6 mars: På eftermiddagen gick jag till kontoret till safarikompaniet. Där skulle jag göra upp med chefen efter att ha blivit lurad av hans företag. Jag hade beställt en safaritur i nationalparken Hwange. Innan jag bestämt mig för att åka hade jag frågat om chanserna att se de afrikanska vildhundarna så här års. Vildhundarna var den stora anledningen till att jag ville besöka parken. De hade sagt att det skulle vara mycket lätt att se dem. Även noshörningar och sabelantiloper skulle vara lätta att se. Senare visade det sig att sanningen var att ingen hade sett vildhundarna på mer än två månader och chanserna på noshörningar var mycket små. Även sabelantiloperna var svåra att få se, även om jag faktiskt fick se dem. Jag hade prutat ner priset en del på resan. Men när jag kom dit visade det sig att jag bara fått halvdagsturer i parken. Så jag hade fått anlita ett annat företag och åka med dem en dag för att fylla ut dagarna. Detta fick jag betala 50 dollar extra för. Dessutom hade mitt safarikompani lånat 15 dollar av mig som jag aldrig fick tillbaka. När sedan resan var slut sade de att de ville ha 160 dollar extra eftersom de inte tjänat tillräckligt på mig. Så på kontoret skulle jag diskutera detta med dem. Jag fick vänta en timme på chefen. Men chefen såg inget konstigt i det hela och tyckte att jag skulle betala 160 dollar, annars skulle de kontakta polisen. Jag ville ju egentligen ha tillbaka 65 dollar som jag fått lägga ut extra. Efter långa diskussioner som inte ledde någonstans kontaktade de en polis. Om han verkligen var polis vet jag ej. Han hade ett polis ID. Om han var polis tror jag att han var en god vän till de på safarikompaniet, för han argumenterade för deras sak. Trots att kvittot tydligt visade att vi hade kommit överens om ett pris. Ingen av dem tyckte det var något konstigt att efter resan ta extra betalt. Vi kom ingen vart i diskussionen. Kvitton och logik verkade inte vara värt någonting i deras värld. Till slut gick jag bara därifrån. De ropade att jag skulle komma tillbaka men jag svarade inte. Vid skymningen lagade jag en stor middag av bl a spagetti och sojakött. Sojaförpackningen hade dock blivit invaderad av små myror som tagit sig in i mitt tält genom hålen i golvet. Jag orkade inte rensa bort alla myror utan de fick bli en del av rätten. På kvällen packade jag för att kunna ge mig av mot Botswana tidigt nästa morgon.

27 mars: Efter frukost cyklade jag västerut mot Botswana. Vägen passerade genom en nationalpark och ett reservat. Men bushen var tät och jag såg inga djur förutom ett par babianer. På gränsen till Botswana träffade jag fyra norrmän i en bil. De hade startat sin resa på samma ställe som jag, på Nordkap. Men de hade kört ner genom Västeuropa och västra Afrika. När jag korsade gränsen var jag tvungen att cykla genom en vatten pöl med gift mot mul och klövsjuka, jag var även tvungen att trampa med mina sandaler i giftet. På Botswanas sida av gränsen såg jag genast impalor, waterbucks och vårtsvin. Jag fortsatte ytterligare en mil till Kasane. Där tog jag in på en camping och slog upp mitt tält. Den ligger vid Chobefloden och längre upp längs floden finns Chobes nationalpark. Campingen var omringad av ett stängsel och utanför stängslet stod några elefanter och betade. Jag träffade tre amerikaner som jag träffat i Zimbabwe. En av dem skulle fira sin födelsedag med att äta buffé på en fin lodge. Jag följde med. För ca 100 kr fick vi massor av mat och efterrätt. På natten hördes flodhästarna då och då grymta.

28 mars: På eftermiddagen följde jag med på en båttur på floden in i Chobes nationalpark. Upptäckte att min kamera slutat fungera. Säkerligen var det en fuktskada från Victoriafallen. Kameran hade blivit fuktig trots att jag förvarat den i dubbla plastpåsar. Min lilla kamera hade klarat sig eftersom jag haft den i ett hus konstruerat för dykning. Från båten fick vi bl a se flodhästar, elefanter, krokodiler och kuduantiloper på nära håll. Dessutom fick vi se några Pukuer, ovanliga antiloper som hotas av utrotning i stora delar av sitt utbredningsområde. Vi kom tillbaka vid solnedgången. Mitt tält var invaderat av myror, men de verkade mest intresserade av maten och lät mig faktiskt få sova ifred.

29 mars: Klockan sex på morgonen åkte jag iväg på en safari i Chobe nationalpark. Den varade i tre timmar och vi såg bland annat impalor, pukuer, kuduantiloper, giraffer, bufflar, mungor och en hyena. Det kändes frustrerande att min kamera inte fungerade. Jag hoppades att den skulle torka och börja fungera under dagen. Men det gjorde den inte. Tanken på att ta bussen till Johannesburg i Sydafrika och laga den började växa. Där finns den närmaste auktoriserade verkstaden för min kamera. Att fortsätta resan utan en bra kamera var otänkbart. På eftermiddagen åkte jag på ytterligare en safari i nationalparken. Förutom det vi sett tidigare såg vi sabelantiloper, många elefanter och en grupp lejon. Elefanterna i Chobe är verkligen lugna. Våran chaufför körde rätt in bland elefanterna så vi var mitt bland dem. Detta skulle anses som själmordsförsök på de flesta andra ställen i Afrika. Denna grupp hade dessutom små ungar. Vid ett tillfälle körde guiden in framför en elefant som höll på att korsa vägen. Elefanten stannade och väntade och jag gled förbi i en helt öppen bil bara någon dryg meter från betarna. Senare fick vi även se ett par giraffer som slogs genom att svinga huvudena på sina långa halsar mot varandra. Det ser ganska lugnt ut men det är mycket kraft bakom slagen. På kvällen packade jag och lade undan cykeln och väskor i receptionen. Detta för att i tid komma iväg till bussen mot Johannesburg nästa dag. När jag skulle skriva i dagboken på min dator på kvällen upptäckte jag att den var full av myror. Datorn hade legat i tältet som ju var invaderat av dem. Jag undrade vad de hittat där. De hade väl inte hittat något ätbart? Jag började bli lite orolig. Några hundra myror kom ut från under tangenterna, USB-uttagen och fläkthålen. Jag vågade inte sätta på datorn med risken att myrorna skulle kortsluta den. Jag skakade datorn lätt och borstade bort alla myror som kom ut. Hade de byggt bo där? När jag hållit på ett tag med att rensa myror började de avta i mängd. Jag satte på datorn och började skriva. Detta gjorde att det åter började välla ut myror ur datorn. Kanske tyckte de inte om de nya aktiviteterna därinne. När jag skrivit klart dagboken verkade det inte finnas många myror kvar därinne. När jag stängde av datorn stoppade jag in den i ett myrsäkert fodral.

30 mars: Gick upp klockan fem på morgonen för att hinna packa ihop och ta mig till busstationen. Jag kom dit precis i tid men bussen hade redan gått. Den hade fyllts och ett tjugotal personer förutom mig stod där utan plats på bussen. Vi tog oss på olika sätt till en busshållsplats i grannstaden Kasane där vi väntade på lift. Efter ett tag fick jag plats i en Scania lastbil som skulle ta mig till Francistown, 48 mil söderut. Chauffören satte i en skiva med ABBA Gold i CD spelaren och ylade med i refrängerna. En bit på vägen mot Johannesburg i Sydafrika. Jag satt inklämd mellan väskor, en frysbox och andra resenärer i slafen bakom förarsätet. Det var obekvämt. Efter ca 30 mil stannade vi vid en mack för att tanka och äta. Jag såg en man, Derick, som tankade sin bil och frågade vart han skulle. Han och en annan man, Robert, skulle till Sydafrika och jag fick följa med. Eftersom de hade en pickup fanns det dock bara två säten i bilen. Så jag fick ligga i bak på flaket som hade tak. Där fanns en madrass och ett par kuddar. Där kunde jag bre ut mig och göra det bekvämt för mig. Vid ett tillfälle bromsade de kraftigt. Jag tittade upp och såg att vi nästan kört på ett piggsvin. Med lite otur hade vi kunna få fler punkteringar på en gång än jag fått på hela min cykeltur. Vi passerade gränsen in till Sydafrika och fortsatte ut på landet till deras ranch där vi övernattade. På vägen dit passerade vi en platinagruva. Trots att det var natt syntes det tydligt att Sydafrika är mycket mer välutvecklat än övriga afrikanska länder.

31 mars: Jag hade berättat om att jag gjorde denna tur till Sydafrika för att få min kamera lagad. De, Derick och hans fru, sade att det var lördag och att verkstaden troligtvis var stängd. Jag hade totalt glömt att det fanns olika sorters dagar i veckan och inte tänkt på detta när jag begav mig iväg. De sade dock att jag mer än gärna fick tillbringa helgen i deras hem i Evander, en bit från Johannesburg och 120 mil från Kasane där jag startade dagen innan. Jag blev mycket glad åt detta erbjudande då jag ville tillbringa så lite tid som möjligt i Johannesburg. När vi närmade oss Evander kom vi in i ett stort moln av smog. De sade att det var ovanligt smogigt denna dag. Vi passerade en diamantgruva där en av världens största diamanter hittats. Överallt syntes stora industrier. Det kändes som jag plötsligt bytt världsdel. På kvällen i deras hus kom det fler gäster och vi hade en grillfest.

1 april: Efter frukost åkte vi till utkanterna av Pretoria, Sydafrikas huvudstad. En av deras släktingar skulle gifta sig och de hade organiserat ett fallskärmshopp åt honom. De sade att om han vågade ge sig in i ett äktenskap så borde han även våga kasta sig ut från ett flygplan. Vi tittade på andra fallskärmshoppare medan vi väntade på våran tur. Någon stukade foten vid landningen. Precis när våran kille skulle få hoppa var de tvungna att avbryta p g a väderförhållandena. Vi fick vänta i ett par timmar innan han kunde hoppa. Han klarade det bra och var inte speciellt nervös, han njöt av hoppet. Själv var jag rätt avundsjuk på honom. P g a förseningen kom vi inte tillbaka till huset förrän vid åttatiden på kvällen. När solen gick ner fick den otroligt röd färg, mest p g a smogen i luften.

2 april: På förmiddagen åkte Derick och jag till Midrand i Johannesburgs utkant. Stadens centrum syntes tydligt som en grupp skyskrapor som sträckte sig upp mot himlen i ett i övrigt platt landskap. I stadens utkant fanns verkstaden som eventuellt kunde laga min kamera. De flesta företag har flyttat till Johannesburgs utkant p g a den extremt höga och farliga brottsligheten i stadens centrum. Vi lämnade in kameran och sedan uträttade Derick några ärenden i Johannesburgs utkanter innan vi åkte tillbaka till deras hus igen. På eftermiddagen fick vi beskedet att kameran var vattenskadad och inte kunde lagas. Jag började kolla upp möjligheterna att få ersättning genom försäkringen så att jag kunde köpa en ny kamera.

3 april: Derick och jag åkte återigen till Johannesburg. Dels för att hämta den skadade kameran och dels för att köpa en ny. Det verkade lovande med att få ersättning genom försäkringen. Kamerabutiken fanns i ett stort köpcentra. Jag var van vid att Afrikas huvudstäder har stora affärskomplex men i Johannesburg var de mycket större. Butikerna var dessutom mer specialiserade och hade stort utbud av kvalitetsvaror. Jag tror inte det går att hitta något liknande i Sverige. I andra afrikanska städer har inte alltid kvaliteten på varorna varit så bra även om utbudet varit rätt stort.

4 april: Packade ihop mina saker på morgonen. Sedan skjutsade Robert mig till busstationen i Johannesburg. De hade redan köpt en bussbiljett åt mig. Om det var för att de ville bli av med mig eller bara för att vara hjälpsamma vet jag ej, men jag tror på det senare alternativet. Under hela min vistelse hade jag inte betalat för någonting förutom den nya kameran. De hade gett mig mat, husrum och skjuts dit jag behövde åka. När Robert lämnade mig i kön till bussen gav jag honom pengarna för bussbiljetten. Men hade jag inte gjort det hade de nog inte brytt sig heller. När vi lämnade Sydafrika var alla på bussen tvungna att lämna sina fingeravtryck i en apparat på gränsen. Ca halv tio på kvällen kom vi fram till huvudstaden i Botswana, Gaborone.

5 april: Halv fem på morgonen började jag gå mot busstationen. När jag kom dit höll en buss på väg till Francistown precis på att lämna stationen. Jag klev på och bussen var full. Jag fick en ståplats mitt i bussen. Eftersom bussturen tog ca sex timmar växlade jag mellan att stå och sitta på golvet. Ibland stannade vi och bussen omringades av försäljare av mat, snacks och dryck. Då kunde jag passa på att köpa något att äta genom fönstret. När jag klev ur bussen i Francistown väntade jag mig som vanligt att bli omringad av taxichaufförer som vill köra mig någonstans. Men jag blev glatt överraskad då inte en enda taxichaufför kom. Inte heller blev jag omringad av män som ville få mig att åka en annan buss. Jag blev helt lämnad ifred. Otroligt skönt och oväntat. Enstaka försäljare av mat och prylar kom fram till mig ibland. Men de accepterade ett enkelt nej tack. Jag åt lunch i staden innan jag tog nästa buss vidare till Kasane, stället där min cykel väntade på mig. Jag fick sittplats och kom fram efter åtta på kvällen. Det var skönt att vara framme efter drygt 120 mil i buss från Johannesburg. När jag letade efter ett ställe på campingen att sätta upp mitt tält på blev jag stoppad av ett gäng sydafrikanska killar. De bjöd mig på grillat kött innan jag fortsatte.

6 april: Passade på att lappa golvet i mitt tält då det återigen blivit invaderat av myror. Efter en dusch och tvätt av lite kläder tog jag mig till ett Internetcafé för att uppdatera hemsidan.

Jag har inte bestämt mig helt än om vilken rutt jag ska ta in till Namibia. De jag vill cykla går dock genom en nationalpark som jag inte får tillstånd att cykla i. Ett alternativ är att cykla tillbaka till Zambia, köpa ett transitvisum där och sedan ta mig in till Namibias Capriviremsa. Det andra alternativet är att först cykla söderut för att cykla runt Okavangos delta och sedan in i Namibia.