Nu har jag bytt land och kommit till Ecuador efter drygt tre månader i Peru. Jag har inte cyklat så mycket sedan sist men varit iväg på en del resor för att titta på och fotografera natur. Därför kommer det att handla mycket om just sådant denna gång. Det har varit mycket varmt men än så länge har inte väderfenomenet El Niño kommit trots att många tror att det är på väg. Jag är dock glad så länge ”Barnet”, som det betyder, håller sig borta då det skulle innebära mycket regn och hårda vindar.
24 dec: Julafton, som i Sverige är det denna dag man firar julen i Peru. Men presenterna öppnas inte förrän vid midnatt vilket gjorde att barnen i familjerna jag bodde hos höll på att explodera av otålighet. Man eldar inte bockar till jul men julkrubban är viktig (men eldas inte den heller). Till middagen är det kalkonen som är huvudrätten och inte skinkan även om de jag bodde hos hade en helgrillad gris.
25-29 dec: Mannen jag bodde hos, Heinz Plenge, är Perus mest kända naturfotograf. Även han son med samma namn är fotograf liksom biologen Rob Williams. De har gjort många böcker om Perus djurliv tillsammans. Så i mellandagarna åkte vi ut på olika fototripper till våtmarker i närheten av där de bodde. En av turerna var en kombinerad fototur samtidigt som vi kollade in ett våtmarksområde för att se om det möjligtvis skulle vara värt att jobba för att skapa ett naturreservat av det.
Heinz Plenge smyger i vassen med sin kamera.
30 dec: Vi hade pratat med en fiskare i Pimentel som gått med på att ta oss ut till havs för att fotografera havsfåglar. På morgonen gick vi ut på den långa och ungefär hundraåriga träpiren som är byns landmärke. Den är den enda i Peru som är byggd med en kurva och en gång i tiden åkte tåg ut på den. De är jag glad att de inte gjorde nu då den såg rätt fallfärdig ut och det gällde att se var man satte fötterna, det fanns en risk att man föll genom träplankorna och föll nästan tio meter ner till havsytan. Fiskaren mötte oss på piren. Vi bordade en liten båt från en rostig stege som ledde ner till vattnet. Tajmingen var viktig vid ombordstigningen då båten kraftigt guppade upp och ner i de drygt meterhöga vågorna. Men den båten åkte vi ut till fiskebåten som låg ankrad längre ut. Det var en åtta meter lång träbåt och vi tog sikte mot horisonten. Bakom oss krympte och försvann Pimentel och träpiren långsamt i soldiset.
Efter ungefär tre timmar var jag rätt uttråkad efter allt båtåkande och inte många fåglar i sikte. En trut tittade förbi och vi bestämde oss för att stanna till och se vad som hände om vi kastade lite fisk i vattnet. Truten kom direkt och fick genast sällskap av en annan trut. Nu dök fåglarna snabbt upp ur tomma intet. Blåfotade sulor i mängder dök snabbt efter fiskarna, en albatross imponerade3 med sin storlek. Snart hade vi än mängd trutar, måsar, tärnor, sulor runtomkring oss plus albatrossen och några labbar. Tre kameror i båten smattrade och vi tog hundratals foton var. Till slut hittade pelikanerna dit med sina enorma kroppar och näbbar. Då var kalaset över för de övriga fåglarna hade inte stor chans medan pelikanerna skopade i sig all fisk. Vi återvände till land nöjda efter en lyckad dag.
En albatross som häckar på Galapagos kom på besök.
På eftermiddagen åkte vi till reservatet Chaparri där vi skulle fira nyår. Chaparri är Perus första privata naturreservat och skapades på initiativ av Heinz Plenge. När jag var i Peru under 2001 och 2002 bodde jag två och en halv månad i reservatet för att studera en vildkatt. Det var därför roligt för mig att komma tillbaka dit och se de förändringar som skett. Då kom inga turister dit och det betade fortfarande kor i reservatet som då bara var två år gammalt. Nu var korna borta och vegetationen mycket ymnigare. Under 2009 besöktes reservatet av ungefär 6000 turister och det är en siffra som fortfarande ökar varje år. När jag var där sist var jag den första besökaren att få se en vild glasögonbjörn där. Nu är det vanligare att se björnarna och en av dem kan man komma ganska nära. Då som nu pågår även ett projekt där man tar hand om glasögonbjörnar som olagligt hålls som husdjur eller cirkusdjur i Peru. I Chaparri får de ett bra hem att leva och de som verkar kunna klara det släpps slutligen lös i det fria.
Lodgerna i Chaparri är byggda av adobe i traditionell stil.
30 dec – 1 jan: I väntan på kvällen och det nya året gick jag omkring i området och såg alla skillnader och sådant som var likt sig. Många minnen kom tillbaka. Efter att ha sett en hona med sin unge som bara var några veckor gammal var jag och Rob på väg tillbaka till lodgen. Då såg vi plötsligt en av de vilda björnarna som klättrat upp i ett mangoträd. När vi kom närmare gick den fram på en gren som pekade rakt mot och tittade på oss på bara några meters håll. Det var den av de vilda björnarna som vant sig med att vara i närheten av folk.
På kvällen var det dags för middagen som vi åt tillsammans med några gäster till reservatet som även de valt att fira nyår där. Det visade sig vara två svenska familjer varav den ena levde i Lima och den andra i Stockholm. Det hela gick ganska lugnt till och det enda fyrverkeri vi såg vid tolvslaget var tre tomtebloss som någon hade med sig. Sedan kom en gitarr fram och man spelade och sjöng sånger, precis som jag minns att de gjorde för åtta år sedan.
2-3 jan: Väl tillbaka i Pimentel fortgick livet som vanligt och stranden utanför huset var full av folk som passade på att sola och bada under sina semesterdagar. En kväll när vi satt i huset hörde vi ett märkligt skrik från strandpromenaden just utanför det öppna fönstret. Det visade sig vara ett par som blev rånade, när vi kom ut var rånarna redan borta. Men efter några minuter utbröt ett tumult och skrik hördes igen, ett pistolskott gick av och folk sprang omkring i huset. Ytterligare ett pistolskott gick av. Hunden Chimu (en peruansk nakenhund) passade på att rensa alla tallrikar på köksbordet medan människornas uppmärksamhet var riktad åt ett annat håll. Vad som hade hänt var att den yngste sonen i huset, Juan Andrés, stått på balkongen och såg hur några unga män med misstänkt utseende närmade sig en ensam kvinna på strandpromenaden. Han sprang in i huset och hämtade en pistol. När han kom ut på balkongen igen höll männen på att råna kvinnan en bit bort. Juan Andrés sköt ett skott i luften. Sedan sprang rånarna i riktning mot oss och just som de passerade huset sköt Juan Andrés ytterligare ett varningsskott och skrek åt dem att släppa väska vilket de också gjorde.
4-10 jan: Fader och son Heinz Plenge, Rob Williams och jag begav oss iväg på en fotografisk expedition inåt landet. Målet var att ta bilder till en bok om norra Perus natur. Denna resa åkte vi runt i provinserna Cajamarca och Amazonas och riktade oss framförallt in på ovanliga fåglar. Därför spenderade vi mycket tid i Marañondalen som har en hel del fågelarter som enbart existerar där.
Under andra dagen lyckades vi efter lite svårigheter att hitta en gråbukad komet en bit utanför staden Cajamarca. Det var den absolut mest sällsynta fågeln vi skulle se under resan. Det är en utrotningshotad kolibri och fågelboken beskriver den som oförklarligt sällsynt och lokal. Vi spred ut oss på en sluttning och väntade stilla på att den skulle sätta sig på en gren framför oss. Vi satt där större delen av dagen och till slut hade vi de bilder som vi behövde. Rob var den som hade mest lycka och fick några riktigt bra närbilder.
Den gråbukade kometen är allt annat än vanlig.
Tredje dagen spenderad vi mycket tid åkandes i bilen eller fotograferande från bilen. Vi fotade bland annat ett par arter av inkafinkar. Inkafinkarna ingår i ett släkte med fem arter varav alla har mycket små utbredningsområden och bara i norra Peru. En av inkafinkarna, skägginkafinken, visade sig gilla att bli fotograferad och poserade ofta fint på en gren nära bilen. Vägen vi åkte på slingrade sig ner mot botten av en dal där det fanns tropisk regnskog, sedan slingrade sig vägen upp igen på andra sidan dalen där klimatet var torrare igen.
Att det fanns mobilsignal var så sällsynt längs vägen att man satte upp en skylt där det fanns täckning. Men täckningen var inte tillräckligt bra för att kunna använda telefonen och prata med någon.
Vi spenderade hela den femte dagen i en trädgård till ett café utanför Leymebamba. I trädgården fanns mycket blommor och kolibrimatare med sockervatten. Ett stort antal kolibrier av olika arter kom dit för att tillfredsställa sitt stora energibehov och sockersug. Stjärnan av kolibrierna som vi var ute efter att fota, spatelstjärten, heter på engelska ”marvellous spatuletail”. Och den var verkligen förundransvärd och jag kan förstå att den blivit lite av en symbol för Perus fågelliv. Visserligen hade den bara fyra stjärtfjädrar men ändå var det stjärten som drog till sig uppmärksamheten. Denna art finns bara på ena sluttningen av Marañondalen och till en början såg vi bara den lilla kolibrin flyga förbi i hög fart följd av två prickar. Det var förståss framförallt denna art som vi ville ha till boken. Men det var lättare sagt än gjort. Den var mer skygg än de andra kolibrierna och kom mer sällan på besök. Men det största problemet var den violettörade kolibrin. Denna art var en av de större kolibriarterna på plats och försvarade sina revir mycket aggressivt och våldsamt. Reviren var i detta fall sockervattenautomaterna och varje automat var ”ägd” av en violettörad kolibri. Alla andra kolibrier fick försöka dricka medan ägaren tittade bort eller höll på att jaga bort en annan inkräktare. Ofta hörde man hur det small från striderna mellan kolibrier och fjädrar rycktes loss med näbben. Så frustrationen var ibland stor när man stått stilla i timmar på samma plats med krampande fingrar och väntat på spatelstjärten bara för att se den bortjagad inom en sekund när den väl kom och satte sig på rätt gren. Jag ska erkänna att jag efter ett tag nästan tyckte illa om de violettörade kolibrierna trots att de var rätt vackra. En annan mycket speciell kolibri på plats var svärdnäbben. Det är den ända fågeln i världen som har en näbb som är längre än kroppslängden. Näbben såg nästan otymplig ut när den kom till automaten. När dagen var slut var jag dock nöjd med de bilder jag lyckats få av spatelstjärten. Även de andra hade fått ganska bra bilder.
Spatelstjärten poserar äntligen några sekunder framför kameran innan den blev bortjagad igen.
Den violettörade kolibrin var vacker men många fotografer har nog svurit över den.
Heinz Plenge den äldre ville dock fortsätta ett par timmar i trädgården för att försöka få bättre bilder. Vi blev kvar hela dagen. Scenariot fortsatte med de violettörade kolibrierna som jobbade hela dagen med att jaga bort andra kolibrier. Gränsen mellan frustration och lycka var hårfin och när man till slut fick en bra bild av spatelstjärten var lyckan desto större. Allteftersom tiden gick lärde vi oss mer och mer hur kolibrierna betedde sig och på vilka grenar de tyckte om att sitta. Till slut kunde jag skilja minst fem olika kolibriarter åt bara genom att höra brummet från deras vingar.
Svärdnäbben är den fågel som har längst näbb i världen och den enda som har en näbb längre än sin egen kroppslängd.
De två sista dagarna spenderade vi mycket tid i bilen med många stopp för att se vad vi kunde hitta längs vägkanterna. Vi såg bland annat en tredje art av de fem inkafinkarna, den mindre inkafinken vilken var den mest ovanliga och skygga av de fem. Vi passerade igenom några av de mest fantastiska landskapen under resan. Från smala dalgångar med väggar av höga branta berg täckta av grönt till torrare landskap med buskar och höga kaktusar. Vi kom tillbaka till Pimentel på eftermiddagen sen sjunde dagen. Som helhet hade det varit en mycket lyckad resa och många luckor var fyllda till boken.
Marañondalen var speciellt vacker vid solnedgången.
12-14 jan: Innan jag fortsatte cykla bestämde jag mig för att göra ytterligare ett besök till reservatet Chaparri. Detta reservat är ett bra exempel för hela världen där Heinz har lyckats få befolkningen i en fattig by att inse värdet i att bevara naturen för naturens egen skull och att man kan göra det med ekonomisk hållbarhet utan att jaga, hugga ved eller låta sin boskap beta där. Flera hotade arter har fått en fristad där och populationerna ökar snabbt. Reservatet är nu möjligen bästa platsen i världen för att se utrotningshotade arter som t ex glasögonbjörnen och den vitvingade guanen. Därför skämdes jag över att vara svensk och den minst sagt skandalösa jakt som just pågått på i Sverige. Nyheterna om hur svenskarna sköt ner ungefär 10 % av en i landet akut utrotningshotad art nådde även Peru.
Den vitvingade guanen är en akut hotad art som återhämtat sig bra i Chaparri.
Jag skrev tidigare om att de även tog han om björnar i Chaparri. En dag gick jag med en av djurskötarna när han utfodrade björnarna. Helst ville jag se Tongo som var den största och mest aggressiva björnen de hade. När jag studerade vildkatterna i reservatet åtta år tidigare var jag nämligen med och fångade in just den björnen. Tongo hade vuxit upp hos en familj men blivit för stor och vild för att ha hemma. Den hade rymt i en ristorkarfabrik och det var dit jag, Juan Andrés och parkvakten Javier kom för att fånga in den. När vi kom fram satt björnen uppe på den fem meter höga tegelmuren kring fabriken. En stege ledde upp på muren. Vi lade frukt på varje steg för att locka ner björnen. Men när den ätit upp frukten sprang den raskt upp igen. Vi gjorde ett nytt försök och denna gång sprang vi fram och drog ut stegen vid marken så att den inte nådde upp till muren längre. Sedan började en jakt på björnen och när vi lyckades tränga in den i ett hörn ställde den sig på bakbenen och röt. Javier lyckades trä en snara över huvudet på björnen. Snöret på snaran var trätt genom ett långt rör så att Javier kunde undvika att bli anfallen genom att hålla röret mellan sig och Tongo. Björnen började springa runt i cirklar och jag och Juan Andrés efter. Till slut lyckades vi kasta ett nät övar björnen och trycka ner honom mot marken. Jag gav honom snabbt en spruta med sömnmedel i låret. Snart lugnade björnen ner sig och somnade så vi kunde transportera honom till Chaparri där han nu kan leva ett mycket bättre liv i naturlig miljö än i den tidigare stadsmiljön. Tyvärr är Tongo troligtvis inte en av de björnar som kommer att släppas ut i det fria då man inte tror att han kommer att klara det.
Tongo såg glat ut över att se mig igen.
Jag spenderade dagarna i Chaparri med att ta det lugnt och se mig omkring i omgivningarna. Jag fick även posera som fotomodell för några bilder som skulle publiceras i flygbolaget LAN:s tidning i en artikel om reservatet.
15 jan: Nu var det dags att fortsätta cykla norrut igen. Innan jag begav mig av justerade jag och bytte ut några ekrar i bakhjulet. Sedan jag blev påkörd i Lima hade jag haft problem med ekrarna. Jag passade även på att byta ut bakdäcket då det hunnit bli slitet efter drygt 1400 mil sedan Eldslandet. Det blev en ganska sen start men jag hade bra medvind och hann ändå cykla ganska långt denna dag. Jag hade tagit med mig lite extra vatten då jag hört att jag skulle passera en lång ökensträcka utan möjligheter till att hitta mer vatten. Mycket riktig kom jag till Sechuraöknen med en del buskar och sanddyner som ibland kröp ut över vägen. Innan kvällen hittade jag en bra plats bakom några buskar att slå upp tältet utom synhåll från vägen.
Det var dags att byta däck.
16 jan: Öknen fortsatte och sanden drev över vägen och fastnade i svetten vilket gjorde att huden kändes som sandpapper efter ett tag. Snabba blå ödlor sprang iväg från cykeln på bakbenen. Väl framme i Piura tog jag in på ett billigt hotell och duschade av mig sanden.
17 jan: Det var fortsatt varmt och jag behövde mycket vätska när jag cyklade. Vid en vätskepaus när jag hittade något kallt att dricka var det inga problem att dricka en och en halv liter mer eller mindre på en gång. Efter många dagar genom platta landskap blev det nu lite mer kuperat igen. Så när dagen var slut hittade jag en bra tältplats i en torr flodfåra och jag hade druckit ungefär sex liter under dagen och svettat ut nästan allt av det.
18 jan: Vi lunchtid kom jag fram till Mancora där jag stannade för att äta. Jag träffade ett engelskt par som övertygade mig att stanna i denna bad och surfort. Så det gjorde jag. För ovanlighetens skull i dessa trakter hittade jag ett ställe där jag kunde tälta. Normalt finns inga campingplatser här. Jag tog ett svalkande och avsaltande dopp i havet. På kvällen dök även ett par colombianer som reste runt på motorcykel upp.
19-20 jan: Jag engelsmännen och colombianerna hyrde tre bodyboarding-brädor som vi turades om att surfa på vågorna med. Man står inte på dessa brädor utan surfar på vågorna liggandes på magen. Vågorna var ungefär tre meter höga och rullade över till en rörform. Om man missade att tajma dem rätt missade man dem eller blev helt översköljd och fick en omtumlande resa genom vattnet utan att veta vad som var upp eller ner. Allteftersom vi höll på blev vi bättre och bättre.
21 jan: Jag fortsatte norrut längs Stilla havets stränder och ökenlandskapet blev snabbt grönare ju närmare Tumbes jag kom.
22 jan: Jag tog en kanottur i mangroveträsket som finns utanför Tumbes, nära gränsen till Ecuador. De leriga bankarna var fulla av färgglada krabbor. Den täta skogen med hängande rötter hyste många olika arter av hägrar och här och var satt drakliknande leguanödlor på grenarna. Ibland gick vattenkanalerna igenom tunnlar av skog som var så tät att det blev mörkt, trots att det var dag.
En färgglad krabba filtrerar leran efter mat.
23 jan: När jag kom till gränsen mellan Peru och Ecuador var jag förberedd på att de skulle försöka lura mig att betala en massa böter då jag stannat 5 dagar för länge i Peru. Jag blev nästan lite förvånad när jag bara behövde betala en dollar per dag vilket är den korrekta summan. Väl inne i Ecuador hade jag problem att ens hitta gränsstationen. Efter ett tag stannade jag vid en mack och frågade. Det visade sig att stationen befann sig läng en sidoväg. Inga skyltar fanns som indikerade var gränsstationen fanns och jag måste säga att det är den mest malplacerade grässtationen jag stött på i Sydamerika. Efter veckor i torra öknar i Peru kändes det nu som om jag bytt världsdel i detta mycket gröna land. Fina skogar byttes snar mot enorma bananodlingar och enstaka kakaoodlingar. Den tryckande värmen fortsatte dock och det var rätt skönt när det under natten när en regnskur kom. Folket verkade uppskatta det och jag såg många på gatorna i El Guabo som obekymrat gick omkring och blev dyblöta i regnet. Annars kunde inte ens nätterna rädda en från den tryckande värmen som nu rådde.
24 jan: Mina problem med ekrarna sedan krocken fortsatte och ytterligare sex hade gått av. På vägen ut ur El Guabo besökte jag en cykelverkstad där de bytte ut och justerade ekrar. Reparatören visade sig även vara musiker och jag fick en demo cd som minne.
Ju mer jag cyklade desto närmare kom jag en dröm som jag haft så länge jag kan minnas, nu var det inte långt kvar. Medan jag passerade tusentals efter tusentals bananplantor sneglade jag upp mod de finare skogarna uppe i bergen. Men där fanns inga vägar att cykla på. På kvällen kom jag fram till Puerto Inca där jag efter lite svårigheter lyckades finna ett ställe att bo på.
25 jan: Jag cyklade sista biten till Guayaquil, en stad med ca 2,5 miljoner invånare. Det var mulet och svalare än dagarna innan. Ett duggregn svalkade även det. Jag såg på en termometer att temperaturen bara var 32 grader. Trafiken var intensiv och jag fick koncentrera mig hela tiden i de många filbytena som skulle göras och bilarna som fanns överallt när jag hamnade mitt mellan många filer. Men på något konstigt sätt gillar jag ofta denna sorts cykling och lyckas ofta hålla en hastighet inte mycket långsammare än trafiken. Det var här jag skulle boka min dröm.
26-27 jan: Jag sökte information och letade resebyråer som organiserade turer till Galapagos. Med lite hjälp av en ekonomisk världskris gick det lätt att hitta platser och priserna var mycket lägre än normalt, trots att det var högsäsong.
Så de närmaste veckorna kommer jag att spendera utan min cykel ute bland några öar i Stilla havet. För en biolog är det en självklar dröm att komma till denna plats med alla speciell djur och dess historia.
Till föregående inlägg. Till nästa inlägg.
Kommentera gärna detta inlägg i Gästboken.
