Jag håller även föredrag, berättar och visar bilder om mina resor. För företag och idrottsföreningar kan jag berätta om hur jag förberedde mig för resor, tala om hur jag sätter mina mål och hur jag sedan motiverar mig för att uppnå dem. Som biolog kan jag även hålla föredrag om naturen jag ser under mina resor.
Mina referenser hittar du under Partners »

Är du intresserad? Kontakta mig »
Tycker du om mina bilder? Jag har bilder till försäljning. Ta en titt i fotogalleriet och kontakta mig om du är intresserad. Jag har även många andra bilder. Mest på natur och landskap.
Scutisorex är det vetenskapliga släktnamnet på en näbbmus på omkring 100 gram som lever i Östafrika, Scutisorex somereni. Den har en ryggrad som är uppbyggd på ett mycket speciellt sätt som gör den enormt stark. En man på omkring 80 kg kan stå på näbbmusen utan att den tar skada (men det betyder inte att den inte protesterar).
Jobb i Serengeti
Jag har nu lämnat cykeln hemma i Sverige och istället börjat jobba. Jag har fått ett jobb på Lejonprojektet i Serengeti i Tanzania. Jag fortsätter do...
2010-11-07 10:38:03

Mer info »
Hosta i Quito
Hej! Jag har inte uppdaterat dagboken på ett tag. Det beror på att jag egentligen inte gjort så mycket sedan sist beroende på en långvarig hosta so...
2010-04-10 19:34:27

Mer info »
Brasilien
Nu har jag kommit till Brasilien. Ett land som låter som tropik och värme. Men hösten och vintern jagar mig an så länge norrut på kontinenten och ännu...
2009-06-04 22:22:34

Mer info »
Alla nyheter »
10 apr 2005 Gonder, Etiopien

Nu har jag kommit till Gonder i Etiopien och sluppit undan hettan i Sudan. Sist jag skrev befann jag mig i Sudans huvudstad Khartoum med en trasig växelspak. Detta har hänt sedan dess:

 

21 mars: Efter att ha skrivit klart allt på internetkafeet i Khartoum tog jag mig tillbaka till mitt hotell för att se om jag kunde laga min växelspak. Tidigare under dagen hade jag fått två begagnade växelspakar och jag hade öppnat den ena och hittat en del som inte liknade den del jag behövde, men som kanske skulle kunna användas ändå. På hotellet öppnade jag den andra växelspaken och hittade precis den del jag behövde. När växelspaken var lagad och alla väskorna packade var klockan ungefär sex på eftermiddagen. Jag bestämde mig för att försöka cykla ut ur staden innan det blev mörkt. Jag lämnade hotellet och sade adjö till chefen. Han var på mycket bättre humör denna dag och önskade mig en trevlig resa. När jag kommit till stadens utkanter stannade en bil med folk framför mig. De erbjöd mig husrum hemma hos dem. Jag tackade ja och följde bilen ett tag ut bland husen. Där fick jag mycket mat innan det var dags att sova.

 

22 mars: På morgonen tog det mig ett tag att hitta tillbaka till huvudvägen söderut mot Wadi Medany. Vägen var smal och var väl trafikerad. När jag passerade en liten by kallad El Masid stod två män där och vinkade åt mig att stanna. En av dem, Elwassila, visade sig vara svensk-sudanes och hade bott i Malmö i många år. Han talade bra svenska och det kändes märkligt att kunna prata svenska i Sudan, med någon som ser afrikansk ut. Jag blev inbjuden på mat och efter det visade hans vän, Buchra, mig hans projekt vid Blå Nilen. Han var ingenjör och jobbade med att stoppa erosionen vid flodens kant för att rädda byn som sakta äts upp av floden år för år. Jag bestämde mig för att stanna över natten där och vi pratade en hel del. Jag påpekade att många sudaneser hade långa hälsningsfraser som upprepas om och om igen. T ex när två vänner möts säger den ena på arabiska "Hur mår du?......Bra?.......Tack vare Gud!" Den andra svarar och frågar samma sak tillbaka. Detta upprepas om och om i ett snabbt rytmiskt tjatter tills någon ger upp. Buchra och Elwassila kunde inte mer än hålla med om att det var så och sade att telefonbolagen gjorde stora pengar på dessa långa hälsningsceremonier. Dessutom var det samma sak när man skulle lägga på luren, ingen vill lägga på eftersom det anses ofint att vara den som lägger på först.

 

23 mars: Buchra visade mig marknaden i byn innan jag cyklade vidare. Jag passerade en del byar som såg mycket fattiga ut. Istället för lerhus var det hus byggda av glest uppsatta stolpar och halmtak. Husen var omringade av torra glesa buskar. Jag undrade om det kanske var flyktingbyar med människor från krigsområdet Darfur . Det blev en mycket varm dag och på kvällen stannade jag vid en liten vägrestaurang för att äta. Jag blev förstås bjuden på mat och dryck. Efter det spelade jag kort, hjärter, med de lokala invånarna i byn. Efteråt fick jag sova hos restauranginnehavaren.

 

24 mars: Under natten mådde jag dåligt och spydde en gång. På morgonen hade jag ingen lust att varken äta eller cykla. Så jag blev liggande i sängen och sov en hel del. Vid fyratiden på eftermiddagen kände jag mig piggare och cyklade vidare utan att äta. Men det var blåsigt och mycket sand i luften. Vinden kom från sidan och varje gång en buss eller lastbil passerade bildades ett luftsug som fick mig att vingla till på den smala vägen. Jag svängde iväg från Nilen i riktning österut. Efter någon dryg mil bestämde jag mig för att det inte var säkert att cykla i dessa förhållanden och stannade vid en restaurang för lastbilschaufförer. Jag fick mat och kunde stanna där över natten. Nästan till min förvåning ville de ha betalt för maten.

 

25 mars: Kom iväg tidigt på morgonen efter morgonteet. Det var fortfarande blåsigt men ingen sand i luften. Jag lärde mig snart att om jag mötte bilar var det säkrast att titta bakåt för att se om någon kom bakom mig. Om så var fallet cyklade jag ner i diket och lät bilarna passera. Speciellt farliga var chaufförerna i de stora moderna långdistansbussarna. Det var de som höll högst hastighet och saktade inte in vid möten. Däremot blev jag glatt överraskad över att se att lastbilschaufförerna ofta saktade in bakom mig för att låta mötande bilar passera, något jag sällan sett tidigare under resan. Jag kom in i ett landskap med en del små berg vilket påminde mig om att jag närmade mig Etiopien. Husen fick en ny stil. Istället för de fyrkantiga formerna var husen runda och hade halmtak. En del hus var byggda av lera andra av trästolpar. Det blev svårare att få tag i gratis vatten. Längs Nilen fanns alltid stora lerkrukor med vatten som vem som helst kunde ta av. Men nu blev det svårt att hitta något som inte var på flaska. På kvällen tältade jag i en trädodling. Träden var fortfarande små men enligt skyltar pågick där ett projekt som skulle återföra den skog som en gång fanns där.

 

26 mars: Jag fortsatte österut och hittade en havererad lastbil längs vägen. Under den låg chauffören oskadd på en säng och väntade på att bogsering skulle komma. Han hade väntat där i fyra dagar. Han bjöd in mig på mat och vatten, under lastbilen. På kvällen kom jag fram till Gedaref och stannade för att äta på marknaden. Efter det satt jag kvar ett tag och vilade. Men folk kom och körde iväg mig och sade att jag var tvungen att ta mig till ett hotell i centrum för att sova där. Jag började cykla mot centrum men blev snart stoppad av en mopedist. Han bjöd in mig att sova i hans fars hus och gav mig adressen dit. Själv skulle han åka i en annan riktning. Efter ett tag lyckades jag hitta huset och blev inbjuden. Jag kunde se att de som bodde där var rika. Huset var stort och bilen lyxig.

 

27 mars: På morgonen åt vi frukost vid en stor durumvetefabrik, byggd av ryssar. De jag bott hos visade mig runt bland deras företag, bl.a. hade de en resebyrå. Jag lämnade asfalten och började cykla söderut mot Etiopien på eftermiddagen. Vägen var dålig för cykling eftersom den var hård och ojämn med mycket sten. Det gick sakta framåt. Jag mötte två jeepar. I den ena fanns ett franskt par och i den andra ett holländskt par. Båda hade kört runt i Afrika och var nu på väg mot Europa. Vi pratade ett tag innan jag fortsatte. De berättade att det fanns en holländsk cyklist ca 30 km framför mig som var på väg i samma riktning som mig.  En del termitstackar började komma in i landskapsbilden. Knackade man på stackarna fick man ofta ett rasslande svar inifrån men ingen kom ut. Jag gick ut på en åker för att slå upp mitt tält. När jag passerade gräs och buskar flög massor av stora vandringsgräshoppor iväg. Jag antog att bönderna haft problem med svärmande gräshoppor som ätit upp deras grödor.

 

28 mars: Vägen blev lite bättre och jag stannade i byn Doka för att äta frukost. Efter det kom jag in i ett skogsområde med stora träd. Jag tog lunchpaus under ett träd och märkte att fågellivet totalt förändrats när jag kommit in i skogen. På kvällen slog jag upp tältet inte långt ifrån gränsen till Etiopien. Det var varmt i tältet under natten och jag längtade till svalkan i de etiopiska högländerna. Mina cykelväskor fungerar som element i tältet. Under hela dagen har de värmts upp av den över 40-gradiga hettan och solen. När jag sedan tar in dem i tältet behåller de värmen länge.

 

29 mars: Cyklade den sista biten mot gränsbyn Gallabat. Innan jag kom fram stannade jag i en liten by för att dricka vatten. I en hydda satt en kvinna och rostade kaffebönor, i en stekpanna över glödande kol. Efter det krossade hon bönorna med ett tjockt armeringsjärn i en mortel innan hon gjorde färskt kaffe av det. När jag kom till Gallabat handlade jag upp mina sista sudanesiska dinarer. Jag köpte mest drycker men även mat och kex. 
Jag mötte en tysk cyklist som var på väg från Etiopien till Sudan och han var mycket förvånad över att möta en annan cyklist i denna hetta. Vi utbytte lite information innan vi fortsatte. Gränspassagen mellan Sudan och Etiopien gick snabbt och lätt, ingen kontroll av väskor. På den etiopiska sidan fick jag reda på att det var den 20:e mars 1997 och klockan var sex på morgonen. Jag kollade på min klocka och såg att den var tolv på dagen. Trots detta fick jag inga större problem med jetlag. I Metema, gränsbyn på den etiopiska sidan kom jag inte överens med pengaväxlarna så jag bestämde mig för att vara utan etiopiska Birr till nästa stad, ca 40 km längre bort. Där skulle det finnas en bank. Den etiopiska sidan skilde sig mycket från Sudan. Folk gick med paraply för att skydda sig mot solen och hela tiden flockades barn omkring mig och skrek "Jo-jo-jo-jo-jo-jo-jo-jo-jo-jo-jo-jo-jo-jo-jo-jo-jo" efter mig. "Jo" betyder hej. Lika mycket som folk ville ge i Sudan ville folk ha i Etiopien, eller t o m mer. Hela tiden hör man fraser som "Give me Birr!", "Give me pen!" eller "Give me water!". En annan vanlig fras är "Where are you go?" I Etiopien är de flesta kristna och även detta var en stor kontrast mot det muslimska Sudan. Det märktes framför allt på kvinnorna som var annorlunda klädda och mer fria i sitt beteende.  Det var skönt att lämna gränsbyn för att få en stunds lugn. I de små byarna på landet strömmar alltid barn mot mig och springer längs cykeln och ropar ovan nämnda fraser. Byarna består av runda hyddor, glest byggda av träpålar med halmtak. På ett ställe blev jag inbjuden på vatten och den etiopiska nationalrätten injera, det alla äter varje dag. En slags stor pannkaka med olika rätter på, ofta kryddstarka. I hyddan bodde en stor familj och jag blev erbjuden att ta med mig tre av tjejerna. Den minsta tjejen som inte var så gammal förstod inte att det var på skoj och började nästan gråta, hon ville stanna hos mamma. På kvällen kom jag fram till en småstad kallad Shehedi. Där tog jag in på hotell och kunde duscha. Jag frågade var man kunde äta och blev visad till en restaurang. På vägen dit frågade de vad jag ville ha. Jag frågade vad de hade. De undrade om jag ville ha makaroner och jag blev glad över att höra detta och tackade ja. När jag kom till restaurangen fick jag den lokala rätten injera. Jag undrade om makaronerna men fick reda på att det bara fanns injera i hela staden.

 

30 mars: På morgonen tog jag mig till banken och växlade pengar till en bra kurs. Sedan fortsatte jag söderut och vägen började sakta luta uppför. Överallt kom barn springande mot mig, de släppte allt och började jaga mig. Jag kände mig som en stor jätterolig leksak. När jag passerar åkrar ser jag hur barn, ibland på mer än 200 meters avstånd från vägen, börjar springa mot mig. Det var hett och i luften cirklade många gamar. Vägen var dammig, när en bil passerade möttes jag av ett dammoln som stannade ett tag på vägen. Ofta höll jag andan och blundade. Dammet fastnade på mina svettiga ben, armar och ansikte. Det blev mer och mer kuperat landskap. Jag såg ett par apflockar under dagen som tog skydd i skuggan under träden. I bäckfåror kunde jag se en del vatten, ofta bara stillastående pölar, men det var ett tecken på att jag var på väg mot fuktigare klimat. På kvällen letade jag upp en tältplats. Lite senare visade det sig att den inte var så väl vald. När det var mörkt kom hundratals kor, fösta av människor med ficklampor. Tydligen skulle korna också sova där. Men ingen verkade bry sig om att jag sov där så jag stannade.

 

31 mars: På morgonen satt en man utanför mitt tält och stirrade på mig. Han iakttog allt jag gjorde, från att klä på mig tills jag hade packat väskorna och begav mig därifrån. Under dagen tog jag mig mer och mer upp i bergen och jag fick ofta kliva av cykeln i uppförsbackarna. Barnen fortsatte att jaga mig. På kvällen kom jag upp på en högplatå på ca 2 200 meter över havet. Den naturliga skogen utbyttes mot åkrar och eukalyptusplantager. Det började regna och blåsa hårt. I första bästa by tog jag mig in i en restaurang och åt injera. Sedan blev jag visad till ett billigt hotell. Det var skönt att få en sval natt och veta att jag nu kommit undan hettan i Sudan. Jag kollade min cykeldator och såg att jag nu cyklat 1 500 mil sedan Nordkap.

 

1 april: Cyklade på högplatån, som inte var platt, till staden Gonder. Där träffade jag en ingenjör jag träffat tidigare i Etiopien. Han heter Nebiyou (uttalas som näbbdjur utan r) och bodde på ett av de finare hotellen i staden. Det hotellet var för dyrt för mig så jag letade reda på ett hotell som var billigare. För ungefär 10 kr hittade jag ett rum. Det fanns ingen dusch men Nebiyou hade erbjudit mig att duscha hos honom så jag gick till hans hotell igen. När jag fick se mig själv i spegeln insåg jag hur smutsig jag var. Dammet från vägarna hade fastnat på svetten i mitt ansikte som nu var mer eller mindre svart. Jag såg ut som den klassiska bilden av en sotare. Efter duschen kändes det bättre och Nebiyou ville bjuda på mat. Vi gick till hotellets restaurang och jag beställde spagetti med köttfärssås, något jag längtat efter. När jag ätit upp det beställde Nebiyou in fisk till mig, han sade att jag behövde det. Jag somnade mätt och belåten denna kväll.

 

2 april: Såg mig omkring lite i staden med många historiska sevärdheter, bl.a. ett gammalt slott. Tog mig till en turistinformation för att fråga lite om Siemen Mountains nationalpark. Jag fick lite info och de bad mig komma tillbaka senare på eftermiddagen för att prata med en annan person. Jag hade bestämt mig för att besöka nationalparken och gick ut för att köpa mat till vandringen. Så fort jag som turist lämnar hotell eller restauranger får jag sällskap av ett antal barn som utser sig själva till guider att hjälpa en med allt. Säger man att man ska köpa mat så får man massor av förslag på vart man ska gå och vad man måste köpa. Det spelar ingen roll om man själv redan vet detta. De guidar en runt staden ändå och är svåra att bli av med och efteråt vill de ha pengar. När maten var handlad gick jag tillbaka till hotellet för att lämna den där. När jag sitter i mitt rum hör jag hur någon talar engelska utanför. Det var en tjeckisk man, Jan, som jag träffat fem månader tidigare på Sinaihalvön i Egypten. Han var också intresserad av vandring i nationalparken och följde mig till turistinformationen. Det visade sig att de hade en tom bil som skulle dit den 4:e april och vi skulle få följa med gratis.

 

3 april: När Jan och jag åt frukost träffade vi Flip, den holländska cyklist som cyklat några mil framför mig. Han skulle till Siemen mountains denna dag och lämnade oss efter ett tag. Jan och jag ägnade dagen åt att förbereda oss för vandringen. Vi handlade mer mat. Vi besökte ett internetkafe. Det visade sig att Internet i Etiopien är ungefär fyra gånger dyrare än vad jag är van vid.

 

4 april: På morgonen befann vi oss vid turistinformationen och väntade på bilen som skulle ta oss till Siemen Mountains. Efter några minuter var den där. Vi packade in oss i bilen och åkte iväg upp i bergen med imponerande utsikt. Efter ungefär två och en halv timme var vi framme i Debark där nationalparkens högkvarter fanns. Där betalade vi park- och campingavgifter och fick den obligatoriska guiden som skulle visa oss vägen bland bergen. Sedan åkte vi en timme till, till Sankaber, en campingplats i nationalparken. Där såg vi det som nationalparken är mest känd för, Geladababianer. De satt lugnt där och man kunde komma nära dem där de satt och åt gräs. I Sankaber skulle guiden hjälpa oss att hyra hästar eller åsnor som kunde hjälpa oss att bära vår packning. Han lyckades inte med detta trots att han tidigare sagt att det inte skulle vara några problem. Detta betydde att vi var tvungna att bära all packning själva. Vi hade mycket mat och annan packning med oss, ca 30 kg var, för vi hade räknat med hästarna. Vandringen gick upp och ner och upp och vi kom sakta framåt. Jan hade haft malaria två veckor tidigare och orkade inte så mycket. Dessutom befann vi oss på över 3 000 meters höjd över havet. Vi tog en paus vid ett flera hundra meter högt vattenfall med fantastisk utsikt. Två klippörnar flög förbi och en lammgam kom. De jagade varandra ett tag framför oss innan de försvann bakom ett berg. Vi fortsatte vandra och det blev snart mörkt. Efter några timmar var Jan helt slut och vi var tvungna att slå läger. Det är inte tillåtet att campa utanför campingplatserna men vi hade inget val. Det var kallt och vi lade oss att sova efter lite mat.

 

5 april: Vi fortsatte vandra på morgonen. Efter ett par timmar kom vi fram till byn Gich där vi fick kaffe i en av hyddorna. Sedan fortsatte vi till campingplatsen som låg några hundra meter längre bort. Där lagade vi ett ordentligt mål mat och satte upp tältet. Vi var på 3 600 meters höjd över havet och hade kommit in i den afro-alpina vegetationstypen med bl.a. stora lobelior. Senare kom Flip, den holländska cyklisten och ett tyskt par som också visade sig vara cyklister. Vi bestämde oss för att gå tillsammans nästa dag. Parken är långt ifrån orörd av människan och stora arealer består av åkermark. Det var intressant att se hur de plöjde åkrarna med plog efter två oxar i branta sluttningar med mycket sten. När vi fick en tom konservburk över var lokalbefolkningen glada att ta emot dem. De använder burkarna bl.a. till att dricka ur. Jan och jag hade köpt färska kaffebönor i Gonder. Nu rostade vi dem i en kastrull över eld. När de svalnat krossade vi dem med baksidan av min ficklampa. Sedan kokade vi gott färskt kaffe på det. Sedan var det dags att sova. På natten sprang en schakal omkring i lägret och letade efter allt möjligt ätbart.

 

6 april: På morgonen hyrde vi två hästar, en som kunde bära våran packning och en för Jan att rida på. Vi började vandra mot nästa camp. Det var en lättnad att bara bära kamera och lite matsäck jämfört med tidigare. Längs vägen passerade vi flera utsiktsplatser och såg flera babianflockar. Vi tog en paus på en utsiktsplats på 4 070 meter över havet. Landskapet nedanför oss påminde om Grand Kanjon, en plats jag ej besökt men sett bilder av. När vi kom till campingplatsen Chennek efter en dags vandring gjorde vi ett stort mål mat och mer kaffe. Jan mådde dåligt på grund av höjdsjuka så jag fick äta upp allt själv.

 

7 april: Vaknade upp efter en kall nollgradig natt. Tog en vilodag från vandring och ägnade dagen åt att bl.a. fota babianerna som fanns i hundratal runt campen. Jan mådde bättre och vi gjorde mer kaffe. På eftermiddagen kom en hagelskur och babianerna tog skydd under lobeliornas blad. Efter det tog jag en kortare promenad i området. På kvällen fick vi mat av de andra vandrarnas kockar.

 

8 april: Efter en natt men någon minusgrad fick vi gröt av matlagarna. Morgonen var fortfarande kylig. Vi började gå tillbaka mot Sankaber men en annan väg än den vi kommit från. Vi lyckades inte hyra någon bärhäst men det gjorde inget. Det mesta av maten var uppäten och packningen på rycken var inte så tung längre. Jan fick problem med sitt knä så vi gick sakta fram och halkade efter resten av gruppen. Vi såg en hel del djur och fåglar under dagen men höjdpunkten var en lammgam som åt. Vi såg hur den hämtade ben från ett dött djur uppe på en bergstopp, den flög mot oss, flög runt i en cirkel för att komma i rätt vinkel mot några stenar. När vinkeln och höjden var rätt släppte den benet som krossades mot stenarna. Lammgamen åt upp benbitarna och flög sedan iväg för att hämta ett nytt ben. Sedan upprepades proceduren med samma cirkel, samma vinkel, samma höjd och benet krossades mot samma stenar. Vi satt ett tag och tittade hur ben efter ben krossades och förstod varför denna fågel ibland kallas benknäckaren. När vi hade ca 100 meter kvar till campen började det skymma och en liten lastbil passerade. Vi hoppade upp och fick skjuts mot betalning till närmaste byn Debark. Där tog vi in på ett hotell och kunde duscha och äta mat innan vi lade oss att sova.

 

9 april: På eftermiddagen tog vi bussen till Gonder. Jag blev förvånad över att vi inte fick punktering på höger bakdäck. Jag såg det innan jag klev på bussen att innerslangen tittade ut ur ett ca 6 cm långt hål i däcket. Jan, jag, Flip och det tyska paret slog upp våra tält i trädgården till ett fint hotell i Gonder. På så sätt fick vi tillgång till varm dusch till ett bra pris. På kvällen åt vi tillsammans. Vi beställde olika maträtter men det visade sig att de bara hade fisk. Detta gjorde dock inget för den var god.

 

10 april: Vaknade till bönesången från de muslimska minareterna och de kristna kyrkorna som pågick hela förmiddagen. Jag tvättade mina kläder inne på hotellet och har sedan suttit framför en dator i flera timmar för att skriva detta inlägg. Ägaren av turistinformationen bjöd hem mig på lunch så jag fick en paus i skrivandet. Det behövdes.

 

Snart tar jag mig söderut mot Addis Abeba. Troligtvis kommer nästa dagboksinlägg då.

 

 

Administration - Design och Webbutveckling av Webking webbutveckling och it-konsulting ab