Jag håller även föredrag, berättar och visar bilder om mina resor. För företag och idrottsföreningar kan jag berätta om hur jag förberedde mig för resor, tala om hur jag sätter mina mål och hur jag sedan motiverar mig för att uppnå dem. Som biolog kan jag även hålla föredrag om naturen jag ser under mina resor.
Mina referenser hittar du under Partners »

Är du intresserad? Kontakta mig »
Tycker du om mina bilder? Jag har bilder till försäljning. Ta en titt i fotogalleriet och kontakta mig om du är intresserad. Jag har även många andra bilder. Mest på natur och landskap.
Scutisorex är det vetenskapliga släktnamnet på en näbbmus på omkring 100 gram som lever i Östafrika, Scutisorex somereni. Den har en ryggrad som är uppbyggd på ett mycket speciellt sätt som gör den enormt stark. En man på omkring 80 kg kan stå på näbbmusen utan att den tar skada (men det betyder inte att den inte protesterar).
Jobb i Serengeti
Jag har nu lämnat cykeln hemma i Sverige och istället börjat jobba. Jag har fått ett jobb på Lejonprojektet i Serengeti i Tanzania. Jag fortsätter do...
2010-11-07 10:38:03

Mer info »
Hosta i Quito
Hej! Jag har inte uppdaterat dagboken på ett tag. Det beror på att jag egentligen inte gjort så mycket sedan sist beroende på en långvarig hosta so...
2010-04-10 19:34:27

Mer info »
Brasilien
Nu har jag kommit till Brasilien. Ett land som låter som tropik och värme. Men hösten och vintern jagar mig an så länge norrut på kontinenten och ännu...
2009-06-04 22:22:34

Mer info »
Alla nyheter »
18 maj 2007 Swakopmund, Namibia

26 april: Jag nämnde i slutet av förra dagboksinlägget att jag eventuellt gjorde ett misstag när jag satte upp mitt tält och att det skulle visa sig nästa morgon. Jag såg nämligen att det fanns frigående höns i närheten av den plats jag valt. Där fanns även en stor tupp. Jag misstänkte att den skulle börja gala utanför mitt tält mycket tidigt på morgonen. Men den väntade till 05:20, vilket var OK. Efter en lång tid med mer eller mindre medvind eller vindstilla fick jag kraftig motvind denna dag. Men det var också rätt OK eftersom jag var på väg norrut. Jag skulle ju söderut senare. Landskapet började kröka sig mer och mer och uppe på kullarna kunde man se miltals utöver det platta landskapet. Till slut var jag i ett bergsområde med små berg täckta av träd. På eftermiddagen kom jag fram till Tsumeb i närheten av nationalparken Etosha. Efter att ha tagit en dusch på campingen gick jag ut för att titta på möjligheter att ta mig till nationalparken eftersom det är förbjudet att cykla där.

27 april: Det verkade som det billigaste alternativet för mig att ta mig till Etosha var att hyra en bil. Eftersom det var lågsäsong var det svårt att hitta någon annan att dela safari eller hyrbil med. När jag bokat en liten VW polo gick jag och handlade mat för turen till Etosha som skulle börja nästa dag. På eftermiddagen blev jag kontaktad av dem som hyrt ut bilen åt mig. De beklagade sig över att de gjort ett misstag. Deras bilar var överbokade. Så de undrade om det gick bra att ta en stor Toyota Condor istället för samma pris som den lilla bilen. Självklart gick det bra.

28 april: Klockan elva hämtade jag bilen och åkte iväg till Etosha. Det var inte ovant at köra på vänster sida. Det hade jag gjort länge nog med cykeln för att tycka att det var det normala. Däremot tog det ett tag at vänja sig med att växelspaken fanns på vänster sida. Flera gånger höll jag nästan på att öppna dörren när jag skulle växla. När jag kom till Etosha hade jag inte så höga förväntningar. Som i övriga nationalparker i södra Afrika denna tid på året fanns det vatten lite här och var i bushen. Detta gör att djuren inte koncentreras vid några få vattenhål. Men jag blev glatt överraskad. Så fort jag kom till en öppen yta såg jag massor av djur. Många arter bl a de vackra oryxantiloperna, impalor, elefanter, giraffer, schakaler, zebror, gnuer, springbockar, vårtsvin och strutsar. På kvällen gick jag till ett upplyst vattenhål för att se djuren komma och dricka. Detta är Etoshas specialitet. Under torrtiden kan man sitta en hel dag och se djuren komma och dricka, man behöver inte köra runt. Jag ville gärna se en noshörning. Det hade jag inte sett på nära håll förut och vid vattenhålet på kvällen skulle man ha rätt bra chans. Först kom några schakaler. Sedan var det dött ett tag. Sedan kom tre hyenor ut ur mörkret. När de försvann blev det tyst igen. Det började bli kyligt. Efter ett tag syntes något som kom ut ur bushen. Det var två lejonhonor. De gick smygande ner till vattnet. När de druckit försvann de lika försiktigt igen. Jag stannade uppe till rätt sent men det var bara schakalerna som då och då bröt stillheten. Under natten hörde jag hur det skramlade i en soptunna utanför mitt tält. Jag tittade ut och fick se en honungsgrävling som åt vad som gick att hitta. Jag tog fram kameran för att gå ut och fota den. Men när jag kom ut var den borta. Jag gick runt ett tag på campingen men hittade den inte. Däremot såg jag en genett.

29 april: När de öppnade grindarna vid soluppgången körde jag iväg på en runda i parken. Utöver det vanliga såg jag en lejonhanne som låg i en buske. Efter ett tag reste den sig och gick iväg. När jag körde tillbaka till campingen för att äta lunch körde jag på en väg som kallades ”Rhino Track”. Detta för att få en chans att se de skygga noshörningarna. Men allt jag såg var spåren från en noshörning som gått några kilometer längs vägen. Efter lunch körde jag ytterligare en runda. Jag var tvungen att vara tillbaka vid solnedgången. När det var en timme kvar av dagen fick jag äntligen syn på en noshörning en bit bort, bland buskarna. Den gick mot vägen så jag körde fram en bit för att komma närmare. Men varje gång jag gjorde detta gick den bortåt för att korsa vägen längre bort. Så jag stannade för att låta den korsa. De kom ut på vägen ungefär 50 meter framför mig. Noshörning redo att anfallaDe svarta noshörningarna (som detta var) är kända för sitt dåliga humör. Denna noshörning visade detta genom att vända sig mot bilen mitt på vägen, sparkade upp sand, sänkte hornen och frustade. Sedan fortsatte den ut i bushen på andra sidan vägen. Jag körde fram tills jag stod bakom den. Då vände de sig och närmade sig sakta. När den var ca 20 m bort började den rusa mot mig. Jag rusade motorn på bilen vilket fick noshörningen att vända igen och sedan försvann den. Det mest händelserika som hände vid vattenhålet på kvällen var tre hyenor som bråkade.

30 april: Återigen var jag redo när grindarna öppnades vid soluppgången. Jag körde mot en annan camping och letade efter djur på vägen. På förmiddagen började jag känna mig riktigt trött efter de sena kvällarna och tidiga morgnarna med promenader på nätterna för att fota grävlingar. Jag stannade i skuggan av ett träd och sov en liten stund. När jag senare kom till ett vattenhål som hette Chudob var det nära lunchtid. Jag hade tänkt laga mat till lunch på campingen. Men vid detta vattenhål fanns det så många djur att jag stannade där resten av dagen. Där fick jag bl a se gnuer som jagade varandra, giraffer som parade sig, de skygga elandantiloperna som kom och drack och impalor som stångades. När girafferna drack särade de på frambenen för att nå ner till vattnet. När de druckit klart reste de på halsen med ett ryck vilket gjorde att frambenen lyftes upp och girafferna kunde dra ihop dem igen. Vid solnedgången var jag tvungen att lämna vattenhålet och åka till campingen. Där sprang oskygga schakaler omkring mellan tälten och bilarna och tiggde mat.

1 maj: En sista tidig morgon i Etosha. Jag körde runt ett tag innan det var dags att lämna nationalparken. Ute i högt gräs fick jag syn på någonting. Det var ryggen och öronen av en vildkatt. Det är första gången jag fått se en sådan sedan Jordanien. Det kändes lite tråkigt att lämna parken. När jag kom tillbaka till campingen i Tsumeb handlade jag lite och passade även på att gå igenom och serva cykeln. Träffade en norsk familj som bjöd mig på hembakad pizza.

2 maj: Cyklade söderut. Landskapet öppnade upp sig mer och mer. Träden på de små bergen i det i övrigt platta landskapet stod glesare och glesare. Detta gjorde att bergen såg knottrigare ut. Sedan jag passerat veterinärsstängslet i norra Namibia har vägarna varit omgivna av stänsel på båda sidor. Det är de olika farmerna som är avgränsade så. Jag stannade för en paus i Otavi. Blev hembjuden att övernatta av en tysk man, Klaus. Han var drygt 50 år och hade bott de senaste sju åren i Namibia.

3 maj: På morgonen övertygade Klaus mig att stanna en dat till så han kunde visa mig staden som är en av Namibias äldsta städer. Han gav mig även en slipad rubin från Namibia. Jag hade inte sagt till honom att det var min födelsedag men det blev en bra present. På förmiddagen tog vi en promenad i staden och såg en del gamla tyskbyggda hus. Han var lite jobbig då han förklarade allt om Afrika för mig som om det var min första dag där. På kvällen bjöd Klaus på god mat som han lagade själv, kudufilé.

4 maj: Var ganska glad att cykla vidare. Jag passerade farm efter farm. Ofta organiserar markägarna safari- eller jaktturer på sina marker. P g a detta inplanterar de ofta djur till sin farm. Jag såg bland annat både bontebok och vitsvansad gnu längs vägen. Ingendera hör naturligt hemma där. Det känns lite tråkigt att passera så stora ytor obebodda ytor men ändå inte få känslan av att vara i vildmarker. Stängsel överallt och inplanterade djur. När jag passerade ett litet krön tidigt på dagen bredde ett helt platt landskap ut sig framför mig. Inga fler berg. Jag kom till en rastplats där det satt en annan cyklist och rökte. Han var engelsman och hette Hew. När vi träffades sade han att han kände till mig. Han nämnde incidenten med macheten och sade att han hört om mig på många ställen i Afrika. Det var inte första gången för mig jag träffar andra resenärer som redan känner till mig. Det har hänt då och då och alla känner till mig på grund av macheteöverfallet och cykelturen. Senare kom vi fram till att Hew troligtvis även sett mig på zambisk TV när jag besökte Ngonistammens ceremoni där. Vi cyklade tillsammans till Otjivarongo och hade stark medvind, så det gick snabbt bortsett från rökpauserna. När vi kom fram övernattade vi på campingen och vi var de enda gästerna där. Vi satt uppe till rätt sent och pratade.

5 maj: Vi gick upp tidigt men kom iväg sent eftersom vi pratade en hel de. Dessutom tog vi en kopp kaffe på ett café innan vi skildes åt. Vi skulle åt lite olika håll så vi bestämde oss för at inte cykla tillsammans. Dessutom föredrog vi båda att cykla ensamma även om det även finns fördelar med att cykla tillsammans. Jag lämnade staden vid elvatiden på förmiddagen. Jag fick stark motvind och jag undrade om jag skulle komma fram till Waterberg Plateau National Park innan det blev mörkt, jag hade ju även fått en mycket sen start. Snart kunde jag se nationalparken i horisonten. Det är en stor platå omgiven av lodräta röda klippor som ligger 200 meter över det övriga landskapet. När jag närmade mig kom jag in på en dammig grusväg. Jag cyklade ett par mil på den innan jag kom fram till entrén och campingen som låg nedanför platåns klippvägg.

6 maj: Efter en snabb frukost började jag gå på en stig som ledde upp på platån. DärWaterberg solens första strålar för dagen träffade klipporna var de knallröda. Det var inte så långt att gå och jag var snart uppe på platån. Landskapet nedanför mig såg mycket platt ut. Där nere fanns till synes oändlig bush som här och var genomskars av enstaka vägar som bildade raka linjer. Omkring mig fanns orädda klippgrävlingar som värmde sig i solen. Mitt på dagen gick jag på en vandringsled nedanför klipporna. Eftersom det var mitt på dagen var det inte mycket liv i bushen men jag slogs över att jag tyckte det var kyligt. Det måste ha varit under 30 grader, jag önskade att jag hade min fleecetröja med mig. På eftermiddagen följde jag med på en biltur upp på platån i hopp om att få se de vita noshörningarna. Jag fick inte se dem men väl flera sabelantiloper och en roanantilop vilka båda normalt är svåra att få se. När jag kom tillbaka till campingen var det redan mörkt och maten var klar. Tidigare på dagen hade jag träffat ett sydafrikanskt par och de hade bjudit in mig på middag. Jag fick en gryta med potatis, tomater och lammkött. Dessutom gjorde de en lunchlåda till mig som jag kunde äta nästa dag.

7 maj: Jag lämnade Waterberg och cyklade tillbaka mot Otjivarongo. Nu hade jag mer medvind och det gick mycket lättare än på vägen dit. Jag hade ännu inte bestämt mig för om jag skulle stanna i staden när jag kom fram eller om jag skulle fortsätta. Jag stannade vid en mack i staden och fyllde på mitt vatten och bestämde mig för att cykla vidare. Än stod solen rätt högt. Jag svängde av mot nordväst i riktning mot Outjo. Det slog mig att många orter i området lät som nysningar, t ex Outjo, Etjo, Otjikondo, Tsumeb och Otjumue. Dessutom finns ju mer avancerade nysningar som Otjivarongo och Ondundazongonda. När jag svängt av mot Outjo fick jag vinden rakt i ryggen. Dessutom var jag på väg mot Atlanten och det lutade lätt utför. Det gick snabbt att cykla. Det kändes rätt bra att vara på väg mot havet, som om en ny etapp börjat, eller snart skulle börja. Jag var på väg mot ett av världens torraste områden och det märktes i landskapet. Det öppnade sig ännu mer. Få träd visade sig, nu var de mest buskar längs vägen. När jag tyckte att jag cyklat tillräckligt för dagen började jag leta efter en plats att tälta på. Trots att det fanns bra marker överallt var det inte så lätt. Detta eftersom vägen var omgiven av stängsel. Jag kom till en grind men den var låst. Lite senare kom jag till en öppen grind och svängde av där. Jag smet ut bland buskarna och slog upp mitt tält. Buskarna var så kallade ”Black Thorn”, en art av akacia som har små svarta taggar tillbakaböjda som kattklor. När de fick tag i kläderna gällde det att snabbt stanna för att inte få dem sönderrivna. Sedan fick jag backa och hjälpa till med fingrarna för att komma loss. Medan jag satte upp tältet hörde jag frustanden inte långt bortifrån bland buskarna. Jag tyckte det lät som ett stort djur och funderade på om det kunde vara en noshörning, även om det var mycket osannolikt. Jag satt länge och tittade men såg inget. Men djuret var där, och frustade.

8 maj: Jag fortsatte västerut och kom snart till Outjo. Jag handlade lite och fyllde upp mina vattenflaskor. Sedan cyklade jag vidare. Jag fick syn på en liten molntuss på himlen. Den var inte stor nog att kunna täcka solen men ändå ett moln. Det första jag sett på ungefär tre veckor. Senare dök fler minitussar upp på himlen. Hela dagen var jag omgiven an berg. Jag hade några flugor som flög med mig i medvinden. De tyckte att mitt ansikte var bästa platsen att sitta på. Det tyckte inte jag. När jag kom till en rastplats hoppades jag kunna skaka av dem vid soptunnorna. Men jag fick fler flugor med mig istället. De föredrog mig framför soporna. Bäst att ta en dusch vid nästa tillfälle. När jag vid ett annat tillfälle gick på gruset vid sidan av vägen skrämde jag en ödla som sprang iväg. Plötsligt började den sprattla våldsamt. Jag tittade närmare och såg att den blivit tagen av en orm. De sprattlade våldsamt tillsammans innan ormen slingrat sig några varv runt ödlan och började krama den till döds. Jag tog några närbilder då jag förstod att ormen inte var giftig. En giftorm behöver inte krama ihjäl sitt byte. Sedan började ormen svälja ödlan. På engelska heter ormen ”Leopard Grass Snake”, på svenska vet jag ej. När det var dags att hitta en campingplats längs vägen hade jag åter problem med alla stängsel. Till slut hittade jag en grind som gick att öppna. Marken var stenig och mycket hård. Jag fick använda stenar istället för tältspikarna när jag satte upp tältet. Jag gjorde upp en eld för att laga mat. Veden var så torr att det gick mycket lätt att göra upp eld. När jag skrev i dagboken på kvällen hörde jag trampande och frustningar utanför tältet. Jag tyckte att ljudet påminde lite om hästar. Jag öppnade tältet och tittade ut med ficklampan. Det var en flock åsnor som undrade vad jag var.

9 maj: På förmiddagen passerade jag Khorichas (Prosit!) där jag fyllde på mina vattenflaskor innan jag fortsatte. Efter staden tog asfalten slut. Ibland var grusvägen bra men ofta fick jag cykla sakta eftersom vägen var som en tvättbräda. Jag kom till ett område som var fullt av Welwitschiaplantor, uråldriga växter som är släkt med barrträden. De består av enbart två blad som kan bli mycket långa och har tillväxtzonen vid basen. Så det är samma blad som plantan har livet ut. Och de kan bli mycket gamla, uppåt 2000 år. De små plantor jag såg hade meterlånga blad och var nog omkring 200 år gamla. På eftermiddagen kom jag till ett ställe där det skulle finnas en förstenad skog. Jag betalade entréavgiften och fick en guide med mig. Guiden var nog mer där för att se till att jag inte tog med mig några stenar hem än för att berätta om träden. Enligt guiden växte träden i centrala Afrika för drygt 300 miljoner år sedan, vid delningen av Gondwanaland. De var barrträd. Sedan föll de av någon anledning i vattnet och flöt till Namibia där de täcktes av ungefär 1000 meter sediment.Förstelnat träd Genom högt tryck, kemiska processer och lång tid förstenades stammarna. Nu har de kommit fram genom erosion. Det gick fortfarande att se träets struktur och årsringar och var grenar hade suttit. På vissa ställen syntes barken. Welwitshiaplantorna som växte bland de förstenade stammarna kändes inte längre så gamla. Jag fortsatte och landskapet hade förändrats drastiskt. Nu växte det få buskar längs vägen, istället fanns blekgult gräs. Bergen stod alldeles inpå vägen i rödbruna färger. Marken var röd. Det var mycket vackert och mycket torrt. En bil med tyska turister stannade och gav mig en nästan kall öl, vatten, ett ägg, bröd, salami och yoghurt. De tyckte väl synd om mig. Men det var inte synd om mig. Jag trivdes i det nya landskapet. Men jag antar att folk vill hjälpa när de ser en cyklist i öknen. För nu hade jag kommit till öknen. Tidigare under dagen fick jag två mandariner från en annan bil. Jag visste att det fanns en camping lite längre fram men var osäker på om jag skulle hinna dit innan det blev mörkt. När jag såg det fina landskapet hoppades jag nästan att jag inte skulle hinna. Jag kunde ju slå upp mitt tält var som helst. Jag passerade en bred dal med gröna träd och bestämde mig för att jag definitivt inte skulle hinna till campingen, vilket troligtvis var sant. Jag slog upp tältet på en av de vackraste platser jag tältat på under resan och åt upp maten jag fått. Det var absolut tyst när jag kom dit. Men även denna kväll fick jag ett mystiskt ljud. Det var märkliga knackningar som startade vid solnedgången. Efter ett tag kom jag fram till att det måste vara geckoödlor, men jag såg dem aldrig. Ett par hyenor ylade en bit bort. När det blev mörkt blev det tyst igen. Jag tog med mig min ficklampa och gick på en promenad för att leta efter djur som hittas lätt då deras ögon reflekterar ljuset. Men det enda ljus jag såg var reflexerna på min cykel när jag kom tillbaka. Senare gick jag ut för att spotta efter att ha borstat tänderna. Jag fick syn på ett par ögon inte långt från mitt tält. Jag kastade in tandborsten i tältet och tog fram kikaren. Det var en afrikansk vildkatt. Jag gick närmare, hela tiden med ficklampan riktad mot kattens ögon. Lyckades komma inom tio meter från den innan den sprang iväg.

10 maj: Cyklade till ett ställe som heter Twyfelfountain (opålitlig källa). Där fanns en hel del hällristningar som bushmännen gjort för ca 500 år sedan.Hällristning föreställande noshörning De var upp till meterstora och föreställde de flesta djur som gick att se i området, lejon, elefanter, antiloper, noshörningar, giraffer, strutsar osv. Dessutom några från kusten som sjölejon och en pingvin. Ristningarna var gjorda på röd sandsten och stället var omgivet av röda klippor. Över mig seglade en klippörn. Det blåste rätt hårt och då och då rullade en torr bollformad buske förbi i bästa västernfilmstil. När jag fortsatte cyklade jag genom ett landskap med stora slätter och berg, som om världen ville visa hur stor den är. Men då saktade en buss med turister in och visade hur liten världen är. För reseledaren frågade om jag var OK. Men innan jag hann svara att jag var det skrek han till. Samtidigt såg jag att det var Herve som jag träffat i Burundi nästan två år tidigare. När jag träffade honom då reste han också med cykel, från Schweiz till Kapstaden. Men nu jobbade han som reseledare för en grupp. Vi pratade en kort stund och kom fram till att vi skulle bo på samma camping nästa dag, så vi fick prata mer då och de fortsatte. Även jag cyklade vidare, men det gick sakta p g a stark motvind och ojämn väg. Landskapet var enastående. Hela tiden hade jag en känsla av att jag ville stanna och fotografera, allting. Vissa berg bestod av vassa klippor och andra av runda sandstensblock som såg ut som om de var staplade av någon. Mellan bergen fanns slätter med röd sand och grästuvor. På kvällen stannade jag på en trevlig camping, Doro !nawas Granietkop Camping (utropstecknet symboliserar ett klickljud), och blev bjuden på grillad kyckling av ett par sydafrikaner. Tältplatserna var placerade runt ett litet berg av runda stenblock. Toaletterna och duscharna var inmurade bland de stora stenblocken på ett mysigt vis. Innan jag lade mig att sova gjorde jag en nattvandring och såg två genetter och två springharar.

11 maj: Jag gick upp före solen för att komma iväg tidigt. Jag visste att det skulle bli en lång dag på grusvägar. Jag ville ju hinna fram till campingen där Herves grupp skulle bo, Ugab Wilderness Camp. Jag anade inte att det skulle bli en av de jobbigaste dagarna på hela cykelturen, både fysiskt och psykologiskt. När jag började cykla hade solen nyss gått upp och jag var säker på att jag skulle hinna fram till campingen. Innan jag fortsätter skriva vill jag bara berätta att landskapet jag passerade under dagen var fantastiskt och att solen sken hela dagen. De första 3,5 milen hade jag stark motvind och vägen var ojämn. Vinden tvingade träden att visa lövens ljusa undersidor. Herve passerade i sin buss och gav mig ett äpple och en mandarin. Sedan svängde vägen och jag fick vinden från sidan och ibland snett bakifrån. Jag kom snart till ett vägskäl och hade två val båda ledde till samma ställe. Den ena var huvudleden och fyra kilometer längre. Den andra var mindre men tre pojkar sade att den var mycket bättre för cyklister. Jag valde den senare. Den var till en början växelvis lättcyklad och svårcyklad. Men andra halvan bestod av löst grus och sand och jag fick ofta kliva av och skjuta cykeln. Det tog mycket längre tid än om jag hållit mig på huvudvägen. Då och då kunde, i korta ögonblick, kunde jag släppa koncentrationen från vägen och lyfta blicken för att njuta av landskapet. På dåliga vägar får cykeln och packningen ta en del stryk. Och jag får stryk av cykeln. Speciellt när jag är tvungen att kliva av och skjuta cykeln framåt. Då passar den på att köra in de tandade pedalerna i hälsenan eller på fotknölarna. Ofta uppstår blodvite. Efter drygt tre mil på denna väg såg jag en skylt som sade ”Ugab Camp 10 km”. Jag blev glad, enligt kartan skulle det vara längre till avfarten. Men kartorna hade haft fel förr. Så jag svängde av på den lilla vägen. Den var delvis sandig och delvis cyklade jag på klipphällar. Det gick nedför, speciellt på slutet då det även var mycket sand. Jag var lättad att jag inte skulle behöva skjuta cykeln uppför den sandiga backen förrän nästa dag. En åsna galopperade bredvid mig i ett par kilometer men höll sig alltid på drygt 30 meters avstånd. Herve hade lovat mig middag med dem när jag kom fram så jag såg fram emot det. När jag kom fram fanns ingen där. Det var helt dött och övergivet. Det fanns en del skrotbilar här och var. Det såg ut som om ingen varit där på ett tag. Det var psykologiskt jobbigt men jag visste att det var bara att vända och börja skjuta cykeln upp igen. Allt hade faktiskt inte känts rätt när jag var på väg ner. Jag hade mina misstankar men namnet på campingen var ju rätt och saknade bara ordet ”Wilderness”, vilket inte var konstigt. Uppför den sandiga backen. Sedan på den lilla ojämna vägen, uppför i en mil. Mitt vatten var nästan slut. Jag åt några dadlar som jag fått och sparat sedan tidigare för tillfällen som detta. Cykling genom öknenEn och en halv timme senare kom jag upp till vägen där jag svängt av tidigare. Jag fortsatte och började tycka att kartan inte stämde. Jag började nästan misströsta när jag passerade ett krön och såg huvudvägen igen. Den jag önskade att jag tagit tidigare. Nu kändes det bra igen och kartan stämde. Vattnet tog slut. Efter några kilometer kom jag till avfartsvägen mot Brandberg, Namibias högsta berg (2573 möh). Det stämde mycket bra och jag visste att det inte var långt kvar, inte mer än två mil. Efter en mil stoppade jag en bil med två italienare och bad om vatten. Jag drack genast en flaska och de fyllde en till som jag drack ur till hälften. Sedan kom jag snart till en skylt där det stod ”Ugab Camp”. Även denna skylt saknade ordet ”Wilderness” men det kunde väl inte finnas en tredje camping som hette Ugab. När jag svängde av på den vägen gick solen ner och det blev snabbt mörkt. Det var sandigt men det gick utför vilket gjorde att det gick bra att cykla i sanden. Det gällde bara att vara beredd att hålla i styret hårt vid de djupa sandpartierna. Trots mörkret och sanden gick det bra att hålla ungefär 20 km/h. Det var en härlig känsla. Och snart skulle jag få god mat. Det var dock rätt långt och snart var det bäckmörkt. Det gick fortfarande att se vägen i stjärnljuset men till slut tog jag fram pannlampan. Jag började nästan misströsta igen men då och då kom små skyltar där det stod ”Camp” eller ”Go on” vilket gjorde mig lugnare. Efter en dryg mil började det dock kännas fel och jag hade haft känslan av att jag var på väg mot den öde campingen ett tag. Men så kunde det väl inte vara. Då och då fick jag kliva av cykeln och gå genom sanden. Vattnet var slut sedan länge. Det kändes inte bra att cykla genom öknen i mörkret, utan vatten, utan att veta vart jag var på väg. Efter en och en halv mil anade jag en bil borta i mörkret. Jag blev lättad. När jag kom fram till bilen såg jag att jag kommit fram till samma öde camping som jag varit på innan. Det var ett hårt psykologiskt bakslag. Jag tyckte mig minnas att jag sett en vattentank en bit bort när jag var där tidigare och gick iväg för att leta efter den. Jag hittade den inte, om den nu fanns. Om jag inte kunde få tag i vatten skulle det vara bäst att försöka ta mig tillbaka till huvudvägen. Jag skulle inte bli mindre törstig om jag övernattade där. Snarare tvärtom. Jag började söka igenom de tre fallfärdiga byggnaderna som fanns där. Men de var mest fyllda med bråte och det såg inte ut som någon varit där på länge. En liten kattunge kom fram till mig och spann. Den var mycket tillgiven. Jag antog att det borde finnas en mamma någonstans. En av byggnaderna innehöll en gammal spis. På spisen stod några grytor som de kokat gröt i och sedan fyllt med vatten för att diska senare. Jag tog detta diskvatten och steriliserade det med en UV-lampa. Det smakade lite bränt och var så gott. Jag gav katten lite vatten men den smakade bara på det. Antingen var den inte törstig eller så tyckte den inte att vattnet var bra. Tanken slog mig att ta med katten till Kapstaden men jag insåg att det nog inte var en bra idé. När jag drack vattnet tyckte jag mig höra en bil. Jag sprang ut och tittade. Mycket riktigt, två lampor kom ner för sandsluttningen som jag cyklat på tidigare under dagen. Först blev jag glad men sedan lite osäker. Varför kom de nu i kolsvarta natten? Vad var det för folk? När de kom närmare såg jag att det var en VW-buss. De stannade och kom ut. Jag berättade min historia och de sade att de kunde skjutsa mig till den camping jag ville till. Detta lät mycket bra. Jag visste att jag snart skulle få bra vatten men fortsatte ändå att dricka diskvattnet. Vi packade in cykeln i bagageutrymmet utan att ta av väskorna. Vi körde tillbaka samma väg som jag nyss kommit och efter ett tag kom vi fram till campingen. Det var skönt att se Herve och resten av gruppen. Vid matbordet berättade jag om dagen för en grupp tysta fransmän. De ojade sig när jag berättade om diskvattnet. Jag var mycket trött. Jag hade cyklat och gått över 12 mil under dagen, på dåliga vägar och i hård motvind. Benen värkte lite, något jag inte känt sedan återstarten av resan från Dar Es Salaam. Jag fick persikor med vaniljsås till efterrätt.

12 maj: Jag åt frukost med Herve och fransmännen. Sedan åkte de och jag började cykla mot f d gruvbyn Uis. Det var ungefär 3,5 mil dit och jag tog det mycket lugnt.  Jag var fortfarande mycket utmattad efter dagen innan. När jag passerade skylten där jag svängt ner dagen innan kändes det skönt att vara på den större vägen igen. När jag kom fram slog jag upp tältet på en camping, Brandberg Rest Camp. Jag fick bo där gratis eftersom ägaren, Basil, gillade cyklister som mig. Sedan åt jag lunch på en restaurang för att återhämta mig från gårdagen. Sedan jag kommit till Botswana och Namibia har jag inte hittat några smårestauranger längs vägarna. D v s de skulle nog inte kallas restauranger i Sverige, de var inte mer än små lerbyggnader där man kunde få mat som stod färdig i grytor. Men maten var god, energigivande och billig. I Botswana och Namibia har jag inte hittat liknande ställen. Dels för att det knappt finns några byar eftersom länderna är så glesbefolkade. Men även dels för att de är mer utvecklade och restaurangerna är större, har meny och är dyrare. Jag saknar de små matställena. Under dagen hade en molnfront närmat sig och det kom några regndroppar. Basil sade att det var mycket ovanligt denna tid på året och dittills hade det kommit 3 mm detta år. På eftermiddagen kom en grupp Schweiziska och tyska cyklister till campingen. De var på en organiserad tur och åkte bil de svåra sträckorna med cyklarna på släpkärra och cyklade vissa delar av Namibia. Alltid med packningen i följebilarna. Säkert ett trevligt sätt att resa men jag föredrar att cykla som jag gör. De bjöd mig på middag på restaurangen på kvällen.

13 maj: På morgonen fick jag frukost av de andra cyklisterna, solen sken igen. Sedan tog campägaren Basil med mig på en tur i hans LandCruiser. Han ville visa mig och berätta om tennbrytningen som pågått utanför byn. En gång var den det största öppna tennbrottet i världen. Vi körde upp på något som såg ut som en stor vit sanddyn. Det var avfallet frånJag och en Welwitshia brytningen. Där upp hade vi bra utsikt. Jag frågade Basil lite på skoj om alla de andra cyklisterna också fick bo där gratis. Det fick de inte, det var bara cyklister som jag som fick campa där gratis. När vi körde ner åkte vi på en sandig väg som lutade i 45 grader. Det var mycket brant och precis innan vi körde ut över kanten såg det ut som ett lodrätt stup. Innan jag fortsatte cykla provade några av de andra cyklisterna om de kunde lyfta min fullastade cykel. Ingen av dem klarade det. Till en början hade jag medvind men den vände snart och jag fick hård motvind. Jag svängde mot nordväst i en korsning där en man sålde stenar och kristaller från området. Det var ganska vanligt och sådana försäljare fanns i de flesta korningarna. Det fanns dock inte så många korsningar. Vägen jag kom in på var nästan helt otrafikerad. Jag antog att jag var nära de torrare delarna av Namiböknen för det fanns mycket få buskar. Det var mest kort och torrt gräs. Snart blev det mycket glest mellan gräset och det var mest sten och grus. De speciella Welwitshiorna växte här och var. Men de var mycket större än de jag sett tidigare. Vid den förstenade skogen hade guiden pekat på en planta vars bladbas var ungefär 20 cm bred och sagt att den var ungefär 200 år gammal. De plantor jag såg nu var upp till 120 cm breda. De måste ha varit åtskilliga hundra år gamla. Hela tiden hade jag det stora bergsmassivet Brandberg på min högra sida. 12 män på motorcrosscyklar passerade mig under dagen, de hade två följebilar med sig. De stannade längre fram och väntade in en bil som hade lite problem. När jag kom fram till dem applåderade de och jag blev utfrågad medan de gav mig vatten. De var från Österrike och körde runt i Namibia och tyckte att denna väg var alldeles för sandig för att cykla på. Vägen genom öknenMen jag stortrivdes på denna väg. Trots att jag ibland behövde kliva av för att skjuta cykeln i uppförsbackarna p g a motvinden och det lösa gruset. Jag fick lite stryk av min cykel men landskapet gjorde att jag kände mig allmänt glad. P g a den sena starten kom jag inte så långt som jag väntat mig. Innan solen gick ner slog jag upp tältet en bit från vägen men det fanns ingenting att gömma det bakom. Jag slog upp tältet bredvid en Welwitshia. En bil passerade i medvind och dammolnet jagade efter.

14 maj: Hela dagen gick landskapet i rödbruna färger. Det var mest sten och grus och jag var omgiven av berg. Jag befann mig på en av världens torraste platser men ändå fanns en del gult gräs. Jag antog att det berodde på regnet som kom året innan, normalt regnar det inte i Namiböknen. Jag hade motvind hela dagen och det gick mycket långsamt. När jag stannade för att fika gick det inte att hitta en skuggig plats.Rastplats I ett område bestod bergen av lerskiffer som tippat 90 grader. D v s skifferlagren stod lodräta vilket gjorde att bergen var randiga och hade vassa åsar. Inte många bilar passerade. Jag hittade ännu större Welwitschiaplantor än dagen innan. De verkade verkligen trivas och var de ända gröna fläckarna i landskapet. När jag skulle sätta upp tältet ville jag ha det i vindriktningen. Det var inte svårt att hitta vindriktningen, jag höll bara upp tältet så flög det som en drake i luften, precis som dagen innan. Tyvärr var det i motsatta riktningen som jag cyklade. Nu var det inte långt kvar till havet.

15 maj: Jag såg dimman framme mot havet. Den hade klättrat upp en bit på land och klängde sig fast på några berg. Jag kände havsluften som blåste mot mig. När jag kom En Welwitshia och jag i bakgrundennärmare tappade dimman taget om bergen och drog sig utåt, men lämnade inte kusten helt. Efter tre mil kom jag ner till kusten (Skeleton Coast) och svängde in på en salt grusväg. Den var lika bra som en asfaltväg då saltet höll ihop gruset. Jag cyklade fram till stranden. Det var kallt och dimman ovanför mig täckte solen. Stora vågor rullade in. Jag tog på mig min fleecetröja. Trutarna seglade ovanför mig så fort jag plockade upp en snäcka. De trodde jag hade fisk. Jag fortsatte söderut längs kusten och hade mycket hård motvind. Jag kunde cykla i ungefär 8 km/h. Landskapet var mycket kargt och liknade ett månlandskap. Då och då kom stråk av salttåliga växter. Det var kyligt trots att jag rörde på mig och hade fleecetröjan på mig. Det kändes som jag totalt bytt plats på jorden. Veckorna innan var det varmt och soligt. Nu var det kallt och mulet. De bilar som passerade innehöll mest sportfiskare som letade efter bästa stället att fiska på. De körde fram och tillbaka. Jag hade inte mycket vatten men var inte heller törstig. Jag drack säkert mindre än en tredjedel denna dag av vad jag druckit dagarna innan. Det kändes hela tiden som om det var skymning då jag var van med mycket starkt ljus på dagarna. Jag sneglade då och då mot bergen i inlandet. Solen sken på dem och jag visste att det var varmare där. Sent på eftermiddagen passerade en bil långsamt och när de så mig jublade de. Det var den norska familj som jag träffat tidigare i Tsumeb. Vi pratade ett tag innan de fortsatte och jag letade upp ett ställe vid vägen att campa på. Jag var på en udde kallad Cape Cross och som har en stor koloni pälssälar. I tältet upptäckte jag att håren på mina ben var fulla av klumpar av salt och sand.

16 maj: Entrén till sälkolonin öppnade inte förrän klockan tio, så jag tog en liten sovmorgon. Väl där såg jag tusentals pälssälar som låg på stranden och klipporna eller simmade i havet. Det finns mellan 80 till 100 tusen sälar i kolonin. Pälssälar vid Cape CrossStora vågor slog mot klipporna och sälarna surfade med dem och gjorde hopp ur vattnet. Det luktade rätt illa och det var ett konstant oväsen. Ofta smågnabbades de. Ungar diade. Det gick att komma mycket nära sälarna. Sjakaler gick i kolonin och letade mat. Ett tjugotal hade hittat en död kut och trängdes för att få en matbit. Andra turister fotade inte bara sälar utan även mig på min cykel. Det har hänt rätt ofta att folk fotar och filmar mig, men speciellt nu när jag passerat genom öknen. Jag fortsatte söderut i månlandskapet. Efter några mil såg jag en restaurang och stannade för att dricka en läsk och äta en smörgås. Mannen som jobbade där berättade att anledningen till att det faktiskt fanns enstaka plantor och lite gräs där var att det regnade en hel del året innan. Precis som jag misstänkte. Han berättade att det normalt kommer i genomsnitt 0,05 mm regn per år där. Året innan kom det 60 mm varav 35 mm på en dag. Jag hade fortsatt motvind men den var inte lika stark som dagen innan. På kvällen hade jag möjlighet att ta in på en camping i Hentiesbaai men jag svängde bara in där för att fylla på vattenflaskorna. Sedan cyklade jag vidare en bit söder om staden. Gick ut i sanden och slog upp mitt tält i mörkret.

17 maj: På morgonen var havsdimman nere vid marken och mitt tält var dyblött. Utanför tältet kändes det som att stå i lätt duggregn. Jag fortsatte söderut på saltvägen. Det var fortfarande motvind men den hade lugnat ner sig lite. Även vågorna på havet var mindre och jag hörde inte längre det konstanta dånet från vågorna som slog mot stranden. Nu var det mer ett brus. Här och var var vägen blöt från dimman och saltet klibbade fast på däcken och sprutade upp på cykeln. Ett saltlager började byggas upp på cykeln, väskorna och mina ben. Jag tog på mig min hatt för att hålla värmen. Fleecetröjan var inte tillräcklig. Det var omkring 15 grader och kylan kändes in på benknotorna och gjorde mina händer stela. På eftermiddagen drog sig dimman en bit utåt och solen värmde lite, men inte tillräckligt för att jag skulle bli varm. När jag kom till Swakopmund tog jag in på en camping. Men allra först, innan jag slog upp tältet, var det dags för en dusch. Inte för mig utan för cykeln och väskorna. Det gällde att få bort allt salt innan cykeln började rosta. När tältet var uppe ringde jag till en familj som jag mött en månad tidigare i Namibia. De sade att jag skulle ringa så när jag gjorde det kom de så snabbt att jag inte hann ta en dusch. De bjöd på lite allt möjligt och skjutsade mig tillbaka till campingen på kvällen. Då tog jag en varm välbehövlig dusch. Det hade gått fem dagar sedan sist och jag hade passerat genom öknen och salt. Mina ben var gråa av salt.

18 maj: Tog en vilodag i Swakopmund och passade på att uppdatera hemsidan och byta däck på cykeln. Det blev däck nummer tio under resan och jag firade tiodäcksjubileum. Det var skönt att få byta däck, reservdäcket har legat i en av väskorna och tagit upp mycket plats, det var mycket skrymmande. Nu fick jag mycket ny plats i en av väskorna. Risken är bara att det fylls med böcker. Swakopmund är känt som en tysk stad i Namibia och har en hel del byggnader i tysk stil. Men ska jag vara ärlig så tycker jag att det gäller nästan hela landet. Det finns tyskar och tyska byggnader i de flesta städerna.

Administration - Design och Webbutveckling av Webking webbutveckling och it-konsulting ab