Nu har jag kommit till Arusha i norra Tanzania, bara 30 mil från Nairobi där jag befann mig för tre och en halv månad och ca 460 mil sedan. Tanzania påminner i stort om de övriga länderna i Östafrika. Små byar som ligger längs vägarna har hus, butiker och restauranger med fasad mot vägen. Fasader som sticker upp högre än väggar och tak, lite påminnande om byar i västernfilmer. Husen är dock oftast byggda av cement. Väggarna är ofta helmålade som reklamskyltar för en produkt. T ex tandkräm, mobilnät eller hudblekningsprodukter. Även maten i byarna är i stort densamma. Ugali, en fast mättande gröt av majsmjöl är vanlig basmat. Till det äter man ofta en bit kyckling eller kött. Andra vanliga rätter är ris och bönor eller pommes frites med ägg. Som lättare måltid äter man chapati, ett pannkaksliknande bröd och alla är alltid lika förundrade över att jag strör socker på det. Som snacks till teet äter man små djupfriterade bullar, mandasis, vilka nästan är som munkar, utan socker på ytan. Dessutom finns dufriterade samosas vilka är lite matigare med fyllning av antingen kött eller grönsaker. Vägkvaliteten är generellt sämre i Tanzania än i övriga ostafrikanska länder. Mycket har hänt sedan jag skrev sist från Burundis huvudstad Bujumbura:

11 september: På morgonen hade Ingela och jag tillsammans med den schweiziska cyklisten, Herve, träffat några latinamerikanska FN-soldater som bjöd in oss till deras hus vid Tanganyikasjöns strand i södra Burundi. Efter att ha spenderat en del tid på ett internetcafe träffade vi ytterligare några latinamerikanska FN-soldater. Efter att ha pratat med dem en stund insåg jag att en av dem också bodde i det hus vi blivit bjudna till. Jag sade att vi skulle komma dit om ett par dagar. Han blev lite förvånad men sade att vi var välkomna.

12 september: Efter att ha ätit frukost, växlat pengar och handlat mat kom Ingela och jag iväg vid middagstid. Vi cyklade söderut längs Tanganyikasjön. Min cykeldator passerade 20 038 km vilket motsvarar ett halvt varv runt jorden längs ekvatorn. Vi passerade även byn Magara som hävdar att det var där som Stanley ska ha sagt den berömda frasen "Dr. Livingstone I presume?" Det finns dock en annan by lite längre söderut i västra Tanzania som hävdar att det var där det det blev sagt. Det var relativt platt landskap och en fin asfaltväg som tog oss söderut. Tanganyikasjön på våran högra sida gav oss havskänsla. På eftermiddagen stannade vi till vid ett hotell. Hotellet kryllade av sydafrikanska FN-soldater som vaktade hotellet. Vi undrade varför och om det var osäkert i området. De sade att området var säkert och att de vaktade hotellet mer eller mindre för att det skulle vaktas, inte av någon annan speciell anledning. Ingela och jag fick tillåtelse att campa på hotellets gräsmatta. Innan det blev kväll badade och snorklade vi i Tanganyikasjön. Det fanns en del ciklider (färgglada sötvattensfiskar) under ytan. Om man är intresserad av akvariefiskar vet man att det kommer många ciklider från Tanganyikasjön till västerländska akvarier. Efter att ha ätit fisk på restaurangen gick vi och lade oss. Mer bevakade än så här har vi nog aldrig varit när vi tältat. Tiotals FN-soldater vakade över oss och hotellet hela natten.

13 september: Vi badade och snorklade i det lugna morgonvattnet innan vi fortsatte cykla söderut. Det gick snabbt och lätt trots motvind. Mitt på dagen var vi framme i Nyanza Lac dit vi blivit inbjudna av FN-soldaterna. När vi väl hittade huset var inte soldaterna hemma men deras burundiske betjänt tog emot oss och gav oss god nygrillad fisk. Efter det gick vi till byns centrum för att handla lite mat och äta lite mer. En man som visade oss en liten enkel restaurang sade att det var roligt att se turister i Burundi igen. Han hade inte sett en turist på tio år. På marknaden hittade vi kex till salu paketerade av "World Food Programme". På paketet stod det specifikt att kexen inte fick säljas kommersiellt. De var bara till för hjälpsändningar till flyktingar etc. Efter det gick vi tillbaka till huset. FN-soldaterna hade kommit hem och välkomnade oss. En var från Peru och den andra från Tunisien. På eftermiddagen gick Ingela och jag ner till den klippiga stranden för att bada och snorkla. Vattnet var klart och under vattenytan fanns ett klippigt och stenigt landskap som gillades av fiskarna. Det var mest ciklider av olika färger och former. Mest blåa och gula färger med ränder. En del hade neonblå färger som verkade självlysande. Det kändes nästan som att snorkla i ett hav. Vi bodde i FN-soldaternas hus över natten.

14 september: Vi bestämde oss för att stanna en dag till på denna plats, bara för att ta det lugnt och njuta av Tanganyikasjöns vatten.

15 september: Innan vi begav oss iväg tog vi ett sista dopp och snorklade lite i Tanganyikasjön. Sedan bar det iväg inåt landet och uppför bergen. Kullagret i ett av kugghjulen som spänner ut kedjan kollapsade på min cykel. Medan jag satt och försökte få tillbaka de kulor jag kunde hitta samlades folk runt mig. Jag vet inte vad de sade men de verkade roade och muntra. När jag fått tillbaka kulorna och någorlunda rätat ut de metallbitar som blivit förvrängda (en bit som inte såg så viktig ut slängde jag), fortsatte jag att cykla för att hinna ikapp Ingela. Hela tiden hoppades jag att det skulle hålla tills jag kunde hitta ett nytt kugghjul. En bit innan gränsen till Tanzania kom vi till en liten by där vi åt sen lunch och checkade ut ur Burundi. Efter denna by skulle vi knappt få se asfalt på drygt 160 mil. Vi fortsatte någon mil till Tanzanias gräns där vi fick visum efter att ha betalat avgiften på 50 dollar. Efter några kilometer kom vi till en by där vi stannade för natten. När jag låg och läste på kvällen brakade plötsligt min säng ihop. Jag låg som i en hängmatta. Inte dugligt som säng men om man såg på den som en hängmatta var det rätt bekvämt.

16 september: Jag cyklade tillbaka till gränsen och växlade tio dollar till Tanzaniska shilling. Jag växlade så lite som möjligt eftersom växlingskursen var dålig. När jag kom tillbaka till byn låg den fortfarande och halvslumrade. Få butiker och restauranger var öppna. Efter frukost på hotellet cyklade vi vidare söderut. Till en början var det kuperat men mest uppför. På eftermiddagen gick det mer utför. Vägen var av rött grus, mycket dammig. Det var torrt. Snart kom vi in i en skog, miombosavann. Miombosavannen består av träd med breda blad och utan taggar, till skillnad från akaciasavannen som har mycket taggar som leder till många punkteringar. Här och var passerade vi genom bambuskogar. Skillnaden mot de bambuskogar vi sett på hög höjd i Rwanda var att här växte bambun i glest utspridda tuvor. I Rwanda var bambuskogarna täta men inte tuvade. Bamburören växte med jämna mellanrum. Få bilar rullade på vägen vilket var skönt. Västra Tanzania är mycket mer glesbefolkat än de mycket tätbefolkade länderna Rwanda och Burundi. Mitt på dagen kom vi till en lite större by där jag kunde växla lite mer pengar till en bra kurs i en bank. På kvällen tältade vi en bit från vägen i ett skogsreservat. Alla väskor och kläder var dammiga från vägen. Man behöver inte stå på en vind för att samla damm. Även en aktiv långfärdscyklist kan samla damm...

17 september: Vi fortsatte söderut. Snart kom vi fram till Malagarasifloden där vi badade för att tvätta av oss det vägdamm som fastnat i svetten. Lunch lyckades vi köpa på en arbetarrestaurang på en saltfabrik. En av floderna vi passerade var nämligen salt. Vägen efter det var ibland mycket dålig med lös sand, ibland pulver, och ibland mycket sten. Det tog tid att ta sig fram och ofta fick vi kliva av cyklarna för att dra dem genom sanden. Landskapet i miomboskogen blev mycket vackert och kuperat med blottade runda klippor och sten. Vid en paus vid en uttorkad bäckfåra såg vi en "Purple Crested Turaco" vilket blev den tusende fågelarten jag sett under denna cykeltur med start från Norge. Vi passerade tre bilar under dagen, alla stod stilla pga. problem. På kvällen tältade vi i skogen igen och innan jag somnade läste jag ut Dan Browns "Da Vinci Code".

18 september: Vårat bröd hade tagit slut och det blev ris till frukost. Byarna som såg ut att ligga längs vägen på kartan såg vi ingenting av. Vatten lyckades vi få tag i ett par bäckar som korsade vägen. Vi passade även på att tvätta oss lite. Lunchfika tog vi sittandes på stenar i en bäck med svalt vatten porlande över våra fötter. För att få dricksvatten behövde vi bara stoppa ner våra koppar i det klara vattnet. Det var skönt att inte behöva tänka sparsamt på varje droppe vi drack. På de ställen där vägen var som sämst fanns ofta stigar skapade av lokala cyklister på sidan om vägen. Dessa stigar slingrade sig mellan träden. Det var rätt roligt att cykla slalom mellan träden i relativt hög fart. På kvällen tältade vi som vanligt i skogen. När vi lagt oss att sova hörde jag hur någonting lät alarmerande utanför. Jag tog min ficklampa och gick ut för att se vad det var. Uppe i träden satt tre galagoer, små ekorrliknande primater. En av dem satt nära marken och skrek oroligt. Jag anade att det fanns en orm där och tittade närmare. Mycket riktigt fanns det en puffadder där. En av Afrikas mest fruktade giftormar som är mycket vackert tecknad. Jag ropade på Ingela som också kom och tittade. När vi lade oss igen att sova föreslog Ingela att vi skulle stänga tältet denna natt, jag protesterade inte.

19 september: På morgonen gjorde vi en deg av det mjöl vi hade och stekte bröd. 
Vägen gick mest utför och vid lunchtid var vi framme i Mpanda, en mindre stad. Efter flera dagars cykling med få små byar kändes det skönt att komma fram i Mpanda. Där kunde vi tvätta oss och fylla på våra matförråd. Dessutom hittade jag ett kugghjul som kunde ersätta det som hade gått sönder. Det nya kugghjulet var enkelt och hade inget kullager i sig. I och utanför staden fanns valaffischer överallt. Folk hade på sig T-shirtar och kepsar med valreklam. Allt var från det regerande partiet CCM. På kvällen träffade vi en tysk biologistudent som bjöd oss att komma till deras forskningsstation. Ingela som varit i området ett par år tidigare kände redan en person på stationen och såg fram emot att få träffa henne igen. Denna natt sov vi på ett hotell i sköna sängar.

20 september: Efter att ha cyklat en bit söderut svängde vi av vägen och började cykla österut. Vi passerade en torr flodfåra med en död flodhäst. Vägen vi cyklade på gick längs gränsen till nationalparken Kitavi med miomboskog och runda små berg. Det var mycket torrt. Till en början blev vi bitna av enstaka tsetseflugor, som kan sprida sömnsjukan. Men under under dagen blev de fler och fler. Tidvis hade vi outhärdliga svärmar runt oss som förstörde alla chanser att njuta av landskapet. Det var bara att bita ihop och cykla vidare. Som tur var var grusvägen nygjord och det var lätt att cykla. Ingelas bäckolja hjälpte någon timme mot attackerna. På kvällen tältade vi på ett lite öppnare område i skogen en bit bort från vägen där få bilar passerat under dagen. Vi tog en nattpromenad med ficklampor och fick se galagoer och ett piggsvin. När vi lagt oss att sova hörde jag ett lejon ryta på avstånd.

21 september: På natten blåste det upp och tältet rasade ihop. Vi fick gå ut och fästa tältspiken bättre i den hårda torra jorden. På morgonen hörde jag elefanter trumpeta en bit bort. Även denna dag blev vi utsatta av terrorattacker från tsetseflugorna. Som tur var kom i fram till forskningsstationen i Mlele mitt på förmiddagen där vi kunde dela med oss av flugorna som följt oss. Tsetseflugorna attraheras nämligen av rörelse och ju snabbare vi cyklade desto mer flugor attackerade oss. Efter nedförsbackar var det värst. I Mlele blev vi välkomnade av Britta, som Ingela kände sedan tidigare och vi blev erbjudna att stanna för natten. Vi fick en flaska gift som vi kunde spraya på kläderna som förhoppningsvis kunde rädda oss från tsetseflugorna. Efter en kopp kaffe fortsatte de att arbeta och Ingela och jag tog en promenad i den torra och eldsvedda skogen. Det var mitt på dagen och solen gassade. Allt verkade dött och tyst förutom en del cikador som tjöt i värmen. Vi gick tillbaka till forskningsstatonen. Jag gjorde en inventering av mina cykelväskor och kom fram till att jag hade inte mindre än 18 böcker med mig plus några anteckningsblock och häften. Tillsammans bildade de en 50 cm hög stapel av guideböcker, artbestämningslitteratur och skönlitteratur mm. Jag passade genast på att ge bort en bok "Da Vinci Code" till Britta. På eftermiddagen strax innan skymningen tog Ingela och jag ytterligare en promenad. Vi hittade en torr flodfåra som vi följde. Enstaka pölar av vatten fanns kvar på den klippiga fåran. Vi kom fram till en avsats som måste vara ett högt vattenfall under regnperioden. Vi satte oss där och tittade ut över landskapet. Några tiotal meter nedanför oss fanns en vattenpöl med en varanödla och den ovanliga och skygga fågeln "African Finfoot". Längre ner fick vi syn å en grupp blå markattor, en art apor som sedan visade sig inte vara registrerade i området. Bakom oss kom fåglar för att dricka ur en liten vattenpöl. När det blivit mörkt åt Ingela och jag middag tillsammans med Britta och tre biologstudenter. Pasta, kyckling, sallad och frukt fyllde våra magar väl.

22 september: Efter en frukost av kex och vattenmelon bytte vi adresser och fick förklarat för oss hur vi skulle hitta vidare genom skogen. Det skulle inte vara någon riktig väg utan bara bilspår att följa. Vi kom iväg rätt sent och det tog inte lång tid innan vi kom till ett ställe där bilspåren delade sig och vi var osäkra på vilken vi skulle ta. Problemet är att man organiserar jaktsafari i området vilket leder till att man kör omkring på många småstigar i skogen. Detta gör att det finns många avstickare från huvudstråket. Vi chansade på det vänstra spåret. Vägen tog oss norrut och till och med lite nordväst. Vi skulle österut och började misstänka att vi valt fel men fortsatte en bit till. Vi kom fram till några öppnare gräsområden och jag letade efter den ovanliga roan-antilopen som skulle finnas i området. Plötsligt hör jag hur Ingela bakom mig säger: "Åh, titta... Lejon!" Många tankar snurrade i huvudet. Var det lejon där? Såg hon lejonspår? Jag stannade och tittade mig omkring. Lite snett bakom mig, bakom ett träd, låg ett lejon. Inte mer än tio meter från oss. Precis när jag fick syn på det rusade lejonet iväg med ett djupt morrande och försvann bakom en liten kulle. Jag kunde se hur muskulöst lejonet var när det med några språng försvann. Vi fortsatt en bit till längs vägen. Jag förvånades över att mitt hjärta inte hade slagit snabbare när jag såg lejonet. Pulsen var normal och jag fick ingen adrenalinkick. Något jag hade förväntat mig att få i ett sådant läge. Efter en bits cyklande kände Ingela och jag oss säkra på att vi var inne på fel väg. Så vi vände om igen. Vi passerade stället där lejonet varit men vi kunde inte se det. När vi kom till stället där vi svängt fel fortsatte vi längs det andra spåret. Men vi var glada att vi kört fel. Hur många har sett ett lejon på cykelsafari? Vi passerade genom skogar där det brunnit och här och var pyrde det fortfarande i liggande trädstammar. Avlånga vita askspår avslöjade var det en gång legat ett träd som nu sakta försvunnit i den pyrande elden. När jag blev hungrig stannade vi och bakade bröd över elden från en klyka på en pyrande stam. Det var hett nära stammen i den redan varma middagsluften. Dagstemperaturerna låg på omkring 35 grader. När lunchbrödet var ätet fortsatte vi. Vi fick se en honungsgrävling. Ett temperamentsfullt djur som oftast bara ses nattetid, om det ses alls. När eftermiddagen var sen stannade vi till och tittade ut över ett område med högt gräs. Plötsligt fick vi syn på några av de sällsynta roanantiloperna. Mycket egendomliga djur som till kroppsformen påminner om en blandning av en häst och en get med långa horn som böjer sig bakåt som två sablar. I ansiktet finns svartvita markeringar. Vi såg att det fanns en mycket bra och plan plats där att sätta upp tältet på så det gjorde vi. När man går genom den svedda vegetationen i dessa områden blir man svartmålad av de svarta grenar och kvistar som stryker mot kroppen och kläderna. Detta tillsammans med vägdammet som fastnade i svetten gjorde oss mycket smutsiga. Innan vi somnade kunde vi konstatera att det varit en mycket bra dag. Vi hade sett lejon, honungsgrävling och roan-antiloper. Dessutom hade giftet hjälpt mot tse-tse-flugorna som hade varit helt uthärdliga denna dag.

23 september: Vi fortsatte cykla österut och lagom till lunch var vi framme i byn Inyonga där vi också kunde fylla på matväskan. Efter vi ätit lunch blev vi visade en stig som vi kunde cykla på istället för att cykla på bilvägen som skulle vara mycket sandig. På vägen ut ur byn tittade vi på de ännu omogna mangofrukterna i träden. Snart ska en efterlängtad mangosäsong börja. Stigen tog oss slingrande genom miomboskogen, långt från bilvägen. På kvällen kom stigen fram till vägen och då var det dags för oss att slå upp tältet, laga mat och sova.

24 september: Vägen var mycket sandig och vi fick dra cyklarna långa sträckor till nästa by, Ilunde, där vi åt lunch. Vi visste att det skulle vara ungefär nio mil till nästa by på dåliga vägar i varmt väder. Så vi fyllde på alla våra vattenflaskor i den lokala handdrivna pumpen i byn. Tillsammans ca 18 liter. Efter lite vägbeskrivningar bar det iväg igen längs bilspår genom skogen. Vi visste att vi skulle svänga vänster på ett ställe där vägen/spåren delade sig. Vi kom till en y-korsning och valde vänster och cyklade i en lovande ostlig riktning. Spåren blev mer och mer otydliga. Till slut cyklade vi på en smal stig där ingen bil åkt. Det fanns ingen att fråga om vägen. Stigen fortsatte dock i rätt riktning så vi fortsatte en bit till. Vissa partier var sandiga. Jag märkte att kroppen vant sig vid att cykla i sand. Mitt körsätt förändrades när jag kom in i den mjuka sanden. Det skedde automatiskt. Det gällde att hålla styret rakt, annars skulle sanden få grepp om det och vrida runt styret. Det gällde att svänga och att undvika att svänga genom att justera kroppens tyngdpunkt över cykeln. Vi kom till ett öppet område av torkad uppsprucken lera. När leran varit blöt hade det gått elefanter på stigen vilket nu gjorde den fylld av hål, stora som dasslock. Mycket opraktisk cykelstig. Efter ytterligare ett tag bestämde vi oss för att vända om. Det var lika bra att cykla tillbaka till den senaste byn vi varit i. För även om vi skulle hitta rätt väg så skulle vi inte ha nog med vatten att klara oss till nästa by. Alla bäckar vi passerade var torra. En drygt meterlång svart mamba låg över stigen framför oss. Även denna orm är en av Afrikas mest fruktade giftormar och ska även vara världens snabbaste orm. Efter ett tag gled den smidigt iväg. Vi cyklade tillbaka mot byn så långt vi kunde innan mörkret kom. Då slog vi upp tältet och lade oss att sova.

25 september: På morgonen cyklade vi tillbaka till byn där vi varit dagen innan. Vi fyllde på våra vattenflaskor igen och fick ytterligare vägbeskrivningar innan vi begav oss iväg igen. Denna gång svängde vi inte vänster där vi svängt tidigare. Vi fortsatte en bit till och när vi fann det rätta stället att svänga på kändes det helt rätt. Vägen var mycket sandig och vi fick gå en hel del. Vi passerade en skogsbrand som växte och krympte i vindpustarna. Det var omkring 35 grader på dagen och vi var tvungna att vara lite sparsamma med vattnet. Jag blev torr i munnen och tungan fastnade i läpparna när jag försökte slicka mig om dem. Ingela hade fått en punktering och hamnat efter. Jag satte mig i skuggan under en buske för att vänta in henne. Efter ett tag hörde jag en bil komma. Jag tog en av mina tomma vattenflaskor och ställde mig vid vägen. När bilen kom höll jag upp flaskan. Bilen stannade och jag frågade om jag kunde få lite vatten. Föraren sade att det gick bra och lyfte på sätet bak på flaket av den fyrhjulsdrivna bilen. Där fanns en kylbox och han plockade fram tre halvlitersflaskor med isande kallt vatten. Jag drack genast upp en av dem och fyllde mina andra flaskor med de andra. När bilföraren såg detta gav han mig ytterligare två flaskor som dock inte var kylda. Precis innan han åkte kom Ingela cyklandes. Jag gav henne flaskan som jag fyllt med kallvatten och hon klunkade friskt i sig det tillsammans med mig. Vi fick reda på att vi passerat de sandigaste bitarna av vägen vilket kändes bra. När den sena eftermiddagssolen gav sitt rödaktiga ljus kom en hel del djur fram. Vi såg babianer, markattor, mungor, ekorrar, impala-antiloper och jag fick se en grupp roan-antiloper igen. När vi lagt oss att sova på kvällen hörde vi en leopard en bit bort.

26 september: För att spara vatten under dagen tänkte vi utnyttja de svala morgontimmarna till cykling. Vi gick upp halv fem på morgonen och åt frukost. Det kändes kallt så jag tog fram termometern. Det var 18 grader. Kvart i sex hade vi ätit och packat ihop allting och började cykla. Det var fortfarande mörkt. Efter ett tag ljusnade himlen och träden stod som svarta lövlösa silhuetter mot den morgonfärgade bakgrunden. I någon kilometer följde vi spåren efter en grupp lejon som gått på vägen under natten eller morgonen. Innand det blivit riktigt varmt, vid elvatiden på förmiddagen hade vi avverkat drygt fyra mil och kom fram i byn Kitunda. Vi hade fortfarande några liter vatten kvar. I Kitunda fick vi en välbehövlig hink-dusch och åt kyckling och ris till lunch. Efter att ha fyllt på med nytt vatten fortsatte vi efter vägdirektioner på ytterligare en cykelstig. Nu passerade vi flera byar och snart kom vi ut på en riktig och bred grusväg. Det kändes lyxigt att cykla på en preparerad väg efter flera dagars cykling på stigar och sandiga bilspår. Vägen var nypreparerad men det höll inte i sig så länge. Vissa delar var inte restaurerade och var både steniga och sandiga. Innan kvällen kom var vi fram till byn Rungwa. Vi fick en hink vatten var att tvätta oss med. Jag passade även på att raka mig och tvätta byxorna i vattnet. Vattentillgången i området är mycket begränsad och det gäller att vara sparsam. Efter att ha ätit en enkel middag somnade vi gott på ett litet hotell.

27 september: Efter en stadig frukost fyllde vi på våra vattenflaskor ur en handgrävd grop. Vattnet såg ut som utspädd mjölk men smaken var det inget fel på. Eftersom det rådde vattenbrist i området var vi tvungna att betala ca 70 öre för vattnet. Vi kom iväg relativt sent och nu bar det iväg i nord-ostlig riktning på en tidvis rätt bra grusväg men som även hade en hel del sandiga partier. På höger sida hörde skogen till Rungwa Game Reserve. Vi passerade en del små byar under dagen. Överallt var det vattenbrist och flodfårorna låg torra. På kvällen tältade vi i närheten av vägen, en bit ut i skogen.

28 september: Vi gick upp 05:15 och åt lite mjölkris till frukost. Vägen var i genomsnitt bättre än dagen innan. Vi cyklade över långa flacka kullar. Då och då kom vi till mycket vackra områden med gigantiska stenblock av granit och gnejs som stod som resta ur landskapet, sk. kopje. På eftermiddagen kom vi ut ur miomboskogen och kom ut i ett buskigt akacialandskap. Buskarna stod tätt och vi fick få glimtar ut över landskapet. Vi hade bara en lång korridor framför oss där vägen löpte. På kvällen hittade vi ut bland buskarna och satte upp tältet. Vi lagade mat innan vi lade oss att sova.

29 september: Vi gick upp kvart över fem igen och blev förvånade över att se lite dagg på tältduken. Ett lejon röt en bit bort. När vi cyklade vidare såg vi lejonspår på vägen. När vi kom fram till den mindre staden Itigi åt vi en tidig lunch där och fyllde på vårat vatten mot betalning. När vi cyklat en bit till träffade vi en man som varit på besök i Sverige för att studera vattenhantering. Han hade mest varit i Skellefteå men även i Umeå och Piteå och förundrades över hur mycket vatten vi hade i sjöar och floder. Han kunde även några enkla fraser på svenska. Vägen var rätt dålig. Inte så mycket sand men med mycket sten och räfflad som en tvättbräda. Mot slutet av dagen kom vi dock in i ett vägarbetsområde där de preparerade vägen för asfaltering. Detta innebar perfekt tillplattad grusväg, utan bilar, som var minst 30 meter bred. Tillräckligt för att landa flygplan på. Några få regndroppar träffade mig. Även om det inte var värt att kalla regn så var det något jag inte sett sedan Rwanda. Området var mer tätbefolkat och efter ett tags letande hittade vi till slut ett ställe bland buskarna där vi kunde tälta ostörda.

30 september: Vi gick upp halv sex på morgonen, det var kyligt och lite dagg på tältet. Vi cyklade vidare i hård sidovind. Det gällde att luta sig lite mot vinden och vara beredd i vindbyarna så man inte blåste ner i diket. Vägarbetet med den breda vägen fortsatte. På kullarna i landskapet stod stora kopje-stenblock. Under den sista milen hade vi till och med förstadier till asfalt och några kilometer till och med riktig asfalt. I horisonten var luften röd av damm som dragits upp av vindarna. Väl framme på förmiddagen i den blåsiga och dammiga staden Singida letade vi reda på ett billigt hotell och fick varsin hink med vatten att tvätta oss i. Detta var första större staden vi kommit till i Tanzania. Det fanns mataffärer med relativt bra utbud. Vi passade bl a på att köpa en liten hink med ett kilo jordnötssmör. I staden fanns en moské som för mig såg märklig ut. Underdelen av minareten var kvadratisk och hade en "kyrkklocka" på varje sida. Övre halvan var dock rund och såg ut som en normal minaret. Men i sin helhet såg det ut som en blandning av en kyrka och en moské. Eftermiddagen tog vi det lugnt i staden och vi övernattade på hotellet.

1 oktober: Till frukost åt vi bröd med jordnötssmör. Sedan fortsatte vi nord-ost i stark motvind som avtog på eftermiddagen. Vägkvaliteten var sämre igen. Det märktes på befolkningen att vi närmade oss turistigare områden. En del frågade efter pengar när vi passerade. På kvällen tältade vi i närheten av vulkanen Hanang som reser sig 3417 meter över havet.

2 oktober: Morgonen var kylig och vi fortsatte cykla genom det kuperade landskapet. I en liten by åt vi en extrafrukost, te, mandasi och chapati (med socker på). Efter ett tag kom vi till den mindre staden Babati där vi åt lunch. Det var även asfalterat och vi hade kommit fram till huvudvägen mot Arusha där jag nu befinner mig. Efter maten fortsatte vi norrut och när vi kommit ut ur staden slutade även asfalten. Vägkvaliteten var dålig och vi cyklade på stigar vi sidan om. När stigen gick ihop med vägen igen var det dags att leta reda på en tältplats att sova på.

3 oktober: Vi gick upp före sex på morgonen och efter drygt fyra mils cyklande nådde vi ihållande asfaltväg. Något vi inte haft sedan Burundi, drygt 160 mil tidigare. Mitt på dagen tog vi en liten siesta under ett ensamt akaciaträd ute på slätten. På vägen passerade en del safaribilar med turister. Efter någon timmes sömn fortsatte vi mot Mt Meru, 4556 m, som tornade upp sig framför oss. Ett mycket stort koniskt berg som reste högt över slätten omkring. Osynligt bakom berget visste vi att Kilimanjaro gömde sig. Ute på slätten rörde sig masaierna med sina boskap. Vi passerade avtagsvägen mot de berömda parkerna Serengeti och Ngorongoro. Det var dock bara skyltat från ena hållet, det andra. Det var tydligen inte meningen att man ska komma från det håll vi kom. Vi fortsatte en bit till innan vi slog upp tältet på några elefantspår ute bland buskarna.

4 oktober: Vi fortsatte i motvind genom det gulbruna grässlättlandskapet mot vulkanen framför oss. Här och var ute på slätten steg stora dammoln upp som fördes bort av vinden. Tittade man noga kunde man se att dammet rördes upp av masaiernas boskap som var på vandring till och från vattenhålen. Mitt på dagen, när Mt Meru var nära, kom vi fram till den stora staden Arusha. Där tog vi in på Meru House In vilket var ett ovanligt rent och fint hotell i sin prisklass. Efter en varm riktig dusch fick vi lite information om safariturer till nationalparkerna i närheten. Vi bestämde ingenting men det lät som de hade ett bra erbjudande. I Arusha såg vi massor av andra turister och västerlänningar. Något vi inte sett mycket av sedan Uganda. På kvällen besökte vi stadens biograf. De sade att filmen redan startat. Vi frågade om någon satt därinne och tittade på filmen. Det gjorde det inte. Vi frågade om de kunde byta film åt oss. Det gick bra.  Vi valde "Mr and Mrs Smith" och bad dem vänta medan Ingela sprang iväg och köpte godis. Biosalongen var stor och kunde rymma många besökare. Nu satt vi två där ensamma. Ljuset var svagt och ljudet för dunkelt för att kunna hänga med i vad de sade. Efter ett tag kom det engelsk text. Först blev jag glad då jag trodde att det skulle hjälpa mig att förstå filmen. Men snart insåg jag att den som textat filmen inte kunde bra engelska. Han hade troligtvis översatt från swahili till engelska utan att kunna engelska. Bara slagit i ett lexikon. Det verkade som om översättaren gjort allt för att inte använda samma ord som skådespelarna faktiskt sade. Sade Brad Pitt t ex "Jesus!" så stod det "Yes God!" i texten. Och så fortsatte det. Grammatiken var usel och många meningar blev rent nonsens, utan begriplig mening. Det blev rent komiskt. Det tog inte lång tid innan Ingela och jag lämnade biografen. Nu förstod vi i alla fall varför ingen gick på bio där, trots att det bara kostade omkring tio kronor.

5 oktober: Uträttade en del ärenden i staden under dagen. Till lunch åt vi en pizza och diskuterade safari med ett annat företag. Vi bestämde inget denna gång heller utan avvaktade. Försäljaren var dock mycket angelägen om att vi skulle åka med just hans företag. Gjorde ett par korta besök på internetkafeer för att kolla min mailbox och läsa nyheter.

6 oktober: Uträttade fler ärenden i Arusha och spenderade mer tid på internetkafeer. Ingela och jag kom överens om att åka på safari med Victoria Expeditions (www.victoriatz.com) som hade sitt kontor i samma byggnad som vårat hotell. I en stad med mer än hundra olika safariagenturer kan det vara svårt att veta vilka som är pålitliga och bra. Det finns svartlistor och en del agenturer är rena bedragare som tar pengarna och lämnar turisterna utan safaritur. Det företag vi valde var dock pålitligt och vi bokade en fyradagars safari med allt inkluderat. På kvällen packade vi ihop våra saker och gjorde oss redo för safarituren som skulle börja dagen efter.

7 oktober: Strax efter nio på morgonen lämnade vi Arusha i en safaribil tillsammans med ett holländskt par, chauffören (som också var guide) och kocken. En bit utanför staden stannade vi till och tittade på Kilimanjaros snötäckta topp som tittade fram bakom Mt Meru. Först körde vi till Nationalparken Tarangire. Landskapet var torrt och lätt kuperat. Mycket bredstammiga och bladlösa baobab-träd präglade landskapet och gjorde att alla andra träd och buskar såg små ut. Zebror och gnuer var mycket vanliga och fanns överallt. Elefanter var också ovanligt vanliga och sågs i små grupper här och var. Vid ett tillfälle kunde vi se öronen och toppen av huvudena på en grupp lejon som låg i skuggan av ett baobab-träd. Andra djur vi såg var giraffer, dik-dik-antiloper (mycket små), babianer, markattor, gazeller, vattenbockar, strutsar, gamar, örnar och mycket mer. Vi stannade till vi en välbesökt fikaplats för att äta maten i våra lunchlådor. Vi blev varnade för babianerna som gjorde allt för att stjäla mat. Jag laddade med stenar för att håla dem på avstånd. Då och då blev folk av med sin mat. Babianer som ryckte den ur händerna på människor, oftast tanzaniska skolbarna. De övriga i klassen skrattade ofta medan barnet utan mat grät. Plötsligt skriker Ingela till bredvid mig. En babian hade greppat hennes lunchbox men Ingela ryckte tillbaka den. Babianen kom undan med en påse jordnötter. Sedan körde vi runt en stund till längs floden som fungerade som livsnerv i parken. Sedan bar det iväg mot stället där vi skulle campa för natten. Det låg uppe på kanten av "Rift Valley" med utsikt över Lake Manyara National Park. När det blivit mörkt fick vi middag med soppa till förrätt, fisk och potatis till huvudrätt och bananer i söt sås till efterrätt.

8 oktober: Efter frukost åkte vi iväg mot Serengeti. En israelisk tjej kom med i våran grupp. Först passerade vi genom Ngorongoro Conservation Area. Vägen bar oss slingrande upp genom hög skog. Vi stannade vid en utkiksplats där vi kunde blicka ner i den berömda kratern. Sedan fortsatte vi genom det bergiga landskapet ner på slätterna. Enorma grässlätter gjorde skäl för sitt namn. Senengeti betyder nämligen ändlöst. Inne i Serengeti National Park såg vi mycket djur ute på slätterna. Zebror, gazeller, topi- och kongoni-antiloper, giraffer, strutsar mm. Vi såg flera grupper lejon och fick t o m se ett lejon jaga vårtsvin. Dock misslyckades jakten. I små floder fanns flodhästar och i närheten av vattnet vattenbockar och Reedbuck-antiloper. På kvällen stannade vi för att campa på en plats mitt i parken. Middagen bestod av soppa, pastasallad, paj och ananas i söt sås. Innan jag lade mig att sova mötte jag en hyena som skyndade iväg när den såg mig.

9 oktober: Vi gick upp halv sex och fick en snabb frukost med kaffe och kex. Sedan bar det iväg på safari igen. Återigen såg vi flera grupper lejon. När de gick alldeles utanför bilen kändes de mycket stora. Vi såg mer giraffer, gazeller, impalor, flodhästar, zebror etc. Vi såg även bufflar, sjakaler, rävar och krokodiler. Vi åkte tillbaka till campen och åt lunch. Sedan bar det iväg genom Serengeti mot Ngorongoro-kratern. På vägen dit såg vi bl.a. en leopard som vilade sig uppe i ett träd. Väl framme vid kratern slog vi upp våra tält på en campingplats på kraterns kant, 2 400 meter över havet. Jag tog min tubkikare och satte mig och spanade ner i kratern som är nästan 2 mil bred på botten och har 600 meter höga väggar som omger den. Där nere kunde jag bl.a. se två noshörningar. Jag gick tillbaka för att hämta de andra men hittade bara Jan, en av det holländska paret som kom med mig. Lite senare dök Ingela upp och vi såg ytterligare två noshörningar, en mamma med unge. Sedan satte vi oss och drack kaffe och te i väntan på att middagen skulle bli klar. Det var kyligt och mörka moln drog in. Jag gick ut och fick syn på en stor elefanthanne som stod mitt i campen och åt ur en soptunna. Den kändes mycket stor där den stod bara tiotalet meter bort. Folk samlades omkring och blixtar från kameror blinkade. En masai med gevär bad dem sluta eftersom det kunde reta upp elefanten. Men folk fortsatte att fotografera och elefanten visade tecken på aggressioner. Bl.a. höll den ut öronen. Men de kunde inte läsa dessa tecken och fortsatte fota. Det hade kunna gå illa men elefanten gick vidare genom en sjö av tält och försvann i mörkret. Till middag fick vi soppa, ris och currygryta och frukt. Det började regna och regnet fortsatte en bit in på natten.

10 oktober: Vi gick upp 05:45 och packade ihop våra saker och åt frukost i en tät morgondimma. Sedan åkte vi ner i kratern. Där fick vi se mycket av de vanliga djur vi sett tidigare men även en hel del hyenor och sjakaler. En stor lejonhane gick genom högt gräs och gjorde zebrorna i närheten oroliga. Landskapet var rätt varierat där nere. Torra slätter med kort gräs, bäckar omgivna av högt grönt gräs, en stor sodasjö, sötvattensjöar, skog mm. Vi såg ett antal bilar uppe på en kulle och jag gissade att det låg en leopard däruppe i ett träd. Men vår guide valde att inte åka dit. Han trodde de bara tittade på utsikten. Vi åkte vidare genom kratern och tittade på de olika djuren. Våran guide stannade ofta och pratade med andra guider. Ingela, som kan lite swahili, tyckte sig uppfatta att det fanns både leopard och gepard uppe på kullen. Men ändå valde våran guide att inte åka dit. Efter ett tag frågade jag honom om han visste vad som fanns där. Då sade han att det fanns en leopard där men att den var svår att se. Så vi åkte inte dit. Jag frågad om det även fanns något annat där men han sade nej. Mot eftermiddagen tyckes guiden dock ändra sig och han styrde tillbaka mot kullen. När vi kom dit hade de flesta bilar lämnat stället. Men i ett träd låg mycket riktigt en leopard och kikade på oss. När jag tittade på den genom min kikare kändes det flera gånger som om leoparden såg mig rakt i ögonen. Sedan åkte vi några meter till innan guiden stannade och pekade rakt ut och sade att där fanns en gepard. Jag spanade i min kikare och långt bort fick jag syn på silhuetten av en sittande gepard. Efter det åkte vi ner från kullen och genom den gröna skogen. Vi stannade vid en fikaplats där vi åt ur våra lunchboxar. Efter lunchen sade våran guide att det var dags att lämna kratern vilket kom som en överraskning för oss. Jag hade gärna spenderat mer tid i kratern. Pga. den stora omvägen med att åka tillbaka till kullen med leoparden och geparden hade vi förlorat så mycket tid att vi bara sett halva kratern. Det hade varit bättre om vi åkt upp dit på en gång. Jag slumrade till lite på tillbakavägen och strax före skymningen var vi tillbaka i Arusha. Senare gick vi som varit på safarin ut tillsammans och åt på en etiopisk restaurang. Etiopisk mat är något jag tycker är mycket gott och jag såg fram emot att äta där. Dock smakade maten inte riktigt som den gjorde i Etiopien. Men det var gott. Musiken som kom ur högtalarna fick mig att känna mig som om jag befann mig i Etiopien igen (inga stenar blev dock kastade).

11 oktober: Gick till ett intenetkafe på förmiddagen och sade att jag tänkte sitta där minst tio timmar och undrade om jag kunde få lite rabatt. Jag fick 20% rabatt och betalar ca 3 kronor per timme. Jag läste lite mail och nyheter innan jag började skriva dagboken till hemsidan. Lite senare kom ett strömavbrott som bestämde att det var dags för lunch. På eftermiddagen gick jag tillbaka och fortsatte att skriva. Totalt blev det ungefär sex timmar på internetkafeet denna dag. På kvällen åt Ingela och jag en billig och mycket god pepparstek på hotellet.

12 oktober: Har spenderat det mesta av dagen framför datorn för att skriva klart detta dagboksinlägg. Har nu suttit i sex och en halv timme idag och blir nog kvar någon timme till för att uppdatera kartan och krysslistorna plus lite mailande.

Imorgon fortsätter vi förhoppningsvis österut mot Tanzanias kust. Det ska bli skönt att se havet igen efter 8 månader i Afrikas inland (även om Victoriasjön och Tanganyikasjön har gett viss havskänsla). Nästa gång jag skriver kanske jag befinner mig i Dar Es Salaam eller på Zanzibar.