5 juni: Jag hade sett att det fanns en våg i receptionen. Jag har ofta fått frågan om hur mycket min cykel väger med packning. Jag brukade gissa att bara packningen nog vägde mellan 40 och 50 kg. Nu kunde jag ta reda på det. Jag vägde väska för väska. När jag summerade blev jag förvånad. Packningen vägde 61 kg. Detta utan vatten inräknat. När jag bär med mig 12 liter vatten innebär det att cykeln är lastad med 73 kg. Cykeln själv vägde 17 kg med lite tillbehör som satt på. Detta blir sammanlagt 90 kg. Själv väger jag 65 kg. Det är alltså som att skjutsa runt en person som är tyngre än mig. Nu visste jag inte längre om jag skulle orka i uppförsbackarna. Kanske vore det bättre att inte veta.
Jag hade bott på campingen i Windhoek i 12 dagar för att vila upp axeln som gått ur led. Ju längre man stannar på ett ställe desto svårare är det att åka därifrån. Jag hade fått många nya vänner. På en vägg fanns en klocka med orden ”I am definitely leaving tomorrow” (Imorgon åker jag definitivt härifrån). Jag antar att de ofta hör den frasen från gäster som haft svårt för att lämna stället. Ett par motorcyklister lämnade stället ca en vecka tidigare. De kom tillbaka några timmar senare. De hade ännu inte lämnat stället när jag cyklade därifrån. Jag lyckades dock lämna campingen på första försöket. Men det var lockande att stanna bland de nya vännerna. Att byta e-mail i sådana situationer fungerar rätt bra. Vetskapen om att det går att få kontakt senare gör att det inte känns som ett definitivt adjö. Även om jag vet att jag aldrig kommer att skriva till många av dem. När jag lämnat staden kom jag snart in på en grusväg som jobbade sig upp i några mil mot ett bergspass. När jag passerat passet blev det nerförsbacke ett tag innan vägen planade ut. Området var nästan helt obebott. En ny kallfront hade kommit och händerna var stela. Trots att solen sken var jag tvungen att cykla med fleecetröja på mig. När jag satte upp tältet på kvällen blev jag uttittad av några kor som undrade vad jag gjorde. Jag kunde se mina andetag som moln i kylan.

6 juni: Jag vaknade under natten av att jag frös. Jag tog på mig långkalsonger och fleecetröja, men det var fortfarande kyligt. På morgonen var tältet och cykeln täckta av frost. Vattnet i flaskorna som legat ute var helt genomfruset. Jag cyklade iväg med långbyxor och strumpor på mig. Det var första gången sedan Dar Es Salaam som jag cyklat med långbyxor och första gången sedan samma ställe som jag över huvud taget haft strumpor på mig. Då jag inte hade några vantar satte jag ett par strumpor på händerna också. I träden längs vägen och på en del telefonstolpar fanns stora bon gjorda av små fåglar. Det är sociala vävarfåglar (Sociable Weavers) som bygger ihop sina bon till enorma klumpar. Ett träd hade inte orkat med vikten längre utan den grova gren som boet fanns på hade knäckts. På eftermiddagen passerades jag av en grupp cykelturister (i bil) från Holland. De stannade och gav mig vatten och två äpplen. Under dagen korsade jag stenbockens vändkrets. På kvällen var det kyligt men inte lika kallt som kvällen innan, mina fingrar var fortfarande funktionsdugliga.

7 juni: Återigen var det frost och mina vattenflaskor var frusna. Fördelen med denna kyla var bl a att jag kunde ta med ost och andra matvaror som annars skulle bli dåliga i värmen. Det gick uppför mot Spreetshoogte Pass. Jag tänkte på hur mycket vikt jag hade på cykeln. Det var ganska brant och efter 2 mil kom jag upp till toppen av bergspasset. Där stod cykelgruppen som passerat mig dagen innan och gjorde sig klara för att ge sig iväg utför. De hade åkt bil till toppen av passet. Vi hade en enorm utsikt över Namiböknen dit vi var på väg. Vi gav oss iväg men jag fick snart punktering, en gammal lagning som gått upp. När jag lagat punkteringen cyklade jag nedför. Det var mycket brant och de brantaste partierna av grusvägen var förstärkta med sten. Annars skulle nog inte bilar kunna ta sig upp. Efter ett tag kom jag ikapp de andra cyklisterna. Jag kände mig lite malplacerad i min vanliga t-tröja, långbyxor och sandaler samt med tung packning. De hade cykeltröjor med en massa reklam, cykelbyxor och cykelskor med clips samt deras packning var i en följebil. Grusvägen efter passet var av utmärkt kvalitet. Landskapet bestod av berg och slätter med torrt gräs. En röd sanddyn syntes på håll. Efter 2,5 mil tillsammans stannade vi och åt fika från följebilen. Sedan fortsatte vi ett par mil till den lilla byn Solitaire. Redan i Zambia hade jag hört talas om den byn p g a deras äppelpaj. Enligt rykte skulle den vara Afrikas bästa. Jag har inte smakat alla äppelpajer i Afrika så jag kan inte yttra mig i frågan. Det var nog den första jag ätit i Afrika. Men den var god. De andra cyklisterna stannade där på en lodge. Jag fortsatte ett par mil innan jag satte upp mitt tält en bit från vägen bakom en av få buskar.

8 juni: Före middag kom jag fram till campingen i Sesriem. Där lyckades jag hitta en sydafrikansk familj som jag kunde dela campingplats med för att spara pengar. En bit bortanför campingen började Namibias berömda röda sanddyner, bland de högsta i världen. På kvällen grillade den sydafrikanska familjen och bjöd mig på mat.

9 juni: Klockan 06:15 åkte vi in mot sanddynerna, jag fick skjuts av den sydafrikanska familjen. Solen hade ännu inte gått upp men det var ljust. Sanddynerna ändrade färg allteftersom dagen grydde. När de första solstrålarna träffade dem glödde de i rött. Jag gick upp på en mindre sanddyn, sanden var mycket mjuk. Sedan gick vi till en dal mellan två sanddyn kallad Dead Vlei. Dalen bestod av torkad vit lera och där stod döda träd som svarta skelett mot den röda bakgrunden av upp till 300 meter höga sanddyner. Himlen var mättat blå. Det var som en lekplats för fotografer. När vi åkte tillbaka stod solen högt och färgerna var inte lika intensiva längre. På eftermiddagen utforskade vi en smal kanjon. Längst upp fanns en liten vattenpöl med brackvatten. På kvällen grillade vi igen.

10 juni: Klockan 05:45 stod jag vid entrén till sanddynerna för att lifta in. Det var fortfarande mörkt. Genast fick jag skjuts att ett tyskt par. De skulle till Dead Vlei och jag började bestiga en av världens högsta sanddyner alldeles intill. Tät dimma låg i flera av dalarna mellan dynerna. Jag tävlade mot soluppgången och dimman som snart skulle försvinna. När jag var uppe på toppen ville jag ha fint ljus och dimma i dalarna. Men sanden var mjuk och trots att jag tog stora steg på den branta sluttningen sjönk jag tillbaka mycket i sanden. Det var jobbigt. Solsidan av sanddynen var röd och skuggsidan verkade svart. Gränsen var den skarpa kammen av sanddynen. Väl uppe på toppen hade jag fortfarande bra ljus och en del dimma kvar i dalarna. Jag kunde se mycket långt. Det tog en timme att gå upp, jag var lite förvånad eftersom jag hört att det skulle ta mycket längre tid. Att gå ner hade nog inte tagit mer än fem minuter om det inte hade varit för att jag stannade ofta för att ta bilder. Mina fötter sjönk helt ner i sanden och ibland skapades ett märkligt knarrande ljud under mina fötter. Mina byxben var för långa så jag hade vikt upp dem. Där samlades en hel del sand. Jag har flera gånger under resans gång funderat på at klippa av byxbenen en bit. Men många har sagt till mig att när man är ute på långtur på cykel så växer man som människa. Men jag har inte märkt någon skillnad och är fortfarande tvungen att vika upp byxbenen lika mycket. På eftermiddagen besökte jag och tyskarna en annan sanddyn närmare campingen innan vi gjorde middag och lade oss. Jag hade bestämt mig för att stanna ytterligare en dag för att ta bilder som jag ännu inte tagit. Problemet var att det fanns så mycket att fotografera på olika ställen ock ljuset är bäst strax efter soluppgången. Det gör att man vill vara på alla ställen samtidigt. Det tycker jag är svårt så jag stannade en dag till istället.

11 juni: Återigen åkte jag in till sanddynen med det tyska paret innan solen gått upp. Jag gick iväg till ett ställe där det var fritt från människospår. Vid niotiden åkte vi tillbaka till campingen och åt frukost och packade. Sedan cyklade jag söderut på en väg med löst grus. Jag cyklade genom stora slätter med blekgult gräs. Långt bort på vänster sida fanns rödbruna berg och på höger sida fanns berg och röda sanddyner. Jag kom in i Namib Rands naturreservat. Där fanns en hel del springbockar, oryxantiloper och en del strutsar. På långt avstånd och i motljus fick jag syn på en flock djur. I kikaren såg det ut som hästar. Jag hade hört att det skulle finnas vildhästar längre söderut. Jag tog fram en liten tubkikare. Det var zebror och jag såg på ränderna att det var bergszebror. En av de tre zebraarterna som finns och den enda som jag inte sett tidigare. På kvällen kunde jag inte ens hitta en buske att gömma tältet bakom så jag gick iväg några hundra meter från vägen genom löst rött grus. Det kom ju nästan inga bilar i alla fall. Jag upptäckte att min pakethållare i fram gått av. Det var första gången på länge, sedan Uganda. Jag fick ta till det gamla tricket och laga den med sked, ståltråd och tejp samt hoppas på att snart komma till ett ställe med svets.

12 juni: Det gick långsamt till en början eftersom det både lutade svagt uppför och att vägen bestod av löst grus. Efter ett tag satte jag på mig hörlurarna och lyssnade till musik medan jag cyklade. Genast ökade farten, ganska drastiskt också. Att lyssna till musik medan jag cyklade var verkligen en extra krydda och landskapet upplevdes lite olika beroende på vilken låt som spelades. Slätterna var blekgula av gräs från fjolårets ovanliga regn. Regn är mycket ovanligt i Namiböknen. Jag kunde bara föreställa mig hur kargt och stenigt det normalt var där. På eftermiddagen kom jag fram till byn Betta där jag åt lite mat innan jag fortsatte. Hela området jag nu cyklade i är mycket glesbefolkat och byarna som syns på kartan liggen med minst tio mils avstånd. De består av inte mer än några hus i en korsning. Mellan byarna finns enstaka gårdar. På kvällen slog jag som vanligt upp tältet en bit från vägen. I en torr bäckfåra fanns några låga buskar som jag kunde gömma mig bakom. Där var det dessutom inte lika stenigt som i det övriga landskapet. Så jag hittade en rätt bekväm plats.

13 juni: Liksom varje natt sedan jag lämnade Windhoek var de mörka morgontimmarna mycket kyliga. Jag var som vanligt tvungen att ligga på sidan i min sovsäck med kläderna på och andas genom det lilla andningshål som jag lämnat när jag snört ihop sovsäcken. Om jag låg på ryggen sipprade kall luft in och kylde ner hela mig. Jag kom in i ett bergigt område och det gick mycket uppför och långsamt. I svackorna fanns ofta mycket löst grus men jag ville ändå bibehålla farten jag fått från de få nedförsbackarna. Det var bara att hålla i styret hårt och plöja igenom gruset och ojämnheterna. Var det lösa gruset djups bromsades cykeln väsentligt. Men det gällde att försöka se om gruset var för djupt eller ojämnt. Då gällde det att bromsa i tid för att undvika att ramla. Under resans gång har jag dock lärt mig att bedöma detta rätt bra och hade inga större problem med det. På bergen växte en mycket speciell aloe kallad Kokerboom. Denna aloe bildar träd som nu hade gula blommor i topparna. Mitt matförråd började tryta och jag funderade på hur jag skulle göra. Det var fortfarande någras dagar kvar till någon stad. Jag hoppades att det skulle finnas en butik i den lilla byn Aus som jag skulle nå nästa dag. På eftermiddagen blev jag uppnådd av ett australiensiskt par på motorcykel. De stannade och pratade ett tag. De hade kört från England och skulle också till Kapstaden. Senare på dagen blev jag omkörd av dem igen. De hade svängt vänster i en T-korsning för att handla mat och sedan kört tillbaka. De var mycket förvånade att jag redan passerat T-korsningen men jag hade haft en bra nedförsbacke. De föreslog att vi skulle campa tillsammans och äta mat. En mycket bra idé tycke jag eftersom jag nästan hade slut på mat själv. Vi gjorde upp en eld och pratade om allt möjligt. Det visade sig att vi hade en hel del gemensamma bekanta som vi träffat under resans gång.

14 juni: Jag började cykla samtidigt som motorcyklisterna åkte iväg. Troligtvis skulle våra vägar korsas senare. Efter en liten uppförsbacke blev det utförsbacke i drygt tre mil. Vid ett tillfälle var det ganska brant och grusvägen var mycket jämn. Där kom jag upp i 64 km/h. När jag kommit igenom bergen öppnade sig landskapet och jag hade en enorm slätt framför mig. Till vänster var det ca 2 mil till bergen, rakt fram var det 3,5 mil till bergen och till höger fortsatte slätten ännu längre till den mötte horisonten. Efter ett plant område fick jag en svag uppförsbacke i några mil. När drygt åtta mil var avklarade kom jag fram till en T-korsning och jag kom in på en asfaltväg. Efter många dagar genom oftast löst grus kändes det mycket lätt att cykla på asfalt. Trots att det gick lite uppför kändes det som om någon sköt på bakifrån. Snart kom jag fram till den lilla byn Aus där jag kunde äta mat och fylla på matförrådet, något som verkligen behövdes. Sedan fortsatte jag ett par mil söderut. På vänster sida bortanför slätten hade jag platåberg som hade breda och helt platta toppar. På höger sida fanns ett område där tillträde var förbjudet. Detta p g a den rika diamantförekomsten där. Vägen var på båda sidor avspärrad med stängsel vilket gjorde det svårt för mig att komma av vägen och hitta en tältplats. Till slut stod jag och valde mellan att tälta under en låg bro eller kasta allt över stängslet, väska för väska och sedan tälta i en torr bäckfåra. Jag valde det senare alternativet trots att det innebar mer jobb. Det var ju en trevligare plats att tälta på. Jag tältade på den högra sidan av vägen men inte tillräckligt långt åt höger för att vara inne i diamantområdet.

15 juni: Det hade börjat blåsa under natten. Som tur var hade jag medvind och det gick snabbt. Till en början. Vinden tilltog efter ett tag och vände så att den kom från sidan. Ibland fick jag luta hela mig mot vinden för att inte blåsa omkull. Min T-tröja som jag cyklat i sedan Dar Es Salaam hade börjat få många hål på ryggen från sol och salt. När jag nu bara skulle stoppa in den innanför byxorna revs ett stort hål upp. Jag kastade dem eftersom ryggsidan var så skör att man knappt kunde ta i den utan att den föll sönder. Det får en att inse hur stark solen är. T-tröjan hade även blekts mycket. De australiensiska motorcyklisterna passerade och stannade för att prata en stund. De hade tagit en avstickare till Lüderitz och det var därför som jag lyckats komma före dem igen. På eftermiddagen svängde vägen lite så att jag fick vinden snett bakifrån och det gick lättare igen. Mot slutet av dagen lämnade jag slättlandskapet och kom upp i bergen. Jag hade även lämnat den riktiga öknen och nu kommit in i torr karoo. Vegetationen bestod av låga risartade växter som täckte det mesta av marken. Många växter var suckulenta. Jag försökte föreställa mig hur det ser ut när allting blommar. Jag har sett bilder på det och hela landskapet sprakar av färger. När jag tittade närmare var det faktiskt en hel del som blommade men inte nog för att ge färg åt landskapet. På kvällen ruskade vinden i tältet.

16 juni: Hela natten skakade tältet i vinden. Jag var glad att tältspikarna satt kvar i marken hela natten. Det var lite mildare temperatur och jag hade inte behövt ha kläder på mig i sovsäcken. Nu hade jag en nästan 3 mil lång nedförsbacke till Rosh Pinah. Det var mycket vackert bland bergen. Vinden var mest med mig och efter en dryg timme var jag där. På kartan såg det ut som om byn skulle vara mycket liten. Men p g a Zink och bly brytning hade byn växt de senaste åren. Därför fanns det en stor och för mig välbehövlig matvaruaffär där. Jag fyllde på mitt matförråd och fortsatte till Fish River National Park. Det blev lite kargare och snart kom jag fram till floden Orange. Det var första gången på två månader som jag sett en flodfåra som faktiskt innehöll vatten. På andra sidan låg Sydafrika. Längs floden var det frodigt grönt blandat med små sanddyner och klippor. Bergen på sidorna var aggressivt vassa. Det är härifrån som den röda sanden i sanddynerna längre norrut kommer. Floden transporterar ut sanden till havet. Det kalla havsströmmarna transporterar sanden norrut och vinden blåser in sanden över land igen som bildar sanddynerna. Jag tog det lite lugnare för att njuta av landskapet. Jag stannade för att bada i floden. Jag gissade att vattnet skulle vara kallt och ångrade mig nästan när jag doppade fötterna i vattnet. Det var iskallt! Men till slut hade jag fått mig ett välbehövligt bad. Vid ett tillfälle när jag satt och fikade stannade en bil med två män och pratade med mig. Jag såg att de hade fiskespön med sig, fiske var populärt i floden. De var rätt berusade och kom från närmaste byn. En av männen pekade mot bergen på andra sidan floden och sade att det här området i södra Namibia är vackrast i hela Afrika. Jag påpekade att han pekade på Sydafrika. Han insåg sitt misstag och pekade österut längs floden och upprepade sitt påstående. Han hade rätt, det var ett av de vackraste områden jag passerat under resans gång. Innan det blev mörkt hittade jag en plats för mitt tält intill floden.

17 juni: Fortsatte cykla längs floden Orange. Efter 14 kilometer hade jag cyklat 3000 mil sedan Nordkap, motsvarande trekvarts varv runt jorden. Senare tog jag en lunchpaus vid en liten fors där jag även fyllde på mina vattenflaskor. Jag behövde inte rena vattnet. När jag satt där och åt kom någonting simmandes i vattnet. Det var en utter (African Clawless Otter). Den klättrade upp på en sten som den strök sig mot och lämnade doftmarkeringar innan den fortsatte uppströms. Även jag fortsatte uppströms, men inte i floden. När jag lämnat nationalparken blev floddalen mycket bredare och floden syntes som en av buskarna grön strimma i mitten. Bergstopparna vittrade lätt och hade samma färg som sanddynerna i Sossusvlei. Efter ett tag kom jag till stora vindruvsodlingar. När jag från en höjd fick syn på gränsbyarna mellan Namibia och Sydafrika smög jag av vägen och satte upp mitt tält. Landskapet var så kargt att det inte fanns några buskar alls att gömma sig bakom. När det blivit mörkt glittrade ljusen från byarna ikapp med stjärnorna.

18 juni: Innan jag lämnade Namibia såg jag den första skylten där det stod Kapstaden. När jag passerat gränsfloden och passkontrollerna fortsatte vägen upp i bergen. Den vindlade och letade sig upp, nästan trevande. Efter ett tag hade jag kommit upp på en platå och landskapet plattade ut sig. Här och var fanns små bergstoppar som ville utmärka sig. Hela platån lutade dock något och jag hade flera mil kvar av svag uppförsbacke. Jag hade blivit lurad av kartan som visade en by på den Sydafrikanska sidan av gränsen. Där hade jag räknat med att få vatten. Där fanns dock ingen by och det var drygt sex och en halv mil till nästa by, Steinkpf, och vattnet var nästan slut. Jag tog en paus för att äta när det var fem mil kvar till Steinkopf. Jag hade bara ett par deciliter vatten kvar och jag funderade på att stoppa en bil. Då stannade en bil vid rastplatsen. Det var den sydafrikanska familj som jag delat campingplats med vid sanddynerna. Vi pratade en stund och det fyllde en av mina vattenflaskor. Sedan fortsatte jag på en mycket rak väg. Jag fick punktering. Det var en tagg från en buske som var orsaken. Jag funderade på om det kunde vara sista punkteringen på cykelturen. Det var visserligen nästan 100 mil kvar men det mesta skulle vara på asfalt. I Steinkopf fyllde jag mina vattenflaskor och fortsatte sedan några kilometer. Där hittade jag en olåst grind i stängslet som omgav vägen. Så jag smet iväg och satte upp tältet bakom en liten kulle.

19 juni: Vägen blev mer kuperad. Ute i karoolandskapet såg jag ibland fåraherdar från Namafolket som vallade sina får. Klockan tio hade jag cyklat 4,5 mil och kom fram till staden Springbok. Där tog jag in på en camping. Jag tog en varm och välbehövlig dusch. Sedan tog jag mig in till centrum där jag tänkte uppdaterad hemsidan. Men det var för dyrt och långsamt. Jag handlade mat istället.

20 juni: Om det inte var uppförsbacke så var det nerförsbacke. Jag passerade en skylt, Kapstaden 567. Landskapet blev mer och mer kuperat. Kapstaden 555. När jag var uppe på krönen hade jag utsikt över bergen. Det var som ett hav av berg. Formen på bergen när jag såg dem på avstånd påminde faktiskt om vågorna på ett hårt vindpinat hav. Nu var dock vågorna frusna i ett moment och i jätteskala. Ofta mötte jag starka dofter. Någon i Springbok hade sagt till mig att det nyligen hade regnat mycket. Det kanske var så karoo doftade efter regn. Det påminde lite om pors och skvattram. Jag fortsatte upp och ner mellan bergen och hade nog lite medvind. Det verkade även som det gick mer nerför än uppför och ofta kom jag upp i höga hastigheter i nedförsbackarna. På eftermiddagen var det som om stormen i havet av berg hade lugnat ner sig. Formerna på bergen var rundare och påminde om långa efterdyningar på havet. Kapstaden 444. På kvällen hittade jag en bra campingplats bland karoons buskar, uppe på en höjd. När solen var på väg satte jag mig på en sten och tittade, inte mot solnedgången utan bort från den. Färgerna på de runda buskarna i landskapet blev allt intensivare. Buskarna hade olika nyanser. Fåglar kom till vattenpölar för att dricka innan natten. Olika ödlor satt på stenblock och sög åt sig de sista solstrålarna innan kylan och mörkret. En mungo ställde sig på bakbenen och funderade på vad jag var innan den försvann. En elefantnäbbmus kilade snabbt fram till vattnet för att dricka. På avstånd gick en Cape Grysbok-antilop förbi. När solen inte syntes längre försvann färgerna och magin. När det blivit mörkt hoade en uv.

21 juni: Det var den varmaste morgonen sedan Windhoek. Det var inte kallt att börja dagen med att cykla i shorts. Vinden blåste hårt snett bakifrån hela dagen. Detta gjorde att det gick lätt i uppförsbackarna och snabbt nedför. Jag träffade en fransk cyklist på väg norrut. Hans cykel var av en speciell där man ligger på rygg och trampar. Bekvämt, men han erkände själv att det var jobbigt i uppförsbackar och att dåliga vägar var omöjliga. Han hade träffat Lars Bengtsson, en annan svensk långfärdscyklist, två dagar tidigare. Han tyckte vi var så lika att han trodde vi var bröder. Lite senare stannade en bil när han fick syn på mig. Jag stannade också och föraren kom ut och hälsade på mig som om han kände mig. När vi hade pratat en stund insåg han att jag inte var Lars. Lars hade tydligen övernattat i mannens hus i Springbok. Jag sade att jag kände Lars men att han borde vara i Kapstaden vid det laget. Jag fortsatte. Kapstaden 390. Jag kom in i Western Cape, samma provins som Kapstaden ligger i. Dessutom fick jag vända sida i Kartboken, på samma sida fanns Kapstaden. Sista sidan i kartboken och det kändes verkligen som om jag var inne på sista sidan av resan. Bara en transportsträcka nu. Platåberg började efter en slätt att torna upp sig i horisonten. Först knappt märkbara i diset men allt eftersom jag kom närmare blev de tydligare. Jag tyckte att luften var disigare än tidigare. Kanske berodde det på att jag närmade mig mer tätbefolkade områden. Någonting sprang och gömde sig på sidan av vägen. Jag stannade, det var en grupp surikater som försvann ner i jorden, alla utom en som stod på bakbenen och tittade på mig. Jag gjorde ett lockljud, nya huvuden poppade upp ett efter ett och snart stod fyra surikater och tittade på mig. På kvällen var jag tvungen att kasta packningen och cykeln över taggtråd för att hitta en plats att tälta på.

22 juni: Vinden hade avtagit lite men blåste fortfarande bakifrån. Kapstaden 303. När vägen korsat Olifants River följde den floden. Floden i dalen var kantad av breda vinodlingar. Vinrankorna var dock gulnade eftersom det var vinter. Kapstaden 226. Vägen blev mer trafikerad. Söder om Clanwilliam gjorde jag en halvmils avstickare från huvudvägen upp i bergen. Vägen fanns inte ens med på kartan. Efter en ganska brant stigning kom jag in i en kanjon med höga klippor på båda sidor om vägen. Jag tog det lugnt och njöt av att ha kommit bort från trafiken. Där skulle finnas en del intressanta fåglar och jag lyckades få se många av dem, t ex Protea Seed-eater och Cape Sugarbird. Jag vände och cyklade tillbaka en bit innan jag hittade en relativt plan yta att tälta på mellan buskarna.

23 juni: Folk hade sagt att det skulle bli oväder denna dag, men när jag började cykla syntes inte ett moln på himlen och jag hade lätt medvind. Floddalen började fyllas med odlingar av olika citrusfrukter. Det förklarade varför nästa stad hette som den hette. När jag gjorde en paus vid en rastplats såg jag hur molnen försökte krypa över bergen österifrån. Men än så länge löstes de upp när de kom över bergskammen. Jag visste inte hur länge det skulle förbli så, så jag fortsatte. Efter ett tag fick jag en knuff från sidan. Plötsligt tilltog vinstyrkan kraftigt. Det var svårt att hålla sig på vägen i vindbyarna. Molnen såg mörkare ut och kom längre över bergskammen. När jag kom till skylten Kapstaden 175 kände jag att jag var mycket nära slutet på resan. Så jag svängde vänster, upp mot Piketbergen. Först passerade jag staden Citrusdal där jag åt mat och tittade på lite lokal rugby. Sedan startade jag stigningen. Vinden hjälpte försiktigt till. De mörka molnen hade tagit alla bergstoppar i besittning. I nästan två mil gick det uppför, ibland brant. Karoolandskapet hade övergått i fynbos med högre buskar. Många av buskarna var olika proteaarter med stora ståndarrika blommor. När jag kommit upp till bergspasset gick det snabbt nerför. Väl nere i dalen på andra sidan var det sen eftermiddag och jag bestämde mig för att prova den välkända sydafrikanska gästvänligheten. Under de senaste fyra månaderna hade jag bara sovit inomhus två nätter. Jag stannade vid ett stort hus och frågade om jag fick tälta någonstans på deras mark. Jag räknade med att bli inbjuden och få mat. Jag fick prata med en kvinna som pekade ut en plats som jag kunde tälta på. Men hon trodde att det skulle bli kallt då väderprognosen hade lovat - 4 grader. Jag satte förvånad upp tältet på platsen hon pekat ut men hade fortfarande en känsla av att jag skulle bli inbjuden. Snart kom hennes man hem och han tyckte att jag kunde sova i deras gäststuga. Han beklagade sig över att det inte fanns någon el. Men om man eldade lite så kunde jag ta en varm dusch och dessutom kunde jag elda i stugan för att få upp värmen.

24 juni: När jag vaknade var det mulet, men det regnade inte. Efter ett tag klarnade det lite. Det verkade som om jag skulle lyckas undvika det utlovade ovädret. Det var mest plant men jag visste att jag skulle passera två bergspass under dagen så jag väntade mig en hel del uppförsbackar. Men jag hade inte cyklat mycket uppför när jag passerade skylten som sade Gydopas 1018 m. Efter det åkte jag 7 kilometer på ca 8 minuter, trots att jag bromsade nästan hela vägen. Det började regna lite men inte tillräckligt för att göra mig blöt. Lite senare kom jag till det andra bergspasset. Efter några hundra meter hade jag en lång nedförsbacke framför mig. Och en poliskontroll. Poliserna var ute efter illegala arbetare från Lesotho. De hade en stor bil full av fångar. Men de verkade rätt muntra ändå. Jag tog en paus och fikade innan jag cyklade utför. Poliserna stoppade en liten lastbil och kontrollerade et tjugotal personer som satt i lastutrymmet. Tydligen var de lagliga för poliserna lät dem fortsätta. När jag började cykla började det regna igen, och denna gång kraftigare. Jag fick tillfälle att prova min nya regnponcho som jag köpt i Windhoek. Jag blev dock blöt om benen och ärmarna och stannade vid en vägkrog för att vänta ut regnet. Det kändes lite som svensk höst, kyligt, regnigt och skogar av ek och tall. Ekarna hade bruna höstlöv. Varken ek eller tall är inhemska träd utan har nog införts i landet av britterna. Det var ganska sent och till slut tältade jag på en camping i närheten.

25 juni: Trots fortsatt utlovat regn var det fint väder på morgonen. Till skillnad mot de namibiska vindarna, som nästan alltid var emot mig, verkade den sydafrikanska vinden gilla mig. Denna dag fick jag riktigt hård medvind och kunde hålla en marschfart på mellan 35 och 40 km/h, ibland mer. Jag stannade vid Bergsigs vinkällare och provade sju olika viner, vita och röda. Detta område kryllar av olika vinkällare där man kan prova vin. Senare stannade jag även och provade ett par viner på Botha. Efter sex lätta mil kom jag på att jag varken ätit eller druckit något sedan frukost förutom vin. Det blåste dock så hårt att jag inte kunde ställa fram någonting utan att det blåste bort. Så jag åt lite snabbt innan jag seglade på cykeln de tre sista milen till Robertson. Precis när jag kom fram och fick tak över huvudet började det regna kraftigt. När jag letade boende och Internet där blev jag hembjuden till en mans farm, han hade även Internet. Han odlade mest vin, 3000 ton druvor om året vilket ger ca 2,1 miljoner liter vin.