29 januari: Det regnade på morgonen när jag vaknade men slutade innan jag började cykla. Efter ett tag kom jag ikapp en annan man på cykel. Vi började prata. Han var på väg till sitt jobb som skogsvaktare. Skogen bestod av eukalyptus och någon sorts tall, troligtvis Pinus strobus. Vi pratade om vart jag skulle cykla. Han trodde det skulle ta tre dagar till Malawi (jag hade räknat med fyra). Med bil sade han att det skulle ta en och en halv dag. Det gick inte ihop tyckte jag. Det visade sig att han inte hade så bra koll på tid och avstånd. För senare trodde han det skulle ta mig ett par veckor till Kapstaden (jag har räknat med ett halvår). Med bil skulle det ta fyra dagar till Kapstaden (inklusive en och en halv dag till Malawi antar jag). Det skulle kanske gå men då måste man nog köra mer eller mindre konstant och rätt fort. Det gick lätt att cykla. Vägen gick lite upp och lite ner, mest ner. Dessutom hade jag en del medvind under dagen. När jag gjorde en paus för lunch började det ösa ner regn. Jag fortsatte att cykla en bit till och när jag cyklat nästan 12 mil hittade jag ett bra ställe att campa på. I en skog med kortvuxna träd hittade jag en glänta där jag trodde mig få vara ifred. Det började dugga så jag satte upp tältet direkt. Precis när jag fått in sista väskan i tältet började det ösregna och åska. När regnet avtagit kom fem barn gåendes och hittade mig i tältet. De var på väg hem från skolan och hade blåvita skoluniformer på sig. De ville ha pengar och allt möjligt annat de kunde komma på. När de inte fick det bestämde de sig för att göra sig så odrägliga som möjligt. Jag stänge tältet och hoppades att de skulle tröttna efter ett tag. Det gjorde de men det tog mycket längre tid än jag trodde. Under tiden fick jag bl a stå ut med skrik, förolämpningar och att de kastade löv på tältet.

30 januari: Det hade regnat mer eller mindre hela natten. Tältet var fortfarande lite blött när jag packade ihop men det hade slutat regna. Vägen gick fortsatt lite mer ner än upp. Jag passerade många risodlingar under dagen. Något jag inte sett så mycket av i Tanzania. På eftermiddagen såg jag en vägg av berg som tornade upp sig i horisonten. När jag fick syn på dem på långt avstånd var de blågrå. När jag kom närmare blev de grönare och åskmoln trängdes över dem. Strax innan jag nådde fram till dem och skulle börja klättringen med cykeln hamnade jag i en skur och tog på mig regnkläderna. Skuren blev dock kortvarig och en bit upp för berget var det dags att slå läger för dagen. Jag såg en lämplig plats att tälta på och väntade vid vägkanten på att ingen skulle se var jag gick av. Men när en bil precis försvunnit ur sikt kom en ny. Jag blev stående vid vägen ett tag väntandes på det rätta tillfället. Varje gång en bil passerade låtsades jag dricka vatten. Men vattnet var slut och allt låtsasdrickande gjorde mig mycket törstig. Jag hade mer vatten men det var inte renat än och kunde inte drickas. Till slut kom ett läge då jag kunde smita ut bland buskarna och träden. Marken var blöt och lerig. Jag valde omsorgsfullt tältplats för att inte hamna i en vattenpöl eller fors om det skulle bli ett skyfall.

31 januari: Började dagen med att ta mig upp för bergen. De var inte så branta som de såg ut på håll och avbröts av korta nedförsbackar. Jag stannade ganska tidigt på vägen upp för att äta frukost i en liten by. Stället där jag åt var bara ett litet mörkt rum i ett lerhus där jag fick varm mjölk med socker och mandasi (något som liknar munkar). Jag tyckte de pratade om foto och frågade om de ville bli fotade. Men de pratade om babyn som hette Fourtnates och kallades något liknande foto. Det gick ändå bra att fota dem. Jag tog en bild och visade den för dem på kamerans bildskärm. Detta blev en stor succé och verkade vara det roligaste som hänt där på länge. Det blev mer fotograferande och mer skratt. När jag lämnade stället stod alla i dörröppningen och vinkade. När jag cyklat uppför bergen och kom till Mbeya såg jag fram mot den nedförsbacke jag hade hört skulle börja där. Det skulle vara nedförsbacke ända till Malawi och ännu längre, 16 mil. De första 16 km av denna nedförsbacke gick dock brant uppför vilket kändes jobbigt när man var inställd på att det skulle gå nedför. När väl nedförsbacken började gick det desto fortare. De första tre milen gick brant nedför och jag åkte i ca 50-55 km/h normalt men var uppe i 65 km/h. Sedan kom ett parti med både ned och uppförsbackar. Nu var det mest teplantager jag passerade. När jag kom till Tukuyu, sista staden innan gränsen till Malawi, bestämde jag mig för att stanna där för att växla pengar på en bank efter ett tips av en lokal invånare. Detta för att undvika de dåliga växelkurser man normalt får av pengaväxlarna vid gränsen. Det regnade lite när jag kom till Tukuyu och det regnade ännu mer när jag kommit in på hotellet. Banken stängde precis när jag kom dit så jag fick vänta till nästa dag.

1 februari: När jag kom till banken visade det sig att de inte växlade med malawiska pengar. Så jag fortsatte mot Malawi men kom iväg relativt sent p g a bankbesöket. De sista 4,5 milen till gränsen gick dock fort då det var mest branta nedförsbackar. Ute i teplantagen stod färgglatt klädda kvinnor och plockade teblad som de lade i korgarna de hade på ryggen. Fem kilometer innan gränsen hittade jag en man som växlade pengar till vettiga kurser. Det var skönt arr ha detta gjort och slippa kalabaliken vid gränsen där man ofta blir attackerad av tiotalet pengaväxlare. Vid gränsen gick det rätt snabbt, med bara ett missöde. När jag kom till det malawiska immigrationskontoret visade det sig att jag fått en instämpel i passet istället för en exitstämpel, trots att jag sagt att jag var på väg mot Malawi. Så jag fick ta mig tillbaka till det tanzaniska kontoret för att rätta till felet. Mannen som begått felet skrev då bara exit på stämpeln och var sedan nöjd. Det var inte jag och frågade om de inte hade någon exitstämpel. Det hade de men han var orolig att den skulle ta upp för mycket plats i mitt pass. Jag föredrog en riktig stämpel. Väl i Malawi plattade landskapet ut sig en hel del. Bara långa flack upp- och nedförsbackar. Det var mycket varmare än uppe i bergen i Tanzania. Jag fick känslan av att Malawi var mycket tätbefolkat. Överallt gick det eller cyklade det folk, speciellt på vägen. Det blev aldrig något riktigt mellanrum mellan byarna. Ute på åkrarna plöjde man med oxar som draghjälp. Här och var gick grisar, något man sällan såg i Östafrika. På kvällen hittade jag ett skogsbeklätt berg där jag snabbt slank upp och hittade en fin glänta att tälta i. Jag var nöjd med detta då jag inte trodde det skulle gå att hitta en ostörd plats. Dessutom hade jag utsikt över Malawisjön.

2 februari: Fortsatte cykla söderut och ungefär mitt på dagen kom jag fram till Chitimba där jag stannade på en campingplats. Efter att ha slagit upp tältet tog jag en simtur i Malawisjön. Jag simmade ut till några andra turister som satt i kanoter och fiskade tillsammans med lokala fiskare. Två av kanoterna var urgröpta trädstockar och den tredje en plastkanot. Jag klättrade upp i en av trädstockarna som var böjd som en banan och var mycket instabil. De två turisterna i plastkanoten hade en frysbox full med öl mellan sig. De verkade ha problem med att hålla kanoten flytande då den tog in vatten så fort den vickade till. De fick ösa hela tiden. Till slut sjönk de med ena spetsen först. De tog tag i kanoten jag satt på och vi slog runt. Det enda som verkade flyta bra var frysboxen med öl som guppade på vågorna. Det visade sig att plastkanoten fyllts med vatten p g a ett hål i botten. Vi fick jobba hårt för att få tillbaka den vattenfyllda kanoten till land. Ute på vattnet kunde man ibland se moln av myggor (ej stickmyggor) som flög över vattnet. På eftermiddagen blev campingen invaderad av dessa myggor. Miljontals myggor flög förbi som en tät rök. Man fick hålla igen munnen för att inte andas in ett stort antal. Dessa myggor fångas ibland in med hov av lokalinvånarna. Sedan packar man ihop dem och tillagar dem till något som liknar hamburgare som de sedan äter.

3 februari: Jag hade hört att de Rosa Bussarna skulle komma. Ryktet sa att det skulle komma fyra bussar med 80 svenskar. Jag funderade ett tag på om jag skulle stanna och hälsa på dem eller fly. Jag bestämde mig för att stanna. Bara två bussar kom med ca 60 svenskar och en norska. Det kändes konstigt att träffa så många svenskar mitt i Afrika. Jag fick svara på ungefär samma frågor om min cykeltur och mitt överfall ganska många gånger denna dag. Men det gjorde inte så mycket, det är roligt att folk är intresserade. På natten var det fest till sent.

4 februari: Jag snyltade lite frukost från Rosa Bussfolket. Jag och Matt som hjälpte till på campingen behövde åka in till staden Karonga för att hämta ut pengar. Tre svenska tjejer följde med. Vi åkte i en liten minibuss som de som mest klämde in 25 personer i. Dessutom fraktades höns och fisk. Fram på bussens grill hängde dessutom ett par knippen med fisk och torkade. Framme i staden tog vi oss först till bankomaten och tog ut pengar. Sedan tog vi cykeltaxi till marknaden. En cykeltaxi innebär att man får sitta på pakethållaren och åka för en billig penning. Efter marknaden och lite inköp av bl a mangos åkte vi tillbaka igen. De hade fyllt bagageutrymmet så pass mycket att det inte gick att stänga riktigt. Detta gjorde att det hela tiden kom in en hel del avgaser. En gång stannade minibussen och fick knuffas igång igen. Vid ett annat tillfälle lossnade skjutdörren. På kvällen var det fest igen till nästan lika sent.

5 februari: Under natten och morgonen regnade det ihärdigt. Normalt brukar regnet bara komma i skurar som snabbt går över. Efter att ha ätit och tagit hand om en dela av frukostresterna från Rosa Bussfolket var det dags för mig att packa ihop och ge mig iväg. Jag stoppade ner ett dyblött tält i packningen. De rosa bussarna åkte också. Efter att ha cyklat ett par mil längs sjön ormade sig vägen brant upp i bergen. Det duggregnade lite och det var skön svalka i uppförsbacken. Väl uppe i bergen fortsatte vägen söderut längs en översvämmad flod. Detta gjorde att vägen var relativt plan jämfört mot det mycket kuperade och vackra landskapet. Ingenstans såg jag någon lämplig plats där jag ostört kunde slå upp mitt tält. På kvällen tog jag därför in på ett hotell i Enuckweni. Det såg fint och nymålat ut på utsidan men var ett av de sämre jag bott på. Ingen rumsnyckel, ingen toa, ingen dusch (normalt kan man åtminstone få en hink med vatten att tvätta sig med) och inget myggnät.

6 februari: Kom iväg tidigt och det var ganska kallt i luften. När jag passerat Mzuzu bar det mest medför mot sjön igen. Jag passerade stora gummiträdsplantager och längs vägen sålde unga män bollar som de gjort av stulet gummi. Nere vid sjön stannade jag på en camping söder om Chintheche. Där skulle även de rosa bussarna vara, men de hade redan åkt. Efter att ha satt upp tältet snorklade jag i sjön och tittade på de färgglada fiskarna, mest ciklider.

7 februari: Efter en liten sovmorgon cyklade jag tillbaka en bit till Nkhata Bay. En liten by vid Malawisjön där det finns möjlighet att dyka. Väl där checkade jag in i en hydda några meter från sjön. På eftermiddagen paddlade jag en bit i en kanot gjord av en urgröpt trädstam. Jag gjorde ett stopp vid dykskolan och bekräftade att de skulle ut och dyka nästa dag. När det blivit mörkt kunde man se hur de lokala fiskarna begav sig ut i sina träkanoter för att fiska. De använder starka fotogenlampor för att attrahera fiskarna de ska fånga. Eftersom fiskemännen paddlade ut på rad såg man dem som långa pärlband av ljus ute på sjön.

8 februari: Dagen började med ett ihärdigt regn som slutade i tid innan jag gick till dykskolan och vi gjorde oss i ordning för ett dyk inte långt ut. I gruppen som skulle dyka fanns även en forskare som studerade cikliderna i sjön. Cikliderna är normalt den största anledningen till att dyka i sjön. De är mycket färgglada fiskar som oftast går i blått, gult och orange. De flesta är randiga. Dessa fiskar är mycket populära bland akvariefantaster då de inte behöver saltvatten men ändå är färgglada, en ovanlig kombination. Sikten i vattnet är också relativt bra och undervattenslandskapet består mest av klippor och stenblock. Vi simmade även igenom små grottor skapade av stenblock liggandes på varandra. På kvällen följde jag även med på ett nattdyk. Då gömmer sig de flesta ciklider medan de sover. Istället såg vi många avlånga rovfiskar som följde oss p g a ljuset från våra lampor. De har ett mycket välutvecklat elektriskt sinne och känner små elektriska pulser av allt levande som rör sig i närheten. I de flesta vatten kan man inte se dessa fiskar då det är för grumligt. Malawisjön är bästa stället att se dem då vattnet är klart. Vi såg även en del krabbor, malar och malliknande fiskar.

9 februari: Detta blev en strålande fin dag trots att regnperioden kommer närmare och närmare. Även denna dag var jag med på en dyktur. Vi fick se ett speciellt beteende som en del ciklider har. Honorna skyddar sina fiskyngel i sin mun. Så när fara hotar simmar hon till ynglen och öppnar munnen. På mindre en sekund simmade fiskynglen, uppskattningsvis 100 stycken, in i munnen och tryggheten. Förutom de vanliga cikliderna såg vi en ål med mycket spetsig nos och en mal. På kvällen gick jag på en grillfest med god mat där man fick äta så mycket man ville för mindre än 40 kr.

10 februari: Gjorde ytterligare ett dyk, denna gång lite tidigare på morgonen då de flesta i byn verkade förbereda sig inför ett bröllop som skulle börja klockan ett. Alla var välkomna till bröllopet så även jag gick dit. Själva bröllopet fick jag inte vara med på men jag fick vara med på middagen efter. Det var varmt och soligt. De som gift sig var ägarna till en av lodgerna i Nkhata Bay. Många av gästerna var gäster på deras lodge. Vi fick mat i en stor sal. Hela tiden spelades rytmisk musik. Vid ett par tillfällen skulle man dansa fram till en korg och ge ett bidrag till det gifta paret. Sedan dansades även gåvor och presenter fram. Ljudnivån därinne var mycket hög. När någon skulle hålla ett tal gjordes stora ansträngningar att få tyst i lokalen, men det gick inte. Jag lyckades inte höra något tal. Det var faktiskt en lättnad att komma ut därifrån. Vi var ett gäng som satte oss på stranden och pratade till sent på kvällen.

11 februari: Staden var lugnare efter bröllopet och p g a att det var söndag. Så även jag tog det lugnt och passade på att jobba lite med uppdateringen av hemsidan. Det var mycket soligt men blåsigt.

12 februari: Kände mig konstig i magen på morgonen. Hade troligtvis fått amöbor från dricksvattnet. Tog mig till Internetcaféet för att uppdatera hemsidan.

Jag stannar troligtvis någon dag till här i Nkhata Bay innan jag fortsätter cykla mot Zambia.