Jag håller även föredrag, berättar och visar bilder om mina resor. För företag och idrottsföreningar kan jag berätta om hur jag förberedde mig för resor, tala om hur jag sätter mina mål och hur jag sedan motiverar mig för att uppnå dem. Som biolog kan jag även hålla föredrag om naturen jag ser under mina resor.
Mina referenser hittar du under Partners »

Är du intresserad? Kontakta mig »
Tycker du om mina bilder? Jag har bilder till försäljning. Ta en titt i fotogalleriet och kontakta mig om du är intresserad. Jag har även många andra bilder. Mest på natur och landskap.
Scutisorex är det vetenskapliga släktnamnet på en näbbmus på omkring 100 gram som lever i Östafrika, Scutisorex somereni. Den har en ryggrad som är uppbyggd på ett mycket speciellt sätt som gör den enormt stark. En man på omkring 80 kg kan stå på näbbmusen utan att den tar skada (men det betyder inte att den inte protesterar).
Jobb i Serengeti
Jag har nu lämnat cykeln hemma i Sverige och istället börjat jobba. Jag har fått ett jobb på Lejonprojektet i Serengeti i Tanzania. Jag fortsätter do...
2010-11-07 10:38:03

Mer info »
Hosta i Quito
Hej! Jag har inte uppdaterat dagboken på ett tag. Det beror på att jag egentligen inte gjort så mycket sedan sist beroende på en långvarig hosta so...
2010-04-10 19:34:27

Mer info »
Brasilien
Nu har jag kommit till Brasilien. Ett land som låter som tropik och värme. Men hösten och vintern jagar mig an så länge norrut på kontinenten och ännu...
2009-06-04 22:22:34

Mer info »
Alla nyheter »
10 okt 2004 Aqaba, Jordanien

Nu har Stellan och jag kommit till den varma och fuktiga luften vid Röda havet. Vi är i Aqaba i Jordanien. Längre bort längs stranden syns Eilat i Israel och Sinai i Egypten. Detta har hänt sedan sist:

 

13 september: På morgonen tog vi oss till den Saudiarabiska ambassaden för att se om vi kunde skaffa visum dit. Det verkade svårt och vi bestämde oss för att se om den svenska ambassaden kunde hjälpa oss. Vi stannade en taxi och frågade om han visste vägen dit och han svarade att han visste det. Men efter ett tags åkande anade vi att han inte alls visste var ambassaden låg. Vi stoppade honom när vi insåg att vi var på väg till en busstation i Ammans utkanter. Vi lämnade honom utan att betala och han kom inte efter oss. Sedan tog vi en annan taxi till svenska ambassaden där de tyvärr inte kunde hjälpa oss. Efter ett sista försök igen på den Saudiarabiska ambassaden gav vi upp. De sade att vi var tvungna att vara jordanier för att lyckas. Vi som svenskar skulle söka visumet i Sverige.

 

14 september: Vi lämnade Amman och cyklade mot Döda havet. Det var mest nedför hela dagen, inte konstigt med tanke på att vi närmade oss jordens lägsta punkt. Hela tiden var det skyltat mot Döda havet och Jesus dopplats strax norr om sjön. Vi passerade även en skylt som sade att vi var nere på havsnivå, trots att det var långt kvar ner till Döda havet. Vi stannade på ett ställe för en kort paus och ställde cyklarna under några akaciaträd. Det visade sig vara en dålig ide. När vi skulle åka därifrån såg vi att Stellan fått punktering på både sitt fram- och bakdäck och jag på mitt bakdäck. Det var alla akacietaggarna på marken som orsakat punkteringarna. Längs Döda havet fanns flera poliskontroller p g a närheten till Israel. Till slut slog vi upp tältet på en parkering intill ett badställe.

 

15 september: Vi gick upp på morgonen och betalade inträdet för att bada i den salta sjön. Det var verkligen en annorlunda upplevelse att flyta så lätt. Ryggsim gick bra men att simma bröstsim var svårt eftersom fötterna mest viftade i luften. Jag testade att lägga ett stort stenblock på magen men det var fortfarande inga problem med att flyta. Sedan var man ju förstås tvungen att doppa huvudet i vattnet. Det brände genast till i näsan och började svida i ögonen. När jag klev upp ur vattnet kändes huden oljig. Det var skönt att duscha av sig allt saltet. Innan vi lämnade stället kollade jag altituden med min GPS. Den visade -415, d v s 415 meter under normal havsnivå. Vi fortsatte söderut längs Döda havets strand. Det var ett folktomt område med enstaka poliser då och då. På kvällen slog vi upp tältet nedanför en bro. Det var varmt, några timmar efter mörkrets inbrott visade termometern fortfarande 35 grader.

 

16 september: När vi kommit till södra Döda havet kom vi till ett litet samhälle där vi fyllde på med vatten och mat. I området verkade flugorna trivas, de svärmade i hundratal omkring oss. Sedan styrde vi österut upp i bergen mot Karak. Två rosa bussar med svenska flaggor passerade oss. Det blev en mycket brant stigning uppför berget. Vi hann inte till Karak utan tältade i en olivodling utanför en affär i närheten av staden. I affären fanns ett biljardbord där vi blev inbjudna att spela lite.

 

17 september: Vi cyklade upp de sista 11 kilometrarna till Karak. På vägen blev vi bjudna på frukost på ett ställe och kaffe på ett annat. I Karak svängde vi söderut igen och om det inte var nedförsbacke så var det uppför. När det mörknat kom vi till Wadi Al Hasa, en stor kanjon. Vi letade efter en plan tältplats längs bergssluttningarna. Till slut hittade vi ett plant ställe som var upptaget av två män som gjort upp en eld. Vi stannade där. Männen bakade in kyckling, potatis och grönsaker i folie och lade på elden. Sedan blev det festmåltid. De tog fram en flaska jordansk whiskey och sade att muslimer inte dricker alkohol. Jag frågade om de inte var muslimer. "Jo, det är vi" svarade de, log brett och blandade whiskeyn med fruktläsk. När de lämnat platsen slog vi upp vårt tält och lade oss att sova. På natten hittade en hund vårt tält och undrade väl vad det var, blev säkert lite rädd för tältet så den beslöt sig för att skälla på det i ca 15 minuter.

 

18 september: Vi cyklade ner i Wadi Al Hasa och sedan upp igen på andra sidan. Detta blev ett dagsprojekt. Längs de steniga bergssluttningarna blommade tidlösor med rosa blommor utan blad. Uppe på den andra sidan köpte vi lite mat i en affär, vi var hungriga eftersom vi inte ätit ordentligt på hela dagen. Stellan provocerade fram en inbjudan att bo hos affärsinnehavaren så att vi kunde få en dusch och övernatta där. Jag passade även på att skölja ur mina shorts som blivit helt stela.

 

19 september: Vi cyklade längs bergsryggen uppe på platån. Hela tiden gick det lite upp och ner. På eftermiddagen kom vi fram till Wadi Dana, som är en stor kanjon och reservat. När vi kom till reservatsgränsen fick vi reda på att det var rätt dyrt att komma in. Vi övervägde ett tag om det skulle vara värt att ta sig in. Vi sov utan tält vid informationscentret för att bestämma oss dagen därefter.

 

20 september: Vi tog en promenad utanför reservatet ovanför kanjonen. Efter ett tag hittade jag en kameleont som inte var lika glad över att träffa mig, som jag var över att träffa den. När jag höll den i handen började den att fräsa efter ett tag och då släppte jag den i en liten ek. Efter lite mer vandring hittade jag en fågelmärkningsstation. Det var den polska professorn Busse som höll på med ett projekt där. Projektet gick ut på att utbilda lokalbefolkningen i ringmärkning i länder där man har lite kunskap om detta. Syftet är att få in mer information om de europeiska flyttfåglarnas östliga rutt söderut. Jag pratade ett tag med ringmärkarna och där fanns även reservatets ekolog, Osama. Jag började bli hungrig och gick tillbaka till informationscentret där Stellan väntade. Vi hade ingen mat kvar. Men en guide från reservatet skulle in till närmste by och kunde handla där åt oss. När han kom tillbaka med maten träffade vi även ett belgiskt par. Även de var på väg till Kapstaden, de använde en stor fyrhjulsdriven bil och hade inte samma platsbrist som vi. De bjöd på ravioli.

 

21 september: På morgonen åkte Stellan och jag skyttelbuss med en guide ner i reservatet till ett campingområde. Han visade oss ett gömsle vid ett vattenhål där man skulle kunna se fåglar och djur komma och dricka. Klockan var nio när vi kom dit vilket nog var för sent för däggdjuren, men en hel del fåglar kom för att dricka och bada. Efter det friterade vi lite potatis som guiden köpt till oss dagen innan. Sedan tog vi en promenad i området ut på de udda rundade klipporna. När vi kom tillbaka fanns det mycket folk på campen. Det var ett företag som firade 20-årsjubileum. Detta innebar en stor grillfest med ett 60-tal människor och när de hade ätit klart fanns mycket mat kvar. Vi blev inbjudna att äta upp resterna. Vi fyllde vars ett fat och började frossa. Medan vi frossade såg vi hur en stor chokladtårta bars fram. När vi ätit klart fick vi vars en stor tårtbit. Det var gott. När alla verkade nöjda fanns fortfarande ca halva tårtan kvar. Vi tog två bitar till och var sedan rätt nöjda. På kvällen gick vi upp på en bergstopp tillsammans med ett gäng belgare för att se solnedgången över Israel som skymtade i horisonten.

 

22 september: Jag lämnade en sovande Stellan kl 05:30 på morgonen och gick ner till gömslet i reservatet. Efter en halvtimme fick jag sällskap av de belgare vi umgåtts med dagen tidigare. På förmiddagen kom även Stellan. Vi besökte sedan några grottor i reservatet tillsammans. Grottorna hade en gång använts som tillhåll för människor. En grotta var utformad som en kyrka. Senare tog Stellan och jag oss ut ur reservatet och lagade mat. Därefter besökte vi fågelmärkarna uppe på berget. Vi pratade länge och på kvällen bjöd de på fisk och ris. En av dem tog oss med på en spotlight-tur i reservatet för att leta efter nattaktiva djur. Vi stod på flaket till en pick-up och lös med en stark strålkastare. Efter ett tag fick jag syn på ett par ögon som reflekterade tillbaka ljuset. Djuret var förr långt bort för att se vad det var men efter ett tag började det att gå mot oss. Precis innan det försvann bakom några stenar var det tillräckligt nära för att vi skulle kunna se att det var en hyena.

 

23 september: Denna morgon lämnade jag en morgontrött Stellan kl 04:30 och gick ner till gömslet i reservatet. Efter att ha suttit tyst där ett tag kom en vildkatt fram till vattenhålet och började dricka. Ljuset var inte bra och jag övervägde om jag skulle ta en dålig bild och ev. skrämma bort den eller om jag skulle vänta. Efter ett tag tog jag ett foto och katten tittade upp, stod stilla för en stund och försvann sedan bort. Nöjd med vistelsen i gömslet gick jag till ett annat ställe i reservatet där jag fick syn på klippdassar. Klippdassar är harstora knubbiga djur (släkt med sjökor och elefanter) som är förvånansvärt skickliga på att klättra i berg. Längre bort fick jag senare även syn på några stenbockar. Hanen hade gigantiska horn. Jag gick upp till Stellan som inte tagit sig in i reservatet denna dag och berättade vad jag sett. Det var meningen att vi skulle cykla vidare denna dag men nu ville Stellan stanna en dag till för att få en extra chans att se djuren jag sett. Vi flyttade upp våra saker till ringmärkningscampen och övernattade där. På natten kom en fuktig dimma in och allt blev blött.

 

24 september: Stellan och jag tog oss ner en sista gång till reservatet. Vi lyckades få syn på klippdassarna och stenbockarna. Efter en frukost på fågelmärkningscampen cyklade vi vidare. En gåsgam seglade över oss när vi gav oss iväg. Efter ett tag träffade vi tre tyska familjer i varsin husbil. De var också på väg till Kapstaden. Vi pratade ett tag med dem innan vi fortsatte. Vi övernattade i tältet i ett bergsområde med buskar av ek och gammal en.

 

25 september: Vi fortsatte söderut mot Petra, kanske den största turistattraktionen i Jordanien. Vi blev bjudna på te av en familj med 14 barn. Vi cyklade längs en högplatå mest hela dagen. På kvällen började det luta nedåt mot Petra. Det blev mörkt och i dikena glimmade plast och aluminiumburkar i månljuset. En man vid en bil stannade oss. Vi såg att de hade gjort upp en brasa längs en avtagsväg. Han bjöd in oss på te och vi tackade ja. Det var en familj med nio barn som kommit dit för att ha picknick. Vi fick te och bröd bakat på elden. När alla elva hade åkt iväg i en liten bil slog vi upp vårt tält på platsen och övernattade där.

 

26 september: Tog oss den sista biten ner till Wadi Musa, byn vid Petra. Där tog vi in på ett hotell och duschade, något vi inte gjort på över en vecka. Sedan gick vi ner till Petra och köpte oss varsin tvådagarsbiljett. Vi gick in och kom snart till en smal kanjon, ibland så smal som tre meter men med 70 meter höga lodräta väggar. Efter ca en kilometers vandring i kanjonen kom vi till ett öppnare område och där fanns en stor portal med pelare och figurer urkarvade ur berget. I slutscenerna av Indiana Jones-filmen "Jakten på den heliga gralen" (The Last Crusade) går Indiana in genom just denna portal för att hämta den heliga gralen. Efter det fortsatte vi till ett stort område med många olika urkarvningar ur bergen. Bl.a en romersk teater. Överallt blev vi tillfrågade om vi ville åka häst och vagn, rida åsna eller rida kamel. På kvällen åt vi buffé på hotellet tills vi blev övermätta. Efter det visade de "Jakten på den heliga gralen" i videorummet. Det var skoj att se Indiana på den plats man nyss själv varit.

 

Nu hinner jag inte skriva mer, men hoppas kunna skriva ikapp snart.

 

Administration - Design och Webbutveckling av Webking webbutveckling och it-konsulting ab