badorten och det var både regnigt och svalt. Ingen badlust infann sig. Byn var inte heller speciellt intressant då den var helt uppbyggd runt turismen och gatorna var fulla av restauranger och souvenirshoppar för turister.

5 maj: Jag, australiensaren och två fransmän åkte norrut till en annan by. Därifrån kunde man besöka en ö, Isla de La Plata, som kallas Fattigmans Galapagos. Vi bokade en tur för nästa dag. På eftermiddagen åkte jag och australiensaren till en strand som skulle vara rankad som en av de bästa i världen. Vi var nästan ensamma där. Det var inte soligt men vattnet var varmt och lagon stora vågor rullade in.

6 maj: Guiden tog oss från mötesplatsen på en promenad på stranden till båten. Vi passerade fiskmarknaden som var direkt på stranden från de nyligen anlända fiskebåtarna. Där fanns alla möjliga slags fiskar inklusive rockor och rätt stora hajar, dessutom fanns några små hammarhajar med. Sedan åkte vi ut till ön Isla de la Plata (Silverön) som fått sitt namn efter några pirater som tros ha gömt en stor silverskatt på ön. Skatten har aldrig blivit funnen. När vi vandrade bland glesa kolonier av blåfotade sulor kunde jag förstå att man kallade detta för Fattigmans Galapagos, likheterna fanns även om upplevelsen var långt ifrån de man får på riktiga Galapagos. Efter en promenad på ön snorklade vi från båten. Havssköldpaddor fanns i vattnet. De vanliga fiskarna sågs också men det roligaste var en liten orange sjöhäst som simmade vid ytan.


En nazcasulas ögon är optiska instrument med hög kvalitet för stereoseende som hjälper fågeln att exakt bestämma var fiskarna befinner sig.

9-11maj: Så var resan slut för denna gång och jag satte mig på planet hem mot Sverige. I Madrid i Spaninen skulle jag byta flygplan. Men vulkanaska från Island gjorde avfärden osäker och tiden för planet flyttades fram hela tiden. Till slut ställdes planet in. Flygbolaget bjöd på hotell inklusive middag och frukost. Jag hoppades jag inte skulle bli kvar i många dagar.

Morgonen efter vaknade jag med ett ryck. Väckarklockan hade inte ringt. Det var bara en halvtimme kvar till planet skulle gå och jag befann mig på hotellet i Madrid. Jag rusade ut besviken över att missa hotellfrukosten. Det blev en orolig väntan i tio minuter utanför hotellet på att flygbussen skulle komma. Väl på flygplatsen sprang jag till säkerhetskontrollen medan jag tog av mig bältet så jag fick kontrollen avklarad mycket snabbt. Det var fortfarande ganska långt kvar till min gate och jag sprang på rullbanden som lyckligtvis var ganska tomma. Jag hann fram i tid bara för att få reda på att planet var försenat igen p g a askan. Efter ett par timmar fick vi det positiva beskedet att vi kunde gå ombord planet. Jag hade en känsla av att det gällde att göra det snabbt innan de ändrade sig och ställde in planet igen. Men de ändrade sig inte och vi lyfte. Piloten förklarade att vi skulle flyga på mycket låg höjd en stor del av resan för att flyga under askmolnet.På Arlanda väntade mamma och pappa och vi åkte hem till Gävle som var sig likt.

För att summera resan lite snabbt så har den varit mycket bra. Dock får jag nog skriva att resan mellan Nordkap och Kapstaden var bättre. Där hände mycket mer dagligen och jag var nästan aldrig uttråkad. I Sydamerika var de obebodda och vilda områdena som Patagoninen och södra Bolivia de absolut mest intressanta. På slutet kom jag inte ut i naturen så mycket som jag hoppats utan vägarna passerade mest igenom byar och odlingslandskap. Om jag ville komma ut i naturen var jag tvungen att lämna cykeln någonstans och åka med på en organiserad tur. I Afrika gick vägarna mer genom vildmarker och jag fick mycket fler oförglömliga upplevelser från sadeln. Antarktis och Galapagos var förståss också stora (och kostsamma) höjdpunkter på resan men även exempel på att jag var tvungen att lämna cykeln för att få uppleva något.

Nu väntar snart ett rätt annorlunda liv på savannen i Tanzania. Istället för att konstant vara på resande fot och vakna på en ny plats nästan varje morgon kommer jag nu att verkligen lära känna ett ställe mycket väl. Då är inte en av Afrikas bästa nationalparker fel ställe att vara på.

Till föregående inlägg.

Kommentera gärna detta inlägg i Gästboken.

Administration - Design och Webbutveckling av Webking webbutveckling och it-konsulting ab