Efter månaders cyklande genom mer eller mindre platta områden har jag nu nått fram till Anderna i norra Argentina.

25-28 juli: Asuncion: Den ovanliga kylan fortsatte i Asuncion och tre rapporterades ha frusit ihjäl då temperaturen nådde ner mot nollgradigt på nätterna. Jag stannade några dagar till i Paraguays huvudstad och besökte bl a sevärdheter i centrum som t ex torg, koloniala byggnader och några museum. Dessutom tog jag mig till botaniska trädgården där de även hade ett zoo. De hade fåglar, flodhästar, tapirer, myrslokar, apor mm. Det var trist att se dem uttråkade i sina alldeles för små ytor. Mest tråkigt var det nog att se kattdjuren som, pumor, ozeloter och en jaguar. De vandrade fram och tillbaka i sina alldeles för små burar.
På vandrarhemmet där jag bodde fanns även en argentinsk kock logerad, Javier. Han tyckte förståss om att laga mat och jag blev ofta bjuden på goda middagar. Javier reser runt i Latinamerika och lagar mat och lär sig om andra matkulturer, http://cocinandoporamericalatina.blogspot.com. Han har även en egen TV show. Han var dock alltid försiktig med att säga att han var från Argentina då argentinare har ett dåligt rykte i resten av Latinamerika. Det sägs att de tror att de är mycket bättre än andra. Den bästa affären i världen ska tydligen vara att köpa en argentinare för vad han är värd och sälja honom för vad han tror han är värd. Men Javier var en mycket sympatisk man och passar inte in på den beskrivningen. Det fanns även en amerikan på vandrarhemmet, Jim, och han var ännu försiktigare med att säga att han var från USA av uppenbara skäl. Han hade dock med sig ett gäng böcker som han sålde billigt. Boken heter Addicted to War av Joel Andreas och berättar i enkelt serieformat den sanna historien om USA:s historia och hur USA alltid använt sig av krig för egna ekonomiska syften. En amerikansk lärare ville använda boken i utbildningssyfte. Då innehållet är allt annat än smickrande för USA så ville regeringen förbjuda boken. De gjorde allt för att hitta sakfel i boken men lyckades inte och kunde därmed inte förbjuda den.

Pga risken för att smittas svininfluensa bär en del munskydd.

Man lastar av en båt med varor från Argentina. Jag korsade floden i en liknande båt.

29 juli: Dags att ge sig av: Jag hade ont i halsen så innan jag begav mig iväg köpte jag några tabletter på apoteket. Som tur var hade värmen återvänt. Jag cyklade ut ur Asuncion och ner till floden Paraguay. Gränspolisen kollade igenom några av mina väskor och frågade om jag hade några droger med mig. Han verkade tämligen säker på att jag hade marijuana och frågade mig gång på gång medan han letade. Han verkade hoppas på en muta. När han inte hittade något tog jag mig till floden där jag lyfte cykeln i en avlång liten båt som tog mig några hundra meter över till andra sidan. För sjunde gången under denna resa stämplade jag nu in i Argentina. Det verkar vara en gränspassage där mycket droger passerar för nu sökte de igenom mina väskor med en hund som nosade på dem. Hunden verkade dock helt ointresserad av väskorna och jag fick snart cykla vidare. Min cykel skramlade ovanligt mycket och jag upptäckte att den del av cykelramen där pakethållaren fäster gått sönder. Som tur var hade jag bara tre kilometer till Clorinda dit jag cyklade och letade reda på en verkstad. Jag ångrade mig dock snabbt när de började svetsa. Mannen som gjorde jobbet verkade inte vara speciellt duktig och det blev både snett och vint. Men till slut hade vi lyckts skruva fast pakethållaren ändå.

Jag har valt en cykel av stål så att det ska vara lätt att svetsa den.

Jag cyklade söderut. Vid en mack hade jag frågat om det skulle komma någon by de närmaste milen. Jag fick svaret att det skulle finnas en om två mil och sedan skulle det vara öde. Jag bestämde mig för att fylla på mina vattenflaskor där. När jag cyklat sex mil genom ett blött och platt landskap med mycket palmer insåg jag att jag inte skulle komma till någon by. Jag hoppade över taggtrådsstängslet och slog upp mitt tält inne i skogen. Vattnet skulle nog räcka ändå om jag snålade lite. Jag insåg att det var rätt länge sedan som jag sovit i mitt tält.

30 juli: Det var lite svalare igen vilket hjälpte mig att spara vatten. Det raka och platta landskapet fortsatte med palmer som stod i översvämmade marker. Jag hade lätt motvind så strax innan Formosa svängde jag tvärt 90 grader mot nordväst och hoppades att vinden inte skulle märka det. Jag såg boskap som stod bakom taggtråden men jag var tvungen att stanna till för att titta extra noga. Det var bufflar som stod där och inte kor. På kvällen slog jag upp tältet gömt i en skogsdunge. Jag var glad över att ha kommit in i ett område där det var lätt att hitta tältplatser igen. Det var månader sedan det var så lätt.

Konstant översvämmade marker.

31 juli: Jag var piggare denna dag efter min förkylning med halsont. Under dagen övergick det våta chacolandskapet långsamt till ett torrare landskap med mer skog och en del kaktusar. De få gårdar jag passerade verkade leva på att tillverka tegel då varje gård hade bränningsugnar för det syftet. På kvällen slog jag upp tältet bland aloeplantor i skogen bakom taggtråden.

Röken väller ur en tegelbränningsugn.

1 aug: En speciell dag: Till frukost hörde jag vrålapor som vrålade uppe i ett träd en bit bort. Redan innan jag började cykla denna dag visste jag att den skulle bli speciell och efter ungefär en mil hände det. Jag hade tillsammans med min första cykeltur nu cyklat sammanlagt 4007,65 mil, lika långt som ett varv runt jorden läns ekvatorn. Jag stannade på platsen och tog några bilder. Jag befann mig framför en gård i skogslandskapet och folk tittade och undrade nog varför jag stannat där. Jag firade genom att tuta två gånger i min cykeltuta. Det var ny månad och jag hade just påbörjat ett nytt varv runt jorden. På kvällen hittade jag en plats i skogen som var som gjord för att tälta på. Marken var helt platt och verkade nästan sopad med kvast.

Ett varv runt jorden...

2 aug: Fina fläckar: Landskapet fortsatte att långsam bli torrare för var dag. Flaskformiga träd med taggiga stammar blev allt vanligare. På väggrenarna avslöjade betande ulliga grisar att det fanns bebyggelse i närheten. När jag stannade vid en mack för att fylla på dricksvatten hade de ingen kran utan skickade ner en hink i en brunn för att hämta vattnet. Byarna hade större andel indianer än tidigare. Många hade ena kinden full av kokablad. Det var vanligt med bränder i gräset längs vägrenarna och många insekter, speciellt gräshoppor flydde hettan medan fåglar passade på att fånga dem. T o m fladdermöss var tvungna att vakna till för att flyga till säkrare platser.

Bränder var vanliga längs vägrenarna.

Vid ett tillfälle såg jag någonting som gick vid vägrenen långt framför mig och försvann ner mot diket. När jag kom fram blev jag glatt förvånad. Mitt på dagen stod det en fläckig vildkatt där helt öppet och tittade ut mot det höga gräset, bara ungefär fem meter från mig. Det var en geoffroys katt, samma art som jag sett några månader tidigare i Argentina. Den vände inte blicken mot mig förrän jag stannade. Men den sprang inte iväg utan stod bara där och tittade på mig. Jag sträckte mig långsamt efter kameran i min väska men han inte få fram den innan vildkatten sprang ut i det höga gräset. Men den stannade till ytterligare en gång och tittade på mig och jag hann få en bild. Det är någonting speciellt med att se de fläckiga katterna som inte går at beskriva.

Vildkatternas fläckar som fungerar som bra kamouflage i gräset gör mig alltid lycklig.

3 aug: Leta stora katter: En mycket klar natt gjorde att temperaturen kröp ner till –2 grader och det tog ett tag innan solen lyckades värma upp dagen. Jag passerade två poliskontroller under dagen. Vid den andra stannade jag till för att fylla på mina vattenflaskor men fick även med mig apelsiner och en påse full av bröd. Jag blev dessutom erbjuden att stanna över natten. Men jag var så glad över att kunna tälta var jag ville igen sa jag fortsatte en bit till. Dessutom var det ju fin natur. På kvällen hörde jag ett ljud från mitt tält som påminde mig om den jaguar jag såg i Peru 2001. Det lät som om den inte var alltför långt borta, om de nu var en jaguar. Jag satte på blixten på kameran och begav mig ut för att leta efter den. För säkerhets skull tog jag även med mig min fickkniv. Jag gick en bit och lös med min ficklampa bland buskar och träd men hittade inga ögon som reflekterade tillbaka ljuset. Jag gick tillbaka till mitt tält bland taggiga buskar och kaktusar. I närheten fanns en öde järnväg som gick parallellt med vägen, överväxta av buskar.

Hyllningar till helgon längs vägarna i form av små röda byggnader är vanliga i Latinamerika. Detta var dock en ovanligare variant.

4 aug: Ett tunt molntäcke drog in över natten och gjorde att det blev en ljum natt. På morgonen försvann molnen och solen kunde lätt värma upp dagen till en riktigt varm dag och jag drack litervis med vatten. När jag kom till byn Dragones drack jag en och en halv liter kall läsk som jag köpt i en liten butik. I Hickmann svängde jag av den asfalterade huvudleden och kom in på en grusväg av ganska dålig kvalitet. Jag slog upp tältet nära samma järnväg som jag sovit vid natten innan.

Ett av många flaskformade träd.

5 aug: Efter ca fem mil på grusvägen kom jag till Embarcación där jag åt mat innan jag fortsatte söderut längs väg nr 34. Jag började kunna skönja berg i horisonten. Jag passade även på att tvätta armar och ansikte då dammet från grusvägen lätt fastnade i svetten. Väg nr 34 hade mycket mer trafik än jag haft under den senaste veckan och bussar och lastbilar passerade nära mig. Vid sidan av vägen fanns en hel del citrusträds- och sockerrörsodlingar. Efter att ha passerat torra områden började jag nu kunna se lite stående vatten i de övrigt torra flodfårorna. Då jag insåg att det skulle bli lite svårare att hitta en tältplats denna dag stannade jag vid en poliskontroll och frågade om de visste ett bra ställe. Jag kunde få tälta bakom deras station vilket jag även gjorde. Jag fick även duscha av mig i kallt vatten inne på stationen, något som verkligen behövdes. Poliserna gjorde en eld och grillade kött och bjöd även mig. De stoppade bilar och lastbilar. Djurtransporter krävde mer arbete då papper skulle kontrolleras och fyllas i. Korna måste vara vaccinerade. Nästan alla lastbilschaufförer hade ena kinden full av kokablad som hjälper att stilla hungern. Jag minns framförallt en chaufför som hade kinden så fullt utspänd av blad att det såg ut att göra ont.

6 aug: Efter frukostblev jag bjuden på frukost av poliserna. En av poliserna, Renee, erbjöd mig att bo hemma hos honom när jag kom fram till San Salvador de Jujuy. Efter San Pedro svängde jag av mot en nästan otrafikerad väg. Ibland slingrade sig vägen upp över små berg. Från himlen föll brända gräsflagor. Ju längre jag cyklade desto fler större blev de. Till slut kom jag fram till ett stort sockerrörsfält som stod i brand. I närheten köpte jag några kakor av två pojkar som samlade in pengar till sin kyrka som frälst dem från ett liv med droger. Jag frågade dem varför man brände sockerrören. Det gjorde man för att bli av med bladen innan man skördade rören. I närheten vällde rök ur skorstenar från en fabrik. Det luktade illa, som sulfater. Där utvann man sockret ur sockerrören förklarade de. Jag betalade fyra pesos för kakorna vilket betydde att jag bara hade 3,75 pesos (ca 7,5 kr) kvar att leva på tills jag kom till en bankomat.

Svart rök stiger från sockerrörsfältet.

7 aug: Det var bara två och en halv mil kvar till Jujuy i lätt uppförsbacke så jag kom fram på förmiddagen. Jag ringde till Renee och han kom med sin bil och visade vägen till sitt hus. Bilen var nyinköpt och han var mycket nöjd och imponerad av finesser som att man kunde öppna dörrarna med ett knapptryck på avstånd, airbag, antisladdsystem och att man kunde kontrollera ljudvolymen med spakar bakom ratten. Jag cyklade efter bilen till hans hus där jag fick träffa hans fru med mor och en av hans söner. På eftermiddagen tog vi en tur i bilen och han visade mig omgivningarna runt Jujuy. Speciellt stolt var han över dammen. Jag antar att de känns väldigt speciella i ett landskap med få sjöar eller vattenspeglar.

Efter tio dagars cykling kan kläderna bokstavligt talat stå av sig själva. Dags att tvätta.

8-10 aug: Jag stannade tre nätter hos Renees familj och på söndagen bjöd de på Argentinas specialitet, grillfest. Renee hade varit med i kriget om Falklandsöarna mot England men pratade inte mycket om det. Han tog mig även på andra turer, bland annat in till centrum och ytterligare en tur för att besöka dammar. Vi besökte även en marknad där de sålde kläder som skänkts från andra länder. Omkring staden finns höga berg och den högsta toppen når 6200 meter över havet. På måndagen tog jag farväl av familjen och tog in på ett billigt hotell i centrum. Mest för att få ro till att skriva och uppdatera det ny inlägget på hemsidan. Jag passade på att byta kedja och de två små kugghjulen som spänner kedjan vid de bakre växlarna. De började se lite slitna ut.

Med ett tränat öga kan man se att det vänstra kugghjulet har slitna kuggar. Jfr med det högra som är nytt.

Nu väntar branta slingrande vägar innan jag kommer fram till Atacamaöknen i Chile, världens torraste öken.

Till föregående inlägg.                                                      Till nästa inlägg.

Kommentera gärna detta inlägg i Gästboken.