Nu befinner jag mig i Homs i Syrien. Det var ca tre veckor sedan jag skrev i dagboken sist, vilket till stor del beror på dålig tillgång till Internet den senaste tiden. Men nu kommer en rapport om vad som hänt sedan Gaziantep i Turkiet.

2 augusti: Efter internetbesöket tog jag mig till Gazianteps centralare delar för att hitta något att äta. Staden har drygt 800 000 invånare och det tog ett tag att komma fram. Hittad till slut en liten kebaberia där jag åt mig mätt. Efter ett tags pratande med ägaren blev jag erbjuden att övernatta gratis i byggnaden bredvid. Det var ett 80-årigt hus som var mer eller mindre fallfärdigt. Där övernattade jag, ett halvår sedan starten av cykelturen i Norge.

3 augusti: Lämnade Gaziantep utan att ha kommit på varför staden inte var omtyckt av många turkar, men jag ska erkänna att den såg lite tråkig ut. Fortsatte österut och kom till slut till Birecik vid den bibliskt viktiga floden Eufrat. Numera är floden uppdämd på flera ställen och bara i Turkiet finns fem dammar. I en park i staden skulle det finnas en Blek dvärguv, en ovanlig uggla. Tidigare år fanns det två kaféägare i parken som kunde peka ut uvarna. Men nu är den ena kaféägaren ihjälskjuten och den andra sitter i fängelse för mord. Så jag fick leta efter uvarna på egen hand. Men jag hann inte spendera många sekunder i parken förrän jag var omringad av barn som visade mig vilka träd som uvarna brukade befinna sig i. Men det var för tidigt på dagen och medan jag väntade blev jag bjuden på te och mat av några av barnens mammor. När det började skymma letade vi och hittade snart en av uvarna på en gren. Senare blev jag hembjuden att övernatta hos en man som passerade.

4 augusti: Stannade en dag extra hos mannen för att ha en dag att se mig omkring i området. Det var skönt att cykla omkring utan packning. Besökte bl.a. en uppfödningsanläggning för den utrotningshotade eremitibisen. Tog en längre promenad i en wadi (uttorkad kanjon) under dagens hetaste timmar. Efter det passade det sig med ett dopp i floden Eufrat. Men simturen blev kortvarig pga. det kalla vattnet.

5 augusti: Kollade Internet på förmiddagen. Hade fått ett svar från en turkisk vän, Onur, som jag träffat i Istanbul. Min fråga var vad som var fel på Gaziantep. Onur är född i Gaziantep. Det märktes att han var less på att folk talade illa om staden och förklarade att de flesta inte varit i staden men att man i allmänhet trodde att där fanns många kurder. Kurder förknippas med PKK och de är inte populära bland turkar. Men jag har träffat en del kurder under min vistelse i Turkiet och de har alltid umgåtts med turkar som ansett dem som goda vänner. Så jag antar att det bara är de kurder man inte känner som är dåliga människor. Onur förklarade vidare att det var en bra stad och att där fanns mycket att se.

Kom iväg från Birecik vid middagstid. Hade svårt att förklara för de jag bott hos att jag inte hade några större problem med temperaturen. De ville att jag skulle vänta med cyklingen tills temperaturen börjar sjunka, vid fyratiden på eftermiddagen. Cyklade tillbaka samma väg som jag kommit några dagar tidigare, men nu med motvind. En bit utanför Gaziantep slog jag upp tältet. Det blåste kraftigt.

6 augusti: Cyklade sista biten in till Gaziantep. Där växlade jag till mig syriska Pund av de turkiska Lira jag inte längre behövde. Sedan styrde jag söderut mot Kilis och den syriska gränsen. Lagade tre punkteringar under dagen. På eftermiddagen blev jag inbjuden på middag hos en familj som hade ett mycket stort antal barn. På kvällen tältade jag vid en sjö vid ett dammbygge.

7 augusti: Cyklade in till Kilis där jag åt den billigaste och godaste kebab jag ätit i hela Turkiet. Sedan fortsatte jag söderut och kom snart fram till Syriens gräns. Där fick jag veta att jag som svensk var välkommen men de undrade var mitt visum var. Jag svarade att jag skulle skaffa det på plats. Då blev jag visad in till tullchefen med tre stjärnor på var axel. Han frågade varför jag inte hade något visum. Jag svarade att jag läst på Internet att om man inte har någon Syrisk ambassad i sitt hemland så kan man få visumet vid gränsen. Han förklarade för mig att det nu fanns en Syrisk ambassad i Stockholm sedan en kort tid. Jag insåg att de Internetsidor jag besökt inte var uppdaterade med denna information. De började prata om att jag skulle bli tvungen att åka tillbaka till Ankara eller Istanbul för att skaffa visumet. Jag var inte sugen på det. Som tur var kom tullchefen på att de kunde skicka mitt pass till Damaskus och att de därifrån via fax till ambassaden i Sverige skulle kunna fixa mitt visum. Men det kunde ta upp till tre dagar sade de och jag skulle bli tvungen att bo på tullstationen. Jag sade OK och stannade kvar på chefens kontor. Där blev jag bjuden på god mat och passade på att lära mig de mest användbara arabiska orden. Jag hjälpte även tullchefen att lösa arabiska korsord. Natten tillbringade jag på ett stengolv i stationen.

8 augusti: Spenderade förmiddagen med att studera de som korsade gränsen. Jag började ana att Syrien skulle vara mycket billigare än Turkiet. Många turkar kom nämligen från Syrien med stora mängder te, socker (att ha i teet), skor och läder för att sälja i Turkiet. Efter en lång väntan hade jag mitt visum vid tvåtiden på eftermiddagen. Jag styrde mot Aleppo, en stad i norra Syrien med ca 5,5 miljoner invånare och även en av världens första städer och därmed med på UNESCO's världsarvslista. Väggrenarna var fyllda med skräp. I Aleppo försökte jag hitta en bokaffär för att köpa en karta och en arabisk-engelsk ordbok. Jag hittade ingen bokhandel som var öppen, men träffade några människor som bott i Venezuela. De kunde prata spanska och det kändes nästan som mitt modersmål efter att bara ha hört arabiska hela dagen. Efter ett tag frågade jag dem vad de jobbade med. De svarade att de jobbade i klädesaffären som de satt framför. Affären var stängd så jag frågade varför de satt där. De förklarade att jag befann mig i den kristna delen av staden och där är affärerna stängda på söndagar. Så om polisen kommer kan han se att affären är stängd, men om det kommer en kund kan man ju alltid öppna affären lite grann. De sade även att detsamma pågick i de muslimska delarna av staden, men på fredagar. Senare kom en vän till dem från Armenien. Han kände ett par pizzeriaägare i min grannstad Sandviken, bl. a. Tony's Pizza. Jag fick bo i armenierns butik där han tillverkade bröllopskort, även till Sverige. Han visade bilder från Sandviken. På natten visade han mig runt i staden och bjöd på ett restaurangbesök. Han visade mig ett slott som skulle vara det tredje största i världen. Det var faktiskt rätt stort.

9 augusti: Letade efter karta och ordbok. Hittade ingen bra karta och inte heller en ordbok. Köpte en arabisk frasbok istället. Senare visade armeniern mig slottet igen på dagtid, men den här gången var det det största slottet i världen, fast det såg lika stort ut som kvällen innan. Senare köpte jag den dåliga kartan i brist på bättre kartor. De muslimska delarna av staden var mycket starkare muslimska än jag sett någonstans i Turkiet. De flesta kvinnor man såg på gatorna visade bara ögon och fingrar och en del hade även dessa kroppsdelar täckta av slöjor. På eftermiddagen gick jag till ett Internetcafe och fick reda på att Stellan var i samma stad. Han hade gjort en beskrivning på var hans hotell fanns så jag tog mig dit. Han bodde på Middle East Hotel och han fanns på sitt rum när jag kom. Han hade även lyckats locka dit två tyska cyklister. På kvällen såg Stellan och jag Spindelmannen 2 på bio med arabisk text.

10 augusti: Det blev en lång sovmorgon vilket gjorde att vi bestämde oss för att stanna en dag till. Vi gjorde inget speciellt under dagen förutom att äta falafflar till ett pris av ca 1,60 kr st. Det var fascinerande att se hur snabbt de kunde kasta ihop en falaffel. På kvällen gick vi ut och fikade med de tyska cyklisterna.

11 augusti: Startade dagen med att äta några falafflar innan vi tillsammans cyklade ut ur staden. Efter en del irrande, frågande och cyklande fram och tillbaka kom vi ut ur staden i den riktning vi ville, österut. Efter ett tag svängde vi söderut på en mindre väg för att korsa en öken på väg mot Palmyra. Vi stannade i byn Sfire för att köpa en vattenmelon. Vi åt den på plats. Vi såg att en hel del av barnen var blonda och undrade hur det kunde komma sig. Innan vi ätit upp hälften av vattenmelonen var vi hembjudna på middag och övernattning av en man. Vi tackade ja och gick iväg mot hans hus. Innan vi fick komma in på gården smet han in i förväg, troligen för att säga åt sina fruar att gömma sig. Sedan fick vi komma in. Vi satt och pratade ett tag, hans vän kunde ganska bra engelska. Det enda sättet man kunde ana att det fanns kvinnor i huset var att det kom ut mat och te med jämna mellanrum. Det är ganska vanligt i starkare muslimska hem att kvinnorna inte får visa sig alls. Rummen är inte möblerade utan det finns mattor att sitta på och kuddar att luta sig mot. Maten får man på stora brickor där alla äter från samma fat. Även i Syrien äter man mycket bröd, som i Turkiet. Skillnaden mot Turkiet är att där fick man oftast limpor medan man i Syrien får tunnbröd.

12 augusti: Satt och pratade ett tag med mannen och hans vän innan vi kom iväg på eftermiddagen. En fråga vi fick var om vi hade vapen. Vi svarade nej. Följdfrågan blev vad vi då skulle göra om vi i Afrikas djungler träffade på en zebra. Vi svarade att vi skulle fota den. Söderut blev landskapet torrare och torrare, Stellan och jag passerade små byar med äggformade hus byggda av lera. Folket verkade leva på att bryta saltet i de torra saltsjöarna. Jag kom under dagen upp i 1 000 mil sedan starten av cykelturen i Norge. På kvällen skulle vi tälta vid en saltsjö och körde ned på en liten avtagsväg. Men vi hade inte cyklat långt förrän en polisbil kom emot oss. Vi väntade in den. Ett par poliser kom ut och bjöd in oss på mat i deras tält en bit bort på stranden. Vi frågade vad de gjorde där och de sade att de var saltvakter. När vi satte upp vårt tält utanför deras tält hittade jag en skorpion. Jag fick inte gå nära den enligt poliserna och snart var den ihjältrampad. Sedan sade de att det var bättre att vi sov i deras tält pga. skorpionerna. Jag svarade att det inte var något problem och vi lade oss i vårt tält och sov.

13 augusti: Vi fortsatte söderut och kom efter ett par mil fram till en by som heter Khanaser. Vi gjorde ett läskstopp i en liten affär. Stellans mage var inte bra och han var trött. Det slutade med att han sov ett tag på golvet. En lastbil stannade för att prata med oss. På passagerarsätet satt två tjejer helt utan slöja och pratade mer eller mindre perfekt engelska, den ena var blond och ingen av dem såg speciellt arabisk ut. De ställde några snabba frågor om oss. Vi frågade om de var från byn, de sa ja och försvann. Stellan och jag såg undrande på varandra och diskuterade om de trots allt inte var turister, fast de kunde ju även bra arabiska. Senare tog vi oss in i byn för att äta. Efter det blev vi inbjudna på te vilket ledde till att vi blev inbjudna att övernatta. Ingen av kvinnorna i familjen bar slöja och de behövde inte gömma sig för oss. Detta var så olikt vad vi sett tidigare i Syrien så jag var tvungen att fråga vad det berodde på. De förklarade att folket i byn var cherkesser, ett folkslag med rötter från Kaukasus. De har flytt därifrån sedan 1920-talet pga otaliga administrativa manipulationer från Sovjet och bosatt sig i bl. a Turkiet, Syrien och Jordanien. De har ett eget språk men pratar även arabiska. Det egna språket skrivs med ryska bokstäver (men vi hittade ingen i byn som kunde skriva på sitt eget språk). De förklarade även att cherkesserna visserligen var muslimer men inte speciellt hängivna sådana. Vi såg ingen som bad till gud och mycket få kvinnor i byn valde att bära slöja (det fick de välja själva). Att vi hamnat i ett område med cherkesser förklarade även varför vi sett så många blonda personer de senaste dagarna. Vi berättade för dem hur stor kontrasten var mellan denna by och den by vi nyss besökt, Sfire. De verkade mycket nöjda med att vi påpekade detta och sade att Sfire var en hemsk by där kvinnorna hålls mer eller mindre fängslade. Vi satt uppe och pratade med familjen vi bodde hos och deras grannar till kl 3 på natten, något som i denna by var helt normalt i semestertider De visade oss traditionella cherkesiska danser med levande dragspelsmusik.

14 augusti: Vaknade kl 6 på morgonen av att jag var dålig i magen. Gick ut ur huset och fick upp gårdagens mat i rabatterna. Jag var febrig och hade ont i huvudet. Senare på morgonen blev jag ivägkörd till apoteket där jag fick två sprutor och en massa tabletter att äta. Jag sov mest hela dagen. Stellan kände sig bättre men passade även han på att sova hela dagen. På kvällen kände jag mig bra igen och Stellan och jag flyttade över till en annan familj, eftersom den vi bott hos skulle vara borta i några dagar. Hos den nya familjen träffade vi bl. a en man som jobbade för ett oljebolag. Ha sade att han drack en liter olja om dagen för att inte president Bush skulle få tag i den. Även denna natt satt vi uppe länge och pratade med invånarna i byn. Ett annat tecken på att folket inte var så starkt muslimska var att de drack alkohol och att bönesången från moskéerna hade ganska låg volym.

15 augusti: Denna dag mådde vi båda relativt bra (Stellan hade lite magproblem) och vi tänkte fortsätta våran cykeltur. Men efter frukost satt vi och pratade ett tag och timmarna drog iväg. Sedan var det lika bra att stanna till lunchen. Efter det kom vi inte heller iväg riktigt och till slut gjorde vi det som invånarna i byn bad oss att göra, vi stannade en natt till. På kvällen blev vi inbjuden av en "viktigare" man i byn på middag, Mr Adnan. Han var tydligen chef för alla skolor i området. Vi upptäckte dock snart att han var alkoholist och det blev en rätt tråkig middag med ständigt upprepade frågor och berättelser. På natten satt vi som vanligt uppe och pratade med invånarna i byn.

16 augusti: Vi hade bestämt oss för att lämna Khanaser denna dag. Så efter frukost packade vi det sista på cyklarna och drog iväg. Vi stannade till vid ett annat hus, där vi kände folket, för att säga hej då. Det slutade med att vi stannade på te och pratade ett tag. Efter ett tag var det lika bra att stanna till lunchen. Efter lunchen pratade vi ett tag till. Till slut frågade en av dem som vi bott hos om vi skulle stanna en natt till. Vi kollade på klockan och insåg att vi inte skulle komma långt innan mörkret föll så vi cyklade tillbaka till huset där vi bott de senaste dagarna. Totalt cyklade vi 390 meter denna dag men bodde på samma plats. På kvällen blev vi återigen inbjudna av Mr Adnan (alkoholisten). Vi var inte speciellt sugna på att gå dit, men gick ändå, det skulle ju bara bli lite kaffe denna gång. Men Mr Adnan söp på rätt friskt och vi insåg snart att det var bäst att gå. Vi påpekade dock att alkoholen var ett problem. Han höll inte med, men hans fru verkade bli överlycklig när vi sade det. På natten umgicks vi som vanligt med våra nya vänner. Men denna kväll var många uppklädda och det kändes lite mera festligt. Vi fick smaka på diverse godsaker, bla. färska pistagenötter från trädet på gården.

17 augusti: Denna dag gjorde vi ett nytt försök att lämna byn. Efter frukost tog vi cyklarna och började leda dem ut ur byn. Vi stannade till vid det andra huset och tog även farväl av dem. Sedan började vi cykla. Först när vi kommit några kilometer utanför byn insåg vi att vi lyckats lämna Khanaser, där vi nu bott i fyra nätter. Efter ett tag kom vi fram till en stor anläggning där vi blev bjudna på mat och te. Stellan som kände sig sämre i magen igen, lade sig att sova efter maten. Då blev jag erbjuden att följa med på en motorcykeltur för att kolla på gaseller en bit bort. Jag tackade ja och hoppade upp bakpå en motorcykel. Vi drog iväg genom ett stäpplandskap och ibland körde vi vid sidan av vägen för att bli av med hundar som jagade oss. Gasellerna fanns i ett hägn åtta km bort. Sedan åkte vi tillbaka igen. Det märktes att han som körde tyckte om att åka motorcykel. Det gick rätt fort ibland. När jag kom tillbaka var Stellan lite piggare och vi fortsatte. I den lilla byn Asriyeh skulle den väg vi ville cykla börja. Den skulle enligt kartan gå genom öknen och över bergen till Tadmor. Vi frågade en polis om vägen till Tadmor. Han pekade i en annan riktning men vi visade på kartan att vi ville cykla över bergen istället för den stora bilvägen. Han pekade då ut en annan väg som verkade stämma bättre. Vi slog upp tältet söder om Asriyeh.

18 augusti: Det visade sig att den väg som vi skulle cykla var nyasfalterad. Innan hade folk sagt att det var en dålig grusväg som hela tiden delade sig. Därför skulle det bli svårt att hitta rätt. Nu var det bara att följa asfalten. Men efter ett tag svängde asfalten och det fanns bara en grusväg i den riktning vi ville. Byar och hus blev alltmer sällsynta och stäpplandskapet övergick i öken. På kvällen kom vi fram till en nomadby där vi frågade efter vatten. Vi fick vatten och blev inbjudna på te och mat och stannade där över natten.

19 augusti: Vi började cykla uppför Palmyrabergen. Grusvägarna delade sig då och då och vi fick gissa vilken som var den rätta. Ibland försvann vägarna som vi cyklade på och då fortsatte vi bara söderut tills vi hittade en ny. Här och var fanns enstaka beduintält. Där blev man alltid stoppad för te-paus och vi kunde fråga efter rätt väg. I te-pauserna ingick alltid mat. 
Beduinerna bodde i stora gråbruna tält. Men insidan av tälten var dekorerade med färgglada tyger. Golvet var täckt av mattor. Maten bestod oftast av bröd och diverse fårmjölksprodukter. Deras engelska var oftast dålig och vår arabiska usel men vi försökte kommunicera ändå med teckenspråk och enstaka ord ur min frasbok. En hel del av beduinerna verkade tro att vi skulle förstå arabiska ord bara de skrev ner dem med latinska bokstäver. Det fungerade inte. I vissa tält plockade man stolt fram vapen när det var dags för fotografering. Ett beduintält hade TV. Antennen hade man byggt av en metallskål som var kopplad till TV:n med en kabel. I samma tält höll en man på att laga ett gevär. En detalj var av och han behövde en ny. Då byggde de om traktorn till en slipmaskin och slipade till en bult till rätt tjocklek. Natten spenderade vi i ett beduintält i Palmyrabergens högre delar.

20 augusti: Vi lämnade beduintältet på morgonen och började cykla nedför Palmyrabergen mot Tadmor. Snart kom vi fram till en asfaltsväg. Med nedförsbacke och medvind gick det fort fram. När vi kom fram i Tadmor letade vi reda på ett falaffelställe för att äta. Där jobbade en 14-årig pojke som kunde bra engelska. Han visade oss ett billigt hotell där vi checkade in. Efter en dusch såg vi oss omkring i staden och upptäckte att det fanns en hel del turister där. Det märktes även på försäljarna som försökte ta överpriser på allting.  Vi träffade en man som erbjöd oss en resa upp i bergen för att besöka ett genuint beduintält. Det skulle bara kosta 60 dollar. Vi förklarade att vi bott gratis hos beduiner i tre dagar och inte var intresserade av hans erbjudande.

Det som lockar turisterna till Tadmor är de gamla ruinerna från Romarriket, Palmyra. Ett 6 kvadratkilometer stort område strax utanför staden är täckt av dessa ruiner, med en hel del stående och rasade pelare. Dessutom fanns en rätt intakt teater. Här härskade drottning Zenobia som retade romarna genom att förklara sig oberoende från Romarriket och ta land från dem. På kvällen guidade pojken från falaffelstället oss bland dessa ruiner. Han berättade även att han skulle gifta sig när han fyllt femton.

21 augusti: Åt falafflar till frukost innan vi tog cyklarna till ruinerna för fotografering. Vi träffade ett gäng holländare som bjöd på kaffe och bröd. Vi lämnade staden sent på eftermiddagen och hann ett par mil innan det började skymma och vi blev inbjudna av en familj.

22 augusti: Vi åt frukost på morgonen hos familjen och kunde samtidigt se hur folk i området kom dit med sina traktorer med tankar för att fylla på med vatten. Fortsatte västerut i motvind mot Homs. Vi passerade en hel del militära områden och stridsflygplan flög omkring ovanför oss. På kvällen var vi i behov av vatten och fick syn på några stridsvagnar längre bort ute i öknen. Vi cyklade genom sanden till dem. De mötte oss och tyckte det var rätt roligt att vi var där. Vi fick våra vattenflaskor påfyllda och sedan förklarade de att vi inte fick vara där pga. att det var ett militärt område och de höll på med en övning. Vi slog upp tältet i en torr bäckfåra på andra sidan vägen. Ibland hördes explosioner på avstånd.

23 augusti: Landskapet började bli kuperat och vi cyklade hela tiden, antingen uppför eller nedför. Växtligheten blev lite tätare. På kvällen kom vi fram till Homs. När vi ätit oss mätta på kycklingkebab hittade vi ett billigt hotell att bo på. Kollade även våra e-mail och började skriva på dessa dagboksinlägg.

24 augusti: Har spenderat större delen av dagen med att äta falafflar och skriva detta dagboksinlägg. Snart kommer vi att börja cykla mot Libanon.

Att lära sig det arabiska skriftspråket kommer nog att bli svårare än jag trott. Dels kan varje bokstav se ut på tre olika sätt beroende på om den är i början av ett ord, i mitten av ordet eller i slutet. Dessutom har man korta och långa vokaler. De korta vokalerna skriver man normalt inte ut, de ska man bara veta att de är där ändå. Detta försvårar läsningen för en som inte kan språket. De långa vokalerna skrivs med en kombination av en konsonant och en kort vokal. Men eftersom man inte skriver ut korta vokaler så blir alltså bara en konsonant kvar. Så vissa konsonanter i ett ord kan alltså antingen vara en konsonant eller en av flera långa vokaler. Men det ser i alla fall snyggt ut.

Det var allt för denna gång. Nästa inlägg kommer troligtvis från Beirut.