Jag håller även föredrag, berättar och visar bilder om mina resor. För företag och idrottsföreningar kan jag berätta om hur jag förberedde mig för resor, tala om hur jag sätter mina mål och hur jag sedan motiverar mig för att uppnå dem. Som biolog kan jag även hålla föredrag om naturen jag ser under mina resor.
Mina referenser hittar du under Partners »

Är du intresserad? Kontakta mig »
Tycker du om mina bilder? Jag har bilder till försäljning. Ta en titt i fotogalleriet och kontakta mig om du är intresserad. Jag har även många andra bilder. Mest på natur och landskap.
Scutisorex är det vetenskapliga släktnamnet på en näbbmus på omkring 100 gram som lever i Östafrika, Scutisorex somereni. Den har en ryggrad som är uppbyggd på ett mycket speciellt sätt som gör den enormt stark. En man på omkring 80 kg kan stå på näbbmusen utan att den tar skada (men det betyder inte att den inte protesterar).
Jobb i Serengeti
Jag har nu lämnat cykeln hemma i Sverige och istället börjat jobba. Jag har fått ett jobb på Lejonprojektet i Serengeti i Tanzania. Jag fortsätter do...
2010-11-07 10:38:03

Mer info »
Hosta i Quito
Hej! Jag har inte uppdaterat dagboken på ett tag. Det beror på att jag egentligen inte gjort så mycket sedan sist beroende på en långvarig hosta so...
2010-04-10 19:34:27

Mer info »
Brasilien
Nu har jag kommit till Brasilien. Ett land som låter som tropik och värme. Men hösten och vintern jagar mig an så länge norrut på kontinenten och ännu...
2009-06-04 22:22:34

Mer info »
Alla nyheter »
21 mar 2005 Khartoum, Sudan

Nu är jag i Khartoum, huvudstaden i Sudan. Jag har passerat genom Nubiska öknen och sedan ner längs Nilen för att komma hit. Sudan är Afrikas största land, ungefär lika stort som Grönland och Sverige tillsammans. Detta har hänt de tre senaste veckorna.

 

28 februari: Gick upp tidigt för att cykla till hamnen vid Aswansjön ca 2 mil söder om Aswan. Man hade sagt till mig att vara där vid nio på morgonen för att köpa biljetter till båten till Sudan. Först klockan halv elva öppnade de biljettförsäljningen. Under tiden lärde jag känna svensken Anders och Boris från Slovenien som också skulle till Sudan. Gränspassagen ut ur Egypten var kaosartad. Den som trängde sig mest kom fram först. Inga köer fanns. Det är svårt att tränga sig fram med cykel. När all kontroll av väskor och pass var avklarade fick vi gå ombord på båten, vid tolvtiden på dagen. Båten lämnade inte hamnen förrän halv sex på kvällen. Under tiden fylldes båten med människor och varor. Jag satt på däck och studerade hur man låda för låda fyllde båten. Folk gick fram och tillbaka hela tiden mellan lastbilar och båten. Till slut var båten full. Uppe på däck trängdes människor med kartonger och man fick ta varje steg varsamt så att man inte klev på någon som mutat in en plats på golvet inför natten. Inne i båten var det lika fullt och dessutom kvavt. När jag och de andra turisterna åt maten som ingick i biljettpriset lämnade båten äntligen hamnen. När det mörknat hittade jag en plats på golvet, uppe på däck, att sova på under en stjärnklar himmel. Då och då vaknade jag till av att folk som passerade råkade sparka till min provisoriska kudde.

 

1 mars: På morgonen passerade vi nära statyerna vid Abu Simbel som jag besökt ett par dagar tidigare. Mitt på dagen var vi framme i Wadi Halfa i Sudan. Efter att ha kommit igenom något som liknade en kö gick tullen lätt. De bara frågade vad som fanns i väskorna. De kom med gissningar (t ex kläder) och jag bara svarade ja på allt. Sedan var det klart. Jag var tvungen att stanna i Wadi Halfa till nästa dag för att kunna registrera mig innan jag fortsatte. Efter att ha checkat in på ett hotell med sandgolv, träväggar och halmtak åt jag och de andra turisterna lite mat på en restaurang. Fler turister hade gjort oss sällskap. Förutom Anders och Boris fanns även två österrikare och ett amerikanskt par. Det var en liten by och det var lugnt och tyst.

 

2 mars: På förmiddagen tog vi oss till polisstationen för att registrera oss. Detta innebar att man sprang omkring mellan en massa kontor och fyllde i papper mm. På ett ställe skulle man betala 6 600 Sudanska dinar (ca 180 kr). Jag kollade på kvittot och såg att det bara stod ungefär 4 000 dinar där, plus frimärken för 500 dinar. Jag frågade varför det var så och polisen sa att det var extraavgifter för kuvert och stämplar etc. Jag trodde inte riktigt på honom men fick betala 6 600 till slut och gick vidare till nästa kontor. Men jag kände att jag betalat för mycket och gick tillbaka och sade att jag ville ha polisens namn och ett kvitto på summan jag betalat och inget annat. Efter ett tags diskuterande fick jag tillbaka 1 000 dinar. Det amerikanska paret kom in på kontoret och jag förklarade vad som föregick för dem och att jag fick tillbaka de resterande 1 000 dinarerna. Boris var med mig och fick även han tillbaka sina pengar. När registreringen var klar berättade jag för Anders och österrikarna så de också kunde gå tillbaka och få sina pengar. I Egypten fick jag ofta höra att i Sudan skulle man inte försöka lura mig och att folket var mycket snälla där. Efter detta började jag tvivla lite på det. I Sudan har man sudanesiska dinar. Men alla priser ges i den gamla valutan pund som har en nolla mer. Så om någonting kostar hundra säger de 1 000. Dessutom händer det ofta att de pratar i tusental. Så någonting som kostar 500 dinar får priset fem pund. Man lägger på en nolla och tar bort tre. Varför göra det enkelt för sig? 
På eftermiddagen när det blivit lite svalare började jag cykla längs järnvägen mot Abu Hamed. Det är en sträcka på 36 mil genom öken utan byar så jag såg till att ha 11 liter vatten med mig och mat. Det finns spåriga vägar längs järnvägen men de har för mjuk sand för cykeln. Jag upptäckte snart att bästa stället att cykla på var mellan järnvägsskenorna eller strax bredvid dem. Plankorna mellan skenorna var täckta av sand och det blev väldigt skumpigt ibland. På telefonstolparna satt gamar och väntade. Jag passerade en öde station innan det blev mörkt och jag lade mig att sova i mitt tält. När jag slagit upp tältet undrade jag varför jag gjort det, det hade ju varit trevligare att sova under bar himmel.

 

3 mars: Fortsatte att cykla genom öknen och kom snart till station 2. Även denna station var öde men jag hittade vatten i stora behållare så jag kunde fylla på vattenflaskorna. Jag började undra vad stationerna var till för. Där fanns inget folk och ingen by i närheten. Bara en station. Jag fortsatte vidare och hittade fem små kexpaket som fallit av tåget och blev ett välkommet tillskott i packningen. Min förkylning från Egypten fanns fortfarande kvar och på eftermiddagen kände jag mig matt och lite febrig. På kvällen lade jag mig i öknen utan att slå upp mitt tält. Jag frös av feberfrossa och tänkte att det kanske skulle bli svårt att korsa öknen. Jag hade ju inte kommit så långt än. Möjligheten fanns ju att försöka stoppa en av de få bilar som passerade för att få lift till nästa by. Senare började det blåsa och sand ven omkring mig. Jag undrade varför jag inte slagit upp mitt tält och gjorde det nu istället.

 

4 mars: När jag vaknade på morgonen upptäckte jag att vinden dragit med sig dis som täckte himlen. Jag tänkte att det gällde att cykla medan det var disigt och solen inte så stark. Men det visade sig att diset höll i sig hela dagen och temperaturen bara orkade ett par grader över trettio. Underlaget blev dock sandigare och jag fick gå mycket. Men febern var borta. Jag kom till station 3 och började inse att stationerna låg på ungefär fyra mils mellanrum. Men efter bara två mil kom jag till station 34 (stationen mellan 3 och 4). Jag stannade där ett tag i skuggan och åt lite mat. När jag fortsatte stannade en lorrybuss för att se vem jag var och varför jag cyklade där. Jag fick lite kex av dem innan de försvann. Det var ett mycket monotont landskap, sand, sand och en järnväg som försvinner in i hägringen i horisonten med en telefonledning som sällskap. Varje gång man kom över ett litet backkrön hoppades man se något annat men blev ofta besviken. När jag kom till station 4 såg jag att där faktiskt fanns folk. Tre personer som inte kunde engelska och mest verkade förskräckta över att jag var där. Efter ett tags tystnad frågade jag hur långt det var till nästa station. Efter en lång diskussion männen emellan fick jag ett svar. Fortsatte en bit till innan det var dags att sova. Jag slog upp tältet, det blåste en del.

 

5 mars: Jag passerade den öde stationerna 45 och kom till station 5. Diset hade försvunnit men det var rätt svalt och temperaturen kom nog aldrig över trettio grader. På station 5 stannade jag för att fylla på vatten. Jag hörde ljudet av en radio från en stationsbyggnad. Jag knackade på och blev inbjuden på vatten och te. Vattnet var lite grumligt och jag frågade var det kom ifrån. Han sade att det var bra vatten eftersom det kom från Nilen. Det stämde inte riktigt med min uppfattning om Nilens vatten, men det smakade gott. Mannen som fanns där verkade veta vad jag behövde. Han gav mig ca två liter torkade dadlar och ungefär ett kilo socker. Därmed var energikrisen löst. När jag kom till station 56 passade jag på att skölja av armar och ben och tvätta ansiktet. Det var skönt att bli av med allt salt. Jag passerade några akacieträd och där fanns fyra dromedarer. Jag stannade och en av dem kom nyfiket fram. Jag kunde klappa den på nosen och den inspekterade min cykel innan jag fortsatte. På kvällen kom jag till ett lite större akaciebestånd och jag tyckte att det kunde bli en bra plats att övernatta på, kanske fanns det några djur där. Innan det blev mörkt såg jag en gazell som betade på en av buskarna och lite mer förvånande, två rallhägrar, 20 mil från närmaste vatten. När det blivit mörkt kom två nyfikna ökenrävar och tittade in i mitt tält. Både denna art av gazell och ökenräven är ökenspecialister som kan klara sig helt utan att dricka vatten, en förmåga som behövs i dessa trakter.

 

6 mars: På förmiddagen kom jag till station nr 6. En station som jag på förhand visste att det skulle finnas folk på och möjlighet till att få mat. Jag tömde mina vattenflaskor i hopp om att få bättre vatten än Nilvatten. När jag ledde in cykeln genom sanden på stationen blev jag snart inbjuden att äta mat. Jag fick någon slags grov pannkaka med kryddig soppa på. Vattnet de hade var kallt och gott. Jag fyllde upp mina flaskor med nytt nilvatten och efter ett glas te fortsatte jag. Det var lite varmare denna dag, närmare 40 grader. I öknen låg en hel del skelett från dromedarer utspridda. Stora flockar av tranor passerade ovanför mig. När jag kom till den öde station 7 passade jag på att tvätta av hela kroppen med vattnet från en av de stora vattenbehållarna. Förkylningen kändes lite bättre denna dag. När jag kom till station 78 var det kväll och jag slog upp mitt tält där.

 

7 mars: När jag åt frukost i mitt tält efter en varm natt tyckte jag mig höra röster. Jag tittade ut och runtomkring men såg ingenting. Efter ett tag kom några dromedarfösare med ett tjugotal dromedarer i horisonten. De stannade vid stationen för att ge djuren vatten. På station 8 fanns människor och jag fick mat och te. Maten var någon slags geléliknande mos av någonting med soppa på. Allting äts med bröd. På väg mot station 9 passerade jag under ett tusental storkar på väg norrut. På station 9 tog jag en paus och gick omkring bland de öde byggnaderna. Därinne låg många döda fåglar som inte klarat flytten över öknen. De har troligtvis stannat för att söka skydd mot solen och sedan inte orkat fortsätta. Det var mest döda ladusvalor men även en hel del biätare och sångare. Detta blev en varm dag med temperaturer över 40 grader. Jag tänkte på en Sudanes jag mött i Egypten som sade att jag valt rätt tidpunkt för att korsa öknen eftersom det var under den kalla årstiden.

 

8 mars: Ett tåg passerade utanför mitt tält på morgonen. Jag såg att det stannade en bit bort så att passagerarna kunde ta en bensträckare. Även detta blev en varm dag på över 40 grader. Det märktes att jag började närma mig Nilen igen eftersom det här och var fanns lite småbuskar och slingrande växter. Växterna drog till sig insekter som i sin tur drog till sig fåglar. Fåglarna satt dock mest på rader i den korta skuggan av telefonstolparna och flämtade. På station 10 stannade jag för att dricka vatten. I ett av rummen låg en gubbe och snarkade. När han vaknade bjöd han på te och bröd. Efter station 10 visste jag att nästa station skulle vara i byn Abu Hamed vid Nilen. Jag kom dit sent på eftermiddagen och letade mig snabbt till marknaden, där jag drack över en liter läsk. En stor barnskara samlades omkring mig för att titta på främlingen. En man som kunde en hel del engelska bjöd hem mig till sig. Jag accepterade detta och kunde ta en dusch. På kvällen fick jag fisk, bruna bönor och något som var väldigt likt risgrynsgröt. Det enda som saknades var kanelen. Somnade på en säng under bar himmel.

 

9 mars: På förmiddagen begav jag mig iväg mot ett färjeläger som skulle ta mig över till en ö, Mograd, i Nilen. Innan jag kom dit blev jag erbjuden skjuts över av en man med egen båt. När vi kommit i land och lyckats släpa upp cykeln för en ca 4 meter hög rasbrant erbjöd han mig att stanna hos honom. Jag tyckte att efter en vecka i öknen kunde jag behöva någon dags vila och hoppades på att förkylningen skulle försvinna. Ön var stor och grön, kantad av dadelpalms- och bruna bönodlingar. Blev bjuden på mat under dagen och konstaterade att sudaneser inte bara gillar väldigt sött te, maten är ofta söt också. Jag kände ett visst saltbehov efter öknen och hade gärna velat att i alla fall riset skulle vara salt. De flesta männen är vitklädda med vita huvudbonader medan kvinnorna har färgglada kläder. Rökning är inte lika utbrett som i övriga arabvärlden men däremot snusar många. När jag berättar att det finns snus i Sverige blir de förvånade. Ofta tror de att det bara finna i Sudan.

 

10 mars: Tog en promenad på morgonen längs strandkanten. Det var en stor kontrast mot öknen med rik växtlighet och en stor flod som rinner förbi. Det märktes på fågellivet att jag kommit till Afrika. Många färgglada fåglar flög omkring och gömde sig bland buskar och vass. De jag bodde hos ville visa mig norra delen av ön så de hyrde en åsna med släp som vi kunde åka på. Mannen som körde var rätt hård mot åsnan som sprang av rädsla för käppen. Vi besökte en familj i en annan by på norra delen av ön. De tog mig med på en kanottur och fångade en sköldpadda. När vi kom tillbaka till huset blev det te i väntan på maten. Lunchen bestod bland annat av bruna bönor och sköldpadda. På eftermiddagen åkte vi tillbaka till huset där jag bodde och på kvällen somnade vi återigen på sängar under bar himmel. Men det blåste mer och mer och det var mycket sand i luften så jag flyttade in efter ett tag. Husen är byggda av torkad brun lera och har dörrar och fönsterluckor av blå eller grönmålad plåt. Detta verkar vara universellt för alla hus i byar längs Nilen i Sudan.

 

11 mars: Vinden hade dragit dis över ön och det var riktigt svalt, nästan kallt. Cyklade med en vän, Adel, till en annan by på ön för att hälsa på några av hans vänner. De visade oss runt bland odlingar och stränder. Efter det tyckte de att det var dags för mig att bada i Nilen. Jag frågade lite om sjukdomar, som Bilharzia, som finns i Nilen men de försäkrade att det var säkert här. Vattnet var lite kallt med det var rätt skönt när jag varit i en stund.

 

12 mars: Innan jag lämnade ön ville de visa mig marknaden som hölls i byn varje lördag och onsdag. En massa stånd var uppradade tätt längs gatorna. Mycket frukt och grönsaker såldes, men också kor, getter och åsnor och mycket annat. Jag blev erbjuden att coacha ett fotbollslag som skulle spela match nästa dag mot grannbyn. De trodde att om de hade en svensk coach skulle det skrämma motståndarna till förlust. Adel följde med mig till platsen där jag kunde ta mig över till västra sidan av Nilen. Det visade sig vara rätt långt och efter ungefär en mil var vi framme. Det skulle bli intressant att se hur bra kvaliteten på vägen söderut längs Nilen var. Jag hade försökt fråga folk och fick ofta svaret att den var mycket dålig. Men när jag bad dem jämföra med sträckan genom öknen mellan Wadi Halfa och Abu Hamed, som jag nyss cyklat, ändrade de sig ofta och sade att vägen längs Nilen var mycket bra. Jag korsade Nilen tillsammans med en buss och dess passagerare och ett par åsnor på en plattform som rörde sig framåt genom att man drog i en stålvajer som var spänd mellan ön och Nilens västra strand. På andra sidan fylldes bussen både inuti och på taket med folk och jag fortsatte söderut på en rätt bra grus- och sandväg. Längs den gröna strimman vid Nilen fanns hus efter hus och det var ibland svårt att se när en by slutade och en annan började. Innan solen gått ner blev jag bjuden på läsk av en butiksägare och erbjuden att stanna där över natten. Det gjorde jag. På kvällen kom fler bybor och vi spelade ett kortspel som jag lyckades lära mig efter ett par omgångar. De kunde ju ingen engelska och min arabiska är inte så bra. Innan jag lade mig att sova blev jag bjuden på fisk.

 

13 mars: Efter morgonteet fortsatte jag att cykla söderut. Det var ingen ide att vänta till frukost eftersom de ofta äter den mitt på dagen. När jag började bli hungrig passerade jag genom en by och blev inbjuden på ett café på mat. Jag fick bruna bönor i mycket olja som åts med bröd och höger hand, som allt annat. Vägkvaliteten försämrades under dagen och jag fick leda cykeln genom sandiga partier. På ett ställe tappade jag bort vägen helt. Spåren försvann in i stora böljande sanddyner. Jag sökte mig närmare Nilen och fann till slut slutet av dynorna. Jag hamnade i en dadelpalmsodling och en bonde visade mig vägen tillbaka till bilspåren. På kvällen blev jag återigen erbjuden att bo hemma hos en familj. Jag fick något som liknade pannkaka med socker på. Efter det spelade vi samma kortspel som jag spelat kvällen innan. Jag upptäckte att det fanns en del regelskillnader mellan byarna. Efter det var det mat. En kille satt och rattade på en radio. Jag lyssnade noga för att höra om han skulle få in någon engelsktalande kanal och plötsligt hörde jag svenska röster. Jag ryckte till och radiorattaren stannade där. Jag förklarade på dålig arabiska att det var en svensk kanal. När musiken startade rattade han vidare och vi hittade aldrig tillbaka till kanalen.

 

14 mars: Efter ett tags cyklande kom jag upp i grusiga berg en bit bort från Nilen. Det var skönt med ett relativt fast underlag under däcken, men tråkigt att lämna Nilen. Jag märkte att mina ögonfransar klibbade ihop och det var svårt att blinka. Påminde lite om när ögonfransarna fryser ihop en kall vinterdag. Jag tvättade ur saltet ur ögonfransarna och sedan funkade blinkande bra igen. Folket tar sitt dricksvatten från Nilen och filtrerar det oftast. Jag antar att jag fått i mig lite ofiltrerat Nilvatten eftersom min mage var lite konstig. Längs Nilen finns två sorters samhällen. Ett odlingssamhälle där husen finns i den gröna strimman längs Nilen och man lever på att odla diverse växter, mest dadelpalmer och bruna bönor. I öknen utanför den gröna strimman finns byar med större mellanrum där man lever av sina får, getter och dromedarer som betar på akaciebuskar och träd. Dromedarerna har ofta frambenen hopbundna med korta snören för att de inte ska hunna springa iväg så fort. Ofta blir de rädda för mig och min cykel. Det ser lite komiskt ut när en dromedar i halv panik försöker fly och tar fyra småsteg med frambenen på ett steg med bakbenen. Ibland hoppar de jämfota med frambenen. 
På kvällen blev jag återigen hembjuden att stanna över natten i ett hus. Engelskkunskaperna i Sudan längs hela sträckan jag hittills cyklat är mycket begränsade. Många kan dock fraser som t ex "Good morning", "Good evening" och "Good night", men de har ingen aning om vilken tid på dygnet de passar, utan verkar använda fraserna slumpmässigt. De människor de känner till från Europa begränsar sig oftast till fotbollsspelare och många kan räkna upp ett par svenska spelare när jag säger att jag kommer från detta land. Efter ett bad i Nilen blev det kortspel och mat innan det var dags att sova.

 

15 mars: Kom till El Bauga som är den största byn jag passerat på denna sida av Nilen. Där fanns ett centrum och jag blev bjuden på falafflar. En stor barnaskara samlades runt mig och mannen som bjudit mig på mat försökte skrämma bort dem med att hota med en pinne. Det funkade dock mycket dåligt, barnen visste att han aldrig skulle slå dem. Vägkvaliteten hade blivit bättre igen och jag kunde cykla det mesta av dagens sträcka. På kvällen blev jag i vanlig ordning inbjuden till folk för övernattning. Jag insåg att jag nästan inte betalat för någonting sedan jag kommit till Sudan. Jag får bekräfta att ryktena om att sudaneser är mycket snälla och gästvänliga. Det var nog bara polisen i Wadi Halfa som var undantaget.

 

16 mars: Kom snart fram till platsen där jag tänkt korsa Nilen igen, över till staden Berber på östra sidan. Vid rasbranten ner mot Nilen satt folk och väntade på roddbåten som skulle ta oss till andra sidan. När den kom ledde jag ner cykeln till båten och fick hjälp att lyfta i den. Två män rodde oss till andra sidan. Men det visade sig att vi hade hamnat på en ö som enbart bestod av sanddyner. Efter att ha lett cykeln ett par hundra meter i mjuk sand över ön kom vi till en motorbåt som tog oss till fastlandet. I Berber hittade jag snart asfaltvägen som ledde söderut mot Khartoum, huvudstaden i Sudan. Jag passerade ytterligare en stor stad, Atbara, innan jag slog upp tältet bland några akacieträd. Förkylningen var nästan borta.

 

17 mars: Jag besökte pyramiderna i Meroe. Det var 41 relativt små pyramider, ca 10 meter höga. De var byggda till de Nubiska kungarna under 300-talet före Kristus till 200-talet e kr. Insidorna var dekorerade med hieroglyfer och bilder mycket påminnande om de i Egypten. Utsidan av pyramiderna var vackert omsvepta av sanddyner. Jag gick omkring bland dessa pyramider, kanske Sudans största sevärdhet, helt ensam. Det fanns inte en annan turist där. Däremot fanns en parkvakt och guide, en biljettförsäljerska, två souvenirförsäljare och en kamelförare. På kvällen när jag slagit upp mitt tält i en akacieskog insåg jag att jag glömt mina vattenflaskor på senaste stället jag fyllt dem. Jag tänkte att jag fick vara törstig till jag hittade vatten dagen efter. Senare kom jag på att jag passerat några hyddor på väg ut i skogen. Jag gick tillbaka dit och hittade inga människor men som tur var flera dunkar vatten. Jag lånade lite grann och hoppas de inte misstycker när de kommer tillbaka. Jag grillade lite pinnbröd innan jag lade mig att sova.

 

18 mars: På morgonen fick jag besök utanför tältet av en fåraherde-familj. De satte sig utanför tältet och iakttog allt jag gjorde när jag packade mina väskor. Efter ett tag började en av dem fråga om han kunde få min fleecetröja genom att peka på den. Jag försökte förklara att jag bara hade en sådan och behövde den själv. Han tyckte det var konstigt att jag bara hade en fleecetröja. Senare när jag stannade vid en vägrestaurang för att dricka hittade jag en stor grupp britter där. Det visade sig att de var lärare i Khartoum och nu var ute på en helgutflykt. Sen eftermiddag kom jag fram till Khartoum. Innan jag försökte hitta ett hotell stannade jag för att äta på en restaurang. När jag senare skulle passera en bro över Nilen kom en pojke springande efter mig. Det var en av sönerna till en av de brittiska lärarna jag mött tidigare. Senare kom läraren också och hans tre övriga söner. De bjöd mig på en familjeportion av friterad kyckling och pommes frites. Det var gott med lite variation från de bruna bönorna. Sen vi skilts åt cyklade jag in i centrum för att hitta ett billigt hotell. En sudansk man, Almuez hjälpte mig att hitta ett men det verkade som alla de billigaste hotellen var fulla. Han lyckades pruta ner priset på ett hotell till ungefär 70 kr per natt. De hade inga singelrum så jag fick ett dubbelrum.

 

19 mars: Tog mig till etiopiska ambassaden på morgonen för att skaffa visum, Almuez insisterade på att följa med. Det var helgdag och jag fick komma tillbaka nästa dag. Efter att ha fixat några småärenden i staden tog Almuez med mig till en ö i Nilen som heter Tuti. Den ligger där den blå och vita Nilen går ihop till ett. Mitt emellan de tre städerna Khartoum, Khartoum North och Omdurman som tillsammans bildar någon slags huvudstadskomplex. Men på ön får man ingen storstadskänsla. Där fanns en liten by med lerhus och odlade marker. Precis som det såg ut längs Nilen längre norrut. Sedan åkte vi till Almuez kusin och åt lite mat där. Tillbaka på hotellet passade jag på att handtvätta mina kläder som jag haft på mig de senaste tre veckorna. Det var fascinerande att se hur mycket smuts man kunde få ur dem. Efteråt blev de mjuka och behöll inte formen efter kroppen.

 

20 mars: Såg till att vara vid Etiopiens ambassad klockan nio på morgonen. Jag tog cykeln för att komma dit snabbare. Men när jag skulle växla upp lossnade växelspaken. Jag insåg vad som troligtvis hänt. Folk på hotellet hade inte kunnat låta bli att pilla på cykeln. Under resans gång har jag sett att det finns två saker på cykeln som är extra roliga att leka med. Tutan och växelspakarna. Cykeln hade befunnit sig i ett låst rum bakom receptionen. Jag hade hört från mitt rum hur de lekte med tutan. Troligtvis testade de också hur växelspakarna kunde böjas åt olika håll. Till slut ramlade en av och de satte provisoriskt tillbaka den. När jag sedan tryckte på den ramlade den av, den satt mycket löst. På den etiopiska ambassaden fick jag vänta ett tag innan jag fick mina papper att fylla i. Efter det var gjort och jag betalt 20 dollar sade de att jag kunde komma tillbaka kl fyra på eftermiddagen och hämta mitt pass med det nya visumet i!  Under tiden sprang jag omkring mellan olika banker och växlingskontor för att se om någon ville växla lite egyptiska pund som jag hittat i en ficka. Men det ville de inte. Efter ett tag mötte jag en budbärare som hade goda kontakter med en chef på en bank. Han pratade lite med honom och sedan kunde jag växla bort de egyptiska pengarna. Dock till en rätt dålig kurs. De sade att det berodde på att ingen ville ha egyptiska pengar här. När klockan var fyra befann jag mig på etiopiska ambassaden och fick mitt pass. Sedan tog jag mig till ett Internetcafe för att påbörja detta dagboksinlägg. När jag sedan kom tillbaka till hotellet konfronterade jag chefen om att cykeln var trasig och att det hänt på hans hotell. Jag hade kollat närmare på mekanismen och sett att en del fattades. Jag sade att jag ville ha lite rabatt på hotellet p g a detta. Hotellägaren blev rasande och sade att jag själv hade haft sönder cykeln för att få rabatt på hotellet och hotade med att ringa polisen. Jag sade att han gärna fick ringa polisen men det gjorde han inte, trots att jag bad honom att göra det flera gånger. Chefen diskuterade med sina arbetare, varav en var hans son, och de verkade inte överens. De verkade vara mer på min sida. Till slut när chefen var så arg att det inte gick att säga någonting till honom tog hans son med mig till ett annat rum. Där sade han att jag skulle få ersättning men att jag inte fick berätta det för hans pappa. Varför han gjorde detta vet jag inte, kanske för att han själv hade haft sönder växelspaken, eller kanske bara för att vara snäll.

 

21 mars: Jag hade tänkt lämna Khartoum på morgonen denna dag men det blev inte så. Dels för att detta dagboksinlägg tog lång tid att skriva och dels för att jag måste hitta en ersättningsdel till växlingsmekanismen. Jag besökte olika små cykelbutiker men de var inte ens nära att ha det jag ville ha. En butik hittade en del som nästan liknade den del jag ville ha, men som normalt hade en helt annan funktion. Efter lite tillslipning kanske den skulle funka. Jag fick även en lapp där det på arabiska stod en adress till cykelbutiksområdet i grannstaden Omdurman. Jag tog en buss dit och kollade runt lite bland butikerna. Hittade en del som den andra jag fått men som kanske skulle funka utan tillslipning. Men mannen som sålde den ville ha alldeles för mycket betalt. Trots att han fick min första del som funkade lika bra för honom. Det blev ingen affär och jag tänkte att jag skulle få cykla bland Etiopiens berg med begränsade växlingsmöjligheter. Jag tänkte ge upp men besökte en sista butik innan jag tog mig tillbaka till Khartoum. Mannen i butiken tog ner en dammig säck från översta hyllan och öppnade den. Däri fanns en massa skräp som vissa personer samlar på sig för att det kan ju vara bra att ha någon gång. Bra att ha saker som normalt aldrig kommer till användning. Men faktiskt så hittade han två växlingsmekanismer där. Jag öppnade den ena och hittade den del som fattades i min. Den hade samma funktion men såg inte lika dan ut. Men jag hade ändå hopp om att den kunde funka. Jag frågade hur mycket han ville ha för den men han svarade att eftersom jag var hans vän så fick jag båda mekanismerna utan att betala. Åkte tillbaka till Khartoum och tog mig till Internetcafet där jag sitter nu. När jag är klar här ska jag ta mig tillbaka till hotellet och se om jag kan laga växlingen. Sedan fortsätter jag i riktning mot Etiopien.

 

Administration - Design och Webbutveckling av Webking webbutveckling och it-konsulting ab