Nu har jag kommit till Burundis huvudstad Bujumbura. Detta har hänt sedan Butare i Rwanda.

4 september: Jag gav bort en bok jag läst ut, Catch 22 (Moment 22) men fick fyra nya böcker i retur, så det blev ingen viktbesparing. Nu har jag omkring 15 böcker i mina cykelväskor. På kvällen tittade Ingela och jag  på en film tillsammans med röda korspersonalen. Filmen hette Hostage och Bruce Willis spelade huvudrollen. Utanför åskade och blixtrade det och regnet öste ner.

5 september: På morgonen lämnade Ingela och jag Butare, staden där jag sett en T-shirt med texten "Brynäs Tigers". Jag antar att Brynäs måste vara det svenska hockeylag som har den bredaste fanklubben i världen. Vi cyklade västerut i det kulliga landskapet. Totalt sett gick det mer uppåt och vi jobbade oss upp mot högre altituder. I Gikorongo besökte vi ett museum där de hade samlat offer från folkmordet 1994. Rum efter rum var fyllda med inkalkade lik. Jag insåg att gatorna jag cyklade på varit helt fyllda av lik för elva år sedan. När vi kom upp lite i bergen övergick bananplantagerna mer och mer till te och vete. Snart kom vi in i en regnskog men vi såg ännu ingen skylt som sade att vi kommit in i nationalparken Nyungwe som vi ville besöka. När kvällen kom hade vi fortfarande inte sett någon skylt så vi bestämde oss för att campa längs vägen. På natten drog ett åskväder in. Blixtrarna bländade mig trots att jag låg med slutna ögon i tältet. Tätt efter blixtrarna kom kraftiga åskknallar.

6 september: Det regnade på morgonen så vi började inte cykla förrän sent på förmiddagen. Vi cyklade mycket sakta upp genom den vackra skogen. Vi cyklade sakta för att kunna se mer av skogen. Vägen var asfalterad och av mycket bra kvalitet. Under större delen av dagen höll vi oss på omkring 2 500 meter över havet. Strax innan skymningen stannade en bil bredvid oss och några män gick fram till oss. En visade ett kort som sade att han var receptionist i nationalparken. Han sade att vi var illegalt i nationalparken eftersom vi inte betalat inträde. Vi sade att vi inte ännu kommit fram till entrén där man kunde betala. Detta spelade ingen roll, vi var kriminella. Dessutom sade han att han sett oss dagen innan och visste var vi illegalt hade campat. Jag undrade varför han inte redan då hade informerat oss om att vi var inne i nationalparken och att det var illegalt att campa där. Sedan fick vi cykla framför bilen de sista sju kilometrarna fram till entrén. Där blev vi tvingade att betala 80 dollar för camping och entré. Vi tyckte det var orättvist att vi var tvungna att betala för campingen dagen innan då vi inte blivit informerade om att vi varit i nationalparken, varken verbalt eller med skyltar. Receptionisten sade att hans chef skickat honom att hämta oss (detta visade sig sedan vara en stor lögn) och ta betalt av oss. Vi sade att vi inte ville betala innan vi fått prata med chefen. Men han tvingade oss och hotade med polisen. Dessutom hade hans medarbetare automatvapen på sig så vi var inte i någon bra position att argumentera med dem. Det var bara att betala. Receptionisten sade att vi kunde prata med chefen dagen efter och att vi då kunde få tillbaka våra pengar om chefen tyckte det var rättvist. Även detta var en lögn. För att slippa betala ytterligare 40 dollar för ytterligare en natts camping i tältet gick vi till det privatägda gästhuset där vi övernattade för mindre än halva priset. Till det priset fick vi två rum, öppen spis med eld i och en skön säng att sova i.

7 september: På morgonen hade Ingela och jag tänkt gå några av de stigar som fanns i nationalparken. I huvudstaden hade vi besökt nationalparkernas huvudkontor och fått reda på vilka stigar man kunde gå gratis utan guide. Men receptionisten lät oss inte gå dessa utan att betala 30 dollar per stig. Då packade vi ihop våra saker och begav oss därifrån. Vi cyklade sakta ut ur parken för att få se så  mycket som möjligt längs vägen. Vi lyckades få se en av nationalparkens specialiteter, Angola pied colobus, en svartvit långhårig apa. När vi kommit ut ur nationalparken besökte vi parkens huvudkontor för att prata med chefen. Efter ett tags samtalande med honom insåg vi att receptionisten hade öst lögner över oss. Det gick dock inte att få tillbaka några pengar eftersom vi redan hade betalat. Dessutom berättade de att det är tillåtet att passera genom parken på vägen utan att betala entré. Men då får man inte heller fota. Men det finns ingen information för en turist att få veta detta förrän efter man tagit bilderna. De sade att de tagit betalt av många ovetande turister på detta sätt. Jag fick en känsla av att de föredrog att ha dåligt med information tillgängligt för turister så att de kan suga ut så mycket pengar som möjligt från dem. På detta sätt kan de genom tvång få ut mycket pengar från de turister som inte har råd att betala de dyra avgifterna i parken. Efter ett par timmars lönlöst argumenterande vid huvudkontoret fortsatte vi. Det blev snart mörkt men vi fortsatte cykla tills vi kom fram till Cyangugu där vi blivit lovade gratis logi av en västerlänning vi mött längs vägen. Efter att ha ätit somnade vi snabbt.

8 september: Vi tog det lugnt på morgonen. Vi tog en cykeltur i staden för att se oss omkring och handla lite mat. Allt var dock stängt så vi fick nöja oss med fin utsikt ut över Lake Kiwu med demokratiska republiken Kongo på andra sidan. På eftermiddagen cyklade vi vidare söderut mot Bugarama, sista utposten innan Burundi. Där tog vi in på ett litet hotell. Innan det blev mörkt hann vi besöka en flod där de lokala invånarna badade. På andra sidan floden fanns Kongo. Detta blev den sista natten i Rwanda, landet med de tusen kullarna. Kullarna är faktiskt en så viktig del av landet att man anger i sin adress på vilken av kullarna man bor.

9 september: Vi cyklade de sista kilometrarna fram till Burundis gräns. Där fick vi vänta ett tag på att den Rwandiska tullpersonalen skulle komma till jobbet. Sedan kom vi till den Burundiska tullpolisen och efter några få frågor fick vi våra stämplar i passen. Sedan sökte de slarvigt igenom våra väskor innan vi kunde fortsätta. Vi stannade i en by för att växla de sista Rwandiska pengarna till Burundiska franc. En man visade mig vägen till ett ställe där jag kunde växla pengarna. Ingela vaktade cyklarna. Jag följde mannen en bit in i byn och växlade mina pengar. På vägen tillbaka frågade jag mannen på dålig franska om det var lugnt i Burundi nu. Jag frågade detta eftersom jag visste att Burundi tills mycket nyligen varit ett mycket oroligt land med en mycket blodig historia. För några veckor sedan var det val i Burundi och majoritetens, hutuernas, kandidat vann. Sedan dess ska det vara lugnt i landet. Mannen svarade att det numera var lugnt och säkert i landet. Jag frågade om den nya presidenten var bra, det var han. I samma ögonblick flög en stridshelikopter (Apache?) över oss i hög hastighet på bara tjugotalet meters höjd. "Vad är den till för då?" frågade jag med tanke på tidigare frågor och svar. Helikoptern var bara till för att bibehålla säkerheten svarade han. Ingela och jag fortsatte på en relativt platt väg och kom snart in i ett folktomt bushområde med många kaktusliknande euphorbiaträd. Under var och vartannat träd satt dock beväpnade soldater och vaktade säkerheten. När vi hade tiotalet mil kvar till huvudstaden Bujumbura passerade vi en jättelik FN-anläggning. Mellan denna anläggning och Bujumbura mötte vi och passerades vi av otaliga FN-fordon. Mer än hälften av bilarna på vägen var FN-fordon, mest med pakistanska och thailändska FN-soldater. När vi kom till första rondellen i staden visade min cykeldator att jag cyklat 2 000 mil sedan Nordkap. Vi fortsatte in i staden och passerade FN:s huvudkontor. FN-bilar fanns överallt i staden. Vi hittade ett litet hotell där vi kunde bo. Till våran förvåning bodde det en annan turist på hotellet, Herve. Turister var inget vi väntat oss att få se i Burundi. Dessutom visade det sig att han också reste på cykel och hade cyklat från sitt hemland Schweiz. Han kände redan till denna hemsida och kände igen mig från bilderna där. Han hade mött Stellan (som jag cyklade med tidigare) i Addis Abeba i Etiopien där han fått adressen till hemsidan. På kvällen åt vi tillsammans med Herves flickvän på en restaurang. Flickvännen  var ursprungligen från Burundi och hade nu flugit hit för att träffa Herve. Hon hade bott ett tag i Rwanda och blivit av med hela sin familj under folkmordet. Själv hade hon klarat sig genom att gömma sig i en flod där det flöt lik. Då och då kom hon upp till ytan för att andas.

10 september: Mådde dåligt under natten. Hade ont i magen och kräktes vid ett tillfälle. Känslan fanns kvar hela förmiddagen och jag blev sängliggande. På eftermiddagen kändes det bättre och jag gick ut för att äta lunch med de andra. Under eftermiddagen gick vi omkring i staden och fascinerades av hur många FN-soldater det fanns överallt. På kvällen lagade vi mat som vi åt tillsammans.

11 september: Efter en gemensam frukost har jag spenderat förmiddagen på ett internetcafe skrivandes detta dagboksinlägg.

Efter Burundi är planen att cykla österut genom Tanzania. Detta är ett mycket glesbefolkat område och det kan ta ett tag innan jag kommer till nästa internetcafe och kan meddela mig.