Jag håller även föredrag, berättar och visar bilder om mina resor. För företag och idrottsföreningar kan jag berätta om hur jag förberedde mig för resor, tala om hur jag sätter mina mål och hur jag sedan motiverar mig för att uppnå dem. Som biolog kan jag även hålla föredrag om naturen jag ser under mina resor.
Mina referenser hittar du under Partners »

Är du intresserad? Kontakta mig »
Tycker du om mina bilder? Jag har bilder till försäljning. Ta en titt i fotogalleriet och kontakta mig om du är intresserad. Jag har även många andra bilder. Mest på natur och landskap.
Scutisorex är det vetenskapliga släktnamnet på en näbbmus på omkring 100 gram som lever i Östafrika, Scutisorex somereni. Den har en ryggrad som är uppbyggd på ett mycket speciellt sätt som gör den enormt stark. En man på omkring 80 kg kan stå på näbbmusen utan att den tar skada (men det betyder inte att den inte protesterar).
Jobb i Serengeti
Jag har nu lämnat cykeln hemma i Sverige och istället börjat jobba. Jag har fått ett jobb på Lejonprojektet i Serengeti i Tanzania. Jag fortsätter do...
2010-11-07 10:38:03

Mer info »
Hosta i Quito
Hej! Jag har inte uppdaterat dagboken på ett tag. Det beror på att jag egentligen inte gjort så mycket sedan sist beroende på en långvarig hosta so...
2010-04-10 19:34:27

Mer info »
Brasilien
Nu har jag kommit till Brasilien. Ett land som låter som tropik och värme. Men hösten och vintern jagar mig an så länge norrut på kontinenten och ännu...
2009-06-04 22:22:34

Mer info »
Alla nyheter »
24 jul 2004 Kampala, Uganda

Nu har jag kommit till Ugandas huvudstad Kampala. Det märks att jag har kommit in i ett område som har varit täckt av höga regnskogar. Här och var finns fortfarande delar kvar av dem.

 

9 Juli: Det lutade mest lätt utför från Eldoret i Kenya och det gick lätt att ta sig fram genom landskapet. På eftermiddagen var Ingela och jag framme i Kakamega Forest Reserve. Kagamegaskogen är Kenyas enda rest av den stora regnskog som en gång fanns längs ekvatorn i Afrika. Vi slog upp vårat tält på en campingplats och gick på en promenad innan det blev mörkt. Vegetationen var tät och träden höga. Tre olika arter apor klättrade omkring bland trädkronorna. Vi kom fram till ett litet vattenfall och gick sedan tillbaka till campen för att laga middag. När vi ätit och det blivit mörkt tog vi med oss ficklampor och gick på en vandring för att se de djur som rörde sig på natten. Det började dock regna men vi blev inte så blöta eftersom träden skyddade oss från det mesta vattnet.

 

10 Juli: Vi spenderade dagen med att vandra omkring på stigarna bland de uppskattningsvis 50-60 meter höga träden. På eftermiddagen cyklade vi till en annan del av reservatet där det skulle finnas en ovanlig apa, "DeBrazza's Monkey". Där fanns ingen campingplats och skogen var för tät för att hitta ett eget ställe. Till slut insåg vi att vi var tvungna att slå upp tältet vid en liten by i skogens utkant. När vi lagade mat trängdes byborna runt oss för att se vad vi gjorde. När det började skymma svärmade termiterna och kom upp ur små hål i marken. Då blev det fart på barnen i byn som plockade i sig de vingbärande termiterna och undvek de vaktande och vinglösa termiterna. Ingela och jag tog oss också några smakbitar. De var ganska smaklösa.

 

11 Juli: Efter frukost begav vi oss in i skogen. Stigarna på detta ställe var inte så ofta använda och många av dem var nästan igenvuxna och vi fick ibland tränga oss igenom växtligheten. Vi gick omkring lite på måfå i skogen och letade efter den ovanliga apan. Det verkade hopplöst då vi såg många apor men alla tillhörde två andra, vanliga, arter. Till slut fick vi se en glimt av en skygg "DeBrassa's Monkey" som skyndade iväg bort i trädkronorna. Vi fortsatte vår promenad genom skogen. När vi bestämde oss för att gå tillbaka till tältet gick vi lite på instinkt. När vi efter ett tag kom ut ur skogen visade det sig att vi befann oss bara några meter från den plats där vi gått in i skogen. På eftermiddagen cyklade vi ytterligare en bit på en grusväg genom skogen. En stig ledde ut i skogen och vi följde den gåendes med cyklarna och satte upp tältet ett par hundra meter in där vi övernattade.

 

12 Juli: Vi cyklade vidare till en annan del av skogen och slog upp tältet på en campingplats. Där pågick forskning på apor och det fanns stora flockar av tre arter uppe i träden. Ingela och jag tog en promenad på de väletablerade stigarna i skogen. På natten gjorde vi en nattvandring med ficklampor och fick se ögonen av en "potto" lysa ner mot oss uppifrån träden. En potto är en liten nattaktiv halvapa. Vi var nöjda eftersom de flesta som jobbade med forskningen i skogen aldrig hade sett en sådan.

 

13 Juli: Det blev en lugn dag med ett par vandringar i skogen och några lugna timmar kring tältet. Jag passade på att fota aporna som höll till runt campingplatsen. På natten gjorde vi ytterligare en nattvandring och lyckades få se ytterligare en potto, denna gång på ett annat ställe. Månen var ungefär halv och det var rätt ljust även efter att solen gått ner.

 

14 Juli: Vi tog en morgonpromenad i skogen och kom fram till ett stort gräsområde med högt gräs och helt utan träd. När vi kom tillbaka berättade vi för en av de som jobbade för forskningsprojektet att vi sett ytterligare en potto natten innan. Hon var förundrad och tyckte att vi haft tur. Under dagen cyklade jag och Ingela till staden Kakamega för att handla mat. På den ojämna och skakiga vägen insåg jag att jag tappat min cykeldator. Jag vände tillbaka för att leta efter den men insåg att någon nog hittat den före mig. Jag stannade och frågade några män som körde cykeltaxi om de hade sett något. De sade att de sett en man plocka upp någonting från vägen. En av cyklisterna följde mig för att leta efter honom. Efter ett par kilometer kom vi ikapp honom och jag fick tillbaka cykeldatorn. Staden Kakamega kryllade av cykeltaxis och det fanns t o m en cykelväg. En cykeltaxi består helt enkelt av en vanlig cykel med ett litet vadderat säte bak på pakethållaren och är det vanligaste sättet för lokalbefolkningen att transportera sig i området. Vi gjorde även ett internetbesök i staden och jag läste på nyheterna om en massaker i Turbi i norra Kenya där nästan 100 människor, mest kvinnor och barn, dödats med skjutvapen, machete och spjut. Grunden till detta var boskapen som stjäls fram och tillbaka mellan de olika folkstammarna. Det var svårt att tänka sig att detta hänt i den lilla byn som jag stannat i några veckor tidigare för att dricka te och äta bröd. När vi handlat klart cyklade vi tillbaka till campen i skogen och när det blivit mörkt gjorde vi återigen en nattpromenad. Vi fick se en afrikansk palmmård och ytterligare en potto, återigen på ett nytt ställe.

 

15 Juli: När vi berättade vad vi sett natten innan började en del av forskarna att säga att de ville gå med oss nästa gång vi skulle ut på nattpromenad. Många av dem hade aldrig sett någonting under en nattpromenad. Under dagen gjorde Ingela och jag en längre vandring. Först upp på ett berg med utsikt över skogen. Där fanns en grotta fylld av fladdermöss. Sedan gick vi längs en stig som först tog oss genom en övergiven guavaodling. Där fyllde vi upp en kasse med frukt. Sedan kom vi ner i regnskogen igen och stigen ledde fram till en flod. Efter ett tag stötte vi på en orm, gabonviperan, som låg utsträckt på stigen. Den var ca en meter lång och mycket kraftigt byggd med ett stort huvud. Den var mönstrad i svart och många nyanser av brunt på ett mycket vackert sätt. Gabonviperan har de längsta gifttänderna bland världens ormar. Tänderna kan bli upp till 4 cm långa. Senare mötte vi tre män som nervöst förde två kor med sig på stigen. Två av dem bar pilbåge. Vi anade att någonting inte stod rätt till. Efter ett tag korsade en liten grusväg våran stig. Där fanns en större grupp kor som fördes fram av några män. Ingela, som kan swahili, berättade för dem att vi sett de tre männen leda bort två kor längs stigen. Genast började fyra av männen springa iväg längs stigen, alla med varsin machete i handen. Vi förstod att det vi misstänkt var sant, korna hade blivit stulna. 
På kvällen var vi bjudna på fest hos en av de som jobbade med forskningen tillsammans med de andra forskarna och de lokala byborna. Det blev typisk kenyansk mat, bönor, mandosor (friterat bröd) och chapatis (pannkaksliknande bröd). Efter det gick Ingela och jag ut på nattvandring. Med oss följde fyra hoppfulla primatforskare. Vi hade ju sett potto under tre av tre nätter tidigare. Det kändes konstigt att Ingela och jag guidade forskarna i deras eget arbetsfält. Vi gick runt längs stigarna men hittade ingen potto. Däremot hittade vi en stor flygekorre ("Lord Derby's Anomalure") och alla var nöjda, ingen av oss hade sett en sådan tidigare.

 

16 Juli: Det blev en lugn dag igen och Ingela och jag gjorde oss redo för att fortsätta våran cykeltur nästa dag. På natten gjorde vi en sista nattvandring i skogen och fick se en flyghund, en slags stor fladdermus. Vi somnade till avlägsna trummor som trummades i en enkel rytm hela natten. Dessa trummor hade vi hört alla nätter vi spenderat i Kakamegaskogen och lärt oss att det var ett sätt att be i den lokala grenen av kristendom.

 

17 Juli: Vi lämnade skogen på morgonen och cyklade västerut mot Ugandas gräns. Utanför skogen fanns gröna böljande hav av sockerrörsodlingar. Under hela förmiddagen hörde vi hur gospelsång strömmade ut från var och varannan byggnad. På byggnaderna stod skyltar som t ex "Full Gospel House", "Worship Centre", "Church" etc. Tittade man in såg man hur folk sjöng och dansade. Ibland hördes hur någon predikade med en högljudd skrikande röst. Det märktes att det var söndag. Mitt på dagen stannade vi under en bro för lunchpaus. Uppe på bron stod folk och stirrade ner på oss. När vi satt där och åt frukt och bröd kom en man med kamera ner till oss. Han frågade om han fick fota oss och om det var OK om de gjorde ett uttalande på kenyansk radio om våran resa. Det sa vi att det var. På eftermiddagen anlände vi till Busia, staden som gränsar till Uganda. Där stannade vi på ett billigt hotell.

 

18 Juli: Det gick mycket lätt att korsa gränsen in till Uganda. Efter att ha växlat pengar fortsatte vi in i landet. Det var ett kuperat landskap med stora arealer av risodlingar. Efter ett tag slutade asfalten och vägen blev mycket dammig. Eftersom många bilar passerade befann vi oss mer eller mindre hela tiden i ett dammoln. Det knastrade mellan tänderna och det kändes som sand under ögonlocken. Våra ansikte blev sotigare och sotigare då dammet fastnade i svetten. När vi närmade oss den stora staden Jinja kunde vi se några av Victoriasjöns vikar som sträckte sig in i landskapet. I Jinja fick vi tälta i trädgården till ett hotell. Träden var fyllda av flygande hundar som började flyga norrut när skymningen kom. I över en timme var himlen fylld av flyghundar på väg förbi, troligtvis mer än en miljon individer. Vid hotellet fanns en dusch med varmvatten och det var skönt att duscha av sig allt damm. Jag lämnade min T-shirt som jag cyklat med sedan Kairo. Den hade blekts av solen från röd till ljust rosa och på ryggen hade stora hål bildats av sol och salt.

 

19 Juli: På förmiddagen cyklade vi norrut till Bujugali Falls, lite norr om platsen där Victoriasjöns vatten rinner ut och bildar Nilens början. Där finns flera, inte så höga, men stora och kraftiga vattenfall. Detta ska vara ett av världens bästa ställen att åka forsränning på. Ingela och jag slog upp tältet på en camping där vi verkade vara de enda gästerna. På kvällen gick vi till en av de konkurrerande campingplatserna och umgicks med folket som bodde där. Det visades även en video från de som "forsrännt" under dagen. Jag hade inte tänkt forsränna eftersom det kostade 95 dollar, men blev väldigt sugen efter att ha sett filmen.

 

20 Juli: På morgonen följde jag med de som skulle forsränna till "Nile River Explorers" kontor. Där lyckades jag pruta ner priset till 75 dollar. Fortfarande för mycket pengar men jag bestämde mig för att åka ändå. Ingela hade gjort denna tur fyra år tidigare och ville inte betala för att åka igen. Jag och de andra forsrännarna fick frukost innan vi begav oss iväg. När vi bytt om och utrustats med flytväst, hjälm och paddel sjösatte vi tre gummibåtar där vi tog plats. I min båt var vi sex personer istället för sju vilket skulle betyda att vi skulle få det lite svårare att stanna på rätt köl. Vi började på ett lugnt område av Nilen där vi tränade olika moment, t ex paddling och att vända tillbaka en tippad båt. Vi passerade några småforsar (klass 1 och 2) innan vi kom fram till den första stora forsen. En klass 6 fors. Den var för stor för att åka med gummibåt i så vi gick runt den på land. Strax efter det kom vi fram till! en klass 4 fors. Precis när vi var på väg ner i forsen skrek våran guide åt oss att sitta ner på huk i båten och hålla i repet som gick runt längs båten. Vi sögs ner i forsen, det stänkte och hoppade mycket innan vi kom ut på lugnare vatten igen. Då kunde vi sitta upp på gummibåtskanten igen och paddla vidare. Ett tag senare kom vi fram till en klass 5 fors som bestod av en serie stående stora vågor. När vi var på väg ner i den första vågen skrek guiden åt oss att huka oss ner i båten igen och greppa repen. När vi klarat den första vågen skrek guiden åt oss att paddla kraftigt. Men alla av oss tittade ner i nästa våg och ingen av oss verkade tycka att det var en bra ide. För alla av oss bara satt kvar på botten av båten och höll i repet. Vi åkte ner i vågen och på ett ögonblig välte båten och jag befann mig i rasande vitt vatten och höll i repet kring båten som slängde fram och tillbaka. Så åkte vi genom de resterande vågorna. När vattnet lugnat ner sig samlade vi ihop de paddlar som tappats och vände tillbaka båten på rätt köl igen. Guiden sade till oss att vi borde ha paddlat när han sade det, så kanske vi hade klarat oss från att falla i. Efter ett tag kom vi fram till nästa klass 5 fors. Även denna en serie av stående vågor. Inför den första vågen skrek guiden åter igen åt oss att huka oss ner i båten och hålla i repen. När vi klarat den första vågen skrek guiden åt oss att stanna i hukat läge ("Stay down!!!") men killen som satt bredvid mig hörde fel och tyckte att guiden sagt åt oss att stå upp ("Stand up!") Jag såg hur han tvekade, låst mellan två motsatser. Han ville ju göra vad guiden sagt men samtidigt såg han ju ner i nästa våg och tyckte att det var en riktigt dålig ide att stå upp. Jag skrek åt honom att sitta ner. I nästa ögonblick befann vi oss upp och ner i forsen igen. Forsen skulle vara 170 meter lång men efter bara några sekunder var vi igenom. När vi samlat ihop förlorade paddlar och vänt tillbaka båten igen fortsatte vi ett tag på lugnt vatten. Guiden passade på att ge oss instruktioner inför nästa klass 5 fall. Det skulle vara grunt och ha många stenar som man skulle passa sig för. Han sade även att om vi välte igen så skulle vi ha ca 10 sekunder på oss att vända båten igen innan en stenig fors skulle komma. När vi kom fram till fallet fastnade vi på några stenar precis innan det ca 1,5 meter höga första trappsteget av fallet. Vi hoppade lite i båten för att komma loss. Sedan fastnade vi på det andra trappsteget men kom snart loss och åkte utför forsen. Vi var aldrig nära att välta och tyckte att guiden överdrivit det hela. Sedan kom några kilometer lugnvatten och vi fick lunch vilket bestod av kex, ananas och vattenmeloner. Detta åt vi medan båten lugnt gled fram. När lunchen var avklarad paddlade vi på lite då och då för att komma fram till nästa klass 5 fors. Vi paddlade in i forsen och hukade oss ner och höll i repet som guiden sade. Båten välte men denna gång gick det lugnare till än de två tidigare gångerna vi vält och det kändes mer som en kontrollerad kantring. När vi alla kommit upp i båten igen fortsatte vi genom lugna vatten och en del mindre, klass 2 och 3 forsar som vi klarade utan att välta. Efter ett tag hörde vi hur ett muller kom närmare och närmare. Det var den sista och största forsen vi skulle åka genom. Alla tre gummibåtarna stannade dock på land innan så att alla skulle få se forsen innan de bestämde sig för att åka den. Denna fors hade man möjligheten att avstå från. Efter att ha tittat på forsen avstod ungefär 12 av 18 av oss (excl. guiderna). Några kajakpaddlare gjorde oss sällskap i båtarna så vi kunde fylla en och en halv av de tre gummibåtarna. Min båt var först ut. Jag satte mig i båten och fick nya instruktioner som skilde sig från de tidigare. Vi skulle som vanligt huka oss ner i båten men vi skulle inte hålla i repet. Dessutom fick vi veta att vi inte hade en chans att klara forsen utan att kantra. Vi sköt ut oss från land och fick paddla hårt for att inte sugas ner i fel fors. När vi var tillräckligt nära skrek guiden åt oss att huka oss ner. Jag hukade mig ner i båten och kände hur vi åkte ner i vågen och såg hur en tre meter hög vägg av skummande vatten tornade upp sig framför oss. Efter att ha åkt ner till botten av vågen var vi på väg upp igen och vi befann oss uppe på vågen. Jag tänkte att vi klarade det. I samma ögonblick försvann båten och jag befann mig under vatten där jag kastades fram och tillbaka. Vad som var upp och ner visste jag inte och jag hörde bara ett dovt muller från vattnet i mina öron. Efter ett tag slutade jag kastas omkring och det blev lite lugnare fors som dock fortfarande var skummande vild, men jag var fortfarande under vatten. När jag väl poppade upp och öppnade ögonen såg jag att guiden simmade ett par meter ifrån mig. Jag tog några simtag efter honom och kom snart ut ur strömmen och in i en annan ström som tog mig tillbaka till land. Förutom guiden kunde jag inte se någon annan från båten. Alla var borta. Jag och guiden gick upp på land och tittade på nästa båt som åkte genom forsen. Båten vändes snabbt och alla försvann in i den vita forsen. Nu förstod jag varför vi inte skulle hålla i oss i repen denna gång. Gummibåten stannade nämligen i den stående vågen i upp till två minuter och åkte runt runt som i en tvättmaskin. Nu väntade en grillfest för alla deltagare. Humöret var på topp och jag ville åka den sista forsen igen. Efter fem eller tio minuter dök de andra från min båt upp. De hade dragits med längre av forsen och en av dem hade blivit upphämtad av en av säkerhetskajakerna. På grillfesten fanns mycket mat och dryck och jag passade på att äta så mycket som möjligt för att få tillbaka en del av mina pengar. Jag tror inte jag lyckades äta för 75 dollar men jag blev mätt i alla fall. Efter den 30 km långa forsfärden och grillfesten blev vi transporterade tillbaka till campingplatsen. Trötta och nöjda. På kvällen visade de en video av oss som de filmat under dagen.

 

21 Juli: Efter en lugn morgon cyklade Ingela och jag vidare genom ett odlingslandskap med sockerrör och tebuskar till Mabira Forest. Detta är också en regnskog påminnande om den i Kakamega, även om det fanns en hel del olikheter. Vi hann med en vandring i skogen och kom tillbaka till campen när det börjat skymma. Då lagade vi mat innan vi begav oss ut igen på en nattvandring. Vi fick se en liten flyghund och troligtvis ytterligare en potto. Det var en stark fullmåne som lös över oss och uppe i träden satt trädgrävlingar och skrek.

 

22 Juli: Ingela och jag gjorde en lång vandring på stigarna i skogen. Vi såg inte mycket liv men hörde desto mer. Det var svårt att få syn på djuren och fåglarna genom den täta vegetationen. Vi såg dock en del apor. Mitt på dagen klättrade vi upp i kronan på ett fallet träd. Där somnade jag ett tag, utbredd över tre stammar. På kvällen köpte vi grillad kyckling på en lokal marknad i närheten. Den åt vi tillsammans med ris och curry. Det smakade mycket gott.

 

23 Juli: Det regnade på morgonen vilket gjorde att vi drog oss lite extra i tältet. När vi gått upp slutade det regna och vi åt frukost innan vi fortsatte. Det var fortfarande mulet när vi cyklade iväg och vid lunchtid kom ytterligare en skur. Då stannade vi till under tak för en fikapaus. Jag såg på min cykeldator att jag cyklat precis 1 800 mil sedan starten på Nordkap i Norge. Efter pausen blev det bara mer och mer hus längs vägen och luften blev sämre och sämre. Det märktes att vi närmade oss huvudstaden Kampala. Där tog vi in på en campingplats kallad "Backpackers Inn" en bit utanför centrum och slog upp tältet. Kampala ligger i ett kuperat område och har relativt mycket träd vilka gör den till till en grön men fortfarande smoggig stad. På kvällen tog vi en minibuss in till centrum för att titta på bio. Det fanns bara två filmer att välja på så det blev "War of the Worlds". På vägen tillbaka åkte vi en liten motorcykeltaxi. Det gick lite tungt i uppförsbackarna med tre personer på.

 

24 Juli: Har spenderat större delen av dagen framför datorn på "Backpackers" och skrivit detta dagboksinlägg. Som tur är så är Internet gratis för gästerna så jag behöver inte betala extra för det.

 

Snart fortsätter vi mot västra Uganda för att sedan svänga söderut igen.

 

Administration - Design och Webbutveckling av Webking webbutveckling och it-konsulting ab