Jag håller även föredrag, berättar och visar bilder om mina resor. För företag och idrottsföreningar kan jag berätta om hur jag förberedde mig för resor, tala om hur jag sätter mina mål och hur jag sedan motiverar mig för att uppnå dem. Som biolog kan jag även hålla föredrag om naturen jag ser under mina resor.
Mina referenser hittar du under Partners »

Är du intresserad? Kontakta mig »
Tycker du om mina bilder? Jag har bilder till försäljning. Ta en titt i fotogalleriet och kontakta mig om du är intresserad. Jag har även många andra bilder. Mest på natur och landskap.
Scutisorex är det vetenskapliga släktnamnet på en näbbmus på omkring 100 gram som lever i Östafrika, Scutisorex somereni. Den har en ryggrad som är uppbyggd på ett mycket speciellt sätt som gör den enormt stark. En man på omkring 80 kg kan stå på näbbmusen utan att den tar skada (men det betyder inte att den inte protesterar).
Jobb i Serengeti
Jag har nu lämnat cykeln hemma i Sverige och istället börjat jobba. Jag har fått ett jobb på Lejonprojektet i Serengeti i Tanzania. Jag fortsätter do...
2010-11-07 10:38:03

Mer info »
Hosta i Quito
Hej! Jag har inte uppdaterat dagboken på ett tag. Det beror på att jag egentligen inte gjort så mycket sedan sist beroende på en långvarig hosta so...
2010-04-10 19:34:27

Mer info »
Brasilien
Nu har jag kommit till Brasilien. Ett land som låter som tropik och värme. Men hösten och vintern jagar mig an så länge norrut på kontinenten och ännu...
2009-06-04 22:22:34

Mer info »
Alla nyheter »
4 jun 2007 Windhoek, Namibia

19 maj: Det blev ytterligare en vilodag i Swakopmund. Mina sandaler som jag köpt på second hand-marknaden i Tanzania var mycket slitna och gapade som några tyskar gjorde när de såg mig komma cyklandes genom öknen. Jag gick till ett ställe där de lagade skor. De sade att mina sandaler var bortom räddning. Jag passade på att svara på mejl och handla inför den fortsatta cykelturen inåt landet igen, mot värmen. Jag köpte även ett lim som jag limmade mina sandaler med. Nog skulle det gå att cykla de sista kanske 250 milen med dem.

20 maj: När jag checkade ut från campingen visste jag fortfarande inte vilken väg jag skulle cykla mot huvudstaden Windhoek. Tog jag den asfalterade huvudvägen skulle jag kunna göra en avstickare till Spitzkoppe. Ett ställe som många sagt att jag måste besöka. Men det fanns även en grusväg genom öknen som verkade trevligare att cykla. Efter att ha pratat med damen i receptionen bestämde jag mig för att ta asfaltvägen. Öknen jag passerade var inte lika trevlig som jag sett på andra ställen och vägen var tätt trafikerad. Snart fick jag syn på Spitzkoppe i horisonten, trots att det låg 12 mil bort. Spitzkoppe är ett berg som kallas Namibias Matterhorn p g a den liknande formen. Det gick svagt uppför och jag hade medvind. Så fort jag stannade kände jag de kyliga vindarna. På kvällen slog jag upp tältet i en bäckfåra. Jag antog att det var mycket sällan som det faktiskt rann vatten där.

21 maj: Efter drygt två mil på asfaltvägen svängde jag av på en grusväg mot Spitzkoppe.Jag i Spitzkoppe Stora berg av rundade stenar tornade upp sig ju närmare jag kom. Berget spitzkoppe var omgivet av andra mindre men ändå imponerande berg. Stora och små runda stenblock låg på bergssluttningarna som någon försiktigt placerat dem där. På ett ställe bildade berget en stor båge som man kunde gå igenom. På kvällen blev jag bjuden på middag av en grupp andra turister.

22 maj: Vinden tilltog under natten och det var kallt på morgonen. Jag svepte sovsäcken om mig och gick till stenbågen för att se den i soluppgångens ljus. Men under bågen var det mest vindpinade ställe i hela området. Det verkade som om all vind ville ta sig igenom hålet. Under förmiddagen cyklade och gick jag omkring och utforskade området. Det var kul att springa omkring på de släta klipporna och runda klippblocken. Jag blev bjuden på lunch av fyra italienare som jag mött tidigare i Swakopmund. Efter lunch hade jag tänkt fortsätta cykla men jag skulle inte komma lång eftersom det redan var eftermiddag och jag skulle få mycket hård motvind. Så jag bestämde mig för att stanna en dag till. Bland dessa stenformationer hade jag inget emot att stanna ytterligare en dag. Jag och italienarna klättrade upp på ett av bergen och kunde se mycket långt. På kvällen visade de mig hur man skulle koka pasta rätt och vi åt middag tillsammans.

Campingplats i Spitzkoppe23 maj: Återigen blev det en blåsig natt. Vinden kom i byar och då och då tog den i som om den ville blåsa bort tältet. Mellan byarna blev det helt lugnt som om vinden behövde vila. På förmiddagen fortsatte jag ut till asfaltvägen. Vinde var inte på väg till samma ställe som jag. Vägen lutade lätt uppför. Windhoek, Namibias huvudstad, ligger på ganska hög höjd. Men eftersom vägen går sakta uppför hela tiden märktes det knappt. På kvällen slog jag upp tältet en bit från vägen gömt bakom en järnväg.

24 maj: Två tåg dånade förbi på morgonen. Jag hade återigen motvind när jag började cykla. Jag hade fleecetröjan på mig eftersom det var kyligt. Det blev bergigare och bergigare och jag hade kommit ut ur öknen. Nu var det fullt av träd i landskapet igen. På eftermiddagen avtog vinden äntligen och jag fick den mer från sidan. Nu gick det lätt att cykla igen, trots att det gick uppför. Jag såg en ambulans som stannat längs vägen. Chauffören hade tydligen kört på en pärlhöna och gått ut för att hämta den. Det blev nog en god middag. Sent på eftermiddagen fick jag punktering på framhjulet. Det var en tagg som var orsaken. När det var lagat tog det inte lång tid innan jag hittade en plats att slå upp tältet på. Eftersom det var stängsel överallt längs vägen tältade jag under vägen, under en bro. Floden var dock torr och bottnen var sandig. På de ca 60 meter jag var tvungen att cykla för att komma under bron lyckades jag dock få 4 punkteringar. Två i fram och två i bak. Det var frökapslar som hade hårda och vassa taggar i alla riktningar. De var som gjorda för att skapa punkteringar.

25 maj: Jag tog mig försiktigt upp till vägen igen utan att få punktering. Men flera taggar satt fast i däcket. Sedan var det bara att följa stora vägen till huvudstaden Windhoek. Det var mer eller mindre platt och när jag kom fram hade jag cyklat 87 km. Jag träffade Herve (cyklisten jag träffat tidigare i Burundi och i Namibia) som mer eller mindre genast drog med mig för att spela lite fotboll. Även Lars Bengtsson var där. Han är en svensk långfärdcyklist som var på väg mellan Sverige och Kapstaden för att sedan fortsätta i Sydamerika (www.backpacking.se/larsbengtsson). Under fotbollsmatchen föll jag. Och under fallet viftade jag till med armen så att den gick ur led. Det gjorde rätt ont och en av killarna jag spelade med trodde sig kunna bryta tillbaka den. Efter ett tag lät jag honom försöka. Enda skillnaden var dock att det gjorde ondare efteråt. Herve och Lars följde mig i en taxi till ett sjukhus. De bad taxichauffören att köra försiktigt eftersom minsta vibration gjorde mycket ont. Detta begrepp fans dock inte i chaufförens värld. Han startade ryckigt, tog kurvorna snabbt och saktade knappt ner för fartguppen. Eftersom det var en högtidsdag fanns det inga doktorer på sjukhuset. Vi åkte till ett annat sjukhus som var stängt p g a samma anledning. Det tredje sjukhuset var öppet. Jag fick en spruta i baken och vi väntade ett tag innan vi försökte bända tillbaka armen. De trädde en handduk under armen som Herve fick hålla emot i medan doktorn drog i armen. Ingenting hände. Doktorn satte upp foten och tog spjärn mot min bröstkorg och drog och vred. Armen rubbades inte. Efter lite vila försökte vi igen. Inget resultat. Doktorn gav mig valium genom venerna i handen. Detta för att mina muskler skulle slappna av. Han sade att han bara misslyckats med detta en gång förut men lät lite orolig för att han skulle misslyckas igen. Efter ett tag försökte vi igen. Herve kunde knappt hålla emot när doktorn drog. Doktorn satte upp foten mot bröstkorgen ingen. Till slut knäppte det till och armen var på plats igen. Det var skönt att få den tillbaka. Doktorn sade att jag verkade ha en hög resistens mot drogerna han gett mig. Jag fick en mitella och han sade att jag skulle vila i tre veckor. Jag lyckades pruta ner det till två.

26 maj: Tog det lugnt och vilade armen under dagen. På kvällen följde jag med Herve och några andra för att se stadens nattliv. Windhoek är en liten huvudstad. När kom tillbaka till campingen satt vi uppe och pratade till det började ljusna. Vi blev lite förvånade och gick och lade oss.

27 maj: Gick upp vid halv tio och åt frukost. Lars och jag gick till en annan camping i staden där den engelska cyklisten Hew bodde. Jag hade träffat honom tidigare i Namibia längs vägen så det var kul att ses igen. Armen kändes lite smidigare men jag tog det lugnt hela dagen. Lyckades dock slå Herve på biljard. På kvällen grillade vi kyckling.

28 maj-4 juni: Tog det lugnt för att vila armen. Gick på bio två gånger under dessa dagar. Första gången på Pirates of the Carribean III med Lars. Andra gången såg jag Wild Hogs med ett gäng från campingen. Den var rätt lämplig då den handlade om fyra män som ger sig iväg på en resa med motorcyklar.
Ytterligare två cyklister kom till campingen i Windhoek, en japan och en tysk som båda hade cyklat från sina respektive länder. Detta innebar att det fanns minst 6 långfärdscyklister i staden inklusive Herve som dock inte var på resa för tillfället. Men det ryktades om att ytterligare två cyklister kommit men bodde på den andra campingen.

Nu fortsätter jag söderut med lite tidspress. Mina föräldrar kommer ner till Kapstaden för att hälsa på och jag har ungefär en månad på mig för att cykla ca 200 mil. Det är egentligen inte så svårt men det finns mycket att se längs vägen.

Administration - Design och Webbutveckling av Webking webbutveckling och it-konsulting ab