Jag håller även föredrag, berättar och visar bilder om mina resor. För företag och idrottsföreningar kan jag berätta om hur jag förberedde mig för resor, tala om hur jag sätter mina mål och hur jag sedan motiverar mig för att uppnå dem. Som biolog kan jag även hålla föredrag om naturen jag ser under mina resor.
Mina referenser hittar du under Partners »

Är du intresserad? Kontakta mig »
Tycker du om mina bilder? Jag har bilder till försäljning. Ta en titt i fotogalleriet och kontakta mig om du är intresserad. Jag har även många andra bilder. Mest på natur och landskap.
Scutisorex är det vetenskapliga släktnamnet på en näbbmus på omkring 100 gram som lever i Östafrika, Scutisorex somereni. Den har en ryggrad som är uppbyggd på ett mycket speciellt sätt som gör den enormt stark. En man på omkring 80 kg kan stå på näbbmusen utan att den tar skada (men det betyder inte att den inte protesterar).
Jobb i Serengeti
Jag har nu lämnat cykeln hemma i Sverige och istället börjat jobba. Jag har fått ett jobb på Lejonprojektet i Serengeti i Tanzania. Jag fortsätter do...
2010-11-07 10:38:03

Mer info »
Hosta i Quito
Hej! Jag har inte uppdaterat dagboken på ett tag. Det beror på att jag egentligen inte gjort så mycket sedan sist beroende på en långvarig hosta so...
2010-04-10 19:34:27

Mer info »
Brasilien
Nu har jag kommit till Brasilien. Ett land som låter som tropik och värme. Men hösten och vintern jagar mig an så länge norrut på kontinenten och ännu...
2009-06-04 22:22:34

Mer info »
Alla nyheter »
8 jul 2005 Eldoret, Kenya

Nu befinner jag mig i Eldoret i västra Kenya, inte långt från Uganda. Det är lite kyligare här än i somriga Sverige. Delvis pga att jag befinner mig på ca 2000 meters höjd över havet. Detta har hänt sedan Nanyuki:

 

15 juni: Strax efter att jag lämnat Nanyuki på morgonen passerade jag ekvatorn. Där fanns en skylt och en massa souvenirshoppar. Om man ville kunde man få sig en demonstration av att vattnet roterar åt olika håll norr och söder om ekvatorn. Lite senare svängde jag av från huvudvägen och kom in på en grusväg i riktning mot "Aberdere National Park". Väl framme vid parken började jag diskutera priser och möjligheter för mig att besöka parken. Inte helt oväntat var jag tvungen att ha en bil, det var inte tillåtet att cykla eller gå där. Alternativet var att följa med en arrangerad tur till en lodge, men det var för dyrt för mig. Jag bestämde mig för att komma tillbaka på morgonen nästa dag för att se om några privatpersoner med egen bil skulle dyka upp, kanske kunde jag få lift med dem. På kvällen visade en av männen från parkens kontor mig ett ställe där jag kunde slå upp mitt tält. Det var strax utanför elstängslet som delvis omringar nationalparken. När mörkret fallit hörde jag en grupp elefanter. Jag tog med mig min ficklampa och gick ut. Jag fick inte syn på elefanterna men däremot stod en flock bufflar på andra sidan stängslet. Bakom mig fanns en grupp vattenbockar. Då och då hördes hyenor ropa.

 

16 juni: På morgonen cyklade jag ner till Parkkontoret igen och åt min frukost där. Tyvärr kom inga bilar och efter några timmar cyklade jag vidare. Cyklade genom ett kuperat och grönt landskap. På kvällen stannade jag till vid ett litet väghotell. I väntan på mat blev jag hembjuden till en lokal invånare som jobbade som chaufför åt det kenyanska flygvapnet. Han hade en liten gård där han odlade diverse växter och han hade även en del djur. Han bjöd på kaffe och lite mat innan jag gick tillbaka till hotellet och åt middag och lade mig att sova.

 

17 juni: Cyklade de sista 8 milen in till Nairobi. Där tog jag mig till en camping kallad "Upper Hill Camp" som låg i ett fint och relativt säkert ställe. Där slog jag upp mitt tält. Mina lungor var inte vanda vid de svarta avgaser som sprutade ut ur lastbilar och bussar. På campen fanns, Flip, holländaren jag cyklat med tidigare. Jag behövde handla mat och han visade mig ett av många gigantiska köpcentra som finns i Nairobi. Efter att ha kommit från Etiopien, där jag var vand vid att titta in i en fönsterlucka och hoppas på att de skulle ha mer än kex i byarna, kändes detta som en kulturchock. I köpcentrat fanns hylla efter hylla fyllda med mat och det blev svårt för mig att bestämma mig för vad jag ville ha. När Flip och jag kommit tillbaka till campen dök snart ett par tyskar upp. De hade med sig en tandemcykel med vilken de tänkte cykla till Johannesburg i Sydafrika på. De hade nyss anlänt med flygplan från Tyskland och all utrustning var skinande ren. På campingens toaletter och duschar spelades bra musik och det var lätt att dröja kvar ett tag extra.

 

18 juni: Cyklade runt lite i staden och besökte ett nytt köpcentrum med Flip. Köpte inte så mycket mat men där fanns tre bokhandlar och min packning blev ett par böcker tyngre. Ett tyskt medelålders par med två småhundar anlände till campen med en stor lastbil vars bakre del var ombyggd till hus. I denna bil skulle de resa runt jorden på några år.

 

19 juni: Det regnade lite på förmiddagen. Sedan dök ett australiskt par med cyklar upp på campen. De var mycket smutsiga och berättade att de kommit från Kapstaden och var ute på en fyraårig cykeltur runt jorden som skulle sluta i Kanada. Nu var vi alltså sammanlagt sex långfärdscyklister som bodde på campingplatsen.

 

20 juni: Gick upp tidigt och tog mig till ett Internetcafe. Efter det bar det iväg till ett av de många köpcentra som finns i staden. Där köpte jag bl.a. en bok som skulle lära mig swahili. Till campen anlände en lastbil med en fransk familj, denna bil var ännu större än tyskarnas och bakdelen var ombyggd på samma sätt. Fransmännen var även de på väg runt jorden och hade tagit två år på sig på sin väg från Kapstaden till Nairobi.

 

21 juni: Spenderade förmiddagen med att noggrant tvätta min cykel som inte riktigt blev lika skinande som tyskarnas tandemcykel. Cyklade till ett köpcentrum och köpte en ny flaskhållare och nya handtag till cykeln. De gamla handtagen var halvt bortnötta. Dessutom köpte jag en bok om hur man håller sig och blir frisk i Afrika. På vägen tillbaka regnade det och min cykel blev smutsig igen.

 

22 juni: På kvällen åkte jag till flygplatsen för att hämta upp Ingela som flugit ner från Sverige. Även hon är biolog och hennes examensarbete handlade om de svenska björnarna. Vi lärde känna varandra då vi började studera till biologer på Umeå universitet. Hon kommer att cykla med mig ett tag i Östafrika. Ingela hade med sig en del reservdelar åt mig till cykeln, bl.a. nya däck. Dessutom hade hon med sig en del godsaker från Sverige.

 

23 juni: På kvällen blev Ingela och jag bjudna på lunch av ett par kenyaner som passerat mig med bil då jag cyklade den dåliga vägen mellan Moyale och Isiolo i norra Kenya. De tog oss till en fin restaurang och jag åt kycklingpaj, mycket gott. De berättade att de hade blivit mycket förvånade att se mig på cykel på vägen i norra Kenya. Innan de träffat mig körde de i ca 30 - 40 km/h. Men efter att de pratat med mig körde de i ca 70 - 80 km/h med motivationen att om det går att cykla på denna väg så går det att köra snabbt på den också.

 

24 juni: På förmiddagen cyklade Ingela och jag med tre kenyanska tävlingscyklister (varav en var Kenyas främste) till Gikombe, Nairobis marknad. Ingela behövde köpa kläder och jag passade på att köpa ett par lätt begagnade byxor och en vindjacka av bra kvalitet. Det kostade mig ca 35 kr. De kenyanska cyklisterna hjälpte oss att få normala priser och inte turistpriser på kläderna. Marknaden var enorm och där säljs "secondhand"-varor från rikare länder till mycket låga priser.

 

25 juni: Ingela och jag gick upp halv fem på morgonen och packade ihop våra saker. Klockan fem kom den kenyanska mannen som bjudit oss på middag ett par dagar tidigare. Han och hans fru ville låna ut sin fyrhjulsdrivna bil till oss så att vi kunde besöka "Masai Mara National Reserve" under helgen. Allt de krävde var att vi betalade bensinen. Sedan lämnade Ingela och jag en del packning och cyklarna på campen och körde iväg mot Masai Mara. Vi körde ner i "Rift valley" och hade fina utsikter på vägen. Det blev varmare när vi kom ner till botten. Längs vägkanterna började gazeller, gnuer och zebror dyka upp. Då och då passerade vi masaibyar med hus med låga tak. Masaierna var långa och klädda i rött. Då och då passerade vi grupper av manliga masaier som väntade på att turister skulle passera. Då vinkade de och försökte få dem att stanna och ta kort på dem medan de utförde traditionella danser. 
Mitt på dagen kom vi fram till entrén. Genast! skickade masaikvinnor in sina händer fulla av smycken och souvenirer genom rutorna och ville sälja dem. Vi behövde inte betala inträdet vid entrén, det kunde vi göra där vi skulle sova. Vi körde in i parken men såg inte så mycket djur till en början pga. högt gräs. Vi passerade enormt stora till synes djurlösa grässlätter. Efter ett tag kom vi fram till ett vattenhål där några bufflar, vårtsvin, zebror och antiloper höll till. Lite längre bort gick en grupp elefanter. När vi passerat Marafloden blev gräset kortare och massor av antiloper, gazeller, zebror och en del giraffer kunde ses. Vid ett stopp vid floden kunde vi se en grupp flodhästar liggandes i vattnet. Vi körde vidare och fick syn på ett par safaribilar som stod stilla en bit bort. Vi tittade dit i våra kikare för att se vad de tittade på. Vi såg en örn men tyckte det var misstänkt att de skulle titta så länge på en örn, så vi åkte dit. När vi närmade oss såg jag en svans som viftade i gräset. Det var vad vi trodde, lejon. I en vattenpöl låg en död flodhäst och en lejonhane åt på den. Vi körde upp bilen bara några meter ifrån det men lejonet brydde sig inte. I gräset låg en lejonhanne till på rygg och med fylld buk. Han hade troligtvis ätit så mycket att han inte orkade mycket annat än att ligga på rygg med bakbenen i vädret. På kvällen kom vi fram till en lodge och betalade entré och campingavgift. Som tur var hade Ingela sitt studentkort och även jag fick studentpris. Campen låg en bit ifrån lodgen och på vägen dit passerade vi en flock elefanter, varav en blockerade vägen. När den flyttat lite på sig körde vi några meter till fram till campingplatsen. Vi var förvånade över att vi var tillåtna att campa där då man normalt inte fick kliva ut ur bilen i reservatet. Nu fick vi helt plötsligt vara utanför bilen med en flock elefanter bara några meter bort i skogen, utan stängsel mellan oss. Vi var de enda gästerna på campen och slog upp tältet för att sova.

 

26 juni: Vi körde ner till Marafloden och satte oss på stranden och åt frukost, samtidigt som vi tittade på flodhästarna och krokodilerna som fanns där. Om några veckor kommer tusentals gnuer att korsa floden på denna punkt på sin årliga vandring norrut från Serengeti i Tanzania. Sedan körde vi tillbaka till Nairobi för att lämna tillbaka bilen som vi så generöst fått låna. Längs vägen såg vi hur de vilda djuren och masaiernas boskap delade betesområden utanför reservatet. Innan vi lämnade tillbaka bilen tankade vi upp och tvättade den. Detta tyckte de som lånat ut den var onödigt, det hade vi inte behövt göra.

 

27 juni: Vi gjorde i ordning cyklarna så vi kunde börja cykla ut ur Nairobi. Detta tog längre tid än väntat och vi bestämde oss för att stanna en dag till (Ingela fick t ex två punkteringar och vi var tvungna att byta två ekrar innan hon ens cyklat en meter). Vi handlade en del mat att ha med på resan. På eftermiddagen besökte vi "Natural Museum of Kenya" där vi fick en gratis guidning bland levande reptiler och uppstoppade djur.

 

28 juni: Vi gick upp strax efter solen och efter en snabb frukost begav vi oss ut ur Nairobi på väg norrut. När vi äntligen efter några mil svängde av huvudvägen var det väldigt skönt att slippa avgaserna och trafiken. På kvällen kom vi fram till "Hells Gate National Park", en nationalpark av få i Kenya där det är tillåtet att cykla och gå. Parken består av ett slättlandskap inklämt mellan höga och branta basaltklippor. Vi cyklade in bland hjordar av orädda gaseller, impalor, zebror och bufflar. Enstaka Elandantiloper kunde ses en bit bort från vägen. Innan vi kom fram till campingplatsen gick solen ned och det blev mörkt. Innan vi lade oss att sova gick vi ut på en nattvandring med ficklampa för att leta efter djur. Men det var ganska dött och vi såg inte mycket.

 

29 juni: Vi gick upp samtidigt som solen och satte oss att spana ut över slätterna från campingplatsen som låg på en höjd. Vi såg bufflar, flera olika antiloper, zebror och vårtsvin. Sedan åt vi frukost och plötsligt stod en stor babianhanne på andra sidan bordet och tittade på maten. Ingela och jag började skrika och vifta med armarna för att skrämma bort den. Men babianen bara tittade lite lojt på oss och fortsatte sedan att titta på sortimentet innan den bestämde sig för att ta en påse med en mango och två bananer. Vi jagade babianen till skogs och kastade sten efter den. Vi fortsatte med våran frukost och efter ett tag var han tillbaka. Helt orädd plockade han åt sig ytterligare en matpåse. Vi jagade honom till skogs igen och fick honom att tappa allt utom ett paket spagetti och ett paket kex. Ingela hade aldrig sett en så orädd babian förut, trots att hon varit mycket i Afrika och bl.a. guidat turister på safari i Tanzania i ett och ett halvt år. Normalt finns problem med babianer som stjäl mat men de går alltid att skrämma iväg innan de stulit maten om man får syn på dem. Men denna babian var helt orädd. Vi samlade ihop en del stenar om han skulle komma tillbaka igen. Efter ett tag kom babianen gående mot oss igen. Vi lyckades jaga bort honom med stenar som han dock enkelt undvek att bli träffad av. Han gjorde några fler försök då och då men blev bortjagad av oss. Vi tog med oss all vår utrustning och cyklade till nationalparkens entré. Där lämnade vi det vi inte behövde och cyklade sedan tillbaka in i parken igen. Vi cyklade till en smal kanjon. Vi lämnade cyklarna och gick in i kanjonen till fots. Den var smal och fuktig och i botten rann lite vatten. Ibland var den inte bredare än en meter och väggarna var tiotals meter höga. Över oss hänge växter. Vi passerade ett par vattenfall med skållande hett vatten från heta källor. Efter ett tag ledde stigen upp längs en bergvägg och vi fick utsikt över ett landskap som liknade Grand Kanjon. Efter det åkte vi tillbaka till entrén och passerade stora flockar av bufflar och Elandantiloper.Bufflarna korsade vägen framför oss och vi väntade snällt tills de passerat. Vid entrén hämtade vi våra väskor och tog oss tillbaka till campingen. När det blivit mörkt begav vi oss ut med ficklamporna igen. Denna dag hade vi mer tur än dagen innan. Snart fick vi se en zorilla, ett skunkliknande svartvitt mårddjur. Vi såg även en hel del gaseller och zebror. Vi ett tillfälle hörde vi ett brak från bushen och sedan ett galopperande ljud. Ut på slätten kommer en antilop i hög fart tätt följd av en stor hyena. De passerar tjugotalet meter från oss och försvinner sedan in i mörkret och tystnaden. Att få se en hyena jaga hör till ovanligheterna och för några tiotal år sedan visste man inte ens att hyenor ibland jagar sina egna byten. Vi fick se rävar och sjakaler. På vägen tillbaka hörde Ingela ett ljud långt bortifrån och vi stannade för att lyssna. Plötsligt hör vi ett muller ca fem meter framför oss. Det var ett vårtsvin som legat där och blev rädd när vi stannade så nära och försvann med ett rökmoln bakom sig. Både Ingela och jag trodde först att det var ett större djur som skapat ljudet. När vi kommit tillbaka till campingen vid midnatt och lagt oss att sova hörde jag steg utanför tältet. Jag tittade ut och såg en flock zebror som betade på campingplatsen.

 

30 juni: Inga babianer syntes till vid frukosten. Vi lämnad återigen vår packning vid entrén och cyklade sedan en stig kallad "Buffalo Trail". Först cyklade vi genom en skog där en flock bufflar stod och idisslade i skuggan. När vi kom flydde de bort i skogen. Resten av stigen var rätt tråkig och fattig på vilda djur. Mest pga. att det var i utkanterna av nationalparken där massaierna lät sina kor och getter beta. På eftermiddagen lämnade vi parken och cyklade till en campingplats vid Lake Naivasha.

 

1 juli: För att slippa trafiken längs huvudvägen cyklade vi runt Lake Naivasha på den västra sidan. Dessutom var naturen bättre där och vi såg många gazeller och zebror och en del giraffer. På kvällen kom vi fram till Lake Elementita där vi stannade på en campingplats som enda gäster. I sjön fanns tusentals flamingos som gjorde delar av sjön helt rosa.

 

2 juli: Vi cyklade den korta sträckan som var kvar till staden Nakuru. Där stannade vi för dagen för att uträtta vissa ärenden. Bl.a. skrev jag det mesta av detta dagboksinlägg på ett Internetcafé där. På kvällen åt vi en lemoncake till efterrätt till våra gemensamma vänners ära, Roger och Sandra Holt. De gifte sig denna dag i strålande solsken.

 

3 juli: På morgonen lämnade vi staden Nakuru och cyklade uppför och mot nordväst. Från en höjd kunde vi se Lake Nakuru och några tiotusentals flamingos längs stränderna. Denna sjö hyser vissa delar av året miljontals flamingos. Snart slutade uppförsbacken och det lutade lätt neråt istället. Asfalten var i utmärkt skick utan gropar eller erosion i kanterna. Detta beror på att den före detta (och korrupte) presidenten Daniel Arap Moi och hans släkt bor i området. 
I hög fart närmade vi oss nästa sjö, Lake Bogoria. Med några mil kvar svängde vi av den fina vägen och valde en liten grusväg istället som skulle föra oss till den södra delen av sjön. Vid svängen träffade vi chefen till nationalparken Lake Bogoria. Han var mycket trevlig och såg till att vi kom in på studentpriser och gav oss tillstånd att cykla i parken. På vägen dit passerade vi ekvatorn. Det blev andra gången för mig under resan, denna gång från söder. När vi kom fram till sjön såg vi att det kom upp ånga från en del ställen längs stranden. Vi satte upp tältet på en i övrigt tom campingplats i en frodig och hög skog. Sedan gick vi iväg för att undersöka var ångan kom ifrån. Det var heta källor med kokande vatten bland stenarna och gruset. Det bubblade och fräste här och var och vi önskade att vi hade ägg med oss som vi kunde ha kokat där. En lukt av svavel steg upp från källorna. I sjön stod en del flamingos och silade vattnet som var mörkgrönt av cyanobakterier. På natten väcktes vi av att babianerna förde oväsen och de lät upprörda, jag tyckte mig dessutom höra ett annat ljud från ett annat djur.

 

4 juli: På väg från campingen på morgonen hittade vi färska spår och spillning från en leopard. Spillningen innehöll päls och naglar från en babian. Vi förstod att det var detta vi hört under natten, leoparden som jagade babianer. Vi cyklade sakta norrut längs den västra sidan av sjön. Efter ett tag kom vi fram till ett område fyllt av kokande källor och gejsrar som sprutade kokande vatten några meter upp i luften. Bland dem vandrade zebror och gazeller och i vattnet stod flamingor. Även en del kor betade i området. När vi kom fram till norra delen av sjön slog vi upp tältet på en campingplats kallad Papyrus Inn.

 

5 juli: Snart kom vi ut på den stora fina asfaltvägen igen och det gick mycket snabbt att cykla de fyra milen till Lake Baringo. Vi var framme ca halv elva på förmiddagen. Vi fick all uppmärksamhet från försäljarna i den lilla byn där vi stannade. Detta pga. att det är lågsäsong och få turister finns på plats. Alla ville att vi skulle äta på deras ställe, bo i deras hotell eller ta en tur med deras båt. På eftermiddagen tog vi en promenad längs den gräsbevuxna stranden. Det var en sötvattensjö, alla de tidigare sjöarna vi besökt sedan Nairobi har varit sodasjöar, förutom Lake Naivasha. Här och var i sjön vilade flodhästar i väntan på att få gå upp på land och beta av gräset på natten. Strutsar, zebror och gaseller betade där på dagarna.

 

6 juli: Vi cyklade uppför, på en bra asfaltväg, mest hela dagen. Landskapet var mycket vackert med frodiga skogar. Vi kom högre och högre upp i bergen och slätten nedanför oss verkade större och större. Strax innan staden Kabarnet kom vi över bergskrönet och det lutade utför igen. I Kabernet gjorde vi en liten fikapaus innan vi fortsatte. Efter ett tag satte vi upp tältet bland buskarna en bit från vägen som ringlade sig ner mot dalen. När vi lagt oss att sova och mörkret föll började det regna och då och då lystes tältet upp av blixtar följt av mullrande åska.

 

7 juli: Vi fortsatte ner mot dalen. Väl nere befann vi oss i en frodig skog. Men pga. överbete från kor och getter såg vi att landskapet höll på att förlora sin rika jord. Växterna som bundit jorden var borta och nu var det fritt fram för vattnet att transportera bort jorden. Vi kunde se hur rötterna från träden började en meter över jordytan på sina ställen och visade hur mycket jord som försvunnit. Träden stod på sina krokiga styltor i den röda jorden och såg ut som de ville gå därifrån. Snart bar det uppåt igen på den andra sidan dalen. Min främre pakethållare gick av igen på ett nytt ställe. Jag lagade den tillfälligt med en tältspik som stöd, ståltråd och tre sorters tejp. Efter mer än tusen meters höjdstigning var vi uppe vid passet och en svag nedförsbacke ledde oss snabbt de tre sista milen in till staden Eldoret. Efter vi ätit middag besökte vi en bar med lokal och rytmisk livemusik. De sjöng på ett av de drygt fyrtio! språken som talas i Kenya, inget som vi förstod, trots att Ingela förstår en hel del swahili. Men gästerna i baren verkade roade av artisten och skrattade ofta.

 

8 juli: På morgonen letade jag upp ett ställe där de kunde svetsa min pakethållare. Det stället visade sig ligga granne med hotellet vi bodde på. Efter det besökte vi en ostfabrik. Den största av de få ostfabrikerna i Kenya. Där fick vi smaka på olika sorters ost och köpte sedan 260 gram av den vi tyckte bäst om. Sedan har jag mest suttit framför datorn och skrivit klart detta dagboksinlägg.

 

Imorgon fortsätter vi västerut och börjar på allvar närma oss Uganda, där vi borde vara nästa gång jag skriver.

 

Administration - Design och Webbutveckling av Webking webbutveckling och it-konsulting ab