Jag håller även föredrag, berättar och visar bilder om mina resor. För företag och idrottsföreningar kan jag berätta om hur jag förberedde mig för resor, tala om hur jag sätter mina mål och hur jag sedan motiverar mig för att uppnå dem. Som biolog kan jag även hålla föredrag om naturen jag ser under mina resor.
Mina referenser hittar du under Partners »

Är du intresserad? Kontakta mig »
Tycker du om mina bilder? Jag har bilder till försäljning. Ta en titt i fotogalleriet och kontakta mig om du är intresserad. Jag har även många andra bilder. Mest på natur och landskap.
Scutisorex är det vetenskapliga släktnamnet på en näbbmus på omkring 100 gram som lever i Östafrika, Scutisorex somereni. Den har en ryggrad som är uppbyggd på ett mycket speciellt sätt som gör den enormt stark. En man på omkring 80 kg kan stå på näbbmusen utan att den tar skada (men det betyder inte att den inte protesterar).
Jobb i Serengeti
Jag har nu lämnat cykeln hemma i Sverige och istället börjat jobba. Jag har fått ett jobb på Lejonprojektet i Serengeti i Tanzania. Jag fortsätter do...
2010-11-07 10:38:03

Mer info »
Hosta i Quito
Hej! Jag har inte uppdaterat dagboken på ett tag. Det beror på att jag egentligen inte gjort så mycket sedan sist beroende på en långvarig hosta so...
2010-04-10 19:34:27

Mer info »
Brasilien
Nu har jag kommit till Brasilien. Ett land som låter som tropik och värme. Men hösten och vintern jagar mig an så länge norrut på kontinenten och ännu...
2009-06-04 22:22:34

Mer info »
Alla nyheter »
8 feb 2009 El Calafate, Arg
Hösten 1997 såg jag ett foto på väggen i ett studentkollektiv i Umeå. Bilden, tagen av Johan Engström, visade tre höga granitberg, som tre massiva pelare mot blå himmel vill jag minnas. Sedan dess har jag alltid velat komma till denna plats för att se dem.
    
21 Jan: Fortfarande i Punta Arenas: Då jag insåg att jag inte skulle komma iväg i någorlunda god tid efter att ha handlat mat och mediciner bestämde jag mig för att stanna dagen ut och göra sådant som ändå måste göras, t ex smörja in kängorna etc.

22 Jan: Drömmar om nattcykling: Efter en sen start p g a en regnig morgon fick jag snart känna på hårda mot- och sidovindar igen. Håriga larver hade även de problem och rullade över vägen i vinden. Jag började återigen fundera på nattcykling. Det skulle faktisk vara lättare här då det var asfalt. Men jag bet ihop och kämpade på. När det inte gick att cykla framåt eller hålla sig kvar på vägen gick jag. Precis när jag började spana efter en tältplats fick jag syn på skyltar på taggtråden längs vägen. Det stod att det var ett minfält. Jag fortsatte en bit till. När jag slutligen stannade för dagen var jag trött men nöjd med de 82 km jag lyckats avancera under dagen. Lagom till jag fått upp tältet dog vinden av och det blev vindstilla, det var lockande att utnyttja tillfället.

23 Jan: Bättring: Jag försökte utnyttja den lugna vinden under morgonen genom att cykla på snabbare. Men benen värkte sedan dagen innan. Landskapet var platt som Skåne och överallt fanns grässlätter med betande får. Det fanns även mycket nanduer, Sydamerikas strutsar. Jag stannade vid ett café för att fylla på mina vattenflaskor. Kvinnan som jobbade på caféet sade att vindprognosen var mycket bra för de kommande två dagarna. Det skulle inte blåsa mycket alls, bara ca 17 m/s. Snart kom även en spanjor på cykel och vi drack två koppar kaffe. Precis när jag skulle fortsätta kom även en australiensare. Detta förvånade mig faktiskt inte. I Afrika hade jag blivit mycket förvånad men här i Patagonien finns massor av människor som reser med cykeln. Jag ser fler långfärdscyklister här på en vecka än jag såg på hela min tvåårsresa från Nordkap till Kapstaden.
Spanjoren och Australiensaren kom ikapp mig lite senare när jag just avslutat en lunchpaus. Vi cyklade vidare tillsammans. Normalt föredrar jag att cykla ensam men det var trevligt med lite sällskap och det var onekligen mycket lättare att cykla bakom någon i dessa vindar. Vi turades om att cykla längst fram i motvinden. På detta sätt tog vi oss fram mycket snabbare än tidigare. Självklart var just vinden ett dominerande samtalsämne. Australiensaren stannade vid ett vägcafé för att vila, han hade nyligen börjat cykla och behövde en mjukstart. På kvällen stannade spanjoren vid ett hotell och jag fortsatte några kilometer till och slog upp mitt tält i en skogsdunge.

24 Jan: Jag cyklade sista biten in till Puerto Natales, glad över att vinden inte var så hård. Kustens snöprydda berg omgav staden. Längs vägarna finns ofta minnesplatser med kors, plastblommor och Jungfru Mariafigurer till minne av personer som dött där. Strax innan staden fanns dock en minnesplats som var full av vattenfyllda plast och glasflaskor. Senare fick jag reda på att en kvinna dött av törst där så nu, när hon inte kan dricka det, ger man henne massor av vatten.
I närheten av Puerto Natales, ca 16 mil, finns nationalparken Torres del Paine där jag tänkt vandra i ca en vecka. Detta betydde att jag behövde köpa med mig mat för tio dagar. Efter att ha slagit upp mitt tält på en camping gick jag därefter och handlade. Jag visste att jag skulle få problem att få plats med maten i mina väskor. Men det var ju ett senare problem att bry sig om. Först handlade jag det jag behövde. Min ryggsäck rymmer bara 45 liter. Där skulle jag få plats med tält, sovsäck, madrass, kläder, kamerautrustning inklusive fyra objektiv och så maten. Jag insåg att jag skulle behöva lämna bensinköket vid cykeln under vandringen för att få plats. Därför köpte jag mat som inte behövde tillagas. Så jag köpte tre kilo havregryn, mjölkpulver och tio burkar tonfisk plus choklad.

25 Jan: Jag packade cykeln med all maten och var tvungen att använda en extra packpåse som jag spände fast utanpå de andra väskorna. Motvinden hade jag ansett vara hård innan jag kom till Patagonien men tyckte nu den var helt OK. Efter ett tag fick jag syn på bergen i Torres del Paine. Till en början var de bara en blågrå silhuett i horisonten men allteftersom jag kom närmare kunde jag skönja mer detaljer. Först syntes snön och glaciärerna som vita fläckar, sedan började jag ana färger och detaljer allteftersom den blågrå tonen avtog. Vid en lunchpaus fick jag syn på några svarta myror. En detalj som kanske inte verkar så speciell men det var faktiskt det första myror jag sett under resan. Det verkar som om Eldslandet är helt fritt från myror.
På kvällen slog jag upp mitt tält i närheten av sjön Lago Toro med utsikt mot bergsmassivet i nationalparken. Bergsmassivet som inte är en del av Anderna utan fristående. Vinden tilltog och blev mycket hård vilket gjorde det svårt att sätta upp tältet. Men väl säkrat stod det stadigt.

Vinden gjorde allt för att skicka mitt tält till andra sidan dalen.


Vägen mot Torres del Paine gör en cyklist lycklig.

26 Jan: Torres del Paine: Allteftesom jag närmade mig bergen passerade jag igenom ett sjölandskap med turkosa sjöar på en slingrande grusväg. Det kändes som att cykla där var det bästa man kunde göra i världen. Nu kunde jag se alltmer detaljer och fick en mer tredimensionell uppfattning av bergen. De höga, massiva och spetsiga topparna kändes
Jag cyklar mot bergsmassivet i Torres del Paine.

malplacerade bland de mer rundade bergen i dess omgivning. Bara långt i väster kunde Andernas snötoppar ses. På de rundade gräskullarna stod orädda guanacos och betade och på himlen skymtades enstaka kondorer. Jag märkte att jag kommit in i ett varmare område jämfört med Eldslandet och var tvungen att byta om till shorts och T-shirt. På kvällen kom jag fram till en camping vi bergens fot där jag slog läger och tog en välbehövlig dusch.

En familj hackspettar förde väsen på campingen.

27 Jan: 12-årig dröm: Jag packade det jag behövde för vandringen. Tältet fick jag spänna fast utanpå ryggsäcken tillsammans med packpåsen. Jag började gå uppför en dalgång. Solen gassade och svetten rann, men det kändes lätt att gå som omväxling till cyklingen. Varje sommar besöks denna nationalpark av 130 000 människor. Detta betydde att jag hela tiden mötte människor på stigen. Efter ett par timmar kom jag till en camping där jag lämnade mitt tält och det mesta av packningen innan jag fortsatte upp mot parkens huvudattraktion. Efter ytterligare en halvtimme kom jag över ett krön och möttes av en mäktig syn. Nästan tolv år efter jag sett bilden i Umeå stod jag nu framför de tre granittornen. Tre lodräta torn reste sig en kilometer över sin omgivning. Vid sin fot fanns en glaciär som smälte ner i en sjö som den nådde via ett högt rundat stup. Den högsta toppen når över 2800 meter över havet. Jag var ensam kvar när jag lämnade stället och gick ner till mitt tält igen.

Tre drygt en kilometer höga granittorn är nationalparkens huvudattraktion som även gett parken dess namn.

28 Jan: När jag kom ner till den stora campingen igen sade de att det skulle regna de följande tre dagarna och efter det visste de inte hur vädret skulle bli. Jag hade ju tänkt gå på en sjudagarsvandring runt bergen. Men nu började jag fundera på om jag verkligen ville det. Det skulle ju inte vara någon poäng om alla vyer skulle vara skymda av moln och regn. Jag tog mig en lång funderare på hur jag ville göra över lunch. Skulle jag vandra eller fortsätta cykla? Jag bestämde mig till slut för att fortsätta cykla och hämtade ut mina väskor från förvaringsutrymmet. När jag packade om mina väskor kom ett par kanadicker som jag träffat uppe bland tornen. Jag berättade att jag inte tänkte vandra. Men de lyckades övertala mig att komma med dem på vandringen. Återigen lämnade jag in väskorna och vi vandrade iväg. Då och då kom lite regn. Bara 2 % av besökarna i parken går hela rundan så när vi kommit iväg på leden såg vi inte samma mängder av vandrare längre. Vi gick upp och ner över kullar innan vi till slut kom till en bred och platt floddal, täckt av exotiska blommor. D v s exotiska för Patagonien, prästkragar. I andra änden av dalen fanns kampingen där vi slog läger bland hungriga myggor.

29 Jan: Regn: Vi begav oss iväg i drypande regn och kom snabbt in i en annan floddal. Jag började fundera på om jag inte skulle ha fortsatt cykla i alla fall. Men å andra sidan så om jag fick välja en del av vandringen att ha regn på så skulle det vara denna som inte erbjöd spektakulära utsikter. Jag hoppades bara att vädret skulle vara bra när vi nästa dag skulle gå över ett pass och få utsikt över det som fanns på andra sidan. På eftermiddagen kom vi fram till campingen Dickson, blöta, men det hade slutat regna och ett blått hål hade öppnat sig just över campingen. Det höll sig där resten av dagen.

Kanadicken Scott blickar ut över Dickson Camp.

30 Jan: Det var mycket svårt att bedöma vilket väder som skulle dominera dagen när vi lämnade kampingen. Det visade sig dock att det blev varmt och stundtals soligt. Den enda regnskuren kom när vi åt lunch i skydd på kampingen Los Perros. Sedan passerade vi genom en lerig och frodig skog innan vi kom upp över trädgränsen. Vi gick hela tiden
Alpina blommor på bergens sluttningar.

i uppförsbacke mot passet men det kändes mycket lättare att gå när vädret var fint och landskapet vackert. När vi kom över passet på ca 1200 m ö h så fick vi se den utsikt vi väntat på. En stor glaciär, Glaciar Grey, bredde ut sig i dalgången framför oss. Flera mil lång och en mil bred var den som en stor sjö med frusna vågor som var djupt blå i dalarna. Denna glaciär är ändå bara en liten kalvningstarm från det enorma istäcke som skymtades på Anderna, Sydamerikas största glaciär. Stigen letade sig sedan snabbt och brant ner till och genom skogen till nästa kamping. Det var svårt att få en uppfattning om hur stor glaciären faktiskt var. Vi närmade oss mycket men tycktes inte komma nära. Vid campingen Paso lyckades jag få den enda tältplatsen med utsikt över glaciären, som en balkong i den brant sluttande skogen.

En detalj av de stora frusna vågorna i Glaciar Grey. Som jämförelse har kondoren ungefär 3,5 meter mellan vingspetsarna.

31 Jan: Innan frukost klättrade jag ner till glaciären för att se den på nära håll. Först då kunde jag få en uppfattning om hur stora isformationerna var. De frusna vågorna var flera meter höga. På glaciären rann små bäckar med djupblå botten. Det var fint väder och vi fortsatte längs stigen som gick parallellt med glaciären. Vid nästa camping lämnade jag kanadickerna och fortsatte ytterligare en bit till Camp Pehoe vid en grön sjö.
På glaciären rann små blå bäckar.

Men innan vi skildes åt fick jag en bok som de läst ut. Jag får se upp så det inte blir som i Afrika då jag hade upp till 18 böcker i mina cykelväskor. På vägen såg jag spåren från en puma i leran. Vid campingen fanns en väderprognos på väggen som sade att det skulle regna i tre dagar framöver. Ett par israeler sade nedslaget åt mig att inte titta. Jag sade at det var en bra prognos då de alltid spår vädret fel. Jag visste inte hur rätt jag skulle ha.

1 Feb: Vaknade upp till en strålande solig och varm dag. Jag hade nu kommit till det område av slingan som besöks av stora mängder vandrare. Men jag mötte faktiskt inte så många som jag trodde. Jag gick upp i dalen Valle del los Franceses. På min vänstra sida hade jag ett mörkt berg med snö och glaciärer. Då och då rasade stora isblock ner och skapade ett ljud som åska. På högra sidan hade jag höga granitpelare liknande de jag sett under första dagens vandring. Över allt hängde en klarblå himmel. Jag tillbringade en hel del tid över trädgränsen och bara njöt av att vara där, som i en stor gryta omgiven av berg.

Toppen av ett istäckt berg.

2 Feb: Cykel igen: Ytterligare en solig och varm dag. Många fjärilar flög omkring men inga som var utdöda. Höjdpunkten under dagen var tre små argentinska sparvugglor som orädda poserade framför kameran. De var nog snarare glada att jag var där då de
Två av det tre små ugglorna som trängs på en torr stubbe.

mobbande småfåglarna höll sig borta då. Kom tillbaka till campingen där min cykel fanns mitt på dagen. Där njöt jag av en dusch och packade om mina väskor. Sedan cyklade jag iväg. Det var riktigt skönt att sitta på cykeln igen. Ingen packning på ryggen. Bakom mig hördes då och då muller från rasande glaciärer. Jag cyklade ett par mil innan jag slog upp mitt tält bland nyfikna guanacos och närgångna rävar.

Månen och ett par guanacos som idisslar i natten.

3 Feb: Jag åt frukost, havregryn, och kunde fortfarande höra mullret från fallande is då och då. Havregrynen är mitt raketbränsle. Jag kan känna skillnaden i energi efter jag ätit dem. Jag äter dem kalla tillsammans med pulvermjölk och socker. Det kanske inte låter så gott men jag ser alltid fram emot dem. Jag fortsatte österut om kom fram till Argentinas gräns vid Cerro Castillo på eftermiddagen. Tog en kopp kaffe på ett café och försökte hitta mat att ta med mig. Lyckades till slut få ett paket spagetti på caféet. Strax efter jag kommit in i Argentina mötte jag en man på fyrhjulig motorcykel. Han bjöd in mig till deras fårfarm. När jag kom till matsalen fick jag genast kaffe och bröd och blev övertalad att övernatta där. Jag passade på att ge cykeln en 100 milsservice genom att byta kedja. Kvällens samtalsämne på fårfarmen var smärtan i deras underarmar. De hade märkt baggens öron och var tvungen att hålla fast den i bl a hornen. Det var tydligen jobbigt då alla verkade ha träningsverk i armarna. De flesta av arbetarna kom från Chile. De jobbade där eftersom lönen var högre i Argentina.

4 Feb: Lervarning: Strax efter jag hade nått asfalt igen mötte jag en tysk på cykel som varnade mig för att lerigt parti på grusvägen längre fram. Han sade att det var en sträcka på 20 km med bara lera som fastnade så hårt i hjulen att de inte snurrade längre. Han hade försökt dagen innan men varit tvungen at lifta förbi området. Han varnade även för en man som fanns på farmen efter det leriga området, han skulle tydligen inte tycka om cyklister. Jag fortsatte i hopp om att leran skulle hinna torka. Jag cyklade genom ett stäpplandskap platt som Skåne. I väst syntes berg helt vita av is. Strax efter jag svängt in på grusvägen men innan jag kommit till leran mötte jag ett gammalt par på cykel. Jag frågade om leran och de svarade att de fått skruva av stänkskärmarna för att inte hjulen skulle fastna. Men de hade kunnat cykla hela sträckan förutom 15 meter som de var tvungna att gå. Det verkade som leran torkat lite. Jag stannade och åt för att låta den torka lite mer innan jag kom fram. Solen stekte och vinden fläktade vilket borde hjälpa mig. Det gjorde det också, leran var inte helt torr men orsakade inga problem. Snarare gjorde den vägen bättre då jag slapp grus, stenar och ojämnheter. Nu kunde jag cykla i mjuka hjulspår från bilarna. Men jag hade redan cyklat långt denna dag och började bli trött i benen. Vågade dock inte slå läger. Om det skulle börja regna under natten skulle jag vara fast i leran. Plötsligt passerades jag av fyra riktigt gamla bilar, liknande T-Forden. Kan tyvärr inte bilar så bra men de hade brittiska klistermärken på sig och var mycket små och svarta. När jag nådde asfalt igen var jag nöjd med att enkelt ha passerat det leriga partiet. Men vattnet var nästan slut och framför hade jag farmen med mannen som inte gillar cyklister. Jag knackade på i tron att han inte kunde neka mig vatten. Det gjorde han inte heller men han hade nog ätit en och en annan butterkaka för mycket. Jag fortsatte en liten bit till innan jag slog upp mitt tält en bit från vägen bland märkliga knotigt symmetriska buskar. Jag råkade parkera cykeln i ett nät av en svarta änkanspindel. Den blev inte glad och visade sina giftröda punkter.

5 Feb: Det regnade på morgonen vilket gjorde mig ännu mer nöjd över att ha pressat mig lite extra för att komma förbi leran dagen innan. Snart kom jag till en lång nedförsbacke. I ett par mil flög jag fram genom landskapet. Sedan var det inte långt kvar till den lilla staden Calafate. På campingen där träffade jag en motorcyklist, Freddy, som jag träffat strax innan längs vägen. Han var från Buenos Aires och reste runt i landet på sin 125 kubikare. Nu skulle jag äntligen få vila benen efter 15 dagars cykling och vandring utan vilodag.

6 Feb: Stora isblock: Jag fick skjuts av Freddy till glaciären Perito Moreno. På så sätt sparade jag två dagars turochreturcyklande eller dyra busspengar. Det var ca 8 mil enkel resa. Vi kom fram till en av världens mest aktiva glaciärer. Den ska tydligen avancera ca två meter per dag och därmed rasar ofta stora isblock med dunder och brak ner i den gröna sjön som tar vid efter glaciären. Enligt uppgifter skulle den vara 60 meter hög men jag har svårt att tro att den var riktigt så hög, kanske 30 eller 40 meter. Hur som helst var det en mäktig syn och sent på eftermiddagen fick vi se två enorma isblock som för ner i vatten. Vattnet stänkte och det tog overkligt lång tid innan isblocken flöt upp till ytan igen. När vi åkte därifrån var vi förundrade över hur snabbt tiden gått.

Kalvningsområdet för glaciären Perito Moreno. Gissningsvis 40 meter höga isväggar.

Med knallar och dunder lösgjorde sig isblock från glaciären.

På kvällen besökte vi en rodeo och såg hur män kastades av vilda hästar till lugn men högljudd gitarrmusik. Hästarna var mycket rädda och för att hetsa upp dem mer eggade man den genom att slå i luften med en slags piska.

7-8 Feb: Vila: Fortsatte att vila mina ben i Calafate. Passade på att få några ärenden avklarade i staden och jobbade mycket med att uppdatera hemsidan.

Några slutord:

Det visade sig att huemulen som jag skrev om i förra inlägget var en riktig raritet. Efter att ha pratat med biologer och naturkunniga har jag förstått att jag hade mycket tur som fick se den och dessutom lyckades fota den. Siffrorna varierar men det finns bara mellan 1300 och 2000 huemuler kvar i världen och de är utrotningshotade. Bara en procent av den ursprungliga populationsstorleken finns kvar.

Till föregående inlägg                                    Till nästa inlägg     

Kommentera gärna detta inlägg i Gästboken.



Administration - Design och Webbutveckling av Webking webbutveckling och it-konsulting ab